Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Det finns ett ljus i sorgen

Jag har inte varit så aktiv.

Det beror nog mest på att jag är väldigt noga och att jag införskaffar mig tillåtelse att dela vissa saker som kan vara känsliga för andra.

Olyckssystrar och vissa bröder (bröder verkar välja andra sätt att hantera sin sorg).

Vi är nästan bara mammor som ventilerar öppet i grupper, telefon och in real life-möten.

Den tunga sorgen förde oss samman. Det är sorgen som flätat vårt livsöde i en liknande fläta. Även om jag inte tror på ett öde som är spikat i sten, tror jag på synkronisering. Jag tror på att vissa själar som går och har gått på Jorden har ett uppdrag. Jag vet att det låter “rosa flum” för många. Ändå är det min tro som hjälper och har hjälpt mig genom sorgen. Det vill säga, bokstavligt ”genom” sorgen, eftersom det är denna sorg är av ett speciellt slag.  Ja, hur märkligt är det inte hur vi i vår gemensamma sorg upptäcker varandras vardag. En person, en själ, man inte haft en aning om fram tills de vidriga dagarna som blev våra barns dödsdag.

Det är en sorg som aldrig kan ”gå över”.

Vi kan gå genom den, eller vi kan gå under i den. Men de flesta av oss har sådant kvar i vårt jordeliv som gör att vi väljer att gå vidare när hjärtat vill stanna. Vi lärde oss helt nya ord, som kanske funnits förut, men inte behövts, eller så hade vi inte förstått dem förrän det fasansfulla hände. Vi såg den inte först. Men allt eftersom dagarna gick, för varje slag våra hjärtan slog och för varje andetag som fyllde på syre i våra lungor, började vi förstå ”aldrigheten”.

 

Aldrigheten

… blev med tiden ett begrepp för oss alla. Något som förenade oss och gjorde att många av oss sökte sig till varandra. Vi upplevde att ingen, som inte själv varit precis där, kunde förstå smärtan. Våra barn finns inte mer, men det är svårt att förstå. Jag ser och hör dem varje dag. På min näthinna och i mitt hjärta. Precis som för de flesta andra föräldrar. Det kanske finns de som försöker glömma, som inte orkar prata, som skäms och tar på sig skuld.

Kriget

När polisen knackade på vår dörr brast våra hjärtan. Hela kroppen brast. Den skakade och försökte förstå det här med ”aldrigheten”, ordet vi inte förstått förut. Som mammor och pappor, i denna enda och sista minut, brast också allt vårt hopp. Allt vi kämpat för, vår ”före-sorg”, att förlora sitt levande barn till drogdemonen, känns som en död det också. Någonstans inom sig vet man att det här kommer inte att lösa sig av sig självt. Hur vi än kämpar, skriker och bankar våra pannor blodiga i socialtjänstens vita, kala väggar. Vi hysteriska föräldrar. Vi medborende, svaga individer som inte kan sätta gränser för våra barn. Egentligen skulle allt vara vårt eget fel. Det menar många gånger socialtjänsten.

Det kanske inte är deras fel heller

De följer direktiv från högre ort, så att säga. Tyvärr är socialtjänsten extremt okunniga när det gäller att ta han om barn med ett riskbruk. Oftast har det ju heller inte börjat där. De flesta jag pratat med säger att det börjat redan i skolan. I lågstadiet, stigmatiseringen, utanförskapet, uddaheten, med flera olika begrepp och epitet man kan stämpla dessa sköra barn med. Socialtjänsten med chefer som i öppen intervju säger att det är tillåtet, alltså inte olagligt att inneha heroin för eget bruk. Man kan bara ta sig för pannan i det läget. Ivan som hade heroin för eget bruk är ännu ett barn som kämpat, vars familj har kämpat, som tog en överdos heroin för att få hjälp, har nu sällat sig till den övriga himmelska armén. Ivan som aldrig förut använt heroin behövde göra detta för att få rätt till LARO-programmet. Jag råder verkligen alla att titta på klippet med den inkompetenta biträdande socialchefen.

Ivan

Våra barns blickar.

Vi har alla sett att våra barn har något gemensamt i sin blick. Där finns så mycket sorg, så mycket smärta, rädslor, ångest, som om de redan vet att de kommer att dö. De försöker ta sig ur demonens grepp, men cirkeln är på något sätt sluten när de upptäcker hur det är att verkligen vara utan medicinen.

Jag tror, personligen, inte att så många har använt för skojs skull. Utan för att försöka ta bort och söva smärtan en liten stund. Utan medicinen kommer insikten som en blixt från klarblå himmel. Och de blir medvetna om allt de lovat, allt de skulle, sina skulder, sina svek, hela sitt stora tunga ”misslyckande”, och det gör så ont och ångesten skriker och svettas över hela ditt barn. Och energin i ett rum kan bli så tung att det inte går att vara i närheten utan att även man själv tappar sin styrka. Denna envetna styrka, den sanna krigaren som vägrar ge upp fast framtiden inte finns i sikte. För att man behöver leva en dag i taget. Eller en minut i taget. I detta kaos som uppstår kring användandet.

När värjan brister

Och vår strid så hastigt upphör. Kriget är över. Vi krigade tillsammans för att vinna. Inte för att förlora. Vissa av oss har orkat fortsätta kriga – för oss, för våra barn, för föräldrar som inte orkar kriga. Vi har vant oss vid att leva i ständig stress och så en dag finns inte detta kvar i ens liv och vem är man då? Vi som var föräldrar, vi som var krigare, starka ut i fingertopparna, språkrör för våra barn, vi som sett orättvisorna och den psykiska misshandeln av våra barn. Som naturligtvis, eller för de flesta, är lika älskat som vilket annat barn som helst.

Ptsd

Det är då den fördröjda stressreaktionen (ptsd) slår till. Och anpassningsstörningen då man inte kan hitta sig själv, vem är man nu utan detta som pågått i så många år? Var är min egen person och hur ska framtiden bli? Ska man orka eller ska man bli psykfall? Vad har man kvar i livet nu?

Som sagt så var det ett fruktansvärt öde som förde oss samman. Som gav oss vänner, troligtvis för livet. Människor som fanns därute, helt ovetande om varandra.

Det gör att jag tror på att det alltid finns ett ljus i mörkret.

 

 

 

 

 

 

1 comment / Add your comment below

Lämna ett svar

Till startsidan