Kattens Dröm

KATTENS DRÖM.

Förhoppningsvis ska min inledning till denna uppsats inte vara alltför partisk, eller fantasifull. Många må väl känna verklighetens faror, så även jag. Ibland måste man dock väga fördelarna mot nackdelarna, så också riskerna mot friheten.

Anledningen till att denna lilla skrift ens kom till, eller uppstod i min ringa tankevärld, var en het debatt som fördes på ett känt digitalt kattforum. Jag upplevde det som att folk angrep mig. Personligen har jag alltid haft kattens bästa för mina ögon och försökt att se de individuella skillnaderna och behoven hos mina djur.

Jag har fått känslan att vissa av mina åsikter inte har klargjorts på ett förståeligt sätt. Därför försöker jag nu göra en sammanfattning av vår heta debatt, utifrån både Era och mina debattinlägg. Detta gör jag med all respekt för mina vänner ”kattmänniskorna”. Jag gör det som en förhoppning om att vi istället för att vända taggarna utåt ska kunna föra en debatt på en intellektuell och sansad nivå. Därför har jag nu försökt göra en uppställning av fördelar och nackdelar med att ha en ute- eller innekatt. Detta har varit intressant och givande, men också otroligt svårt att ta ställning till.

Då jag var barn på 60 – talet var det knappast tal om att stänga in en katt, detta djur vilket alltid ansetts vara självständigt och känt för att gå sina egna vägar. I 19 år levde vår grå (blå) huskatt Ketty. Hon födde tre kullar, vilka kom till bra hem. Därefter lät vi kastrera henne. Jag var bara 10 år när hon kom. 1989 dog hon. Hon dog i hemmet. Vi försökte ge henne en värdig död hemma, men det hela slutade med att veterinären fick ge henne en insomningsspruta.

När hon så var borta kände jag ingen större sorg, utan ansåg att hon hade levt ett underbart liv. Hon hade fött och uppfostrat ett antal grå kattungar och en svart/vit, men tyvärr en svanslös som måste avlivas pga. avsaknad av kiss- och bajsmöjligheter. Ketty valde den starkaste gossen när hon lät para sig… Han som hade sneda, skrumpna öron, han som var slagskämpen över alla. Vi kallade honom för ”snedörat”. Vacker var han inte i människans ögon, men tydligen i Kettys. Jo, jag avundades det liv hon levt…alltid älskad och omhuldad, avmaskad, vaccinerad (de första åren), kastrerad och fri. I krusbärsbuskarna sov hon om sommaren, på diskmaskinen om vintern. Fåglar var en delikatess, mössen skröt hon mest med. Under ett obevakat ögonblick åt hon upp våra två undulater. Hur svårt hade jag inte att ta i katten efter det? Men så småningom tvingades jag inse att hon faktiskt var ett rovdjur.

Jag lärde henne räcka ”vacker tass”. Hon älskade ju ost! Tyvärr blev påföljden att denna ljuvliga, lilla tass ständigt användes som en vädjan att få mer godis, tyvärr använde hon sig också av sina vackra, starka klor.

Ketty var inte vår enda katt, en del passerade. Det fanns de som blev överkörda på gatan, det fanns de som måste tas bort för att de blivit för många. Det fanns de som kom hem hundbitna, trafikskadade, skjutna med hagelbössa… ja ibland gjorde det ont. Min mor är en stor djurvän. Hon månade mycket om våra katter, tog dem till veterinären och insåg tidigt vikten av att kastrera hanarna. Ja, så växte jag upp. Min första katt fick jag 64, han var blåtigré. Pappa hittade honom överkörd på vägen. Som jag grät!! Han blev nog inte ens året och han hette Hasse, efter mammas barndomskatt.

Jag hoppas att jag inte redan tröttat ut mina läsare. Om katter har jag mycket att berätta. Långa berättelser kanske är besvärliga att snabbt ta sig igenom… särskilt om man brinner av debattlust. Men försök då ge min uppsats lite tid, se den som en form av e-bok. En bok har alltid rätt att ta sin tid och den sätter alltid sina spår i ens medvetande.

