Mentorskap

Mentorskap eller inte? Vad tycker du?

Mona Dahlgren – 9.1 Pawpeds

En uppsats om mentorskap –

med fokus på mentorskap i kattvärlden.

Anledningen till denna uppsats har sitt ursprung i en uppgift i Pawpeds kurs nummer två för uppfödare. Som en del i kursen ingår ämnet ”mentorskap” . Det finns några olika givna ämnen att skriva om. Som framgår av rubriken så har jag valt att skriva om mentorskap i kattvärlden.

Den här uppsatsen är i första hand präglad av egna åsikter och värderingar. Det finns inga färdiga mallar för ämnet. Inom vissa kattförbund finns det dock färdiga lösningar för hur man kan hantera ämnet.

Ingen vill ju tvinga sig på någon annan. Eller själv tvinga sig på. Därför har jag fastnat vid kattförbundet Ticas idé om hur man kan göra mentorskap till något givande för alla parter. Istället för att agera med nya regler och ”kattförbundslagar”.

För visst ska det vara roligt med kattuppfödning? Det är ju en underbar och givande hobby för oss uppfödare. Det finns möjligheter att göra allt mer lättsamt och fritt. Regler är något vi måste följa. Vare sig vi alltid håller med eller ej.

Mentorskap och relationen mellan mentor och elev blir nära och många gånger känslig. Det krävs insikter och ett planerat upplägg hos båda parter. För att ingen ska känna sig nedtryckt och okunnig. Eller att känna sig som en diktator där inga andra åsikter än de egna är diskutabla.

Jag tänker ta upp lite olika möjligheter som jag har funderat på. Och även en del om psykologi och interaktion för att samarbetet mellan mentor och elev ska bli så lättsamt och trevligt som möjligt.

Uppfödare som mentor:

Utbildning är A och O.

Men endast där man har satt mentorskap i system inom något förbund. Utbildning behöver inte vara obligatorisk då mentor och elev på ett naturligt sätt finner varandra.

Ett naturligt och smidigt sätt är via den relation som ofta uppstår mellan uppfödare och kattungeköpare.

Juridiskt sett har jag som uppfödare ingen laglig rätt att bestämma något om den kattunge som jag har sålt.  Jag personligen har valt att vara ödmjukt rådgivande till de personer som har köpt kattungar av mig.

En del människor vill köpa sin katt och sedan inte ha någon mer kontakt. Sådant får man ta med jämnmod. Det har oftast med olika personligheter att göra.

Vissa är mer sociala än andra. Somliga är intresserade av att gå vidare med sin katt i avel och ställer då oftast frågor, först och främst, hos uppfödaren. Andra är inte intresserade av något annat än att ha sin nya familjemedlem som sällskap. Och det är ju väl det. Det finns bara fördelar kring att vara ”endast” gosemisse.

Alla uppfödare har inte nödvändigtvis lång erfarenhet. Eller ens utbildning för sin uppgift. Det finns inga sådana krav från kattförbundens sida sett. Det finns rekommendationer dock och en engagerad uppfödare brukar älska att förkovra och engagera sig.

Sverak har infört en frivillig utbildning som leder fram till att en uppfödare efter godkänt prov får rätten att kalla sig för ”diplomerad uppfödare inom SVERAK”. Ett diplom indikerar intresse hos uppfödaren att hålla sig uppdaterad med SVERAKS regler i första hand. Provet innehåller också en del allmänt om kattuppfödning. Diplomet visar att uppfödaren har läst igenom SVERAKs material och regler. Vilket är nödvändigt att ha koll på. Men det ersätter inte flera års praktik och erfarenheter inom uppfödning. Ingenting ersätter egentligen något annat. Vi kattuppfödare behöver all tillgänglig kunskap för att på ett bra sätt kunna vägleda och stötta nybörjare. Såväl som inom avel och utställning som när det gäller allmän skötsel och sjukdomslära.

En uppfödare som saknar diplom och utbildning, men som har hållit på i många år har tillskansat sig gedigna erfarenheter. Ingen kunskap är för tung att bära sägs det. Så även med den praktiska erfarenheten är det mycket bra med kunskaper inom till exempel genetik. Dessa kunskaper går att läsa sig till. Mina varmaste rekommendationer går till Pawpeds kurser som verkligen vinnlägger sig om att kunskapen ska sitta innan en elev godkänns. Det spelar ingen roll hur mycket eller  hur länge man sysslat med katter. Pawpeds kurser har alltid något nytt att komma med,  som man inte visste sedan tidigare.

Min personliga åsikt blir på grund av ovanstående funderingar att en uppfödare ofta kan agera som mentor. Men ibland inte.

Orsakerna till det ena eller det andra kan vara många. Alla uppfödare är inte intresserade av avel.

Vissa kattägare vill ta en kull efter sin hona. Sedan är de många gånger nöjda så långt. Då finns varken erfarenheter eller teoretiska kunskaper, i den grad som behövs, för att kunna vägleda nya uppfödare in i ett seriöst avelsarbete. Sedan har vi ju de uppfödare som lägger ner och inte ska fortsätta. Eller som byter ras. Då kanske det inte känns så roligt längre att be om råd från det hållet.

Ett genuint intresse behövs.

Sedan kan man förstås ändå ha en bra och nära kontakt med uppfödaren som inte valt att gå vidare med sin avel. Men som mentor, kanske det är bättre att söka sig vidare.

En mentor, utan avsikt att vara eller bli det, kan dyka upp medan man ställer frågor om sin ras. De kan finnas på utställningar och inom kattklubbarna. Speciellt inom rasklubbarna kan man hitta personer som är djupt engagerade och med en hel del av de praktiska och teoretiska kunskaper som vi eftersöker.

Vid de första kattförlossningarna hos en ny uppfödare uppstår det många frågor och oro över om det förlöper normalt. En erfaren uppfödare har ofta så mycket kunskaper att till och med en veterinär ligger i lä just när det gäller hur alla olika förlossningar kan gå till. Och hur det är med ungarna, samt bestämning av kön och färger.

Det är viktigt att man som uppfödare inte tvingar sig på andra människor. Vi är alla olika personligheter med olika tankar, känslor och reaktioner. Inte alla tolkar information på samma sätt som man själv gör.

Egenskaper som är viktiga anser jag vara – ödmjukhet, inkännande och respekt. Som uppfödare kan man kanske mycket om katter. Men de personer som vi ska föra våra kunskaper vidare till kan många andra saker lika bra och ibland mycket bättre än vi själva. Ingen är bättre än någon annan. Man bör undvika att agera besserwisser. Alla har alltid något nytt att lära ut. Och vi har alltid något nytt att lära oss av varandra. Inte minst i hur vi relaterar till varandra.

Mentorskap är ett stort och viktigt ansvar, oavsett om det sker i vår egen lilla värld eller i världen där utanför ens egen sfär.

Det är viktigt för oss uppfödare och för våra förbund att underlätta för nya uppfödare. Det är viktigt att berätta att man som ny kan behöva en mentor. Och för förbunden att bygga upp någon form av databas med uppgifter om personer som kan tänka sig att ta rollen av officiellt erkänd mentor på sig.

Därmed kommer jag in på något som skiljer sig från det första ”naturliga” sättet.

Styrt mentorskap

Jag vet att TICA har satt i system att nya uppfödare kan ansöka om en mentor. Det tycker jag känns som en mycket bra idé. Det bygger ju helt på den fria viljan. Ingen behöver uppleva sig som tjatig eller påträngande.

Jag tror att ett bra utgångsläge vore om de olika rasklubbarna kan ta ansvar för att dela ut mentorer. Och jag tycker att Pawpeds kunde skapa en utbildning för hur man blir en bra mentor. Med risk för att ytterligare upprepa mig; så handlar det ju inte endast om kattkunskap i det här fallet. Utan också om relationer mellan individer, ,mer eller mindre känsliga.

SVERAK, i all ära, känns lite för opersonligt i min smak. Men en databas med frivilliga och utbildade mentorer kunde finnas. Där folk kan söka bland olika raser och få upp passande potentiella mentorer. Till detta kan man använda blanketter och formulär. Till exempel:

Ansök om mentor.

Välj ras.

Välj position på karta.

Då skulle man kunna söka i sitt fysiska närområde, efter (om man vill ha det) en mentor nära sig. Eller efter en mer distanserad kontakt för de som föredrar det.

Ifall jag lever mig in i rollen som elev, vilka önskemål har jag då på en mentor? I själva verket så har jag haft många mentorer. Även om de kanske inte har kallats för just mentorer så är det ändå samma funktion som de har fyllt.

Därför vet jag lite om vad som uppskattas av mig personligen.

Och det borde inte vara så stor skillnad för vad andra uppskattar.

Sedan utvecklas alltid en relation åt ena eller andra hållet. Det bör finnas möjligheter att välja en annan mentor om man känner att det skär sig.  Även som elev behöver man anpassa sig till en viss grad. Man får anpassa sig i alla relationer i livet. Man får ge och man får ta. Det ska vara ett utbyte. Den ena kan inte bestämma hur allt ska vara utan att först lyssna på den andra partens synpunkter.

Synpunkter kan ibland vara synonymt med frågor. ”Ifall jag inte väljer den katt som du föreslog som pappa till min tänkta kull… – hur blir det då? Blir det helt fel? Blir du arg? Vilka val har jag? Om vi ska kunna fortsätta vårt samarbete.”

Och eftersom dessa frågor och många andra tveklöst kommer att uppstå, så är det viktigt att också elever får viss information om vad de kan förvänta sig. Och hur det är lämpligt att interagera med sin mentor.

Det bör finnas en plan.

Eftersom jag själv är en ”rörig” person skulle jag kanske ha svårt att upprätta en egen plan utifrån ingen information alls.

Om man tänkser sig att jag är elev som önskar  en mentor.

Då skulle jag kunna börja med berätta utvalda delar om mig själv. Samt ställa mig själv frågor som; vad vill jag ha ut av , vad jag ha hjälp med, vad vill jag i n t e ha hjälp med, hur tät och nära kontakt vill jag ha?

Samma skulle kunna gälla med alla andra frågor som uppstår när jag ska välja, eller kanske bli tilldelad en mentor.

Hela idén bygger, enligt min uppfattning, på att båda parter ska få ut så mycket som möjligt av arrangemanget.

En plan skulle kunna läggas upp först som en frågeställning:

”Vad vill du och jag med vår avel?

Hur ska du och jag hantera konstruktiv kritik i vårt arbete?

Skall jag som mentor alls använda mig av kritik?

Och om jag ändå gör det – är du beredd på att ta det som ett sätt att förändra till det bättre?

Är det svårt kan vi skippa sådan kritik. ”

Men att ha i åtanke om det händer ändå är att den finns för att vägleda dig på bästa sätt.

Det finns förstås många andra frågor som uppkommer efter hand. Ovanstående hoppas jag dock kan fungera som en fingervisning om hur jag tänker.

Att vara elev:

Som elev har man också ett ansvar. Man är inte ett barn som ska matas med andras åsikter utan att säga emot. Det andra säger behöver inte alltid vara det rätta. En del gamla idéer behöver förnyas och vissa personer tenderar att stanna i konservatism.

Eleven ska bemötas med respekt av sin mentor. Elevens idéer och synpunkter är kanske helt nya, men för den skull inte dumma eller onödiga. Det är med nya idéer evolutionen har förts framåt. Nya människor tillför nya saker, vilket är bra och det ska inte undertryckas. Det ska vara ett samarbete, inte en diktatur där bara ena partens regler gäller.

För såväl mentor som elev ser jag ödmjukhet och respekt som de två viktigaste egenskaperna. Egenskaper, som om de inte finns från början, går att lära in via kurser som jag anser ska ordnas av Pawpeds då jag har fått stor tilltro till den typen av kursverksamhet.

När man är elev har man accepterat att ta till sig goda råd och synpunkter från någon annan med mer kunskaper i bagaget. Jag anser att eleven ska diskutera med mentorn hur det ska fungera mellan dem. En punktlista kan vara bra i flera sammanhang. Kritik kan framföras vänligt från elev till mentor och tvärtom. Utan konstruktiv kritik kan det vara svårt att komma vidare. För vissa människor. Det är viktigt att diskutera sådana saker innan den ena parten tar åt sig och blir sårad, arg eller ledsen.

Satellitkatteri:

Det känns väl lite som om jag missat att ta upp det här med ”satellitkatteri”, men det beror bland annat på mitt stora ointresse för den typen av arbete.

För att någon ska slippa fråga mig extra om det ska jag som avslutning ta upp det för att visa på möjligheten.

Detta begrepp betyder att man köper och betalar sina egna katter, men överlämnar avelsplaneringen åt någon annan uppfödare. Ekonomin är inte inblandad i arbetet. Var och en har sin egen ekonomi. Man är då en satellituppfödare som frivilligt lämnat ifrån sig ansvaret för själva avelsplaneringen. På alla andra sätt fungerar man som ett helt vanligt katteri. ”Huvuduppfödaren” bestämmer över parningarna hos satellitkatteriet. Men samarbetet är frivilligt och motparten kan när som helst säga nej till förslag från huvuduppfödaren. Eller helt hoppa av samarbetet.

För egen del skulle jag inte vilja välja bort planeringsbiten. Den är för mig är en viktig ingrediens i mitt eget, numer inte så stora katteri.

Lösningen, satellitkatteri, kan kanske passa för  vissa individer.

För min del så skulle jag emellertid mycket väl istället kunna agera huvuduppfödare. Som jag anser driver den mest intressanta biten i aveln. Det vill säga under förutsättning att jag, då och då, har egna kullar att ansvara över i mitt eget katteri. För den biten vill jag ju heller inte missa så klart.

 

Sammanfattningsvis

Den här uppsatsen handlar till mesta delen om mina egna tankar och funderingar kring mentorskap inom kattvärlden. I uppgiften står det att jag ska delge andra mina tankar och funderingar. Egna tankar, idéer och funderingar har varit min röda tråd genom den här uppsatsen.

Då jag har några års erfarenhet av mentorskap inom annat ämne har jag utgått delvis från de erfarenheter som har följt med det.

Följande tycker jag kan sammanfatta det mesta av mina tankar kring ämnet:

Alla insatser som innehåller tvång väljer jag att förkasta, då jag anser att det förtar glädjen med att relatera till andra uppfödare. Jag förstår att vi är alla olika och att det kan finnas personer som inte instämmer i ovanstående.

Mentorskap handlar minst lika mycket om hur man relaterar till varandra som om de teoretiska och praktiska kunskaper vi har inom ämnet kattavel. Det är jätteviktigt att en ”officiell mentor” har fått information också angående den psykologiska biten.

Det naturliga sättet att få en mentor kan kanske kännas som det mest självklara för många. Det vill säga att den uppfödare som man har köpt katten hos kan fungera som det.

Att ha flera mentorer ser jag inte som något egentligt hinder, men då blir det lite mer opersonligt. Och det kan finnas personer som inte vill ha så personlig kontakt med andra. Det positiva med flera mentorer är att man, som elev, får till sig många olika synpunkter. Och utifrån det kan man sedan bilda sig en egen uppfattning. Man tar det man gillar och struntar i det man ogillar.

Tillgång till  mentorer skulle, som sagt var, kunna finnas hos respektive rasklubb och förslagsvis samlas i en databas hos SVERAK (eller aktuellt förbund). Det ska inte vara för höga krav på mentorerna. Det finns många människor som är kunniga, men kanske inte orkar med för höga krav på sig själva. Dessa bör man ta väl hand om. Inte skrämma bort med en massa krav. Allt sådant skulle kunna stå med i den information som jag tidigare diskuterade. Jag tror det finns många som mer än gärna delar med sig av sina kunskaper och att det hela därför kan bedrivas som helt idéellt.

Man ska kunna söka efter mentor i SVERAKS databas. Och varje mentor ska ha en informationssida som är lite som ett vanligt CV. Informationen ska bestå av de erfarenheter och utbildningar som den potentiella mentorn har. Personliga egenskaper beskrivs bäst i en liten personlig hälsning i samma information. Ras, position på karta och tillgänglighet ska finnas med. Och allt annat som jag har glömt att ta med.

Liknande blanketter/formulär skulle kunna utverkas också för elever. Allt behöver inte vara så strikt och opersonligt jämt.

Med den här sammanfattningen anser jag mig nog ha sagt det som jag hade att säga i det här ämnet.

Jag hoppas att eventuella läsare har funnit materialet intressant. Och ännu mer hoppas jag på att idén med mentorskap ska förverkligas.

Förhoppningsvis så snart som möjligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *