Ring klocka ring… medan jag käkar ärtsoppa

Det är nyårsafton,

Vad spelar det för roll och varför fylls människorna av hopp, för att den ena dagen blir nästa dag? Varenda dag är en ny dag, med nya möjligheter och nya hopp. Det är inte meningen att låta negativ på något vis, men tänk om det kunder räcka med att klockan ringer. Att nyåret rings in med kyrkklockor skrämmer inte slag på någon människa eller något djur.

Ring klocka ring

Visst är den vacker och visst var det mer högtidligt när man var barn. Eller var högtiden just för att man var ett barn. När vi var barn på 60-talet och mina farföräldrar levde. Då hade de en klocka i malm. De enda gångerna vi fick använda den var på nyårsafton. Och jag och min bror fick ringa vartannat år. Den förde ett oerhört oväsen och en av oss ringde med den där klockan vid 12-slaget.

Idag står klockan på “farmorskåpet”, som jag har kallat det sedan min farmor dog 1997 och jag tog över skåpet. Jag har vårdat det ömt, och klockan av malm, den står där fortfarande, men utan sin röda rosett. Rosetten har försvunnit någonstans i livet, med alla händelser och flyttningar. I femtio år bodde farmor i sin bostadsrätt och hon hade alltid pedantiskt städat. Ibland när jag själv inte har orkat städa så tänker jag på farmor och skäms lite grand.

Så ring klocka,

Klocka av malm. Där du står på farmorskåpet som en relik och som ingen längre vill ringa med. Farmor och farfar som inte tålde några ljud, deras lägenhet som var knäpptyst. Och farmor som inte ens vågade spola på toaletten efter kl 22 på kvällen. Och som hade ett badkar som verkade vara tillverkat i sten.

Vi har alltid haft husdjur,

ända sedan jag var fyra år 1964. Var fanns nyårssmällarna vid den tiden egentligen? Och varför talade ingen om hur rädda och stressade husdjur kan bli av nyårssmällare? Jag minns att jag själv var rädd. Och att jag, min bror och mamma var på något nyårsfirande på stan. Massor med människor var närvarande. Var det bara vid midnatt det smälldes? Jag minns inte längre.

Men jag vet,

att förra året hade jag en valp som var rädd för smällandet på nyåret. Alldeles helt livrädd, som darrade, flämtade och hade hjärtklappning. Förra året var första gången jag förstått hur svårt vissa djur kan ha det vid den här tiden. Jag har två hundar, den äldre bryr sig inte och har aldrig gjort. Men den yngre, som idag inte längre kan kallas valp, fast som kallas det ändå, darrar, flämtar, skakar och har hjärtklappning. Hon är livrädd.

Man har olika intressen,

men vi får alla ta hänsyn till varandra. Och det tycker man självklart även ska gälla djuren. Jag känner att det inte alltid har varit så självklart att se djuren på det sätt vi gör idag.

Så jag suckar och äter min ärtsoppa,

Välkommen nya dag, liksom varje ny dag ska välkomnas. Varje ny dag då du har förmånen att få vakna och allt känns ungefär som vanligt, är ändå första dagen på resten av ditt liv, så carpe diem. Inte bara i natt, utan varje dag.

Egot,

är något jag jobbat mycket med under året som har gått, eller tiden som har gått. För jag kan inte se skillnaden på ett nytt år och en ny dag. För mig är det samma sak. Jag har fått gåvan att vakna idag och att leva just nu. Medan en vän ligger för döden och mina yngsta söner förenade med Moder Jord för all överskådlig tid. Liksom alla de andra som gått före oss.

Jag firar gryningen,

Jag firar varje morgon med en bön, en meditation och förhoppningsvis ett kundalini yoga-pass. Kundalini yoga tycker jag om för dess olika mantran och för att den även vänder sig inåt mot min själ. Jag har skrivit så långt nu om mina tankar om den 31 december 2017, så orden börjar ta slut. Men jag hoppas att någon av er förstår hur jag tänker och hur jag menar – varje dag är ett nytt liv.

Det här handlar om sorg

Det här handlar om sorg

När sorgen slår till

När sorgen sliter undan mattan du trott du stått stadigt på med dina fötter, vad ska du göra då? När sorgen kommer plötsligt och ibland är väntad och ibland oväntad. När du vet att någon ska dö, eller när du bara känner på dig att någon ska dö. Och du får beskedet…

När sorgen ska delges,

då är det ofta läkare som pratar med de anhöriga. Det händer oftast efter att en person har haft en sjukdomsperiod som har avancerat med tiden.

När sorgen ska delges plötsligt,

då handlar det ofta om en olycka. Det finns många sorters olyckor i vårt liv. Varför finns de? Man kan undra.

Jag lever med sorg varje dag,

Till att börja med var det väl ganska lindrigt, med anhöriga som levt sina liv, gamla som är redo att gå över. Eller vad man ska kalla det. Då jag är troende har jag valt att säga att de har gått över. Som vanligt när jag låter orden flöda publikt är det lätt att få till en roman. Men samtidigt är jag så pass traumatiserad och hjärntrött att jag inte kan tänka längre än så här.

Att leva med sorg är inte alls så negativt

Man lär sig mycket om sig själv, man ser sitt och andras ego och i bästa fall får man en ödmjuk insikt om att alla är en del i livspusslet, vare sig de begriper det eller inte.

När det gäller sorg, har jag valt att agera som inspiratör.

Inte alla är intresserade av att lyssna. Och jag kanske inte heller är intresserad. Men det måste jag vara, eftersom jag har minst en son som driver mig. Visserligen anses han vara död. Men samtidigt kan man undra, när folk känner av honom och upplever hans själ.

Sorgens innersta kärna är att vi minns dem.

Så länge vi minns dem, finns de. Jag är säker på att det är så. Alltför många tecken, alltför många uppmaningar och alltför många upplevelser, gör att jag tror jag kan säga att jag vet att min yngsta son inte har lämnat oss. Det var en olycka, ett missförstånd, ett fel, för jag vet att han ville leva idag vill jag leva

Idag vill jag leva,

så sa Jesper till mig när han var insatt på medicin som passade för honom. Medicin fungerar olika på alla. Den medicin som är bra för en viss individ är kanske inte bra för en annan individ. Men snälla, sluta dra in folks mediciner! Bara för att det handlar om hur en människa mår psykiskt? Vem vågar dra in medicinen för den som har en fysisk sjukdom? Intressant fråga, på min ära.

Till dig som har mött sorgen just nu, kanske idag,

du har ett arbete framför dig. Du behöver få svar på dina frågor och när du fått svar så behöver du ännu ett svar. Och frågorna tar aldrig slut. Jag, som medium, kan förmedla en kontakt mellan dig och din döda anhöriga. Om den anhöriga själv tycker att det är en bra idé. Välkommen att kontakta mig! Den som behöver mig hittar mig. Och du behöver sätta igång din process med läkandet av din sorg.

Julen närmar sig igen, den fjärde julen

Hur kan det vara möjligt?

Hur kan tid gå så snabbt? Hur kan det kännas som om tiden stått stilla? Som om den stannade samma dag Jesper dog, den 5 december 2017. Det är tre år sedan, men det blir den fjärde julen utan honom. Och den tredje utan hans bror. Jag har inga direkta minnen kvar från dessa år. Smärta, saknad och tankar på mina söner har präglat min vardag. Jag minns att vår Saluki Zanna dog under tiden. Hon blev nio år. Jag minns också att min mamma dog. Båda dog på sommaren i juni och juli. Men jag tror inte jag minns vilket år. Men det är klart att jag kan ta reda på.

Det är närminnet och mitt fokus som försvunnit.

Det är tydligen vanligt att sinnet beter sig så när det handlar om sorg. Och sorg kan ju vara så mycket mer än att förlora en anhörig. En sorg är alltid lika smärtsam. Tills man upplever något som är värre. Ett resultat av att ha befunnit mig, den mesta tiden , i någon slags zombieliknande dvala är att bland annat räkningar och sådana världsliga ting har blivit liggande. Eller snarare bortglömda eller bortslarvade. Jag har försökt skriva och anteckna, men det har inte gått så bra ändå. Det går inte alls bra om jag glömmer en tiondels sekund efter jag fått informationen. Ja, det var lite ovidkommande med tanke på vad jag tänkt skriva om, som jag egentligen också glömt redan.

Om jag ska kunna fortsätta det jag påbörjat,

går det inte ta en liten paus, inte ens en minuts paus, då är det borta. Det som jag börjat med, det jag har tänkt göra eller det här som jag ska skriva om. Jag är faktiskt bara glad att jag kan skriva igen. För även det tappade jag, skrivandet som varit min livlina och mitt sätt att få ut obehagliga känslor ända sedan barndomen. Därför kan det också hända, vilket jag brukar upptäcka först efter publicering, stav- och slarvfel i mina berättelser. Sedan glömmer jag det också och har därför ingen riktig förmåga att korrigera felen. Meddela gärna, då jag helst inte vill göra massa skrivfel. Det är viktigt för mig.

Idag är det den nittonde december 2020

Jag gick tillbaka i mitt fotoalbum och till min blogg. Till december 2017. Och jag såg att jag gjort endast ett enda blogginlägg det året på min gamla blogg  

Och att jag hade en enda bild uppladdad från den 19 december. Det är till och med möjligt att en av mina äldre söner har tagit den bilden.

Tisdag 31 oktober 2017

*klistrar in*

Sitter bakom min stängda sovrumsdörr medan jag låtsas som det inte finns något kaos utanför. Att sonen är här och är påverkad fast vi bestämt att han inte ska vara här påverkad. Jag låtsas som om det inte är sant att han letar droger här helt psykotiskt, river om allt i alla lådor och skåp, att spisen dras ut på¨golvet ifall något piller hamnat där bakom. Vilket han var säker på. Jag känner paniken kryper i kroppen och stressen blandar sig med nerspydd handduk på köksgolvet och fettdrypande matrester på spisen. Jag gömmer mig. Jag har varit vaken flera nätter. Ibland för att han rosslat i andningen, ibland för han är speedad och letar droger på de mest otänkbara platser i mitt hem. Eller lagar mat som bränns vid och startar brandlarmet. Alla pengar är slut och all mat är uppäten. Och jag orkar inte fråga ut i tomma intet ännu en meningslös gång, “vad ska jag ta mig till”

Ungefär en månad senare visste jag vad jag skulle ta mig till. Men med krossat hjärta och krossade framtidsvisioner.

Jag antar att året 2017 var fruktansvärt tungt.

Med mina barns beroendesjukdom, min mors tilltagande demens och min fars oförmåga att se hennes demenssjukdom. Och sedan kom dödsfallen. Det ena efter det andra.

Jag upprepar:

Ta hand om er därute! Även om vi inte kan ses, kramas eller vara tillsammans som före pandemin, så använd de resurser som finns. Ta er tid med era anhöriga och låt barnens jul få vara utan alkohol eller andra personlighetsförändrande substanser.

 

Aldrig mer fira jul

Aldrig mer fira jul

Julen 2017

Den tanken kändes verkligen stark för tre år sedan, vid den här tiden i decembermörkret. Andra planerade glatt för att fira jul. Andra städade, bakade, sprang i affärer och hade superkoll på allting. Och själv så var jag i svår chock. Det hade inte ens gått två veckor sedan polisen hade lämnat dödsbud hos mig. Min yngsta son Jesper var död. Efter allt vi gått igenom, ett krig som jag hoppades skulle sluta med fred. Istället slutade det abrupt med död.

Jesper är död

För varje steg jag tog, minns jag att mitt sinne och min tankeverksamhet, var full av att försöka förstå och ta till mig insikten. Det enda som brusade i min tanke var orden: Jesper är död. Det gick inte förstå på något vis. Jag hade tänkt så många gånger och frågat mig själv, hur skulle jag reagera om Jesper dog. Då fanns det många suicidförsök och suicidtankar i det förflutna.

Jespers begravning
Jespers begravning

På något märkligt vis blev det här mitt sätt att leva:

Varje dag visste jag att polisen kunde knacka på och lämna ett dödsbud. Eller att de skulle ringa från något behandlingshem och säga att han hittats död, eller att han äntligen fått som han ville och hittats död någonstans i sin ensamhet.  Det var min verklighet och vårt krig. Mitt liv. Jespers så kallade liv. All hans glädje var på ytan, i själen led han, det vet vi alla som fått en glimt av lidandet i Jespers bok

Jespers bok kan du köpa här

Så medan andra planerade sin jul med sina nära och kära,

planerade jag för begravning. Och hur kan man förstå att man ska begrava sin yngsta son. Och det kändes så svårt att jag ett ögonblick tänkte avstå att infinna mig på min sons begravning. Ja, den begravningen var i ett slag för sig, med en svårt sörjande storebror, som inte skulle komma att överleva sorgen. Som sagt så gick jag omkring som en slags levande zombie och hade stöd och hjälp av så otroligt många andra människor. En del av dem har tröttnat nu och säger att jag “ältar” och har “fastnat i min sorg” och att det gör inte har någon mening.  Medan min mening är att försöka #räddanästa. Mina dagar kommer att fortsätta vara uppfyllda av sorgen i hela mitt liv. Men den är värre nu. I mellantiden som är tiden mellan mina yngsta söners död, och med allt vad det innebär som ju inte går att förklara riktigt.

Ess i svärd (ace of swords),

var det tarotkort jag drog innan jag började skriva ikväll, om det svåraste som hänt i mitt liv. För mig står svärdesset för “klarhet”. Att man börjar förstå varför förändringar sker, samt att esset, som ju är en etta, visar på ett nytt sätt att tänka, på nya insikter och är ett starkt kort för förändring. Svärden tycks dyka upp kring mig ganska genomgående och det jag känner mig som är en #drottning i svärd”, en person som är mycket i sina tankar, som frågar, vill veta och som analyserar allt jag ställs inför. Det är inte så uppskattat kan jag säga.

Jag vet och känner nu att jag är under stor förändring,

och jag vet inte vad som ska komma ur denna, starka och kraftfulla energi. Ironiskt nog använder jag mig ofta av uttrycket: den som lever får se. Men vem vet vad de döda ser. Jag ser dem, jag ser dem varje natt och jag har drömt om varenda död person jag känt sedan mina barn gick bort.

Dimman tätnar och mina ögon svider och tåras,

vilket gör att jag väljer att avsluta kvällens inlägg.

Ta hand om er alla därute och ta hand om de ni älskar. Inte alltid får man en ny morgon!

 

Att släppa taget, eller som det också kallas “let go”

Det var ett  uttryck jag funderade mycket på förr. Hurdå släppa taget? Hur kan man släppa taget om det man bryr sig om? Släpp det och gå vidare, tänk på dig själv, du kan inte hjälpa någon annan förrän du själv mår bra… Jag blev bombad från olika forum och så kallade mer utbildade och upplysta själar.

Jag har nu lärt mig vad innebörden är av att släppa taget.

Först när man förstått sitt ego kan man släppa det som är närmast ens hjärta. Vi äger inte våra barn, inte våra män, relationer eller ens vår familj. Jag provade allt möjligt för att släppa taget på egen hand. Jag blev faktiskt ironisk. Därför att ingen förstod vad det egentligen betyder att släppa taget.

Släppa taget är detsamma som acceptans,

det lärde jag mig på kundaliniyogan. Men inte utan hjälp. Jag rekommenderar  yoga för att lära sig att vara i sig själv utan inblandning, utan sitt ego. Vem är jag, vem är du? Marionettdockor styrda av myndigheter? Lidande själar? Eller är det så att vi bara är?

Jag provade olika meditationer,

om att “släppa taget” och om att “let go”, först förstod jag inget alls. Jag skulle lägga mina tankar och grubblerier i en visualiserad meditation, i en ballong… där skulle jag lägga ett helt livs lidande. Och så skulle jag släppa iväg den där ballongen ut i pereferin, med all sorg, smärta och alla svek.

Jag gjorde det varje dag, men det var helt i onödan för mig.

Det som hjälpte mig var insikter. Man kan inte styra andra. Man får lov att acceptera andras val och deras beteende. Det är det liv de valde en gång och ens egen karma. Att släppa taget handlar om att acceptera att man inte kan göra något åt situationen just när man mår som sämst. Man är då inte kapabel att hjälpa någon. Kanske inte ens en själv.

Acceptans är samma som att släppa taget

Eftersom man inte orkar mer så måste det bli så. Acceptera det som sker. Hitta ett sätt som du kan hantera, så att du kan må bättre igen.

Välkommen att kontakta mig; Se min feedback

Jag har varit med om det mesta. Och dessutom har jag visat intresse för det andliga, genom att gå kurser och köpa in material och tjänster. Kolla också gärna in min feedback.

Släppa taget är det svåraste jag varit med om. Men när man förstår begreppet upplever man en oerhörd lättnad.

Välkommen till mig, mvh Mona

Idag vill jag prata om diagnoser

Felaktig användning av ordet “diagnos”.

Det gör mig så trött att folk har börjat missbruka ordet. De kan till exempel uttrycka sig genom att säga: “Den personen måste ju ha en diagnos, med det beteendet!”. Jag känner hur min irritation stiger och jag vet att de med diagnos menar olika så kallade “bokstavsbarn”. Bokstavsbarn som uppenbarligen även kan vara vuxna med problematiskt beteende, beter sig på ett visst sätt. Men tänk om man bara kunde korrigera sig så lite att man kallar det “bokstavsdiagnos”. Är “diagnos” i modernt språkval detsamma som ADHD, autism, Tourette syndrom och så vidare? Enligt vad jag har lärt mig i skolan så är en diagnos en samling symtom på sjukdom. En läkare kan ställa en diagnos med hjälp av symtom och vissa medicinska undersökningar.

Så vad betyder då ordet “diagnos”?

Diagnos spice-överdos
Diagnos spice-överdos

Enligt en medicins sida på Internet hittar jag en lång rad med olika diagnoser. Ta en titt där, om du har lust. Där kan du lära dig att det finns väldigt många fler diagnoser än de som ges till udda eller stökiga barn. Och givetvis även till vuxna med liknande problematik. Att ha psykiatriska sjukdomar eller funktionsnedsättningar är inte heller endast en diagnos. En diagnos är en sammanställning av symtom som är typiska för en viss sjukdom.

Alla mina barn har och hade olika problem,

de hade olika diagnoser, men ingen av dem hade en “diagnos” som innefattade alla de så kallade bokstavskombinationerna. Min avsikt är inte att förringa att funktionsnedsättningarna, i sina olika uttryck och kombinationer existerar. Jag är så trött på att höra ordet användas i fel sammanhang – “han/hon har måste ju ha en diagnos”!

Diagnos: dubbelsidig inflammatorisk bröstcancer

Diagnos: dubbelsidig inflammatorisk bröstcancer.

Ok, han/hon kanske har fått en diagnos.

Man ä r inte sin diagnos. Ingen föds och har en diagnos, man föds med olika förutsättningar, genotyper och i olika miljöer. Det är en påverkan av flera faktorer som kan hjälpa en läkare att ställa en diagnos. Vissa sjukdomar är ärftliga och andra har vi tillförskansat oss eller fått genom påverkan av miljö, matvanor, eventuella gifter man utsatts för och så vidare. Så vad har personen för diagnos? Har den någon alls? En del är friska livet ut och får aldrig någon diagnos.

Jag ber er för allas bästa sluta säga “han har diagnos”.

Det låter så allvetande och så nedsättande, då de typer av funktionsnedsättningar som oftast menas, när man uttrycker sig på det sättet är stigman som används att döma barn. Inte bedöma, för det kan ingen lekman göra. Man kan tro och tänka. Men att bestämma att någon har diagnos är helt enkelt inte något man kan göra eller som är ok. Låt medicinsk expertis bedöma huruvida någon ska få en diagnos och i sådana fall också sammansätta symtomen till en typisk sjukdomsbild, som till exempel kan vara diabetes, hjärtfel, tumörer eller autism.

 

 

Diagnos: suicidförsök (tågolycka)

Psykosomatiska sjukdomar får vi för att kroppen är själens boning.

Och jag personligen har slutit mig till att om man besväras av sådana symtom är Yoga 

För enkelhetens skull delade jag länken till den bästa yogan jag känner till. Väl medveten om att inte alla är smålänningar. Yoga stimulerar både kroppen och sinnet. Kundaliniyoga innefattar även mantra och meditationer. Om det läkandet ska jag skriva en annan gång, annars blir jag långrandig. Om jag inte redan har blivit det.

 

Att läka sin egen personliga själ

Att läka sin egen personliga själ

Att läka sin själ.

Mitt läkande behöver verkligen inte vara lika med ditt läkande. Vi är alla olika individer med våra olika personligheter och intressen. Trots att vi kanske har, det som inom medicinen kallas anpassningsstörning, är det inte säkert att vi alla har samma väg att gå. En sak är säker – vi ska inte ge upp, för det finns en mening med livet, vare sig vi vill eller kan förstå detta när det känns som värst.

Tiden går

Tiden läker alla sår? Är det så? Jag tror inte att endast tiden ensam är ansvarig för läkande. I en situation då man för mister sin yngsta son av fyra, och fem veckor därefter mister sin näst yngsta son, då tror jag att man behöver viss hjälp. Jag tror inte att det handlar om bara läkare, terapi och mediciner enligt västerländsk läkekonst. I det här inlägget skulle jag vilja förklara skillnader och egna åtgärder. Och dela med mig av de österländska teorierna. Samt de egna privata intressena man har och hur man tar hand om sig själv, oavsett tillhörighet, politik, eller religion. Det här handlar om att rädda sig själv och att stå kvar för den förminskade familj som fortfarande finns kvar och som kommer att betyda ännu mer i en sådan situation. Den familj som känner en och som vet hur man varit, ska vara, kunde varit och kan bli.

Läkande och förståelse via tarotkonsten

När man har studerat Tarotkort så länge som jag har gjort, finner man (jag) alltid någon sorts tröst i de olika korten. För min del är alla de 78 korten som tarotkortleken innehåller positiva. De är positiva eftersom de hellre vill vara en visdomens väg, än en reguljär spådom. Jag kanske skulle försöka börja från början en dag. Hitta en väg i mitt eget kaos, ut ur kaos och in i ordningen. Men som konstnär är det alltid svårt att passa in.

Just för detta publika inlägg,

Vagnen från The Asian Tarot

bestämde jag mig först för att dra ett kort, ur min tarotkortlek, Asian Tarot. Det är en mycket svårfunnen lek numer. Min webbshop http://www.solvinden.se som visserligen finns kvar, men nu mer inte är lika aktiv, sålde just den här leken. Asian Tarot ligger på ett pris av 5000 kr. Man får tänka på att varje kort är ritat av en viss konstnär, varje kort är som en liten tavla och vill man ha något så kan det hända att man får betala priset också. Priset i min butik för ca 20 år sedan var inte högre än för någon annan tarotkortlek. Hur som helst har jag nu lyckats få tag på samma lek, men text och instruktion är på tyska. Språk har däremot ingen betydelse. Varje kort är samma som i alla kortlekar. Bilder, symboler och utseenden kan skilja sig åt. Så är man nybörjare och vill testa min metod kan det vara bra att använda sig av mer arketypiska lekar.

Jag fick lära mig att sätta ett begrepp på varje kort,

när jag studerade vid ATA , det bästa jag gjort och platsen där jag lärt mig mest. Så för just detta inlägg drog jag kortet, som på svenska, heter Vagnen. Och för mig är det som att se V-tecknet för seger. Seger genom viljestyrka, är mitt namn på det kortet.

Fråga dig själv,

vill och orkar du gå vidare med ditt liv? Jag vill och jag orkar. Och till hjälp tar jag allt det andliga som jag, under många år, har tränat på. Alla kurser och utbildningar jag gått, min livserfarenhet, samtal med människor i kris, samt min egen privata teori  som inom medicinen kallas KBT har lärt mig att stå stark när jag har fått stå ansikte mot ansikte med mina största fasor.

Vill du ha min hjälp och/eller mitt stöd? Jag jobbar heltid med detta och har F-skatt.

 

Att “släppa taget”, och inte fastna i sorg

Jesper är inte där, han är i en stad ovan molnen

Det finns oerhört många sidor som tar upp ämnet sorg.

De flesta sidor på Internet tar upp ämnet på ett riktigt bra sätt. Fler borde läsa innan de pratar. Alla har ju rätt att tänka och att yttra sig så klart, men det är även mycket viktigt att förstå en sak. Hur sorg kan definieras och behandlas

Alla känner och tycker inte precis som du.

Sorg, som jag nu har skrivit en hel del om, tar sig många olika uttryck. Det kan heta att man har fastnat i sin sorg, att man lever med frusen sorg eller i värsta fall komplicerad sorg.  Men inte vet hur andra själar tänker och känner. Absolut ingen sorg kan jämföras med att förlora ett barn då det går emot naturlagarna.

Min personliga sorg,

har fått flera “angrepp”, som oftast inte är illasinnade, men som faktiskt ibland har varit det. Faktum är att min personliga sorg inte började när mina barn dog. Den fanns redan. När ens barn har en beroendesjukdom är barnet döende. Precis som många andra sjukdomar kan den behandlas. Det finns mediciner och så vidare. Jag tänker då på substitut som metadon, subutex och liknande. Kruxet är att en beroendesjuk måste visa sig frisk för att få tillgång till medicinen.

Jag tycker de är knäppa,

det går inte förklara hur knäppa jag tycker de är. När en sjuk människa ska visa att den klarar sig utan sin medicin, innan personen ska få den legalt. Först ska det bevisas att man har sjukdomen, det vill säga , dokumenterade överdoser eller upprepade tester hos en hjälpsökande. Den beroendesjuka blir sedd på med lyftade ögonbryn, någon som är mindre värd, någon som inte har kontroll eller kan ta ansvar för sitt liv.

Ok, det finns en sida till av saken,

det finns unga som vill testa vad det är frågan om. Har du själv testat cannabis någon gång? Testade du cannabis utan att någon fick veta det? När jag var ung var det självklart att människor har rätt till sina egna kroppar. Eget bruk och eget innehav var inte kriminellt. Det gick att prova utan att bli kriminell och hänvisad till tunga riskbrukare på LVU-hemmen. Men se där, då halkade jag från ämnet lite grand. Det hör till mitt kaotiska sätt att tänka. Och på min ilska över den behandling och kränkning som beroendesjuka utsätts för. Jesper sa en gång att han fick gå ut i en fågelbur och röka cigarretter. På ett skolhem där Jesper var tvångsomhändertagen fick de som fyllt 18 år röka bredvid de rökare som var 17 år och inte fick röka.

Och för att återgå till ämnet “sorg”,

så började min egen personliga sorg, den tidsperioden, då jag insåg att mina två yngsta söner hade byggt upp ett tungt riskbruk. En självmedicinering som var svår att skilja från de symtom som ADD och autism kan ge. Jag vaknade en morgon och visste att Jesper skulle dö. Jag hade haft en dröm. Jag har drömt mycket, jag drömmer ännu.

Men sluta säga till oss föräldrar att “släppa taget”!

Vaddå “släppa taget”? Som om vi kunde hålla dem kvar genom att tänka på dem? Jag kan förstå att den som säger detta menar väl. Jag förstår också andemeningen i begreppet. Jag behöver fortsätta leva vidare för det jag har. I våra FB-grupper har vi pratat en del om det här. Vissa är arga, ett fåtal kan ta till sig tanken att andra människor menar väl. Och att det är deras sätt. Och att de tror att man varenda dag, sitter och stirrar, eller gråter.

Men det är väl klart att vi lever.

De som inte lever är de som följde sina barn i graven. Och jag känner ingen som har gjort det. Vi kämpar och krigar varje dag för att leva i en värld som är både hård och kall. Även i de stunder vi ler, skrattar och njuter. Så lever vi. Men tanken på att frivilligt släppa ifrån oss våra barn existerar inte för de flesta av oss. Och vårt mående, det går upp och ner. Låt oss vara i vår sorg. Vi har förlorat våra barn. Vi som dessutom krigat för deras rättigheter i decennier och förlorat, vad har vi för val? Ska vi svika våra barn, eller ska vi jobba för att de en dag ska få upprättelse? #stigmaendswithme.

Jespers begravning

Ingen dag kvar att leva

Jespers sista dag i livet.

Idag för exakt tre år sedan kämpade  Jesper för sitt liv. Han hade fyllt 24 år i augusti och han var yngst av mina fyra söner. Alla som kände Jesper upplevde honom som en speciell person. Och så var det nog från första början. Han var på ett visst sätt som är svårt att förklara. Mer vaken, mer uppmärksam och utåtriktad. Så nyfiken på livet. Han var mer nyfiken än mina andra barn som jag burit ut från BB. Han hade ögonen öppna hela tiden och han tittade sig omkring. Som om han måste observera och ta in allting som passerade. Han verkade allvarlig, men uppmärksam. Han somnade inte fast jag bar honom en ganska lång bit. Jesper ville vara med. Han ville se och veta vad saker och ting handlade om i den här världen, dit han just kommit.

Men det var ju väldigt längesedan,

som jag bara kunde ta honom under armen och gå iväg från allt som var skadligt för honom. Mona & Jesper

Jesper var min yngsta son.

Han föddes den 2 augusti 1993. Bara det, att föda Jesper, har sin egen historia. Att bära Jesper har sin egen historia. Att få ett barn som faktiskt verkade vara på ett sätt så han skulle klara sig ifrån svårigheterna vi andra i familjen fått utstå. Kan hända blev det lite överkrav. Men samtidigt måste han ju ha förstått hur stolta vi var över honom. Vi matade fortfarande hans äldre bror med sked, medan Jesper åt själv.

All kunskap,

allt som de skulle lära sig som barn och som hans äldre bröder hade eller höll på att lära sig skulle han vara med på. Inom flera områden fick han specialkunskaper, utan någon större ansträngning från oss som föräldrar eller via sina tre äldre bröder. Men det är ju en annan saga som jag redan skrivit om. Dels skrev jag en bok när de var små. Och redan när allt började gå snett startade jag en blogg om autism och utanförskap på metrobloggen.

Metrobloggen bestämde sig för att lägga ner,

det var inte bra. Det var mitt sätt att andas. Jag hade fått kontakt med många andra som kämpade för sina barns rättigheter. Det var då vi var inne på hur autistiska barn och barn med adhd och liknande behandlades av samhället. Jag hann i alla fall kopiera alla mina inlägg och jag sparade dem någonstans på blogger. Någonstans i min nästa blogg – Den sista godnattsagan 

Det är så svårt att behålla fokus,

Om jag nu har någon som läser det jag skriver, så får ni förstå att allt har förändrats ifrån grunden. Och från de minnen jag lätt halkar in på. Och det har faktiskt gått så långt att jag ber andra avbryta mig och hjälpa mig in på rätt spår igen. Vänner, riktiga vänner, förstår det, psykiatrin och socialtjänsten förstår också. Jag är visserligen arg på socialtjänsten för vad de gjort mot mina barn och mot mig som mamman. Men det finns pärlor bland svinen. De är dock inte många.

Svårt att börja och svårt att sluta när jag väl börjat.

Vad jag ville berätta om var Jespers sista dag i livet. Dagen som är idag. Dagen då Jesper skurit sig över hela kroppen och i ångest och desperation för att igen bli utslängd, stoppade i sig mer och mer av den helt tillåtna, och ej receptbelagda opiod som vanligt folk använde som magmedicin.

Det var den här dagen för tre år sedan.

Nytt boende, nytt hopp, nya prylar för att börja om med sitt nya liv… prylar som skickades hem till mig, mot min vilja. Vem orkar? Jag satt på onkologen i Jönköping med min svårt cancersjuka mamma när de ringde från socialtjänsten. De sa att det var ju tråkigt det här med Jesper. Fast egentligen gällde det att stödboendet ville bli av med hans saker så nytt boende kunde upprättas. För nästa liv som jag inte vet lever eller är dött.

För mycket att berätta,

men nu är det som att allt vill komma ut ur sinnet. Denna dag för tre år sedan, denna natt, då jag hade kunnat rädda mitt barn igen. Som så många gånger förr. De dog inte hos mig. Jag bestämde redan när de var små att om de ska dö så ska de inte dö så länge jag har hand om dem.

Barn växer upp.

och föräldrar åldras.

Tid är ett mänskligt påfund. Det sa vi både Jesper och jag. Nog visste jag att han skulle dö innerst inne. Men inte just denna natten.

Och nu är jag så oerhört förändrad och jag vet inte vem jag är längre.

Jespers krig är slut. Antons krig är också slut.

Men mitt krig… orkar jag? Och hur länge orkar jag stå upp för dem och det vi krigade för?

 

Till startsidan