Efter debatten, vilken fördes på det digitala forumet har jag tänkt över saker och ting. En gång i världen blev jag angripen för att jag hade innekatter. Jag var ganska tidig med fenomenet innekatter. Mitt samvete och mina tidigare erfarenheter gjorde min situation svår att försvara. Jag bodde i lägenhet, katterna kunde vara på balkongen, men de kunde ju inte känna gräset under sina tassar. De kunde inte klättra i träd. Jaga kunde de, men endast flugor och fjärilar. Det fanns en tid då jag önskade, trodde och hoppades att våra tamkatter inte var rovdjur. Det var en illusion. Det var lika bra att inse det. Jag gjorde det med stark motvilja.

INNEKATTER.

Under denna rubrik finns mycket ansvar och mycket välvilja. Som ni vet är mina katter också innekatter. Numera är det inte så svårt att försvara detta. Man räknas som ansvarstagande, då man håller ständigt uppsikt på sina djur. Så har det inte alltid varit. Kattens ofta högt betingade pris är en av anledningarna till att man ser efter den noga (missförstå mig rätt), huskatter har också sitt värde, även om jag motsätter mig detta skänkande av huskatter hit och dit. Jag äger själv en huskatt, men han har för mig samma värde som mina aristokrater och sköts på samma sätt. Vad jag vänder mig mot är att huskatter allt som oftast skänks bort hur som helst, utan att hemmen kollas upp det allra minsta. Min huskatt bor hos mig, därför att han var en av två bröder som mamman gömde. Min katt skulle gasas ihjäl, medan hans bror hade fått ett hem att leva i. Kanske valdes brodern ut för att han var sötare… förmodligen var det så!

Våra innekatter är ofta, men inte alltid raskatter. Tyvärr bedrivs det alltid en viss inavel bland dessa. Desto färre individer, desto mer inavel. Detta är tragiskt och inte alls bra för katternas sundhet, enligt en Darwinistisk teori. De smittas lätt av sjukdomar. Jag känner raskattägare som isolerar sina katter efter varje utställning. Vaccinering är naturligtvis nödvändigt, då raskatten ofta vistas på exempelvis utställningar och har ett oerhört dåligt immunförsvar. Jag tvekar inte ett ögonblick på att våra innekatter är de mest välskötta och omhuldade av katter. Jag har aldrig menat att ge någon ett dåligt samvete därför att de ser efter sina djur. Förmodligen kan man inte göra på annat sätt, såsom samhället ser ut idag. Vad beträffar avel med våra innekatter är det tyvärr så att katten oftast inte själv kan välja. Vi parar gärna ihop individer för att få fram extrema typer. Se bara på våra perserkatter och våra siameser. Jag går inte i försvar för dessa extremtyper.

Vi som har ett katteri (uppfödning) nödgas ibland skiljas från våra älsklingar pga. osämja inom katteriet. Osämja innebär oftast misshandel och förorenande på olämpliga ställen. Då är en omplacering det enda alternativet för att kattindividen ska få bli någorlunda lycklig. Den stora faran för innekatter är deras benägenhet att ibland rymma. Detta är också mycket individuellt. En fertil hane har speciella behov, exempelvis.

Farorna i detta består av att en katt kan ta chansen att hoppa från en balkong och därvid bli väldigt skrämd och i värsta fall skadad. Om den rymmer genom ytterdörren, eller fönstret är den ovan vid faror. Bilar är ett stort hot, vilket innekatten är omedveten om. Men har katten en dröm om frihet? Rannsaka nu Ert samvete! Vill den springa över gräs? Vill den uppleva jaktens spänning? Vill den klättra i träd? Jag säger inget bestämt. Men betänk arternas ursprung och meningen med deras liv (ler lite filosofiskt).

UTEKATTER.

Detta kan vara en hård värld, men den kan också vara kattens dröm. Vid utegång anser jag att katten regelbundet bör avmaskas, kastreras, öronmärkas och vaccineras, men enbart de första åren. Två av mina bästa vänner är döttrar till en veterinär (numera i sorgligt minne hädangången). Han hävdade att alla utekatter så småningom blir immuna mot kattpest och kattsnuva. En av hans döttrar har tre katter. Hon skulle aldrig kunna stänga in dem. Den ena är en Perser. Pälsen måste titt som tätt klippas ner. En Perserkatt kan inte vistas ute med sin långa päls. Den tovas då ihop till outredlighet. Tovor stramar och gör ont. I 10 år ägde hon en okastrerad Perserhane. Vacker var han inte, men min vän ansåg att han var lycklig. Han hade gjort många vandringar. Min vän älskar djur. Ett djur i nöd skulle hon aldrig lämna. Det är till henne jag har vänt mig med bortsprungna katter, skadade fåglar, ja till och med paddor har hon tagit under sina vingars beskydd ”ler”. Man kan bara inte tveka om hur hon älskar djur och hur hon dessutom talar till dem.

På forumet kom någon med påståendet att jag skulle inbilla mig att jag talar med mina djur! Jag måste faktiskt härvid uttrycka min åsikt om hur urbota dumt det var. Ett par enkla frågor… och ni vet alla att Era katter/djur talar till Er…. Ponera att Er katt står vid ett skåp där ni förvarar kattmaten…matskålen är tom… kisse har svansen rakt upp, ögonen har ett vädjande uttryck, kisse jamar… Ni vet inte vad den vill? Ponera att kisse står vid ytterdörren… den krafsar och jamar… Ni vet inte vad den säger?

Vi talar om utekatter. De går ofta ett hemskt öde till mötes. Jag är inte den som förespråkar utekatter egentligen, men kattens drömmar och önskningar kan jag inte bortse ifrån. Jag har sett många kattöden… ofta har jag kunnat hjälpa till. Jag har lyckats placera åtskilliga övergivna katter, antingen till nya varaktiga hem, eller tillbaka till en rättmätig ägare, som väntat och letat. Som jag tidigare nämnt… En utekatt kan vara ok. Men den bör kastreras, öronmärkas, fästingplockas, försäkras och få den bästa tänkbara veterinärvård. Det är helt misslyckat (och det vänder jag mig emot) om man inte ser till att utekatten kommer hem. Man kan riskera att den utsätts för katthatare, satanister och personer som inte ser kattens värde. Den går ofta med öronskabb, fästingar, loppor och helt utan försäkringsskydd.

SAMMANFATTNINGSVIS.

Som jag nämnde hade jag en diskussion med min första Rex (Lasse). Hur mycket älskade inte familjen honom? Hur grät inte barnen? Dock insåg vi alla, man gör det om man är uppmärksam, att Lasse ville inte leva vårt liv. Han är numera ensam gosekatt hos en familj, där han kan vistas ute under uppsikt. Han är kastrat och betydligt lyckligare nu.

Min uppfattning om hur man sköter sin utekatt bör ha framgått av ovanstående. Angående innekatten har jag kanske mest tagit upp praktiska skötselanvisningar. Min önskan för varje innekatt är att de ges möjlighet att känna gräs under tassarna. Detta kan ibland vara omöjligt. Om man har en katt, kanske två går det utmärkt att spatsera omkring med den i koppel. Den bör ges stora möjligheter att klättra i träd.

I katteriet bör man kunna ordna en stor rastgård. Ett klätterträd är nödvändigt… buskar, växter, kattgräs, skugga och en liten överbyggd koja att gå in i är ju idealet. Vi balkongmänniskor har ett större problem…men samma gäller här! Växter, kattgräs, skugga och krypin. Den som har möjlighet kan ju näta in sin balkong. Alla kan inte det. Förslagsvis sätter man då upp en hylla. Katter är smarta (gäller ej kattungar), de hoppar inte för högt. En hundbur, tyvärr ganska dyrt, kan man ju också använda. Se då till att kisses bur kommer högt upp så den kan spana ut över omgivningen.

Så ni som har undrat… Jag tar inte ställning i frågan… för mig ligger den öppen. Det mesta är individuellt, men jag tror dock våra innekatter kan anpassa sig till dessa inhägnader som jag nämnt. Men… vad går upp mot att en mörk natt ligga på lur i ladugården och lyckas fånga en mus!? Vad går upp mot kampen att överleva? Att förmänskliga katten kan, i värsta fall, göra den lika sjuk som vårt samhälle. Vi kämpar för pengar, inte för överlevnad.

DIKT 1: KATTER.

Jag är katten som går för mig själv
Jag är ingens vän och ingens tjänare
Jag tycker det ena stället är lika bra som det andra
/Kipling

DIKT 2: KATTER

Vem vet vad katten tänker
Som över gården gå
Vem vet vad djuren grubblar och tänker på

Vi vet väl knappast något
Om djuren som här gå
Och inte anar vi
Vad katter tänker på

Vem vet vad katter tänker
När de spinner så
Kanske mår de mycket bättre
Än vi någonsin kan må

Vem vet vad katter tänker
Som över gården gå
Det får vi aldrig veta
Om vi tänker aldrig så…

AAD.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *