Livmoderinflammation

En historia om hur det kan vara

Varning!

(Nedanstående var det som drabbade min katt:

Snövit till minne av

Man ska vara medveten om att det finns risk för allvarliga komplikationer under behandlingen. Skräckscenariot är att livmodern läcker bakterier ut i bukhålan och att det uppstår en bukhinneinflammation (peritonit) med dödlig utgång.

Förebyggande

Kastration. En kastrerad katt kan inte drabbas av livmoderinflammation. I övrigt finns ingen förebyggande behandling.

En livmoderinflammation bör, enligt mitt förmenande leda till kastration. Detta innebär att katten ej längre kommer att löpa och att inga fler kullar kommer att födas av denna katten. Jag bygger dessa råd på egna erfarenheter. Dessa erfarenheter är inte så många, men det lidande en katt utsätts för under denna sjukdom är nog för att jag ska ta detta beslut, vad beträffar mina egna katter. Var och en fattar naturligtvis sina egna beslut. Det gjorde jag också då min numera kastrerade hona endast var ett år gammal.

Nattsmygarn Kid Kai är en underbar katt. Hon är mycket speciell för mig och jag tycker nästan att jag identifierat min personlighet lite med henne. Kid är ingen katt man har lust att omplacera för att hon har blivit kastrat. Kid ska helt enkelt vara hos oss, även om inga fler kullar kommer efter henne. Jag har en nära vän där Kid har vistats under sin konvalescens. Möjligen hade hon kunnat få stanna där. Emellertid såg jag att hon var lycklig när hon kom hem.

För att återgå till historiens början inköpte jag min Kid ifrån en välrenommerad uppfödare, med vilken jag alltid har haft en utmärkt kontakt. Jag vet att uppfödaren pg Kids utmärkta typ och fantastiska lockar gärna hade velat behålla henne. Emellertid är det ju så att ingen uppfödare kan behålla alla kattungar man ser kommer att gå långt.

Kid bar på smoke-anlaget och det är ganska ovanligt hos Cornish Rexarna. Hon var som bebis inte den vackraste i kullen, utan blev kvar pg sin extremtyp. Jag visste genast att jag ville ha henne, även om hon liknade en liten rosa gris. Grisar , i all ära, Kid var ingen liten gris, hon var en apa ”ler”. När Kid var ett år blev hon plötsligt sjuk. ”Apan” blev alldeles för stillsam. Hon satt på elementet och såg deppig ut. Jag kände ganska snart på mig att jag skulle ta henne akut till veterinären. Akutveterinären var dock inte min ”rätta” veterinär och jag tyckte att han var hårdhänt mot Kid. Veterinären konstaterade dock tidig livmoderinflammation (ovanligt) och föreslog kastration. Jag förfasade mig förstås över att denna vackra Cornish inte skulle föras vidare i avel. Därför sa jag ett bestämt och rungande ”NEJ”. Arg var jag också och jag kommer aldrig någonsin mer att besöka denna nonchalanta och hårdhänta veterinär.

Nåväl Kid fick en antibiotikakur och piggnade till igen. Kid har givit mig två underbara kullar. I den första kullen blev alla smoke. Det blev en röd/smoke hane, en svartsköldpaddsmokehona och en blåsköldpaddsmoke hona. Från denna kull finns endast S*Solvindens Dancing Queen kvar som icke-kastrat. Det är blåsköldpaddan och som väl är så är det tänkbart att hon kommer att få en kull framöver. Ägarna är dock lite osäkra på hur de ska gå till väga, eftersom de inte är insatta i kattvärldens olika fenomen. Kid gav mig en kull till. Två svartsköldpaddhonor Grace Darling och Guinness kom till världen, dock inte smoke. Kid är en underbar mamma, men har tyvärr sörjt sina ungar när de lämnat henne.

Jag borde förstått att något var fel… visserligen blev jag lite fundersam. Kid kissade överallt, till exempel mitt på golvet. Det är inte riktigt som katter brukar göra när de protesterar. Det var ungefär som om hon kände… ”jag måste kissa, här, nu och omedelbart”. Min erfarenhet av katter som inte är rumsrena är att de antingen gömmer sig, eller kissar PÅ någon sak… kläder, tvätt, väskor och dylikt. Så var det inte med Kid. Det blev ett litet bekymmer. Jag höll ju så rent jag kunde, tvättade med specialmedel och allt som man bör göra, samtidigt som jag hoppades att hon skulle förstå… Det var kiss på diskbänken, på köksbänken, i sängen och mitt på golvet… Jag förstod inte varför hon gjorde såhär. Jag tänkte att hon nog saknade sina bebisar. Jag bör nog tillägga att hon även tog hand om ett fosterbarn en gång, nämligen S*Solvindens Emmaline som var efter min snittade Mimmi.

Kid löpte igen. Min två år gamla och dyrt införskaffade hankatt vägrade para henne, istället högg han henne i bakbenet, med påföljd att Kid haltade i tre dagar. Det var då jag började tro att min avelshane var lagd åt fel håll. Vid det laget hade jag ju också införskaffat Perra som uppförde sig som en helt normal gosse.

Perra parade S*Solvindens Grace Darling ungefär samtidigt som han parade Kid. Grace Darling började dock löpa om efter ett par veckor, så jag antog att Perra kanske var lite väl ung för dessa bedrifter. Jag hade naturligtvis ögonen på Kid. Efter ca 3 veckor, och i vanlig ordning, svullnade Kids spenar och blev rosa. Jag antog att hon var dräktig. Vad som bekymrade mig var att hon inte blev tjock. men i min lilla drömvärld föreställde jag mig att det nog bara var en unge och det var därför hon inte blev tjock. Emellertid mindes jag min perserhona, från åttitalet, som bar på endast en unge, men där dräktigheten ändå var helt klar med tjock mage och fosterrörelser.

Den fortfarande lika slanka Kid låg i mitt knä och jag letade förtvivlat efter foster. Mjölk hade hon ju i alla fall, så något måste det ju vara. Detta tillstånd kallas skendräktighet. På 62:a dygnet började Kid småblöda och jag kontaktade veterinär och uttryckte min oro, då jag förut varit med om att blödningar inte är en bra början på en förlossning. Veterinären och jag diskuterade metoder för avlivning av ett kanske missbildat foster. Förskräckliga kände vi oss båda två, men jag visste alltså att någonting var snett.

För säkerhets skull ringde jag Djursjukhuset som jag vet har akutmottagning dygnet runt. Storhelg väntade, Kristi Himmelsfärdsdag stod för dörren. Veterinären på djursjukhuset sa att värkarna bör komma igång under eftermiddagen, annars skulle jag ringa igen. Så började Kids krystvärkar. Jag väntade, spanade… Hon bodde i sin ”grotta”. Hon fick mycket kraftiga värkar, utan att någonting hände och jag kände starkt att något var fel, men hoppades mest på att något (vad än det var) skulle komma ut. Kid lämnade mig inte en sekund och jag lämnade för den delen inte heller henne. Hon vädjade om hjälp mycket tydligt. Jag stod ut, väntade över natten, det var nog inte bra, men så gjorde jag iaf, eftersom jag anser att en födande hona klarar sig bäst hemma. Fram mot eftermiddagen blev jag rädd och fick en allvarlig känsla av att här kommer inget att hända. Kid började verka påverkad och allmäntillståndet var nedsatt. Hon fick feber. Sådant ser man i kattens ögon och på att den darrar lite. Då ringde jag Djursjukhuset och fick först besked att fortsätta vänta. Jag fick frågan om Kid var försäkrad och då jag svarade JA sa veterinären att det inte fanns den minsta anledning att vänta längre. Jag skulle vara på sjukhuset inom en timma. Jag har 4 barn och 6 mil till djursjukhuset. Så det blev en del stressande.

Vid 19-tiden var jag framme i Jönköping. Veterinären kände inga foster och tog en röntgenbild, två förresten, eftersom Kid var väldans upprörd över att bli fasthållen. Där fanns inga foster. Man tog blodprover och gjorde ultraljud. Diagnosen blev skendräktighet med livmoderinflammation. Vad Kid alltså höll på att krysta ut var en varfylld livmoder. Min lilla, vackra gumma… En underbar veterinär rådgjorde med mig och jag lade Kids väl och ve i hennes händer. Jag åkte hem. Veterinären skulle ringa mig efter operationen, men det drog ut på tiden. Jag blev orolig. Slutligen ringde veterinären och sa att det hade uppstått komplikationer och att min lilla nu svävade mellan liv och död, men stod under konstant övervakning. Veterinären frågade mig om hon skulle ringa om något inträffade under natten och jag sa då att jag förmodligen ändå inte kunde sova pg av min oro… att min Kid skulle dö var så hemskt. Jag grät. Min mamma grät. Min mamma sa: ”jag måste få se in i dom ögonen en gång till”. Då grät jag ännu mer. På morgonen ringde veterinären och sa att den akuta risken för inre blödningar var över. Kid hade klarat natten! Min lilla sega flicka! Dock hade vi en lång och tuff läkningsprocess att gå igenom. Antibiotika måste hon äta.

Nu kan jag rapportera att Kid mår bra. Hon kissar inte längre på märkliga ställen. Någon apa är hon inte längre, men vem vet vilken oro som drev henne när hon var apa? Kid kommer att bli frisk. Det gör mig lycklig. Några fler kullar blir det inte efter henne, det är ju synd och skam förstås. Hennes smokebärande mamma kommer snart att kastreras då hon gjort sitt i avelssammanhang. Kvar har vi lilla Dancing Queen och jag hoppas att Charlotta som köpte henne läser detta. Jag vill i detta sammanhang utfärda en kraftfull varning: Rosa spenar efter 3 veckors dräktighet får absolut inte tolkas som ett säkert tecken på dräktighet. Det viktiga är att se till kattens välmående. Katten bör bli tjock (gäller naturligtvis inte alltid) och man bör känna både foster och fosterrörelser i minst vecka fem.

Om man har minsta känning av att något är fel bör röntgen eller ultraljud utföras för att förhindra onödigt lidande. Sist, men inte minst… Håll katten försäkrad. Slutsumman blev 6500 och då var jag trygg i att Kid fick den bästa tänkbara vård. Själv pungade jag ut ca 1800 i självrisk, istället för förväntade inkomster för kull. Jag hade ett par spekulanter… Jag vill också ge en stor eloge till Djursjukhuset i Jönköping, speciellt till veterinär Maria Möller med assistent som tröstade mig den natten. Jag beundrar verkligen deras arbete. Jag vill också tacka min vän Jocke som hämtade Kid och lät henne, i lugn och ro, vila ut i sitt hem och som också gjorde sig besväret att ge Kid medicin varje dag.

mvh Mona
2001-06-15
(copyright)

Länkar

Nyheter
Efterlyses
Artikelindex
Ris & Ros
Hur man skriver en artikel
Information via mail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *