Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Själars möte, hur vet man?

Själsmöten

Jag tänker på någon väldigt speciell som jag har saknat i hela mitt liv, men som det aldrig har fungerat med. Det känns som om vi är alltför lika för att fungera ihop. Som de där hundmagneterna som ser likadana ut, men stöter bort varandra.

Själsfränder

Jag tror att det finns själsgrupper och att vi inte har endast e n själsfrände eller twinflame. Jag tror att vi känner igen varandra direkt. Men ofta är det extra komplicerat att försöka jobba på en sådan relation. Vänskap tenderar att tippa över åt förälskelse och passion. Ibland bara för ena parten, medan den andra känner sig nöjd med vänskap och närhet. Där skär det sig ofta.

Det finns bara e n person som för mig är den definitiva själen jag behöver jobba tillsammans med. Jag upplever att det finns flera och att jag har olika känslor och reaktioner när jag umgås med dem. Också förhoppningar och förväntningar kan kännas klart olika. Annorlunda.

Jag vet nu att jag hittade min närmaste själsfrände i mycket unga år. Eller jag visste det redan då. Men jag var för ung. Och gudarna ska veta att många vatten har hunnit rinna under broarna under dessa snart 50 år. Och att vi har kämpat för att försöka befinna oss i varandras närhet. På något vis och genom alla erfarenheter och våra liv som blev så olika.

Själsfränder

Att dö är en del av livet

Ibland kan man tycka att livet borde börjat från andra hållet. Men det är bara för att man inte ser hela livscykeln. Att dö är en del av livet och en del av framtiden. Det var när jag tänkte på allt detta häromdagen som jag blev lite poetisk och skrev ner följande i tredje person:

Livsdrömmar

Det börjar kännas riktigt längesedan, Insikten smyger sig på dem. De har passerats livets mitt. Drömmarna de hade haft i ungdomen, vart tog de vägen? Är ungdomen en dröm utan chans att bli verklig? Eller är det bara vissa av dem som, med en nostalgisk och uppgiven smärta andas sina tunga suckar?

Eller fanns det människor därutanför bubblan som har levt sina drömmar? Undrar om drömmarna var desamma hela livet, eller anpassades de efter någon annan, slipades mot livets törnbelagda stigar, föll bort vid allt ansvar för familj, arbete, ekonomi och försörjningsplikter?

Varför undrar de?

Hur ska någon kunna veta, varför ställer de sig frågan och har de alls med det hela att göra? Spelar någonting av detta någon roll? Varför undrar de? Om allting bara var drömmar, då kanske vissa av oss hade vackrare och mer kreativa drömmar och vissa kanske drömde om fina bilar och miljoner på banken. Medan allt vi ville bara var att få stanna i vår trygga bubbla med våra egna privata tankar, funderingar och drömmar.

Att passa in i systemet

Men så fick det inte gå till. Alla måste vara lika och passa in i det socialistiska systemet, det som nu för längesedan fallit. Drömmarna om att jämna ut klasskillnaderna i samhället. Visionen och utopin om att de alla var som tabula rasa, ett oskrivet blad, bland alla andra. Ett blad som skulle skrivas av andra än oss själva. Det talades om fri uppfostran och om att brända barn skyr elden.

Vi blev lämnade helt nya i livet med en klassfröken och en nyckel i ett snöre kring halsen. Våra mödrar som med- eller motvilligt behövde ”förverkliga sig själva”. På gott och ont.

Skokartong med samma skonummer

Beroende på de gener de trotsiga begåvats med, gener som kunde göra det lätt att omvandla tabula rasa till ett vackert och punktligt utstakat mönster. Eller livsschema. Medan vissa gener aldrig gick att tämja. Barnen som vägrade placeras i en sko-ask med nummer 34, barnen som protesterade, suddade, skrev om och rev sönder. Rebellerna, värstingarna, skolkarna … de som tidigt fick sitt stigma stämplat i pannan – “du kommer aldrig bli något”.

Men hur det var så hittade de varandra i sina kaosbubblor. De kände igen varandra. Och en del som de aldrig ens träffat förut kändes som en vän sedan flera år tillbaka.

Vart tog de vägen sen?

Vad hände med vännerna och de som kändes som själsfränder? Livet tycktes ha haft andra planer än de själva.

Vissa glömdes aldrig bort. Vissa satte sina spår i själ och hjärta, på ett sätt som varit svårt att glömma. Ja, må de leva uti hundrade år! Och så länge de levde mindes de varandra. Och hade insikten om att detta liv inte var rätt tid att lösa upp knutarna från de förra liven. Det krävdes flera liv.

Men så somnade de stilla in med facit i hand och en övertygelse om att någon gång ska vi ses igen.

 

1 comment / Add your comment below

Lämna ett svar

Till startsidan