Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Mina två yngsta söner dog med fem veckors mellanrum

 

Den femte december 2017 dog min son.

Jesper blev 24 år och dog på ett stödboende av en överdos av det receptfria läkemedlet loperamid. Även känt som Dimor, Immodium och liknande.

Mina söner självmedicinerade med olika kemikalier och substanser sedan många år tillbaka. Och det skulle bli svårt att sammanfatta bakgrunden i ett enda inlägg.

Livet hade inte varit en dans på rosor de senaste 30 åren.

Det visade sig att samtliga i vår familj är/var drabbade av olika grader inom autism-spektrat. Och med alla de problem som det för med sig.

En mamma vet nog alltid om något inte stämmer med hennes barn. Men blir alltför ofta misstrodd.

Livet kom att präglas av allt vad autism innebär. Kontakt med psykiatrin, LSS, habiliteringen, team autism för att inte tala om eländet “skolan”. Skolan förstörde mitt liv. Det låter hårt kanske. Men den dag jag berättar om hur skolan förföljde och hur de behandlade vår familj, kommer nog ingen tycka att uttalandet var för hårt.

Men det tar tid.

Allting tar tid numer.

Från att ha varit ett överaktivt nervvrak, förvandlades jag den 5 december, till en utslagen, gråtande och sörjande spillra som mest satt och grät.

För varje steg jag tog, för varje andetag jag andades och för varje slag mitt krossade hjärta slog, försökte jag ta in tanken – Jesper är död, Jesper är död, Jesper är död… det lät så inne i huvudet hela tiden. Inga andra tankar eller handlingar fick plats.

Likt en zombie planerade jag för mitt barns begravning.

Vänner stöttade mig i att ordna med begravningen för mitt älskade barn.

Precis när de levande människorna började avsluta sina bestyr inför ett fridfullt julfirande.

De dagarna gick jag omkring i någon slags bubbla. Där illusionen var att inget ont hade inträffat. Jesper var bara bortrest tillfälligt. Min son skulle snart komma hem igen. Det trodde jag på.

Själv anade jag inte vilken fasa som skulle möta mig den 12 januari 2018.

Jag brukar benämna tiden därefter för:

Åren som försvann. Min själ var bedövad. Mitt mammahjärta i tusen bitar. Min son var död. Han hade just fyllt 24 och skulle börja sitt nya drogfria liv. Vi skulle skriva en bok tillsammans. Den skulle heta “den långa vägen hem”.

Istället hjälpte jag min döda son att få hans tankar på pränt, genom att sammanställa “Jespers bok”.

Ett bristande fokus gör att ord och tankar faller ihop till en tjock klump som gör mitt huvud tungt och min kropp utmattad.

Och jag vill bara sova.

Min historia är lång.

Det finns så mycket att säga och berätta. Jag vet inte var jag ska börja, eller om det alls går att berätta allt som har hänt.

Jag tror inte på döden. Inte heller tror jag på jultomten.

Små barns världar är förunderliga.

Precis som Jesper skrev: Det mesta är illusioner av något vi hoppas på.

3 comments / Add your comment below

Lämna ett svar

Till startsidan