Hur kunde det hända?

LILLA FAY

Vad hände egentligen med lilla Fay?

Hon föddes den 24 februari år 2000 och dog den 29 april samma år.

Den ödesdigra dagen letade vi efter lilla Fay Of Night, lilla bebisen. Hon var dotter till Råådalens Beatrice och Golden’s Jesper. En underbar liten flicka! Alldeles svart var hon. Det kanske inte syns på bilden, men det kommer andra bilder snart. Jag trodde ett ögonblick att hon var choklad. Det ser ju ut så på bebisbilden.

(fotnot, texten är sparad från år 2000 och bilder saknas i nuläget).

Det är ju så svårt med Rexar, pälsen är så tunn när de föds och ofta får man vänta 4-5 veckor innan man ser den rätta färgen.

Ja, den dagen letade vi febrilt, barnen och jag. En av sönerna fick för sig att hunden hade ätit upp henne. Ingen vidare trevlig tanke men det är ju så att man aldrig, helt och fullt, kan lita på djur. Så tanken slog mig faktiskt för någon sekund.

Men till slut fick jag syn på henne. Jag ropade på barnen. Lilla Fay låg horullad runt stammen på vårt apelsinträd. Hon såg, helt enkelt, ut som jorden i krukan. Vi fotograferade henne. Vi var glada att vi hittade henne.

Fay var bortlovad redan innan hon föddes. Jag hade fått 1000:- i handpenning för henne. Hon var en underbar katt, busig, kelen och först med att gå på lådan.

Den kvällen skulle hon besiktigas och vaccineras. Den fjärde maj, exakt på 10-veckorsdagen ,skulle hon hämtas av den blivande ägaren, Jenny. Jenny hade tagit ledigt från jobbet för att kunna vara tillsammans med Fay och hjälpa till att blidka Ida (en äldre CRX), som redan fanns i hemmet. Fay var ju också menad som sällskap till Ida.

Jo, så vi åkte till veterinären som så många andra gånger Fay var först och hon var inte speciellt medgörlig. Jag hade klippt klorna på henne innan och hon högg mig ordentligt i tummen. Lilla gumman sprätte till vid vaccinationen och nålen trängde in i ryggmärgen, mellan nackkotorna. Hon fick en omedelbar krampattack.
Det var en förskräcklig chock. Huvud och ben vred sig epileptiskt. En gäst till vet., som aldrig sett en Rex var också med och blev fruktansvärt illa berörd.

Först trodde alla att hon bara blev arg (spottade och fräste), men ganska snart insåg både vet. och jag att något hade hänt.

Stackars min veterinär! Svettpärlor bröt fram i pannan på honom, han fixade knappt besiktningen av syskonen, han bara ägnade sig åt Fay.

Själv tyckte jag hon fick leva för länge. Jag har läst viss medicin och känner igen en hjärnskada. Visste att allt hopp var ute, när alla andra fortfarande hoppades. Så jag ville att vet skulle avliva henne, men han hade hoppet kvar.

Jag åkte hem med övriga kissungar och lämnade Fay hos min vet för observation. På morgonen ringde vet. Lilla Fay hade då fallit i koma och han beslöt att avliva henne, vilket vi redan tidigare gjort upp.

Så jag måste ringa till Jenny, som varit osedvanligt engagerad, som kattungeköpare. Det var inte roligt precis. Stackars Jenny blev ju alldeles chockad. Hon var inställd på att hämta sin lilla svarta Fay och nu var hon bara borta.

Vad jag kunde erbjuda henne var Fays syster (sv.sköldpadd), en underbar fin och vältypad kisse, men ändock inte Fay. Självklart drog jag ner priset, tyckte så synd om Jenny.

I fönstret har vi placerat fotot på Fay, när hon lekte med krukväxterna. Varje morgon, när jag ser det, får jag tårar i ögonen. Nyss så pigg och busig, andra sekunden en krampande döende. Jag vill bara säga: Håll i era kattungar när de vaccineras! Bättre att syretillförseln stryps några ögonblick än att få en nål i ryggmärgen.

Mona Dahlgren f.d. Åhlin S*Solvindens Cornish Rex. 2000

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *