Hälsotester

Synpunkter från Marie, Fratellos MCO

Texten tillhör Marie, Fratellos Maine Coon

Tillstånd att dela har inhämtats.

————————————————————————————————————————–

Har ni läst de nya rönen om FIP???

Ligger på Nordic forum under sykdom. Det här fick mig verkligen att börja fundera.

http://mainecoon.forum24.se/mainecoon-about410.html

Att FD tagit bort sina karantäns rekommendation när det gäller FIP för att det inte anses vara smittsamt som man tidigare trott står det om. Det får mig att tänka så mycket tillbaka.

Tänk förr när katter avlivades på 80-talet för att en i kattbeståndet kanske dött i FIP. Man trodde att man bekämpade smittan på det viset och att alla katter i den dödes omgivning skulle gå samma väg.

Just därför och med så mycket annat som passerat genom åren så tror jag att man inte ska bli över hysterisk när det gäller nya rön och rekommendationer jämt.

 

Vem vet om allt är ärftligt t.ex. som vi tror i dag, spekulerar om, forskar i, men inte vet helt säkert, när det gäller så många olika sjukdomar.

Svansknick t.ex. sägs vara ärftligt men det är inte vetenskapligt bevisat. Vet vi säkert ändå vi uppfödare?

Katter kastreras av avelshygieniska skäl pga. av olika sjukdomar eller misstänkta sjukdomar hos sig själva eller släktingar, av och till. Tror det kan vara på gott och ont jag.

Kanske inte ens finns så stor chans för ärftliga faktorer att få fäste när man korsar stamtavlor som i fem generationer är obesläktade t.ex. och generna har en chans att sprida sig precis som Per-Erik Sundgren rekommenderar?

Han är en känd husdjurs avels genetiker. Men jag vet att många tittar väldigt mycket bakåt på den så kallade flaskhalsen och vad som förekom där många generationer längre bak.

(Avel av Sällskaps djur,Per-Erik Sundgren)

”Avel fungerar som bilkörning, det kan visserligen vara bra att hålla koll på backspegeln men det viktigaste är att rikta blicken framåt så att man håller sig kvar på vägen.”

Genetiker råder till att se framåt på den utavel som bedrivs, bara genom att korsa friska katter obesläktade med varandra i en stamtavla i stället för att se för mycket bakåt. Jag känner två stycken genetiker som säger det samma när jag diskuterat och lagt fram mina frågor.

Det är inte alls säkert att farmors gener alls finns i en kattunge t.ex. utan de plockas upp slumpvis från bakgrunden. En inavelsgrad kan variera och är inte som ett teoretiskt schema har jag fått lära mig. Avels scheman är endast ett redskap men kan se helt annorlunda ut när det gäller generna i en syskonskara om man tar DNA tester. Det är därför de kan bli så olika varandra i en kull.

 Vi har att göra med slumpen helt enkelt många gånger. Precis som på oss människor.

Vi vet inte alltid vilka knän och höfter våra förfäder haft och fast min mormor hade dåliga höfter så har både mamma och jag klarat oss fint utan operationer.

Jag tror inte att allt är ärftligt helt enkelt som vi är så rädda för ska vara det i dag. Vissa saker kan säkert ha med foder, miljö och andra komplikationer att göra. Den ärftliga faktorn behöver inte alltid enbart vara boven, men kan säkert vara det i vissa fall också. Men vi vill gärna få till det så att allt är ärftligt när det gäller varje sjukdom, och sen är hela blodslinjen pest smittad för där fanns en släkting som hade det eller det.

Tänk alla FIP experter som varit så säkra på sin sak och så är det så här i dag med FIP faktan. Undrar hur de känner sig som var med där på 80-talet under FIP hysterin. Over Kill.

 Nu skriver jag inte det här för att jag tycker om att avla på sjuka djur och anser att det inte finns några ärftliga sjukdomar och klappar händerna för att jag är så himla ”duktig. ”
Och inte vill testa alls.

Utan jag skriver det för att jag tänker tillbaka.

Ibland kan man lära sig av misstag och kanske inte gå fram på samma sätt nästa gång när någon ny sjukdom uppdagas och alla blir skrämda från vettet.

Menar inte heller att man inte ska bry sig om tester, för jag anser det vara helt relevant att ta till de åtgärder man själv anser vara av vikt i sin avel med hjälp av expertis råd. Inte andra uppfödares råd, för vi är inte experter efter några kullar och efter några artiklar och antal test resultat plus kanske några föreläsningar.

Det betyder inte att alla måste tänka likadant.

Visst måste uppfödare få prioritera vilka tester som anses relevanta för sina linjer.

De som anser sig vilja testa för allt, ja men jätte bra.

Tycker bara inte man behöver frälsa världen för det, som en missionär, som ska pracka på alla andra en religion efter att man valt sin väg.

 Hade en katt som dog av HCM och fann där en röd tråd. Föräldrarna var scannade och de lever än i dag friska och fina.

Min katt dog innan han blev 3 år. Hans föräldrar visade sig sen vara hetro bägge två på gentester.

Kattens syskon lever och mår bra än i dag.

Då blev det väldigt viktigt för mig att testa just genetiskt. Men det var för mig det var viktigt. Jag gjorde det och har fortsatt med det trots att jag blir utpekad som att jag är en lögnare av vissa uppfödare för att jag gjorde något jag trodde på då, gentesterna.

”De är bara dåligt med gentester m.m. uppfödare som håller på med det ljuger har jag läst på en hemsida hos en uppfödare som bara tror på scanning metoden och inte vill gentesta alls.”

Gentesterna lindrade min sorg eftersom jag hade lite fler sämre erfarenheter av scanning metoderna.

Föräldrarna var scannade samt friska och min katt var död…

Felbedömningar både av mina egna katter och några andra uppfödares katter som ledde till onödig kastrering har också fått mig att fundera. Jag tror scanning kan vara bra med men det visar enbart hur hjärtat ser ut för dagen, och HCM kan utvecklas trots scanning en gång om året samt att det faktiskt kan ske felbedömningar. Just för att det är så små variabler berättade Anna Tidholm för mig när två av mina katter felbedömts. Jag trodde de skulle dö av HCM men de frisk förklarades senare vid nästa scanning. Jag kände mig lurad för att jag behövt vara orolig förståss. De lever än i dag 11 och 15 år gamla, son och mor. =)).

Har fler fall… men det blir för mycket och vissa är inte mina katter heller utan uppfödar bekantas.

Min katt som dog i HCM hade ett snabbt sjukdomsförlopp som troligtvis inte kunnat urskiljas i en scanning 1 år tidigare. Man kunde se det efter obduktion att sjukdomen utvecklats väldigt snabbt.

Jag vet en katt som sades vara mycket hjärtsjuk efter en scanning och när han sen avlivats och obducerats så var hjärtat felfritt och uppfödaren kunde inte få tillbaka något på livförsäkringen.

För mig är inte scanningarna heliga för jag vet att det förekommer fel bedömningar då och då. Testerna är dyra och man kan ofta få testa om unga djur och det ger i allfall väldigt lite garantier om framtiden då ett sjukdomsförlopp inte går att förutsäga. För mig är det ett färsk varu test endast.

 Jag har även träffat en veterinär med åsikter om DNA tester vid ett tillfälle.
Han ansåg det vara nummer ett på test listan innan scanning sade han till mig.
Men det var han det…
Jag vet självklart att bärare av generna kan vara friska och fina och tvärt om också samt att det finns massor av andra gener, som vi inte vet något om än och verkligen inte kan konstatera ärftligheten på heller.
Men statistiskt har det bevisats att negativa katter i flertalet fall är friska vid scanning än vad de positiva katterna är. Så en betydelse har den första funna genen i vissa fall bevisat. Det var min sak och mitt beslut att börja med DNA tester innan något hälsoprogram tog dem till sig.

Jag har HD testat ett antal katter och jag har också scannat ett antal katter t.o.m. innan hälsoprogrammet uppfanns. Just för att jag hade ett plötsligt dödsfall på en av mina honors föräldrar för många år sen. Då ville jag checka upp mina avelshonors hjärtan efter den föräldern. En av dem lever än 11 år gammal hon med.

 Bara för att en uppfödare inte är med i hälsoprogrammet betyder det inte att man gillar sjuka katter och inte bryr sig.

 För att jag DNA testat betyder det inte att jag anser att alla ska göra det, eller att jag är bättre än någon annan uppfödare och behöver skryta om mina testresultat och slå det i huvudet på var och en som börjar prata tester, att vi måste rädda hela rasen för att min katt dog.

Det var den ända som dog hos mig på 15 år med MCO, så tidigt av just HCM. Någon gång så blir vi drabbade av något med våra katter, så är det bara.

Helt naturligt och vi gör vad vi kan, men jag tror faktiskt inte vi ska gå på allt för hårt för det hjälper inte katterna eller oss.

Jag tror inte att vi kan överbevisa varandra med fakta heller hur mycket alla än kämpar med sina åsikter på forum t.ex.

Mina åsikter är baserade på mina egna erfarenheter  med mina djur och hur jag lärt mig att se på dem. I dag vet jag inte ens om jag kommer fortsätta med dessa DNA tester för evigt.

Jag ser ingen trygghet i tester direkt för de har inte givit någon särskild garanti för något. Slumpen har varit där ändå.

 

Det ända som påverkar mig är det jag är med om och jag lyssnar självklart på andra uppfödares erfarenheter och läser. Men besserwissrande, det går bort.

Man kan vänta lite och ha lite is i magen och utvärdera vad som händer. Allt är inte akut.

Sen kommer säkert tiden utvisa, forskningen framskrida och vi kommer lära oss mer och mer precis som det skett med sjukdomen FIP.

 

Kanske sker det så med HD också. Jag har haft 2 HD fall efter olika linjer. Just dom efter testade föräldrar. En mamma katt var Good men avkomman hade 3.or. En av mina avkommor efter en avelshane som var Good hos OFA, (mamma hans exellent) har dåliga höfter och mamma till kattungen var också avels godkänd i den kombinationen. Jag har haft ytterligare avkomma till mamma med 3:or på höfter som blev Good.

 

Att det finns kring ca 10%  av MCO katter statistiskt med HD, vissa 2:or då och vissa 3:or, som testats och resten friska är en sak jag funderat över. Av de få procent som har HD konstaterat är det inte så många katter som visar symptom och en del resultat som räknas in är enbart bortagna av avelshygieniska skäl. Jag vet inte om jag anser att varje individ behöver HD röntgas innan avel bara för att de finns en viss procent som kan ha HD. Vissa vill plocka bort även 1.or har jag förstått ur avel.

Jag tycker inte det är relevant med de stora åtgärds programmet som det propageras för och det ger inte särskilt mycket garanti heller. När jag fick höra talas om att det inte var Audells rekommendationer att HD röntga varje avels katt utan uppfödares egna önskningar då blev jag faktiskt ännu med förvirrad. Han ska ha sagt att han inte anser HD vara en sjukdom på katt.

Än har jag inte haft HD sjuka, halta katter här hemma men visst kan det hända någon gång i framtiden likväl att jag haft en som dött i HCM.

Vet att alla djur döljer smärta. Hästar är verkligen bra på det. Annars kan de bli utstötta eftersom de utsätter hela flocken för fara när de visar sjukdoms symptom. Katter är inte unika när det gäller just det.

Det är mitt val att inte testa för HD mer. Jag rider inte och tränar inte heller mina katter hårt.

Den dagen jag anser att mina katter verkligen har HD problem då får jag ta en fundering kring att kanske börja testa igen då.

 Normal : 509 ( 55.8%)
Gränsfall: 102 ( 11.2%)
Grad 1 : 197 ( 21.6%)
Grad 2 : 79 ( 8.7%)
Grad 3 : 26 ( 2.8%)

 Jag blir ärligt talat inte klok på allt vad det gäller tester. Bara snurrig och irriterad och det värsta jag vet är nog att en del är så tvärsäkra på att allt är så rätt med testning och hur man ska gå vidare efter resultaten. Tänk om det är så att vi gör skada på det här viset utan att förstå det i dag?

”Visst, testar man för allt, ja då har man gjort vad man kan för rasen, eller?”

Men jag kan ändå inte se det som relevant till de djur jag tittar på och levt med i många år vissa av dem, att de ska vara tvungna att genom gå, scanning flertalet gånger i sitt liv, Hd rtg med nedsövning, Fip, Fiv och Felv tester, Pkd, gentester och än mer kanske kommer eller redan har rekommenderats som jag inte uppdaterat mig om. Sen tillkommer allt annat också som behövs löpande, tandsten, vaccineringar hälsoundersökningar m.m.

 Kanske är det inte så fel då att uppfödare prioriterar i den här test djungeln och satsar på det som de anser vara relevant att satsa på just på sin avels linje de jobbar med? Eller ska tyngden ligga på allt detta samtidigt verkligen? Ska vi sålla alla avels djuren efter alla testresultaten från alla olika åkommor vi söker efter?

Är det vettigt i längden? Vad händer med rasen?
Blir de bara friskare av alla undersökningar och åtgärder?

 Jag tänker på ett frö vi planterar. Om vi ideligen gräver upp det för att se hur det gror så blir det stört och vill till slut inte sätta sina rötter.

Hur parar sig vilda djur. Ser de sig om i avelsbasen och kollar in alla testerna?

 Vad som också är oroande är att alla de här sjukdomarna finns på alla raser överlag men att just Maine Coon blivit väldigt utpekad som en mycket sjukare ras än andra fast att det inte ens finns fakta som bevisar det.

Det finns andra raser som är drabbade av vissa sjukdommar som MCO testas för i större utsträckning än Maine Coon, men Maine Coonen har blivit utpekad i allmänhetens ögon som rasen som är sjuk för det har vi indirekt talat om med alla dessa testrekommendationer tror jag.

En massa människor som börjat testa mot en salig blandning av sjukdomar hos en katt ras.

Jag anser att rasen är under forskning och egentligen borde vi få massor av bidrag till alla tester som hjälper veterinärer att lära sig något om dessa sjukdomar på katter generellt, många gånger på vår bekostnad och på just Maine Coonernas.

 Vi tar många individer ur avel av olika anledningar utan att vara säkra på att de ned ärver farliga sjukdomar för att vi ev. tror att det kan vara så och de ställer upp på alla dessa undersökningar sövs ner m.m. som försöks djur.

Fascinerande är också uppfödares sätt mot varandra. Vissa lägger näsan så djupt i blöt i andras uppfödningar så det verkar nästan som om det leder till syrebrist i hjärnan. 

Varför inte fokusera på sitt eget och ge andra frid och lust att ta hand om sina katter på det bästa sätt den förmår.

Är det här relevant allti hop jämfört med hur katterna mår?

 Den som söker han finner.

 ”Är katten orolig kan det dock vara nödvändigt att ge den lugnande medel, eftersom det är viktigt att den ligger alldeles stilla på undersökningsbordet.

Ett besök hos veterinären är ofta stressande för en katt. Rummen är utrustade med undersökningsbord, datorer och nödvändiga kliniska instrumenter. …”

Sen allt annat vi gör med dem. Utställningar, bad, parnings besök, lång resor m.m.

Hur mycket tester ska en katt behöva genomgå?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *