Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

När de vilda gässen flyger

När de vilda gässen flyger

Detta inlägg innehåller annonser från Nextory

Då är det höst!

De flyger även på våren.

Då är det vår.

Jag såg gässen häromdagen. De var inte så många, tillräckligt många för att bilda sin v-formation som är typisk för gäss och svanar.

Då minns jag, en gång för längesedan, det måste ha varit vår. Min make och jag sov på balkongen. Det var antagligen en varm och tidig vår. Och gässen kom flygandes över sjön och inte gick det sova till det ljudet.

Jag skriver “min make”, men det var innan vi gifte oss i Charlottenborgskyrkan i Motala 1989.

Vår kärlek var skimrande och vacker, så speciell och liknade inget annat. Jag tror jag fann min själsfrände.

Om man bara fått fortsätta leva här och nu och slippa allt man inte ville ha varit med om.

Våra barns död

Det hade vi aldrig kunnat föreställa oss på den vackra, skimrande tiden.

Jag tror fortfarande att vi är själsfränder han och jag. Han är min man. Han är mina barns far.

Att förlåta och gå vidare är svårt ibland.

Jag har försökt att förlåta.

Vi har ett barn kvar tillsammans. Ett så efterlängtat och älskat barn, vårt första tillsammans.

Idag fick jag inspiration från de vilda gässen.

Jag tänkte på att den andra augusti fyller vår son Jesper år.

Hans kalas har flyttats till himlen. Där har det varit sedan den 5 december 2017. De senaste åren har vi försökt samlas vid graven som han delar med sin bror, Anton, som dog ca fem veckor senare. Jag har berättat om det tidigare i bloggen och det kan den som önskar läsa om här.

Den 31 juli fyller min äldsta son år. Det skiljer bara två dagar mellan kalasen. Men egentligen vill ingen ha något kalas längre, precis som vi inte längre firar jul , har skrivit om det också, om nu någon skulle vara intresserad av hur det är att försöka fira jul efter allt som hänt.

Här kan du hitta Jespers bok samt Katarina Morfina:

Nextory

Grav
Grav, vila i frid Jesper och Anton

 

Hur svårt att förstå?

Concerta = amfetamin

Min son, Jesper, fick utskrivet Concerta av sin läkare på barnpsykiatrin. Det var en medicin han frågade efter. Det var då när han gick hos psykologen på BUP, psykologen som var alldeles för ung, utbildad, men oerfaren.

Narkotikaklassade mediciner

Att få utskrivet Concerta, Ritalin eller Elvanse är nog ganska svårt om man inte är ett litet barn. Om man inte redan lärt sig hur man hanterar dessa mediciner. Det vill säga att man krossar dem, suger upp dem i en spruta och injicerar dem. Eller snortar (intag via näsan som kokain ungefär).

Som mamma är man helt blåst oftast. Jag som mamma visste allt om droger. Trodde jag. Jag måste samtala med barnläkaren en gång i veckan minst, har jag för mig. Och min son måste gå och väga sig och mäta blodtrycket rätt så ofta. Minns inte nu, men ofta.

Jag följde min son under sommarlovet till skolsköterskan som var i tjänst. Barnen får sommarlov, men inte resten av personalen. De får jobba och ta igen det som blivit gammalt och tillfälligt lagt på hyllan.  Jesper ville bara att allt skulle bli som förut. Han sa det: “Snälla, kan inte allt bara bli som vanligt igen”. Men det kunde det inte. För Jesper hade fått LVU (lagen om vård av unga), det betyder att det är staten som vårdar och ansvarar för våra barns liv och hälsa.

Jesper somnade

Ja, Jesper somnade på britsen. Han skulle ligga och vila för att normalisera blodtrycket. Han somnade. Han hade rullat upp ärmen på höger arm. Och där såg jag en strimma blod rinna nedför underarmen. Ett litet hål i en ven, vad fan händer här?

Skolsköterskan kom. Hon fäste en blodtrycksmätare runt Jespers arm. Han sov. En strimma av blod sipprade långsamt nedför hans högra underarm. Min son hade tagit sin jungfru-sil. Så tror jag att det var, när jag nu tänker efter. Men inte ens inför detta faktum kunde jag ta in och förstå att min lille hade injicerat narkotika i sin lilla arm. Den lilla arm som jag hade lovat att ingen skulle få skada någonsin. När han var ny, ren och vacker och trodde att den onda världen var god.Jag förstod kanske, men jag var inte i det skick att jag kunde ta in sanningen.

Ska vi skaffa barn?

Ska vi skaffa barn?

Jag tänkte skriva lite kort om relationer och varför man skaffar barn

Genom livet har man många relationer, skolkamrater, föräldrar, myndighetskontakter, skola och så vidare.

De första relationerna skapar man med sin mor, det är vad jag tror i alla fall. Man bor i sin moders öga alltifrån en glimt i sin moders öga, till en cell, till två celler, möte med en gen från eventuell pappa, till ett färdigt barn.

Man kan inte bestämma vilket barn man ska föda

Det kan bli en pojke, eller en flicka. Ett barn ärver en gen från sin far och en gen från sin mor och resultatet blir lite, vad som helst. Men vad det än blir så är det en del av ens kropp. Ett älskat barn, ett barn som först bara var en äggcell som funnits sedan man själv var ett barn. Läs mer om det om du vill, jag kan bara lite om detta.

Men jag vet att det är en del av en själv,

en glimt i mitt öga för längesedan, en glimt som ville möta den som skulle fullborda cellen som ville växa till mitt barn. Utan varandra kunde det inte bli något barn. En del av oss och av vårt kärleksmöte. Då när det kanske var meningen och innan vår  yngste son sade: “vad i helvete tänkte ni på när ni gjorde mig”?

Det var när vi följt Jesper till psykakuten,

i väntrummet. Det var då han sa det. Och frågan uppstod givetvis: Vad i helvete tänkte vi på? Faktum är att åtminstone j a g tänkte: Jag vill att mina barn ska ha varandra och aldrig vara ensamma. Jag födde er allihopa med många komplikationer, som jag kan berätta om en annan dag. Jag älskade Er med hela mitt förkrossade hjärta och JA, jag gjorde dig med flit Jesper.  Och jag kan inte ångra det.

Allt du gett till mig,

allt du lärt mig. Du som var före din tid,  kanske från en annan planet. Jag saknar dig och jag älskar dig för evigt. Så som jag gör med din bror Anton.  Så vet du Jesper vad jag tänkte på? Jag visste inte då, men jag vet nu. Jag tänkte på mig själv, på dina syskon, på en söt liten bebis. Men du har rätt, jag tänkte inte på dig. Inte då. Jag var ung och dum. Men så tacksam ändå att jag har fått uppleva dig och dina bröder. Så stolt mamma finns inte.

Jag älskar Er

Jag gjorde Er avsiktligt. Ni var planerade, var och en av Er.  Jag hoppas att det finns  någon mening i det.

Jesper bebis
Jesper bebis

SORG – GÅ VIDARE!

Detta inlägg innehåller annonslänkar från Nextory 

SORGBEARBETNING, SORG – GÅ VIDARE!

Döden är en del av livet och inget jag försöker blunda för. Men när någon säger att jag måste släppa det gamla och gå vidare, så har de självklart rätt. Jag brukar fråga om de också har döda barn. Det har de inte. För de som förlorat sina barn är sorg på ett annat sätt. Det är onaturligt. Barn ska leva när föräldrar dör. Barn ska inte dö medan föräldrar lever.

Gravljus, jag saknar dig
Tänder ett ljus i mörkret.

Jag vet skillnaden.

Jag har förlorat många. Den första var min morfar. Jag var då sex eller sju år. Jag var ett litet barn och jobbade inte bara med sorg efter min älskade morfar, utan också med den sorg ett barn med sörjande mamma upplever. När skulle det bli som vanligt igen?

Morfar blev bara 67 år

Han dog av en propp i hjärnan, alltså en stroke

Han låg sjuk länge och vi syskon bad varje kväll till Gud om att göra morfar frisk igen. Vår mamma ville det. Jag minns att jag blev besviken på Gud. Varför dog morfar? fast jag bett Gud rädda honom. Jag var ett barn, jag förstod inte bättre. Jag förstår mer nu.

Morfar
Min morfar, Oscar, Bertil Breilin,

All sorg jag har gått igenom sedan dess,

Den är oändlig. Vänner, far- och morföräldrar, mamma, vänner, husdjur och så vidare. Visst är det en sorg varje gång, men det är också livet. Jag förstår det. Jag tror att jag förstår att mina barn också är döda. Med mitt förstånd försöker jag förstå att de är döda på riktigt!  Och att jag lärt mig ett nytt ord som heter ”aldrigheten”. Det betyder att jag aldrig mer får se mina yngsta söner, aldrig mer krama dem, aldrig mer höra deras röster. Så säger mitt förstånd om denna sorg.

Allting kan gå itu

Eller hur Björn Afzelius? Men ett hjärta kan gå i tusen bitar. Flera hundra miljoner fler bitar än man trodde fanns. För under vissa hjärtan har en del av en själv börjat växa. En cell blev två och började delas. Vissa hjärtan har delat sina slag med ett extra litet hjärta som börjat slå sina första slag. Vissa lungor har andats åt och vissas blod har delats med och försörjt en ny liten människa.

När ett barn föds

Då fylls våra bröst med livsviktig modersmjölk, vi bär, vi vårdar, vi våndas och upplever en alldeles speciell kärlek vi inte trodde fanns. Vi har skapat ett barn. Vi har tagit på oss ett ansvar som varar tills vi dör. Tills de flesta av oss dör. För ibland går ett barn före en förälder. Och det är varje förälders stora fasa.

Självklart går livet vidare

Jag har aldrig ifrågasatt det. Frågan är varför vissa inte tycks tro att jag vet det. Men jag lovar och svär, livet går vidare för de flesta. Personer med barn som dör har en ökad suicidrisk. Har de bara det enda barnet är risken förhöjd. Jag har fyra barn, två i himlen, brukar jag säga. Men sluta förklara för mig att jag ska gå vidare. För vad i helvete tror folk jag har för val?

Vad i helvete tror folk jag har för val?

Kan jag stoppa tiden? Kan jag låta bli att minnas mina barn och istället sätta dem tillbaka som en glimt i mitt unga öga? Eller skjuta upp framtiden? Vad menas? Jag kommer att få höra detta igen och igen och igen. Men jag kommer aldrig att säga det till någon annan. Även om jag möjligen kan ha sagt så till någon innan jag förstod på riktigt hur livet går vidare och jag måste följa med.

Livets flod

Jag går i livets flod och mycket passerar och försvinner. Saker, människor, händelser flyter mot mig, förbi mig och försvinner bland det andra bakom mig. Jag vet inte varför det är så. Men mitt stackars förstånd som fått arbeta hårt för att förstå och för att hitta livlinor, det har fattat.

Surrender to Trust

Jag jobbar fortfarande med det mediala och tarot/orakelkort. Jag drog ett kort ur Orakelleken The Power of Surrender. Jag har skrivit mer om det här, om någon är intresserad.

Just idag fick jag kortet: Surrender to Trust. Där står att jag har rätt till mina egna val och mitt beslut om vilken väg som är bäst för mig att gå.

surrender to trust
Surrender to trust

Jespers bok

Katarina Morfina

Jespers gravplats
Jesper är inte där, han är i en stad ovan molnen

Minnen mitt i sorgen

Minnen mitt i sorgen

Detta inlägg innehåller annonser från Nextory

SÅ OM MAN DÅ SKULLE FORTSÄTTA PRATA OM MINNEN MITT I SORGEN

Det finns de som väljer att förtränga minnen. De som väljer att frysa sin sorg. Det finns de som inte kan se meningen med sorgen som en del av livet.

Minnen

Men varje minne man har blir en nostalgisk del av livet i sig självt. Man kan inte leva och samtidigt välja bort att minnas. Jo, man kan, men det finns inga sätt som jag kan välja att rekommendera till någon. Troligtvis hör känslan till det som hör till livet – till livets hårda skola, som så många skriver om, men som så få tar ansvar för.

Livets hårda skola

Det är så lätt att skriva att man har gått i livets hårda skola. Och självklart har vi alla gjort det, frågan är mer, vad har vi lärt i livets skola, varför är skolan hård och ond? Finns det något bra med livets skola, eller är det bara det mänskliga helvetet på Jorden?

Sorg är oundviklig

Vi kommer alla att uppleva sorg. Förr eller senare. Då sorg är en del av livet behöver vi lära oss hur vi går vidare med den. Tills vår tur kommer. Vår tur att slippa undan alla kval.

Idag vill jag leva!

Ändå vill de flesta leva. De flesta vill inte dö. De är nyfikna och hoppfulla inför framtiden. De kan vinna på tipset. Ett mirakel kan ske. En undermedicin kan uppfinnas. Alla sjukdomar och alla smärtor kan en dag förintas. En dag kan vi leva på Jorden och slippa känna smärtan. Så tror vi som vill leva. Kanske.

Jag rekommenderar alla att lyssna på ljudböckerna på Nextory

Där hittar ni bland annat Jespers bok, samt Katarina Morfina, som bara är början på allt som ska berättas

Jesper Sebastian Åhlin
Jesper var lycklig med sin älskade gitarr

https://www.nextory.se/bok/jespers-bok-10499856/

https://www.nextory.se/bok/katarina-morfina-10481453/

 

Till startsidan