Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Vad hände med love, peace and understanding?

Idag såg jag två polisbilar och en polispiketbuss, som befann sig på en plats jag inte vill förmedla. Jag tycker dock det är mycket märkligt, i dessa tider, där vi för länge sedan glömt bort love, peace &understanding att resurserna ska fördelas på de som skjutit blommor istället för dödliga skott.

Det är snart val och jag säger som alla andra! Tänk på var ni lägger er röst! Om poliskåren kan slå till i en liten skitstad som Eksjö med så pass många resurser (antal bilar), ser jag ingen som helst anledning till varför våra ynka skattemedel ska gå till fler poliser.
Här i Eksjö skjuter de psykfall och gör razzior hos fredliga, vänliga personer. Jag minns hur de jagade Jesper. Gömde bilarna och hoppade på soptunnor för att smyga sig på honom oupptäckta.
Hur många gånger ska man behöva sucka och ta sig för pannan egentligen?

Boris – en pedofil från 70-talet

Vi ville bara ha roligt! Vi var 14 och 15 år och vi levde i en värld där pedofiler inte hade ett namn. Och i en värld där man kunde stå längs vägen och vifta med tummen så kunde man få åka med en bit. Det kallades att ”lifta”. Ibland fick man förstås lite magkänsla och flydde hals över huvud. Men inte den gången med Boris. För jag och min kompis hade liftat till grannstaden, där det oftast var lite roligare. Men den här dagen hittade vi inget roligt, utan ställde oss på vägen och försökte lifta hem igen. Hemma var det åtminstone diskotek i Folkets park, oh ljuva tider 😊 Synd att vi inte hade kommit över någon alkohol. Alkohol användes som någon slags medicin och den gjorde så det blev lättare att gå från barn till vuxen. Men samtidigt försvann all vett och sans. Beklagansvärt. Och Boris som var vuxen borde ha skyddat oss, istället präntade han in ett minne i oss båda som vi aldrig kommer att glömma.

Efter så här många år är kanske minnena inte helt klara. Men skriver och ska fråga min kompis om hon minns samma saker. Jag har aldrig lyckats bli så full att jag tappat minnet och nästan förlorat medvetandet. Så som det hände med min vän. Jag var 14 år. Jag gjorde det som kändes rätt. Jag skyddade min vän.

Boris körde långtradare. Långtradaren stannade när vi, som små flickor, stod viftandes med våra tummar utefter vägen. Boris kom från utlandet och han hade med sig mycket sprit. Han frågade om vi ville ha och så tog han fram en flaska kronvodka. En dryck jag aldrig mer i mitt liv har inmundigat på grund av allt som följde i dess spår.

Vilken tur vi har, tänkte vi, vi kommer över alkohol helt gratis! Alldeles för unga och oerfarna för att förstå att ingenting är gratis och allting har ett pris. Vi drack och det tog inte slut, man kanske kan säga att vi passade på att få i oss så mycket som möjligt så vi skulle bli modigare på diskot, eller skoldansen kanske det var.

Min kompis var liten och smal, jag själv var stor och tjock, det tyckte jag då…, men det var kanske min kompis som var ganska liten och inte vägde så mycket. Hon drack massor direkt ur flaskan. Jag minns inte om jag sa något, men jag minns att jag ville hålla mig i någorlunda gott skick då jag såg att min vän spårade ur. Jag älskade henne, jag älskar henne fortfarande.

Jag tror att min kompis hade en afghanpäls, de var poppis på 70-talet. Jag återkommer till detta. Vi hade kommit till vår hemstad och Boris som hade lite längre att åka bestämde sig för att stanna till på en plats för långtradare, stängde av motorn och började tafsa på oss. Jävligt tajta jeans var också poppis så när Boris hand närmade sig ett utsatt område genom att föra upp handen från nedre delen av mina vida jeans och uppåt, tog det stopp. Tackar en högre makt för 70-talets ogenomträngliga jeans. Jeans som man låg på golvet för att, med hjälp, kunna knäppa. I provrummen fanns det bänkar som man kunde lägga sig på så man kunde prova. Rätt sjukt, men hur som helst nådde Boris hand inte sitt mål.  Jag började förstå vad som var på väg att hända.

Det var då jag hoppade ur lastbilen från passagerarsidan och strax efter hörde jag båda dörrarna gå i lås. Min kompis skrek högt. Jag skrev i min dagbok att hon pep. Man försökte vara rolig i allt elände, eller i sin ungdomliga glamour . Och nej, nu minns jag att ena dörren hade han inte låst så jag öppnade den och hämtade min vän. Vi var nog ganska rädda då, men jag behövde fokusera på min vän som hällt i sig alkohol totalt gränslöst. Passade på. Så vi kunde ha roligt. Men vi kom aldrig till något disko den gången.

Vi sprang en bit från lastbilen, sen var det som om benen vek sig på min vän och hon ville kissa. Jag höll henne, hjälpte henne, hon hade bälte och jeans och det gick ganska bra. Men efter det blev hon som en kokt spaghetti, hon kunde inte resa sig upp utan blev liggande på trottoaren. Jag försökte lyfta men kunde inte. Allt var förbjudet för föräldrar på den tiden. Våra hemlisar kunde inte få delas, speciellt inte händelser som denna.

Vad jag såg som närmsta hjälp var huset på andra sidan gatan. Jag visste att det bodde lärare från skolan där, men vad hade jag för val. Jag knackade på och ville låna telefonen. Jag ville ringa hem. Lärarna öppnade och undrade vad som hänt och jag försökte undvika att lämna ut min vän, men de tittade ut och såg. Sen är minnet lite tomt, men tror vi hjälptes åt att få in henne i huset. Hon kräktes på golvet. Vi ville knäppa hennes jacka och hon sa hela tiden: Inte knäppa, häkta, (det var hakar och inte knappar på den jackan). Vet inte om jag lyckats knäppa jeansen ens. Jag ville bara ringa min pappa. Pappa var min enda lösning som jag såg det då.

Mina föräldrar ställde alltid upp, de kom alltid och hämtade mig och nu kom de även och hämtade min vän i sin bruna Ford. Ironiskt nog var det den första bil jag sedermera övningskörde i. Pappa ville att vi skulle skjutsa hem min vän, men jag var övertalare  i mästarklass och jag vill inte att min vän skulle få skit för att en pedofil försökt supa henne under bordet, som man sa på den tiden. Det är klart det var fel, ungen skulle ju givetvis hem till sina föräldrar och stå sitt kast. För som det blev sen var det jag som fick hela skulden. Och jag blev utesluten från allt umgänge då jag ansågs som dåligt sällskap.

Men just då satt min vän och spydde ner hela vårt vardagsrum. Vi ringde till föräldrarna och frågade om hon fick sova över. Föräldrarna ville prata med henne, men hon sluddrade bara, så de blev oroliga (skulle jag också blivit i min numera aktningsvärda ålder).

Min vän hade lagt sig i sängen, pappan hämtade henne, han bar på henne som ett barn och tog med henne hem. Självklart helt rätt i den situationen. Jag var bara så rädd att hon skulle få skit för vad som hade hänt den kvällen. Jag ville skydda henne.

Idag tror jag nästan jag borde lämnat henne åt sitt öde på trottoaren efter all skit jag fick, då det ansågs att det var jag som lockat min vän till dumheter. Jag som tyckte jag räddat henne, men kanske agerat i ungdomligt oförstånd.  Tror inte Boris hette Boris, ingen kunde hitta honom sen. Men hade det varit idag hade de garanterat hittat honom.

Och jag själv hade kunnat bli fri från skuld. Men jag fick ett stigma i pannan. Och det gjorde ont i det unga tonårshjärtat.

Socialtjänsten – Orosanmälan

Socialtjänsten – Orosanmälan
I vilka lägen är det ok att göra en orosanmälan till socialtjänsten?

När man söker efter hjälp anser jag att det skulle kännas ok att få hjälp. Tyvärr så är det så att när man känner oro för en närståendes psykiska hälsa, finns det ingen säker hjälp. Närmast till hands tänker man att socialtjänsten finns. Tyvärr har socialsekreterare ingen kunskap om psykiatriska tillstånd.  De flesta torde förstå att medicinsk expertis snarast ska agera. Vad det gäller socialtjänsten kan man inte anförtro dem någonting. De har anmälningsskyldighet. En orolig anhörig kan därför inte vända sig till socialtjänsten i trygghet. Detta anser jag vara skandal. Man blir som orolig anhörig totalt utlämnad. Man blir en golare. Och en som är i maskopi med myndigheter mot den man älskar och bryr sig om.

Allt du säger kan vändas emot dig som närstående och mot den person du anmäler

Socialtjänsten har ingen uppenbar skyldighet att upplysa anmälaren om det framtida händelseförloppet och den socialsekreterare som blir tilldelad ärendet skriver ner allt du oroat dig för och det är det jag menar med att man inte kan säga något i förtroende till socialtjänstens hantlangare, och om du anmäler ett barn under 18 år så tar du även risken att barnet blir föremål för LVU.

För den som inte vill läsa lagtexter,

kan jag berätta att LVU är en lag som finns för att socialtjänsten ska kunna omhänderta barn när de anser att Du inte längre duger som förälder, eftersom Du har sökt hjälp som du säkerligen skulle behöva. Men hjälp är inte vad du får, kan jag lova. De kan enkelt och genom att fylla en journal om hur dum i huvudet Du är, och hur Du inte duger till att sätta gränser, skapa rutiner, you name it, samma saker i alla sådana journaler,

Så var inte ledsen, du är inte ensam,

eftersom samma saker står i journal, efter journal och det jag har fått läsa om mig själv och andra har chockerat mig till den gräns då jag insett att allt är ljug för att de ska få igenom ett LVU, som i värsta fall kan leda den du har anmält mot en mörk, destruktiv och till och med dödlig framtid.

Mer information behövs,

allt är aldrig bara svart eller vitt och därför skriver jag detta blogginlägg . För att det gäller att vara vaken och uppmärksam på hur myndigheter kan hantera sin makt att få igenom LVU mot Din vilja. Jag kan tyvärr inte presentera en direkt lösning på vad man kan ta sig till vid oro för sina närståendes psykiska hälsa. Så jag skriver så här: fortsättning följer och funderar vidare på hur man ska hitta hjälp och stöd, utan hot om att ens barn ska bli placerad i en främmande familj.

Kära socialsekreterare

Monas dumheter (marsvin)

Monas dumheter (marsvin)

Monas dumheter,

Det är lite taskigt att ta det som rubrik, men kanske ännu mer taskigt att kalla min åsikt för dumheter? Nu var det inte meningen att jag skulle ha sett detta. Och möjligen tog jag det lite skämtsamt, kanske jag börjar vänja mig.

Jag fick en bra idé tyckte jag själv

Min äldsta son har jobbat med webbutveckling i herrans massa år och är jätteduktig. Vi hade en gång en sida som hette Djur-Sverige eller liknande, glömmer lätt. Sveriges djurtidning hette den. Min son skapade då ett stamtavleprogram, ungefär som Mats, om du sett det programmet. Jag har använt Mats och det har kraschat för tredje och sista gången. Hade mina kel-marsvin registrerade där och det är ju trevligt att ha koll även på dem, då man lär sig mycket.

Samarbete med sonen om stamtavlor

Det skulle absolut inte stå i vägen för Smf på något sätt, men skulle kunna hjälpa nybörjare som avlar med eller utan kunskaper. Eller som kanske inte har råd att vara med i Smf.

Monas dumheter

var så klart bara dumheter, eller var det så att monopolet på svenska marsvinsregistreringar ifrågasattes? Jag är aktivist och debattör. Jag reagerar mot alla orättvisor och just nu agerar jag mot alla de påhopp jag har fått från vissa styrelsemedlemmar. Ska inte en styrelse i en förening föregå med gott exempel? Det är vad jag tycker, medan jag, som medlem, ska kunna ifrågasätta styrelsen och komma med förslag till förbättringar.

Svenska marsvinsföreningen, en fråga

Jag undrar varför ni är emot förbättringar. Jag undrar också varför ni tror att om jag samlar marsvinsuppfödare i en facebook-grupp för att konkurrera med era avgifter? Allt har blivit väldigt konstigt, då jag hela tiden har referat till SMF. Så vad fan handlar det om? Varför är det så farligt att samla uppfödare utan uppfödarnamn i en grupp? Ska vi inte hjälpa andra framåt, eller tror vissa att dessa uppfödare inte finns om jag bara slutar hjälpa dem? Jag kommer alltid att stötta och hjälpa människor i det de vill och önskar, så Monas dumheter får väl fortsätta fram till upprättelse och ursäkter. Jag nämner inga namn, folk som skriver till mig vet ändå vilka som bråkar mest.

Världen står i brand!

Vi lever kanske i de yttersta tiderna, varför ska vi bråka? Kan polisen stoppa den svenska infiltrationen? Vem vet. Peace love and understanding!

Finns det någon mer gris som tror på ett liv efter jul?

Finns det någon mer gris som tror på ett liv efter jul?

En jul i djurens namn

Det blir ett kontroversiellt inlägg från mig idag! Jag satt vid köksbordet och kollade inläggen i en facebook-grupp om hundar. Jag är med i många grupper, så därför blir det ingen direktlänk dit. Däremot kan jag citera regler för hur man håller akvariefiskar på ett tryggt sätt i sitt hem, eller som prydnad i sin verksamhet:

Vattenlevande djur.

Visst är det bra! Nu har djurskyddet på länsstyrelsen även tänkt på våra fiskar som bor i olika akvarium. Själv har jag Frank boendes hos mig och han verkar trivas då han bott här ett tag.

Kampfisk hane, namn Frank
Kampfisk hane, namn Frank

Ja, det där är väl inte världens bästa bild och den skulle säkert inte duga åt Länsstyrelsens djurskydd heller. De måste nog komma hem till mig och göra en utredning. Men endast för De som inte används i konsumtion, så som de grisar som föds upp som om de inte hade en själ. Slakterier som känns minst lika hemska som vissa andra, ej omnämnda läger, med människoinnehåll.

Precis som de gjorde med mina barn.

Jag hörde faktiskt talas om att länsstyrelsen omhändertog en akvariefisk, faktiskt just en kampfisk för att den ansågs ha för litet akvarium. Kampfisken bodde i en hotell-reception, men omhändertogs senare av någon anställd och slapp alltså avlivas för att den hade för litet akvarium.

Jag minns inte, men jag tror det var 30 liter. Man bör ha kunskap om den enskilda arten och inte en fisk i allmänhet. Tyvärr följer djurskyddet en lista, utformad av EU och den antyder att alla djur är lika.

Denna lista

Listan innehåller så pass många punkter, så det är bara tur om en vanlig person slipper betala utryckningsavgiften för befogad anmälan (ca 2000). Sedan ca 2000 kr för uppföljning och hot om att du kan få förbud mot att hålla husdjur i framtiden.

Så mitt bästa tips är att vårda din fisk, ge den kärlek och omsorg, ta reda på allt om just denna fisk så att du slipper betala böter för att du hade 1 dl mindre vatten än det är bestämt. Om du ser att en akvariefisk far illa så ska du anmäla det till den här sidan.

Anmäla under grupphypnos

Nåväl, vi återvänder till alla FB-grupper som handlar om våra husdjur. Hunden i fråga fick inte hundmat, hunden måste äta köttfärs, hunden hade inte klippt sina klor på två år, hunden fick ingen stimulans i form av träning, vare sig inom- eller utomhus. Hunden lämnades även ensam hela arbetsdagar. Personen som framförde dessa klagomål var en granne som hade full koll och jag tänker “hjälpa eller stjälpa”? Hur fäst vid sin ägare är inte hunden?

Stjälpa, inte hjälpa

Alla verkade vara överens om att hundägaren skulle anmälas till länsstyrelsen. Ägaren hade inte nog mycket pengar, ägaren jobbade medan hunden låg ensam hemma, hunden fick ingen som helst stimulans, ett självklart fall där en granne har full koll. Och bara orkar sitta och snacka skit om andra i ett forum, väl dold bakom skenet från sin skärm. Och så himla bra och duktig! En sån tur att hundägaren blir anmäld omedelbart! Ett fåtal inlägg ansåg att man kanske borde tilltala sin granne, ställa frågor och eventuellt erbjuda sin hjälp!

Folk har tagit livet av sig efter Länsstyrelsens behandling!

Det kanske märks av min ironiska stil att uttrycka mig,  att jag tycker det här har gått för långt mot enskilda. Så jag undrar, du som anser man ska anmäla att hunden inte klippt klorna, äter kycklingen som avlades så hårt att den aldrig kunde lära sig gå? Vad är julbord för dig? En liten griskulting, född i betong, som skriker efter mamma och syskon?

Eller köttbullarna gjorda av köttfärs? Jag tar mig för pannan och försöker hålla en lugn ton, även när det rasar inom mig. I mitt hjärta är jag djurvän och jag vill aldrig mer äta något som har haft ögon. Det är fel och det är djurplågeri. Djur som ska bli mat omhändertas inte av länsstyrelsen. De får istället åka till slakteriet.

Från det ena till det andra,

Ni spelar hjältar, när Er fråga redan har ett svar. “Ska jag anmäla? Är det inte ett sätt, varpå anmälaren behöver stärka sig själv och ställa sig själv i en bättre dager? för att använda ett gammaldags uttryck. Minsta utbildning i psykologi avslöjar er. Och jag hoppas verkligen att inte ni som anmäler någon för att ha matat sin hund med köttfärs, eller som inte haft råd med försäkring, äter ett misshandlat djur i jul!

Djurens rätt

Ögonblicken är minnenas moder.

ÖGONBLICK,

Ögonblick är ofta korta, men de kan ge långvariga konsekvenser. Ett enda ögonblick kan förändra ditt och andras liv för alltid och det kan lämna en med tunga minnen och konsekvenser för  hela ens existens. Och för. Ibland är ett ögonblick snabbt och förgängligt som en dagslända och lämnar en kvar med ett leende på läpparna, varje gång ett ögonblick har blivit ett vackert minne. Det är borta, men det smärtar inte mer.

Nyfödd baby
Baby

MINNET AV EN SON

Min son var bara ett barn, ett vilset och skört barn, som inte visste vad han skulle ta sig till med sin oro, ångest och sina rädslor. Han var en tänkare, poet, fantastisk musiker med många tankar om orättvisor, både på nära håll och runt om i världen. Och, som han själv sa, så fanns det ingen som kunde förstå hur stark smärtan var.  Men han skrev ner sina tankar och själv hoppades jag det kunde vara samma ventil för honom, så som det en gång varit för mig .att skriva om mina tankar, upplevelser och känslor.

Till minne av Jesper Åhlin
Jesper som barn

VUXENVÄRLDEN GAV INGEN TRYGG GUIDNING

Ledningen från vuxenvärlden var så vag! Och han mådde dåligt av att andra förminskade hans pappa, som han ändå älskade så mycket. Sonen gick i försvarsberedskap. Han byggde upp ett hat mot det samhälle som dömt ut hans pappa som en ovärdig varelse. Man ska inte förminska föräldrar inför barnen, det är en av mina viktigaste insikter, åtminstone när det gäller barn man ska försöka hjälpa. Min text kommer kanske, som vanligt,  att vara splittrad och kaotisk precis som hela mitt inre är splittrat och kaotiskt.

Tidningsurklipp

OFULLSTÄNDIG INLEDNING

Låt oss kalla ovanstående för en ofullständig inledning och hela min berättelse för ”ögonblick”. Ögonblicken är stunder som varit speciellt starka och som satt sig fast i minnet. Ögonblick som förändrat mig och många andra i närheten, familj, vänner och vårdpersonal. Min tanke med denna korta text är att försöka sortera ögonblicken i mitt liv och mina minnen så som jag har upplevt det genom mina ögon. Ingen annan behöver tycka som jag, eller hålla med mig. Våra personliga erfarenheter och upplevelser  är vad som  formar hur vi ser på varandra och på omvärlden.

Jesper och kompisen
Mona med lånad baby! Ögonblick

Ensam nattuggla

Jag har aldrig förut varit så ensam som jag är nu. Jag har valt bort alla människor som inte förstår min sorg efter barnen, och jag trivs! Lite som när jag var ett  barn och flydde från andra barn som sökte kontakt med mig. Hade väldigt dåliga erfarenheter redan som litet barn.

Jag växte upp och jag började i skolan när jag var sex år, för att jag var så intelligent. Men i själva verket var det bara e n sak jag kunde. Jag kunde läsa, stava, skriva, lära mig grammatik och lyckades som en av få förstaklassare få en femma i svenska språket. Även om jag hade ettor och tvåor i alla andra ämnen väckte denna femma i svenska en stor irritation, då ingen annan i klassen hade fått en femma.

Den där femman hör till mina specialkunskaper i vissa ämnen. Som vuxen blev jag diagnostiserad med Asperger syndrom. Min skoltid var ett helvete,

Diagnoser är på gott och ont, och de hör att göra med samhällsklimatet. Tror inte det hade passat in speciellt bra på den tiden med en bokstavsdiagnos. Det fanns ingen kunskap och ingen information.

Som man säger om husdjursavel: Den där borde tagits ur aveln direkt.

Så känns det, även om jag alltid gjort mitt bästa för att undvika missförstånd och att vara alla till lags. Som tyvärr har misslyckats. Därför har jag inga vänner. Andra tycker inte om mig, helt enkelt. Jag har accepterat det. I början kan det gå bra, men ganska snart går det åt fanders.

Min ensamhet och isolering är självvald och jag mår bara bra av att äntligen få vara ifred.

När jag var 18 år
När jag var 18 år
När jag talade för tv4 om mina döda barn
När jag talade för tv4 om mina döda barn

Orättvisor i vården av beroendesjuka med mera

Inlägget innehåller annonslänkar från Nextory 

Rekommenderar denna blogg idag!

Orättvisor i vården av beroendesjuka med mera.

För snart 20 år sedan, jag minns inte exakt, slutade jag att använda nikotin.  Nikotin är ett beroendeframkallande nervgift. Det var ett löfte till mina barn att jag skulle sluta innan årets slut och jag tror att det kan ha varit år 2003. Men eftersom jag har tappat tidsuppfattningen minns jag inte precis vad som hände den perioden. En sak är i alla fall säker; tack gode Gud att jag slutade, just då. För det var den tiden när allt kändes ok och bra. Jag var uppåt i min biorytm, vad det nu är), och kände mig kreativ, rik och lycklig. Men jag var en inbiten nikotinist. Verkligen inbiten! Jag hade börjat tidigt, redan som barn och när jag var 15 år gjorde jag mitt första försök att sluta.

Rastlösheten var spöket och demonen

Nikotinet hjälpte mig mot min rastlöshet som jag alltid burit med mig – den rastlösheten som gör att det, hela tiden, behöver hända saker och ting, att jag inte kan stanna upp och njuta av ögonblicket, utan måste stressa vidare hela tiden. Ända tills jag rökt så mycket att hjärtat flimrade och andningen var så snabb att jag inte längre kunde följa guidade andningsmeditationer. Jag kunde inte heller föra normala samtal, eftersom min röst kändes helt förstörd och jag behövde harkla mig hela tiden. Det var dags!

Demon bild
Demon bild

Men det var inte första försöket.

Bakom mig hade jag mängder med mer eller mindre långa uppehåll eller som jag hellre hade velat kalla dem: avslut. Jag var storrökare och tenderade att bli kedjerökare. Men en dag var det nog. Jag kände mig sjuk när jag vandrade i skogen. Och när jag trodde att någon högg ner träd med yxa, var det istället mitt eget hjärta som bankade så hårt. Jag hade läste boken ”Äntligen icke-rökare” av Allen Carr. Boken påverkade mitt kognitiva tänkande och jag började se nikotinet som en röd liten demon i bakhuvudet. Jag skulle kunna svälta den eller göda den, valet var mitt och motståndet hårt.

Men som tur var fanns det en genväg, en medicin

Eller ett nikotinsubstitut som är väl känt i dess olika former, varav det mest kända torde vara Nicorette. Detta var ingen billig medicin, men jag kunde köpa den på Willys, eller om det hette Hemköp på den tiden, jag minns inte. Jag hade provat förut med Nicorette, men det hade alltid slutat med återfall. Men just den här gången så lyckades det. Efter alla cigarretter, snus, tuggtobak, you name it, så var det ändå den dyra medicinen som hjälpte.

Jag kunde välja styrka och mängd efter eget önskemål

Jag tänkte det får bli en ordentlig dos så jag inte känner, någon som helst nikotinbrist. Jag köpte tuggummi och plåster, de starkaste jag hittade och det ena plåstret skulle verka 24 timmar, alltså dygnet runt. Jag skulle inte behöva vakna och känna mig nikotinsugen, bara känna mig irriterad och deppig för min brutna rutin att gå upp på morgonen, dricka kaffe och röka cigarretter.

Och varför tar jag upp detta helt plötsligt, kan man fråga sig.

Jag gör det på grund av orättvisan i hela det förbaskade systemet. Och att vissa måste vara friska innan de får vara sjuka. Och vilken sjukdom jag syftar på är väl inte så svårt att lista ut? Jag syftar på beroendesjukdom och jag tror att det är den enda sjukdom, där man först måste bli frisk innan man blir sjuk. Vid alla andra sjukdomar har man rätt till en medicin som hjälper, det vill säga, i de fall det finns en medicin.

Man tar sig för pannan!

Unga människor självmedicinerar och får ingen hjälp. De vill sluta, men får ingen medicin, även om de ber om det. Det går inte för sig att dela ut beroendeframkallande mediciner till patienter som är beroende. Men det går bra att dela ut hjärtmedicin till de som riskerar att dö av hjärtsjukdom. Jag kan visserligen, som icke-beroende, se skillnaden, samt förstå uppsåtet till varför detta sker.  Är det verkligen så här vi ska behandla våra medmänniskor?

Ska man behöva lägga sig på järnvägsspåret?

Ska man behöva lägga sig på järnvägsspåret som Jesper gjorde, eftersom man vet att man blir av med sin medicin om man har tagit ett återfall? Ska man behöva överdosera till exempel en receptfri medicin som Loperamid för att få en helt normal behandling med  Laro-programmet: Subutex, Suboxone, Metadon eller Cannabis? Ska våra medmänniskor inte våga söka sig till vården när demonen förlett dem tillbaka in på den självmedicinerande vägen? Ska man verkligen plåga ihjäl sina medmänniskor, innan de kan få en medicin som hjälper. Som Nicorette till slut hjälpte mig. Hur många fler ska dö i skräck för inlåsning och tvångsvård?

Järnväg, järnvägsspår, räls
Jag provade att se dödslängtan från mitt barns perspektiv. Så ja la mig ner på rälsen.

Jag bara undrar….

Som mina eventuella läsare säkert förstår var mitt inlägg om nikotin en liten petitess för att påvisa orättvisor i vården. Jag var inte guds bästa barn, men jag slapp bli jagad, och plågad så långt det var möjligt på den tiden. Fotot symboliserar ungdomens längtan att prova nya saker. Oftast de saker som vuxna gör. Röker och super.

Längesen och utan ansvar för andra
Längesen och utan ansvar för andra

 

 

 

Sorgens fåglar är svarta.

Sorgens fåglar är svarta.
Inlägger innehåller annonslänkar från Nextory

Klump i halsen, sorg

Jag har gått omkring med en klump i halsen en längre tid. På hösten är det lätt att känna sig vemodig. Mycket i naturen vissnar och förlorar sin färg, och naturen förbereder sig på vila. En del natur är perenn och återkommer år efter år, men andra delar i den tappar sin glans för all och evig tid. Många minnen från svunna tider dyker upp och nostalgin plågar min själ medan jag tänker på en dikt av vår älskade poet Pär Lagerkvist:

Här kan du lyssna när Pär läser sin dikt.

Kanske är jag sorgsen och tråkig idag, det enda jag försöker är ändå att dela med mig av allt som kan dyka upp inom en när man jobbar med sin sorg. Snart har det gått fyra år sedan den stora tragedin inträffade, en tragedi som jag även sett i min livslinje i handen. En del av mig som oroat sig, en del som slagit bort vissheten jag burit med mig sedan Anton föddes.

Jag går in i en blomsteraffär och tittar mig vilset omkring och jag tar en nummerlapp, nummer 34. En vänlig expedit kommer fram till mig och jag vet inte riktigt vad jag söker. Så jag säger att jag känner någon som ligger  på kyrkogården och som fyller 30 år i morgon. Jag säger inte att min son är död och att han skulle fyllt 30 år i morgon. Ingen behöver beklaga. Jag pratar inte så mycket med andra längre om tragedin och om den stora sorgen.

Det känns som om min son ler lite där på andra sidan dimman

Jag vet så klart inte vad jag söker, men jag är säker på att jag hade hittat det om det funnits. Det känns som om min son ler lite där på andra sidan dimman och det känns som om vi båda längtar efter varandra, men till sist accepterat att det är på det här sättet just nu.  Min son, Anton, skulle varit ett oktoberbarn, men blev ett septemberbarn. Kan man säga att vi hade  tur som överlevde? Vi var nära döden båda två den gången. Därför kom Anton att födas ca fyra veckor för tidigt. Mitt höstbarn! Och jag köper ett gravljus.

Ofta gick jag här med pappa

Med samma tunga klump i halsen går jag vägen över kyrkogården som jag gjort så många gånger förr. Inte bara för mina döda barns skull, utan för många andra anhöriga och vänners skull. Ofta gick jag här med pappa och tankarna och filosoferandet var intressant, men också skrämmande. Nu går pappa inte mer utan han sitter i sin rullstol på äldreboendet och sörjer sin maka och sina barnbarn. Precis som jag sörjer min mor och mina två yngsta söner som nu vilar i frid. Bredvid sin farfar är de begravda. Det var bra att farfar slapp uppleva mina pojkars död, tänker jag ofta.

En stor myra kryper upp för min arm

Jag sätter mig på gräset vid graven och rensar lite vissna blommor. En stor myra kryper upp för min arm och jag tänker att Anton skulle vridit sig av skratt för att den valt att krypa på just min arm och inte på hans. Jag är ensam vid graven. Det är bäst så. Jag tänder ljuset och sätter det på Antons sida vid deras gemensamma grav och det känns som om Anton har kommit till ro. Men klumpen i halsen finns kvar och det är fortfarande omöjligt att förstå allt som hänt. Jag sitter kvar en stund och spelar musik och jag känner det som att vi ändå når över gränserna. Min spel-lista på Spotify, valde att automatiskt spela upp: Karma Chamelion

Jag skulle gått i morgon och satt blommor och knutit ballonger åt Anton. Men som jag känner mig idag, vet jag inte om jag kan klara av att gå dit och förstå att min son fyller 30 år. Men jag kan inte krama honom.  Kanske går jag dit, kanske inte, men det var viktigt för mig att veta att när morgonen kommer brinner det ett ljus vid hans grav.

Anton, liten och vild med skyddshjälm
Anton, liten och vild med skyddshjälm, att vara med mina barn var det bästa som fanns.

Jag går vidare.

sorg
sorg

Läs och försök förstå Jespers bok

Till startsidan