Fyra små änglar

Fyra små änglar kom, log och vände om

Mimmi väntade sin första kull i oktober förra året. Mimmi är från min egen uppfödning och heter i stamtavlan S*Solvindens Amazing Face. Pappa till de blivande små liven var Golden’s Jesper.

Mimmi är min sängkatt. Hon kommer varje kväll vid läggdags och ska mysa. Hon tycker inte om min vana att läsa böcker på kvällarna. Böcker tuggar hon på om jag läser i dem, när hon vill mysa.

Mimmi blev tjockare och tjockare. Hon gick ett par dagar över tiden. Ja, hon blev så tjock att hon välte när hon skulle tvätta sig baktill. För övrigt verkade hon utomordentligt välmående. Så en dag såg jag att värkarbetet hade börjat. Värkarna kom inte särskilt tätt och jag väntade ganska länge på att hon skulle få ordentliga sammandragningar.

Det började bli oroligt när hon krystade fram första ungen. Det tog för lång tid och hinnan brast tidigt. Jag kontaktade en annan uppfödare, som rådde mig att ta det lugnt ett tag till. Mimmi födde fram en lila hane, men den var livlös och jag kunde inte få igång den.

Mimmi hade det jobbigt. Hon var lugn och snäll, men började verka utmattad. Förlossningsarbetet fortsatte att dra ut på tiden och jag kontaktade djursjukhuset. Där fick jag rådet att komma in snarast. Jag har 6 mil till djursjukhuset. Jag packade in Mimmi i transportkorg och stressad oroligt iväg. Naturligtvis var det mörkt och regnigt. Svårt att köra. Som vanligt körde jag fel, en medfödd oförmåga jag har.

Nåväl, sent om sider var vi framme. Vi fick komma in direkt och Mimmi plockades ur transportkorgen. Därinne låg ytterligare en dödfödd unge, en cremehane. Man försökte få liv i honom, men det var meningslöst. Så kom det nya värkar och Mimmi födde fram en blåvit hane. Livlös, men underbart söt och vacker. *Gråter* Diagnosen blev svagt värkarbete, och värkstimulerande dropp sattes in. Lilla Mimmi var from som ett lamm, låg och nästan sov på undersökningsbordet. Jag är säker på att hon förstod att vi försökte hjälpa henne, för annars är hon ibland lite svårhanterlig.

Ytterligare en unge såg dagens ljus. Dröm om vilken lycka jag kände när jag såg två små sprattlande tassar, som försökte tränga sig ut ur hinnan. ”Den lever” utbrast jag tårögt. Ja, detta var en liten flicka. Flickorna är lite segare i de flesta sammanhang. En liten blå hona hade Mimmi fått. En liten bebis som kravlande sökte skydd och modersmjölk. Så såg vi en svans på väg ut. En vit liten svans. Mimmi var nu helt utmattad och veterinären bedömde att hon inte skulle klara detta. Veterinären kände efter och bedömde, att man måste göra ett kejsarsnitt.

Under tiden tog jag hand om lilla Emmaline, som pep och pep efter sin mamma. Snart visades den sista, lilla pojken upp för mig. Stor, fin, ljust maskad till färgen. En liten, liten ynkling, som aldrig skulle öppna sina blå ögon för att se världen. Så kom Mimmi till mig igen. Allting var över. Stod där med det flyende livet i mina händer, fortfarande kvar, sova lite sött bara.

Har kört tolv mil i regn och mörker. Med hopp om liv i baksätet. Så är man hemma, lämnat svarta vägar och bländande billyktor bakom sig. Hem o berätta för barnen. Så detta var vad jag sysslade med denna söndagskväll. Svårt var det att sova. Minsta pojkarna var hos pappan så det fanns hopp om att få sova liten stund om man kan. Måste väl rusa upp o kolla bebisen förstås. Hon ligger hos reservmamman för mamman själv orkar ingenting. Bara sova vila, efter en strapatsrik dag och dramatisk kväll.

Imorgon/ikväll menar jag mår jag bättre. Då kan jag berätta om andra saker. Sånt här får man ta. Värre saker händer. Och dom var så vackra och välskapta dom små liven, låg där o sussade, kallnade långsamt… pussade dom välkomna och pussade dom adjö igen. Förlorade 4 pojkar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *