Juliet

blev bara 4 veckor

† 2002-05-24

Den 19 april fick min hona – Sofie – 4 vackra Cornish Rexbebisar. Det blev två vita honor, en blå hona och en choklad hane. Jag hade som vanligt känt på mig när det var dags för Sofie. Solvindens har haft 10 kullar och jag tror inte att jag har missat en enda förlossning. Jo, det var isf den kullen som föddes hos fodervärden. Jag brukar alltid oroa mig lite. Inte bara för att jag är en ”hönsmamma” till mina katter, utan även därför att jag har erfarenheter av förlossningskomplikationer. Men den här gången gick allt bra. Sofie fick värkar, ungarna föddes somde skulle och var alla komna till världen inom en timma. Dessutom var och är Sofie en underbar mamma som visste precis hur hon skulle bete sig. Samtliga ungar var stora och fina. Man blir glad och lugn! Alla bebisarna fick gott om modersmjölk och de växte och började klättra ur sin balja för att upptäcka världen. En morgon verkade den blå honan – Juliet – ovanligt orolig. Hon pep mycket och högt och klättrade envisare än vanligt uppför baljans kanter. Jag tänkte att det där var en livlig kattunge, men ganska snart förstod jag att det inte stod rätt till med henne. (Det var den femtonde maj, eftersom jag har 4 barn så har jag lärt mig föra journaler så jag kan svara på läkarnas frågor.)
Hon ökade nämligen inte i vikt och det kan jag lova är ett säkert tecken på att det är fara å färde. Så jag vill tillägga att det är extremt viktigt att hålla koll så att kattungarna går upp i vikt. Det behöver inte alltid röra sig om sjukdom. Det kan också vara så att mamman har dåligt med mjölk. Då måste man skynda sig att skaffa mjölkersättning och börja stödmata. Det här hände precis när kattungarna hade börjat smaka på Babycat. Juliet visade dock inget intresse för maten. Jag uppmärksammade att hon var lite klibbig i ögonen. Det kan små kattungar, precis som människobebisar bli ibland. Då tvättar man med koksaltlösning.

Det går fort med små kattungar. Det gäller både tillväxt och avtackling – det känner de flesta uppfödare till. Så var det alltså den första dagen, vilket föranledde mig att börja stödmata kattungen. Jag förstod att hon hade svårt att suga på grund av täppt nos eller halsont. Man rusar inte till veterinären på ögonblicket. Hos veterinären kan det finnas smittor som är farligare än den man själv har råkat få in i sitt katteri. Snuva och klibbiga ögon kan gå tillbaka av sig självt och då stärks immunförsvaret medan antibiotika förstör det immunförsvar som den lilla kattungen försöker bygga upp. Detta rekommenderas ju nu framförallt av läkarna – att man ska ge immunförsvaret en chans. Att man ska undvika att bakterier blir resistenta mot antibiotika. De flesta känner väl till att antibiotika inte hjälper mot en virusinfektion. Därför valde jag i det läget att avvakta med veterinärbesök. Veterinärer kan inte göra mycket mer än att skriva ut antibiotika och ge vätska innanför huden vid en sådan infektion. Juliet hade det än så länge bäst hemma, väl omhändertagen av både mor och syskon. Och än så länge lycklig.
Juliet var väldigt pigg, men snorig, och behövde nu matas flera gånger per dygn med mjölkersättning. Vid varje matning tvättade jag hennes ögon och nos med koksaltlösning som dels löser upp och dels är infektionhämmande. Den sjuttonde maj åt hon med god aptit och var pigg. Juliet skrek inte lika mycket längre och sov mer och lugnt. Jag tolkade situationen som att nu var hon mätt och att vikten skulle börja stabiliseras igen. Nu efteråt förstår jag att det var början till försämring istället för lugn och mättnad. Så här står det i journalen från den 17/5 – ”Hon väger 291 gr idag- 280 igår. Den stora vita vägde 382 igår./” Det verkade som hon kom ifatt sina syskon och jag tänkte – bara snuvan släpper och hon kan börja dia igen. Modersmjölken innehåller ju antikroppar av olika slag.

