Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

I mina döda barns namn

I mina döda söners namn fortsätter kriget

Om man på facebok skriver en fyrkant och därefter ordet revolution, ja då blir det väl inte direkt liv i luckan.

Bara robotar som lärt sig att reagera på ordet revolution.

Det vill säga att det är egentligen ingenting man behöver bry sig om.

Man kan till exempel utesluta # och bara skriva revolution.

Då händer det inget.

Men om vi inte fixar en revolution

Då kommer allt att fortsätta som förut.

Och våra barn dör.

Låter härmed wikipedia upplysa om vad det fb-förbjudna ordet betyder.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Revolution

Det finns så mycket okunskap

Bland människor som aldrig levt i min verklighet. Människor som inte levt i deras verklighet.

Det finns människor som inte förstår uttrycket “Varför super Jeppe”?

Ironiskt nog heter min yngsta son Jesper/Jeppe.

Varför super Jeppe?

Det kan man fråga sig.

Hur hanteras udda individer i vårt samhälle?

Tvingar man in barn i en mall? I en skokartong?

Där alla passar in.

Hur många udda barn

läser det jag skriver?

Jag hoppas ni är många.

För jag vill rädda alla udda.

För att de har rätt att leva sitt liv.

Och för att de har rätt att få utveckla sina förmågor.

Nu får det baske mig vara slut

på att placera barn i ett enda fack.

Det finns människor som passar in i systemet och de får leva i frid och fröjd.

De andra ska jagas och hotas.

Tills  de är tömda på all livslust…

som Jesper skriver i sin bok.

Varför vill vi inte ha kreativa personer i samhället?

Är de ett hot?

Har vårt land blivit ett kommunistisk land i smyg?

Jag menar,

när man ska styra och hota folk att hitta sin rätta plats.

Ja lite mer förtäckt än så kanske.

Sverige är ingen diktatur

Tillåt mig småle!

Eller bara för en liten stund, ägna det en tanke?

Hur fria är vi?

Varför får man inte skriva #revolution på facebook?

Passa in i mallen eller fly

saker och ting kommer att hända,

jag får det till mig.

Man kan möjligen förändra och påverka framtiden.

Bara var försiktig!

Skuggor vid en grav
Tillsammans vid våra barns grav

Serverat på Nobelfesten

Uttrycka sorg på olika sätt

Uttrycka sorg på olika sätt

Ibland händer det att jag uttrycker mig bryskt!

Jag har förstått att andra personer kan uppleva mig som lite kylig i min sorg.

Själv upplever jag det som en slags ilska över att mina pojkar inte fick leva vidare.

Som om jag vill skälla på någon, vem som helst. Medan det enda jag egentligen kan angripa är systemet.

Systemet,

Ja, det är, i mitt fall, den så kallade vårdsituationen för beroendesjuka människor. Våra sjuka barn faller mellan stolarna och alltför många, olika instanser blir inblandade. Instanser som varierande vårdpersonal, behandlingshem, socialtjänst, polisen, tingsrätten, psykiatrin och alla andra som jag inte kommer ihåg just nu. Och heller inte tänkte ägna tid åt att försöka minnas.

Mina två yngsta söner dog med fem veckors mellanrum,

Hur kan man förvänta sig att en mor ska kunna hantera det på ett vettigt sätt. Det har uppstått en helt annan livssituation, där man inte längre vet vem man är. Diagnosen för denna upplevelse är “anpassningsstörning”. Ja, så heter det när man tycker sig ha förlorat hela sin identitet. Halva livet har bestått av ett krig. Och kriget innebär så mycket, som är svårt att beskriva.

Avkriminalisera
Internationell overdose day

Ja, jag är arg för att mina pojkar är döda,

Jag är arg för att jag inte har någon verklig syndabock. Och jag är arg för att jag fått trösta andra medan jag själv är i djup sorg. Jag är arg på de som inte lyssnade, på de som ville jag skulle ringa en annan dag. Det finns så vansinnigt mycket att vara arg på så ilskan snart verkar vara det enda jag kan känna inom mig. Och att resten av mig är en pajas och livet ett spel, där folk inte kan spelreglerna.

Jag vill inte låta brysk och arg mot andra,

även om de inte förstår, eller kan ta in vad som hänt mig. Jag vänder min smärta inåt, men ändå utåt. Min ilska riktar sig mest mot systemet, men också mot de som låtsas förstå. För att sedan försvinna ur mitt liv. Vilket har resulterat i att det är svårt att lita på att andra människor har goda avsikter.

Var och en står sig själv närmast,

är ett uttryck eller ett ordspråk. Så ofta de där ordspråken stämmer.

Jag förstår. Vem tycker det är roligt att träffa någon med så stor smärta i sitt modershjärta? Det präglar allt man gör. Efter tre år har det fortfarande inte gått någon enda dag utan att mina döda söner finns i mina tankar. Och jag försöker känna tacksamhet för lånet, istället för ilska för förlusten.

Mot min vilja och min personliga livsplan,

knackar någon slags bitterhet på min dörr. Och jag frågar mig- varför just jag? Samtidigt som det inte är bara “just jag”. Men det  är så det kan kännas. Och det betyder inte att jag ens skulle önska min värsta ovän att känna det jag känner. Jag är så uppfylld av min längtan, saknad, smärta och sorg att jag tror att jag är ensam. Trots att jag vet att Sverige, har det högsta antalet fall av narkotikarelaterade dödliga överdoser inom EU. Jag är inte ensam.

 

 

 

Spådom

Spådom

Tarotkorten

Min gåva, om det nu är en gåva, verkar inte tycka om att användas till höger och vänster. Jag har försökt jobba på olika spålinjer, via telefon osv. Jag har fått bra feedback.

Stress

Men stressen jag har känt.

Att alltid vara närvarande. Närvarande, inte för min skull, utan för andras skull.

Den stressen blev lite för mycket för mig.

Att alltid vilja finnas för alla

Det är väl klart att jag vill finnas för…

Jag vill finnas för allla

Det är väl mitt bekymmer att jag har kunskaper, eller kanske insikter, som skulle kunna hjälpa andra.

Märkligt att jag så gärna vill.

Men när det tjatas på mig blir det totalstopp.

Paus i arbetet på telefonlinjer

Jag har slutat att jobba på telefonlinjer.

Min stressnivå är under all kritik.

Ptsd (posttraumatiskt stressyndrom)

Den diagnosen har jag också fått.

Sedan mitt liv förändrats drastiskt, med anledning av mina två söners död.

Och med anledning om många tuffa år med deras beroendesjukdom.

Jag vill inte forcera eller tvinga fram svar

Jag vill verkligen inte forcera någon spådom. Men har kunden betalat, då kan det bli så i min situation. Att jag känner mig pressad att prata om något jag egentligen inte kan.

Mina guider i andevärlden

Mina ledare (andliga guider) backar, av någon anledning, när någon tjatar på mig.

Jag tror att de vet att jag behöver vila ut nu.

Ordentligt!

Efter många år, dels på telefonlinjer och dels som krigande mamma.

Ett krig jag har förlorat.

 

 

Att mista sin mor

Att mista sin mor

Sorgedagar i all oändlighet

Idag är det sorgens stora dag igen.

Röjt och slängt allt som var mammas (hon dog 12 juni 2019).

Mina föräldrar köpte huset 1962 och många barndomsminnen fanns gömda i garderoberna. Familjen var hennes allt.

Det känns som om jag inte har någon rätt att slänga hennes saker som hon samlat i 60 år.

Alla jular, alla påskhelger, nyår, födelsedagar, sparade påskägg och teckningar vi gjort i skolan.

Tror min sorg sitter fast lite grand p.g.a min mors tidiga demens, då hon var väldigt arg och det tog många år innan man förstod vad som hände.

Då började jag sörja min mor, flera år innan hon dött. Nu ser jag bara min mamma, hon som var mitt stora stöd i livet och alltid satte oss syskon i första rummet. Minns hur hon ibland stod vid spisen och åt middag medan vi satt vid bordet.

Och på detta närmar sig 3-årsdagarna för mina söners död. Jag tänker sätta mig i favoritstolen och gråta ut den tjocka klumpen jag får i halsen varje gång jag måste gå igenom såna här saker igen.

Svårt att sätta ord på allt just nu. Brukar hålla på och greja med saker hela dagarna så brukar inte kunna sätta mig här förrän ganska sent, ofta när det närmar sig natten.

Men idag sätter jag mig här och det lugnaste är att jag tejpar ihop munnen så jag inte skriver/säger något som jag sen ångrar.

Och jag ska inte göra ett skit mer idag , inte laga mat eller äta, bara vara här i mig själv och med sorgerna.

Precis så som det är, en stilla acceptans av att jag inte ville leva den här dagen.

Så tillåt mig att försvinna in i dimman där jag hör hemma just nu.

Känn ingen oro.

Imorgon kravlar jag mig ut ur mitt skal, om Gud inget annat önskar.

Jag skriver ur mig min smärta som jag alltid har gjort och bryr mig inte så mycket om andra tycker det är fel.

Då får det vara fel.

Men så är mitt sätt att sörja.

Att bära sitt barns urna till urnsänkningen

Att bära sitt barns urna till urnsänkningen

Nu gör jag uppenbarligen ytterligare ett kaotiskt hopp

Jag hade nog inte förstått någonting. Hade inte förstått att vid kremering går man genom smärtan en gång till. Trodde aldrig jag skulle fixa det.

Jag packade alkohol i min väska

Om det nu skulle bli outhärdligt. Och så klart var det outhärdligt.

Men det kändes verkligen inte som om det fanns något, som helst hjälp, ingen medicin eller något alls, som skulle kunna lindra smärtan.

För mig var urnsättningen som en andra begravning.

Minns när pappret kom att min andra sons aska var klar för urnsättning. Jag kanske har glömt vad det heter.

Urnsättning

heter kanske inte så.

Urnsänkning låter mer normalt.

Men vad tusan är normalt när man ska begrava sitt barns aska?

Jag kom in i kapellet och såg din urna,

en urna som vi hade valt. En av de billigare förstås. Din bror var jordbegraven. Och om ni två skulle vila sida vid sida behövde Du, mitt älskade barn kremeras.

Ja herregud, hur många gånger har jag försökt föreställa mig hur du brann. Ditt långa vackra hår som krullade sig.

Hur du bit för bit försvann.

Och hur man sedan krossade alla överblivna ben för att få en kompakt aska att lägga i en urna.

En urna med ditt namn, Anton.

Du som var mitt barn, min son som jag burit precis under mitt hjärta.

Och jublat av lyckan över att vänta mitt tredje barn.

Att igen bära dig under mitt hjärta och på min mage,

var egentligen inte så stor skillnad.

Det kändes som om jag var i nionde månaden och just på väg till BB.

Verkligen inte alls som om jag bar dig till din sista vila i en urna som var lika stor som du när du just skulle födas.

Din pappa sänkte ner din aska bredvid Jesper.

Jag hade burit dig dit. Du hade stöttat dig mot din lillebror. Tills han inte fanns mer en dag.

Nu är ni tillsammans igen.

Tarot som verktyg till andevärlden

Tarotkorten

Det är många som skriver om att tarotkorten är ett “verktyg”, till kontakt med andevärlden.

Samt att de arbetar med sina andliga guider för att få svar på frågor.

Jag tänker att man därmed förringar betydelsen av tarotkorten som är ett mycket gammalt fenomen.

Det kan vara så att en person har svårt att lära in grunderna i tarotkorten.

Tarotkortleken har 78 stycken kort.

22 av dessa speglar livets större händelser.

Övriga kort speglar personer och händelser i det vardagliga livet.

Men det finns också de som använder tarotkorten intuitivt.

Man tittar på kortet och får till sig känslor och tankar.

Detta kan vem som helst göra, utan någon utbildning alls.

Då är det dock inte en regelrätt läsning man får.

Jag har inga synpunkter på det egentligen.

Förutom att när man läser intuitivt har det inget med tarot att göra.

Vart och ett av dessa kort innehåller arketyper (symboler).

Psykologen CG Jung jobbade mycket med dessa arketyper. Både Jung och Freud använde sig av tarotkort för att göra karaktärsanalyser.

Ska man som jag kunna kalla sig tarotmästare, bör man kunna psykologin och hur det undermedvetana samverkar med ens synintryck.

Det är varken konstigt eller fel att använda sig av så kallade “verktyg”.

Men i allt andligt arbete bör man ha fått hjälp att hitta sin “ledare”, och med hjälp av denna ledare inleda varje session för att undvika de mörkare krafterna att tränga sig på.

När man arbetar med andevärlden i grupp, lär man sig att öppna upp och stänga ner.

Alldeles för många går omkring och är öppna för alla slags entiteter.

Inte allting därute är rosa, fluffigt eller gudomligt.

Tarotkortet du ser på bilden föreställer “The Fool” och är scannat av mig personligen.

Kortet kommer från The Llewellyn Tarot deck och kommer att förklaras närmare när jag får tid och inspiration. Det blev mitt eget “dagens kort” och även om jag förstår vad det betyder för mig, behöver det inte alls betyda samma sak för dig.

Jag har en psykologisk inriktning och följer den jungianska läran.

Men jag vet inte om det finns något som heter “den jungianska läran” egentligen. Jag tror på den samlade visdomen i Akasha som bland annat innebär hur vi tolkar olika symboler.

Den som är nybörjare och vill tolka mer än intuitivt råder jag att välja The Rider Waite Tarot.

Just på grund av symbolerna.

En katt är som en katt och en hund är som en hund. De är olika. Jag tycker inte man kan ersätta katten med hunden i en tarotkortlek som ska tolkas symboliskt.

Om man tolkar intuitivt har symbolerna inte samma betydelse.

Men då behöver man heller inte kalla det att man läser tarotkort. Det finns massor av andra inspirationskort. De flesta innehåller ändå en skriftlig tolkning som medföljer.

Med mig kan man gärna diskutera symboler.

Man kan inte bli fullärd. Det finns alltid nya saker och situationer att tolka.

Välj ditt medium noga innan du ber om hjälp.

Långt ifrån.

 

Och det var lite av det som kom till mig just idag, inatt.

På återseende!

Mina två yngsta söner dog med fem veckors mellanrum

Mina två yngsta söner dog med fem veckors mellanrum

 

Den femte december 2017 dog min son.

Jesper blev 24 år och dog på ett stödboende av en överdos av det receptfria läkemedlet loperamid. Även känt som Dimor, Immodium och liknande.

Mina söner självmedicinerade med olika kemikalier och substanser sedan många år tillbaka. Och det skulle bli svårt att sammanfatta bakgrunden i ett enda inlägg.

Livet hade inte varit en dans på rosor de senaste 30 åren.

Det visade sig att samtliga i vår familj är/var drabbade av olika grader inom autism-spektrat. Och med alla de problem som det för med sig.

En mamma vet nog alltid om något inte stämmer med hennes barn. Men blir alltför ofta misstrodd.

Livet kom att präglas av allt vad autism innebär. Kontakt med psykiatrin, LSS, habiliteringen, team autism för att inte tala om eländet “skolan”. Skolan förstörde mitt liv. Det låter hårt kanske. Men den dag jag berättar om hur skolan förföljde och hur de behandlade vår familj, kommer nog ingen tycka att uttalandet var för hårt.

Men det tar tid.

Allting tar tid numer.

Från att ha varit ett överaktivt nervvrak, förvandlades jag den 5 december, till en utslagen, gråtande och sörjande spillra som mest satt och grät.

För varje steg jag tog, för varje andetag jag andades och för varje slag mitt krossade hjärta slog, försökte jag ta in tanken – Jesper är död, Jesper är död, Jesper är död… det lät så inne i huvudet hela tiden. Inga andra tankar eller handlingar fick plats.

Likt en zombie planerade jag för mitt barns begravning.

Vänner stöttade mig i att ordna med begravningen för mitt älskade barn.

Precis när de levande människorna började avsluta sina bestyr inför ett fridfullt julfirande.

De dagarna gick jag omkring i någon slags bubbla. Där illusionen var att inget ont hade inträffat. Jesper var bara bortrest tillfälligt. Min son skulle snart komma hem igen. Det trodde jag på.

Själv anade jag inte vilken fasa som skulle möta mig den 12 januari 2018.

Jag brukar benämna tiden därefter för:

Åren som försvann. Min själ var bedövad. Mitt mammahjärta i tusen bitar. Min son var död. Han hade just fyllt 24 och skulle börja sitt nya drogfria liv. Vi skulle skriva en bok tillsammans. Den skulle heta “den långa vägen hem”.

Istället hjälpte jag min döda son att få hans tankar på pränt, genom att sammanställa “Jespers bok”.

Ett bristande fokus gör att ord och tankar faller ihop till en tjock klump som gör mitt huvud tungt och min kropp utmattad.

Och jag vill bara sova.

Min historia är lång.

Det finns så mycket att säga och berätta. Jag vet inte var jag ska börja, eller om det alls går att berätta allt som har hänt.

Jag tror inte på döden. Inte heller tror jag på jultomten.

Små barns världar är förunderliga.

Precis som Jesper skrev: Det mesta är illusioner av något vi hoppas på.

Presentation av mig själv

https://solvinden.blogbiz.se/mer-om-mona-dahlgren/

Skrivandet har alltid varit som en ventil för mig.

Bakom mig har jag många års bloggande på olika portaler.

Jag har precis startat upp en blogg på denna portal.

Men det krävs en del för att komma igång.

Med tanke på vem jag varit och vem jag blivit.

Hur tidens tand har förändrat mig, påverkat mig, slipat  mig, lärt mig olika sätt att hantera den ångest som följt mig genom livet.

Panikattacker.

Rädslor.

Separationsångest.

60 år har gått.

Och vad som jag känner gör mig speciell är allt jag fått gå igenom.

Och ändå hitta sätt att leva.

Med fem veckors mellanrum förlorade jag mina två yngsta söner.

Det är vad som väger tyngst sedan tre år tillbaka.

Dess för innan var det kriget för acceptans av deras beroendesjukdom.

I den här bloggen är min tanke att vara inspiratör för den som kan ta till sig mina sätt att överleva en sådan fruktansvärd förlust.

Jag kan direkt säga att sedan jag kom i kontakt med tarotkort för kanske 30 år sedan, har denna kunskap utvecklats och gett mig råd inför varje svår stund.

Och för varje lätt stund.

Min andra livlina är kundaliniyogan.

Jag kanske varvar min blogg, genom att berätta om min resa genom livets mörkaste hörn –

med att återfinna inspiration och att kunna se framåt.

Jag är för avkriminalisering av cannabis.

Jag baserar det, först och främst, på att våra barn inte ska kriminaliseras i ung ålder och därmed bli stigmatiserad.

Jag har även ett rikt liv, med många intressen och mina husdjur speglar min vardag.

Jag är aktivist, rebell och har en styrka som jag kanaliserar från andevärlden.

Tack för att du läste lite om mig!

Hej världen!

Välkommen till Blogbiz, här är vår guide hur du kommer igång enkelt

Varmt välkommen till Blogbiz vi hoppas du ska trivas 🙂 Varma hälsningar Blogbiz team

Ps, här är vår guide hur du kommer igång enkelt: https://blogbiz.se/starta-blogg-blogbiz-steg-steg/ och en guide för hur du får en stor blogg https://blogbiz.se/sociala-medie-guide/

Till startsidan