Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Marsvin som söker nya hem.

Marsvin som söker nya hem.

Medlem i SMF

Alla marsvin, även korsningar kan nu registreras i Svenska marsvinsföreningen, vid önskemål!

De här små marsvinen finns nu för omplacering. I de fall jag lägger ut andras marsvin skriver jag var marsvinet finns (under bilden). All kontakt går via mig, Mona 🙂

Hona Pet, född 30 mars 21
Hona Pet, född 30 mars 21

Hane Sheltie, finns i Hjortsberga
Hane Sheltie, finns i Hjortsberga
Hane Sheltie, finns i Hjortsberga
Hane Sheltie, finns i Hjortsberga
Hane, född april 21
Hane, född april 21, nonself PE golden
Crested hane, född 6/2 2
Crested hane, född 6/2 21, finns i Hjortsberga
Nonself hane, född 6/2 2
Nonself hane, född 6/2 21. finns i Hjortsberga

Jag ska försöka bli bättre på att hålla kullsidan uppdaterad. Hoppas ni hittar hit efter flytten till blogbiz! Det blir lite mer lätthanterligt för mig att samla saker och ting på samma plats.

Mer information om att skaffa marsvin kommer, allt eftersom.

Begagnade burar finns att köpa.

Välkommen med funderingar till mig, Mona.

Solvindens marsvin, Grisstian på Instagram

www.solvindens.se

Själars möte, hur vet man?

Själsmöten

Jag tänker på någon väldigt speciell som jag har saknat i hela mitt liv, men som det aldrig har fungerat med. Det känns som om vi är alltför lika för att fungera ihop. Som de där hundmagneterna som ser likadana ut, men stöter bort varandra.

Själsfränder

Jag tror att det finns själsgrupper och att vi inte har endast e n själsfrände eller twinflame. Jag tror att vi känner igen varandra direkt. Men ofta är det extra komplicerat att försöka jobba på en sådan relation. Vänskap tenderar att tippa över åt förälskelse och passion. Ibland bara för ena parten, medan den andra känner sig nöjd med vänskap och närhet. Där skär det sig ofta.

Det finns bara e n person som för mig är den definitiva själen jag behöver jobba tillsammans med. Jag upplever att det finns flera och att jag har olika känslor och reaktioner när jag umgås med dem. Också förhoppningar och förväntningar kan kännas klart olika. Annorlunda.

Jag vet nu att jag hittade min närmaste själsfrände i mycket unga år. Eller jag visste det redan då. Men jag var för ung. Och gudarna ska veta att många vatten har hunnit rinna under broarna under dessa snart 50 år. Och att vi har kämpat för att försöka befinna oss i varandras närhet. På något vis och genom alla erfarenheter och våra liv som blev så olika.

Själsfränder

Att dö är en del av livet

Ibland kan man tycka att livet borde börjat från andra hållet. Men det är bara för att man inte ser hela livscykeln. Att dö är en del av livet och en del av framtiden. Det var när jag tänkte på allt detta häromdagen som jag blev lite poetisk och skrev ner följande i tredje person:

Livsdrömmar

Det börjar kännas riktigt längesedan, Insikten smyger sig på dem. De har passerats livets mitt. Drömmarna de hade haft i ungdomen, vart tog de vägen? Är ungdomen en dröm utan chans att bli verklig? Eller är det bara vissa av dem som, med en nostalgisk och uppgiven smärta andas sina tunga suckar?

Eller fanns det människor därutanför bubblan som har levt sina drömmar? Undrar om drömmarna var desamma hela livet, eller anpassades de efter någon annan, slipades mot livets törnbelagda stigar, föll bort vid allt ansvar för familj, arbete, ekonomi och försörjningsplikter?

Varför undrar de?

Hur ska någon kunna veta, varför ställer de sig frågan och har de alls med det hela att göra? Spelar någonting av detta någon roll? Varför undrar de? Om allting bara var drömmar, då kanske vissa av oss hade vackrare och mer kreativa drömmar och vissa kanske drömde om fina bilar och miljoner på banken. Medan allt vi ville bara var att få stanna i vår trygga bubbla med våra egna privata tankar, funderingar och drömmar.

Att passa in i systemet

Men så fick det inte gå till. Alla måste vara lika och passa in i det socialistiska systemet, det som nu för längesedan fallit. Drömmarna om att jämna ut klasskillnaderna i samhället. Visionen och utopin om att de alla var som tabula rasa, ett oskrivet blad, bland alla andra. Ett blad som skulle skrivas av andra än oss själva. Det talades om fri uppfostran och om att brända barn skyr elden.

Vi blev lämnade helt nya i livet med en klassfröken och en nyckel i ett snöre kring halsen. Våra mödrar som med- eller motvilligt behövde ”förverkliga sig själva”. På gott och ont.

Skokartong med samma skonummer

Beroende på de gener de trotsiga begåvats med, gener som kunde göra det lätt att omvandla tabula rasa till ett vackert och punktligt utstakat mönster. Eller livsschema. Medan vissa gener aldrig gick att tämja. Barnen som vägrade placeras i en sko-ask med nummer 34, barnen som protesterade, suddade, skrev om och rev sönder. Rebellerna, värstingarna, skolkarna … de som tidigt fick sitt stigma stämplat i pannan – “du kommer aldrig bli något”.

Men hur det var så hittade de varandra i sina kaosbubblor. De kände igen varandra. Och en del som de aldrig ens träffat förut kändes som en vän sedan flera år tillbaka.

Vart tog de vägen sen?

Vad hände med vännerna och de som kändes som själsfränder? Livet tycktes ha haft andra planer än de själva.

Vissa glömdes aldrig bort. Vissa satte sina spår i själ och hjärta, på ett sätt som varit svårt att glömma. Ja, må de leva uti hundrade år! Och så länge de levde mindes de varandra. Och hade insikten om att detta liv inte var rätt tid att lösa upp knutarna från de förra liven. Det krävdes flera liv.

Men så somnade de stilla in med facit i hand och en övertygelse om att någon gång ska vi ses igen.

 

När Jesper slutade andas i mina armar

Det finns inget vackert i döendet,

inte i d e t döendet. Då när det inte är meningen att man ska dö. Döden är en del av livet och inget man normalt sett ska skrämmas av.

Men när man dör för att man skadat sig själv och inte förstått konsekvenserna av den skadan man åsamkat sig själv. Om man är gammal och har levt ett långt liv ser döendet annorlunda ut. Jag har upplevt båda sätten. Det är stor skillnad på att somna in efter ett långt liv. Kroppen är trött och sliten, själen befrias. Men är man ung och har skadat sig själv ser det ofta annorlunda ut. Åtminstone i de fall jag själv har upplevt.  Jag skrev för någon vecka sedan om detta i bloggen, men tappade bort texten och kunde inte återställa den.

Därför lägger jag in en äldre text som jag skrev när Jesper gjort ett av sina suicidförsök och överlevt. Jag skrev i en Facebook-grupp där många skickade healing till Jesper.

Jesper och jag blev intervjuade av Brottscentralen, hör både Jesper och mig! På grund av min hjärntrötthet kan det hända att jag blandar i hop de tre olika suicidförsöken som Jesper hann med under sin 24 år korta livstid.

Det var den 19 oktober 2014

På eftermiddagen den 19 oktober 2014 ringde min pappa till mig och berättade att Jesper är där. Jag lagade precis mat åt mig och Carl, medan Carl skulle gå och hämta Zanna som hade varit hos mina föräldrar hela dagen.

Vår saluki 2000-2009
Vår Saluki 2000-2009

Det lät som om någon höll på att kvävas

När Carl kom tillbaka frågade han om Jesper är hos mormor och morfar och jag sa att – ja, det är han. Och Carl sade att han nästan blev rädd för det var mörkt i rummet och det lät som om någon höll på att kvävas, det var spökligt. Jag frågade om Carl uppfattat om ljudet kom från Jespers näsa eller om det lät mer astmatiskt. Eftersom Jesper har ett pågående drogmissbruk har han ofta varit täppt i näsan. Därav min fråga.

Telefonen ringde.

Min son Carl och jag brukar titta på tv-serier, just nu Rederiet. Så där satt vi när telefonen ringde. Jag brukar faktiskt inte ha ljudet på för det är så tråkigt att bli störd hela tiden. Och tråkigt för Carl när vi inte kan titta färdigt i lugn och ro.

Jesper andas konstigt

Det var pappa som ringde. Han sa att Jesper andas så konstigt och ibland inte alls. Vad ska vi göra? Så jag fick genast rusa dit. Det är inte första gången jag är med om liknande så att säga. Klart de skulle ringt 112 på en gång, men mormor och morfar är snart 90 år. De skulle inte ens behöva vara med om det de just var med om.

Det var livsfara.

När jag kom in i rummet där Jesper “sov” i soffan såg jag på en gång att det var livsfara. Det finns saker runt kring det här, som jag inte tror Jesper skulle uppskatta om andra läser om. Kanske senare att han kan tänka att det kan hjälpa någon annan i liknande situationer.

Självmordstankar 

OBS! Om du som läser detta har liknande tankar, klicka på länken och du får upp en sida med telefonnummer som du kan ringa.

I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte.

Jesper hade haft en del självmordstankar. I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte. Samtidigt har Jesper uttryckt en önskan att få leva. Men utan den svåra ångest som han har självmedicinerat för i många år.

Ring sjukhusprästen

Jag kommer aldrig mer att tvivla. Vet inte om jag borde göra en ny tråd, eftersom man kanske inte orkar läsa allt här. Men det här budskapet förtjänar att spridas.  När min son blev svårt sjuk och läkarna förklarade för mig att jag kanske skulle förlora honom – fick jag en så stark känsla av att jag måste hem och skriva det jag skrev i gruppen. Även att läkarna inte ville släppa hem mig eftersom jag var en chockad anhörig. De ville hellre ringa sjukhusprästen eftersom min son var döende.

Healing

Men jag kände denna starka känsla att jag m å s t e be er om kraft. Sedan kan jag berätta att läkarna stod handfallna eftersom min son blev sämre och sämre, blodtrycket sjönk och sjönk vad de än gjorde, inga vanliga mediciner hjälpte, de gav allt och lite till, men temp och blodtryck sjönk.

Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten.

Detta fick jag veta dagen efter. Sedan igår träffade jag två olika läkare med mycket bekymrad min. De sa att de inte kunde förstå hur det kunde vända. Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten. De förstod inte hur det kunde hända, inte vilken medicin som hjälpt, de hade gett allt och lite till.

Hjärndöd?

Men min son blev bättre, värdena stabiliserades. Blodtrycket steg, tempen steg, livet kom tillbaka, Blev då informerad om att kroppen kanske lever, men att min son efter allt det här sannolikt hade fått en hjärnskada. Eller kunde vara hjärndöd. En mycket svår information att ta emot, men bara att acceptera sanningen. Nästa mirakel – min son har vaknat upp, lite förvirrad och med minnesluckor, men som genom ett trollslag -helt oskadd. Det är resultatet av er godhet, alla ni som sände det ni kunde, alla underbara ord, tankar, stöttning… jag saknar ord. Och vet inte hur jag ska kunna tacka alla som gett utan att kräva något tillbaka. Men jag hoppas från djupet av denna moders hjärta att resultatet är värt allt ni gjort och gett.

Till startsidan