Systern hade fått ett klibbigt öga. Juliet hade inga nedre andningsproblem den 17/5. Men vaknätterna hade börjat. Jag vågade inte sova för jag var rädd hon skulle tappa i vikt igen. En mullig kattunge har ju alltid bättre chanser till tillfrisknande. Den 18/5 verkade Juliet sämre. Det hördes oljud och rosslingar från nedre luftvägarna. Jag började förstå att hon förmodligen hade fått lunginflammation. Om lunginflammationen kunde bero på bakterier skulle hon ju fortfarande ha en chans att klara sig om hon bara kunde få antibiotika. Hon hade börjat få svårt att stänga munnen för att svälja maten. Citat från min journal den 19/5:
” Den lilla blå honan väger 279 gr efter maten idag, chokladhanen väger över 400 gr. Jag har ringt Djursjukhuset och blev rekommenderad att ”ta bort” henne. Jag frågade hur man enklast avlivar en liten kattunge och fick till svar att det lindrigaste och snabbaste sättet skulle vara ett hårt slag mot huvudet. Jag klarar inte att ge upp. Jag forsätter stödmatningen – så länge det finns liv finns det hopp. Eller drar man ut på lidandet? Det är en svår samvetsfråga. Sofie tar hand om Juliet och när syskonen diar ligger Juliet ovanpå Sofie. Jag har försökt få tag på Elmér och Melander (veterinärer inom 2 mils avstånd), men ej lyckats. Vill inte åka in till Djursjukhuset enbart för att få höra att hon ska avlivas.”
Jag ringde min mamma och grät så hon knappt hörde vad jag sa. Jag frågade om hon kunde slå ihjäl kattungen. Jag frågade min äldsta son om han kunde slå ihjäl kattungen. Veterinären sa att om man var tveksam skulle man inte göra en sådan sak själv då risken fanns att man hade tvekan i sitt slag så det inte blev tillräckligt hårt. Ingen ville slå ihjäl kattungen. Man sa till mig – klart hon klarar sig!
Det var den natten jag sökte svar hos andra kattmänniskor. Jag har haft katter sedan 1964 och jag har sett en del, men nu kände jag mig rådvill. Jag tänkte på livet, på människorna och jag tänkte på min inställning till dödshjälp (se tidigare artikel på www.kattens.nu)
Citat journal: ”MITT I NATTEN (20/1)-285 g efter matning, går in en gång i timman, ska inget sova och åka till djursjukhuset imorgon, de ska få sätta in alla åtgärder, vare sig de vill eller inte efter en timma 290 gr kl 1, går in igen kl 2. Hon tar emot vätska och lite mjölk.”
Juliet blev som min bebis. Nästan som de människobebisar jag vakat över på nätterna, våndats över plötslig spädbarnsdöd och täppta små näsor på bebisar som har haft svårt att tutta.
Kl 5 på morgonen lyckades jag ta mig in till Djursjukhuset i Jönköping. Jag har alltid fått goda råd och bra stöd därifrån. Jag litar fullständigt på veterinärerna där. När jag väl var framme och veterinären tittade på Juliet förvånades hon över att hon ändå inte var sämre. Det kunde vara värt ett försök. Men det var ju bara under förutsättning att jag var stadd vid kassa med minst 2000 pga. jouravgifter. För övrigt skulle behandlingen kosta 126 kr. Någon direktreglering till AGRIA gick inte att ordna på en helgdag.
Undersökning och behandling påbörjades. Juliet fick ligga i sin filt på en värmedyna, hon var ganska utmattad nu. Den lilla… Juliet vätskades upp med sprutor under huden och hon fick en antibiotikaspruta. Hon hade ingen feber, men infektion i nedre luftvägarna. Prognosen var inte god, men det var värt en chans.

Jag fick henne med mig hem igen med skötselanvisningar. Hon skulle ha vätskeersättning och mjölkersättning – det viktigaste var vätska. Vätskeersättningen skulle bestå av vatten, druvsocker och bikarbonat som kokas ihop. Därefter kunde den förvaras i kylskåp ett dygn. All vätska skulle serveras vid ca 35-40 grader. Två gånger om dagen skulle Juliet ha 0,1 ml antibiotika.
Dagen efter var jag hos min ordinarie veterinär för lite mer ”normala” saker som vaccination och testikelstatusintyg. Jag diskuterade Juliets tillstånd med min veterinär. Han tyckte jag kunde ge Juliet en vecka iaf när nu antibiotika satts in. Men hans tro på överlevande var också minimal. Jag frågade och han lovade hjälpa mig med avlivning om det blev för svårt.
(Inte för att det egentligen har med saken att göra, men på onsdagen skulle jag åkt in till Jönköping för att avlägga examen i min sociologikurs. Jag skulle lämna in mitt arbete – en vetenskaplig uppsats på 5-10 sidor om moderna samhällsteorier. Av den uppsatsen blev det inget. Jag la ner all min energi på att försöka rädda den lilla Juliet. Det blev nästan som en tvångshandling. Det sista dygnet såg jag till henne var tjugonde minut.)
Den kvällen efter veterinärbesöket tyckte jag att Juliet verkade sämre. Jag ringde två olika veterinärer. Jag hade bestämt mig! Hon skulle få somna in. Ingen av dem svarade i telefonen. Jag hade Juliet innanför tröjan. Hon tyckte om att bäras omkring i lägenheten och hon var fortfarande lite nyfiken på saker och ting. så ville hon springa iväg – jag lät henne gå och då sprang hon iväg och kissade. Jag fick genast för mig att NU hade det vänt och vilken TUR att jag inte fick tag på veterinären. Juliet tittade nyfiket på mig med sina blå, matta ögon. Jag fortsatte matningen. Hon tyckte om vätskan från uppblött RC Babycat. Jag använde 1 ml sprutor. Hon skulle ha hundra sådana om dygnet.
Klockan var 00.00 när jag matade Juliet sista gången. Nu ville hon inte leva längre, det kände jag. Om jag bara hade kunnat hade jag avlivat henne. Hon andades med öppen mun och hade svårt att svälja. Hon blev lite arg, högg mig i tummen och jag tänkte att det där humöret kanske skulle hjälpa henne att klara sig. Hon jamade lite. Jag skulle väga henne, men hon kunde inte längre sitta på vågen, utan låg på sidan. Kl 00.11 upphörde andningen. Jag såg det lilla hjärat picka ytterligare några slag. Jag gjorde inga upplivningsförsök. Jag virade in henne i filten och bar med mig henne, gick runt i lägenheten och storgrät – av lättnad mest, tror jag. Ett lugnt och vilsamt drag föll över hennes lilla söta ansikte. Jag stängde hennes ögon. Hon gapade fortfarande.
Jag vek den lilla filten på bebisvis och virade in henne i den. Jag hittade en liten kartong. Småbarnen sov. Jag lade henne så fint jag kunde och strödde vita blommor vid hennes huvud. Jag ville inte släppa ifrån mig kartongen, ville vara där med henne – tänk om hon skulle vakna ensam? Medan jag pratade med människor på kattforumet låg hon i min skrivbordslåda. När jag ändå förstod att jag måste försöka sova lite bar jag kartongen till Sofie och syskonen. Sofie petade lite på Juliets huvud, sen var det som om hon förstått. Juliet hade blivit stel och kall.
Dagen efter begravdes hon bland andra katter i mina föräldrars trädgård där de bott sedan 1962 och det är mitt barndomshem. Jag fortsatte gråta den dagen också – men mest av utmattning och lättnad. Så mycket hopp på liv, så lite sömn, så mycket smärta över den lilla kattungen… Syskonen som glatt lekte och åt. Medan Juliet knappt han börja upptäcka livet och världen. Nu vet jag. Men i förrgår var allt bara ovisshet och förvirring. Jag visste inte om jag gjorde rätt. Jag fick olika råd! En del trodde på liv, en del trodde på smärtfri död… Det var svåra dygn och de sista timmarna med Juliet var värst. Idag är jag en erfarenhet rikare. Jag kan ge stöd och hjälp åt personer som har varit och kommer att hamna i samma rådvilla situation. Nu kan jag tro på veterinärerna. I förrgår kallade jag dom pessimister. Jag hoppas att jag nu har rett ut alla begrepp och frågor. Men jag kan inte låta bli att tänka – om jag hade avlivat henne på en gång och inte gett hennne den minsta chans med ex antibiotikabehandling – då hade jag ju ALDRIG fått visshet. Vila i frid, min lilla flicka!

© Mona

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *