Jag tänkte skriva lite kort om relationer och varför man skaffar barn
Genom livet har man många relationer, skolkamrater, föräldrar, myndighetskontakter, skola och så vidare.
De första relationerna skapar man med sin mor, det är vad jag tror i alla fall. Man bor i sin moders öga alltifrån en glimt i sin moders öga, till en cell, till två celler, möte med en gen från eventuell pappa, till ett färdigt barn.
Man kan inte bestämma vilket barn man ska föda
Det kan bli en pojke, eller en flicka. Ett barn ärver en gen från sin far och en gen från sin mor och resultatet blir lite, vad som helst. Men vad det än blir så är det en del av ens kropp. Ett älskat barn, ett barn som först bara var en äggcell som funnits sedan man själv var ett barn. Läs mer om det om du vill, jag kan bara lite om detta.
Men jag vet att det är en del av en själv,
en glimt i mitt öga för längesedan, en glimt som ville möta den som skulle fullborda cellen som ville växa till mitt barn. Utan varandra kunde det inte bli något barn. En del av oss och av vårt kärleksmöte. Då när det kanske var meningen och innan vår yngste son sade: “vad i helvete tänkte ni på när ni gjorde mig”?
Det var när vi följt Jesper till psykakuten,
i väntrummet. Det var då han sa det. Och frågan uppstod givetvis: Vad i helvete tänkte vi på? Faktum är att åtminstone j a g tänkte: Jag vill att mina barn ska ha varandra och aldrig vara ensamma. Jag födde er allihopa med många komplikationer, som jag kan berätta om en annan dag. Jag älskade Er med hela mitt förkrossade hjärta och JA, jag gjorde dig med flit Jesper. Och jag kan inte ångra det.
Allt du gett till mig,
allt du lärt mig. Du som var före din tid, kanske från en annan planet. Jag saknar dig och jag älskar dig för evigt. Så som jag gör med din bror Anton. Så vet du Jesper vad jag tänkte på? Jag visste inte då, men jag vet nu. Jag tänkte på mig själv, på dina syskon, på en söt liten bebis. Men du har rätt, jag tänkte inte på dig. Inte då. Jag var ung och dum. Men så tacksam ändå att jag har fått uppleva dig och dina bröder. Så stolt mamma finns inte.
Jag älskar Er
Jag gjorde Er avsiktligt. Ni var planerade, var och en av Er. Jag hoppas att det finns någon mening i det.
Döden är en del av livet och inget jag försöker blunda för. Men när någon säger att jag måste släppa det gamla och gå vidare, så har de självklart rätt. Jag brukar fråga om de också har döda barn. Det har de inte. För de som förlorat sina barn är sorg på ett annat sätt. Det är onaturligt. Barn ska leva när föräldrar dör. Barn ska inte dö medan föräldrar lever.
Tänder ett ljus i mörkret.
Jag vet skillnaden.
Jag har förlorat många. Den första var min morfar. Jag var då sex eller sju år. Jag var ett litet barn och jobbade inte bara med sorg efter min älskade morfar, utan också med den sorg ett barn med sörjande mamma upplever. När skulle det bli som vanligt igen?
Han låg sjuk länge och vi syskon bad varje kväll till Gud om att göra morfar frisk igen. Vår mamma ville det. Jag minns att jag blev besviken på Gud. Varför dog morfar? fast jag bett Gud rädda honom. Jag var ett barn, jag förstod inte bättre. Jag förstår mer nu.
Min morfar, Oscar, Bertil Breilin,
All sorg jag har gått igenom sedan dess,
Den är oändlig. Vänner, far- och morföräldrar, mamma, vänner, husdjur och så vidare. Visst är det en sorg varje gång, men det är också livet. Jag förstår det. Jag tror att jag förstår att mina barn också är döda. Med mitt förstånd försöker jag förstå att de är döda på riktigt! Och att jag lärt mig ett nytt ord som heter ”aldrigheten”. Det betyder att jag aldrig mer får se mina yngsta söner, aldrig mer krama dem, aldrig mer höra deras röster. Så säger mitt förstånd om denna sorg.
Allting kan gå itu
Eller hur Björn Afzelius? Men ett hjärta kan gå i tusen bitar. Flera hundra miljoner fler bitar än man trodde fanns. För under vissa hjärtan har en del av en själv börjat växa. En cell blev två och började delas. Vissa hjärtan har delat sina slag med ett extra litet hjärta som börjat slå sina första slag. Vissa lungor har andats åt och vissas blod har delats med och försörjt en ny liten människa.
När ett barn föds
Då fylls våra bröst med livsviktig modersmjölk, vi bär, vi vårdar, vi våndas och upplever en alldeles speciell kärlek vi inte trodde fanns. Vi har skapat ett barn. Vi har tagit på oss ett ansvar som varar tills vi dör. Tills de flesta av oss dör. För ibland går ett barn före en förälder. Och det är varje förälders stora fasa.
Självklart går livet vidare
Jag har aldrig ifrågasatt det. Frågan är varför vissa inte tycks tro att jag vet det. Men jag lovar och svär, livet går vidare för de flesta. Personer med barn som dör har en ökad suicidrisk. Har de bara det enda barnet är risken förhöjd. Jag har fyra barn, två i himlen, brukar jag säga. Men sluta förklara för mig att jag ska gå vidare. För vad i helvete tror folk jag har för val?
Vad i helvete tror folk jag har för val?
Kan jag stoppa tiden? Kan jag låta bli att minnas mina barn och istället sätta dem tillbaka som en glimt i mitt unga öga? Eller skjuta upp framtiden? Vad menas? Jag kommer att få höra detta igen och igen och igen. Men jag kommer aldrig att säga det till någon annan. Även om jag möjligen kan ha sagt så till någon innan jag förstod på riktigt hur livet går vidare och jag måste följa med.
Livets flod
Jag går i livets flod och mycket passerar och försvinner. Saker, människor, händelser flyter mot mig, förbi mig och försvinner bland det andra bakom mig. Jag vet inte varför det är så. Men mitt stackars förstånd som fått arbeta hårt för att förstå och för att hitta livlinor, det har fattat.
Jag jobbar fortfarande med det mediala och tarot/orakelkort. Jag drog ett kort ur Orakelleken The Power of Surrender. Jag har skrivit mer om det här, om någon är intresserad.
Just idag fick jag kortet: Surrender to Trust. Där står att jag har rätt till mina egna val och mitt beslut om vilken väg som är bäst för mig att gå.
SÅ OM MAN DÅ SKULLE FORTSÄTTA PRATA OM MINNEN MITT I SORGEN
Det finns de som väljer att förtränga minnen. De som väljer att frysa sin sorg. Det finns de som inte kan se meningen med sorgen som en del av livet.
Minnen
Men varje minne man har blir en nostalgisk del av livet i sig självt. Man kan inte leva och samtidigt välja bort att minnas. Jo, man kan, men det finns inga sätt som jag kan välja att rekommendera till någon. Troligtvis hör känslan till det som hör till livet – till livets hårda skola, som så många skriver om, men som så få tar ansvar för.
Livets hårda skola
Det är så lätt att skriva att man har gått i livets hårda skola. Och självklart har vi alla gjort det, frågan är mer, vad har vi lärt i livets skola, varför är skolan hård och ond? Finns det något bra med livets skola, eller är det bara det mänskliga helvetet på Jorden?
Sorg är oundviklig
Vi kommer alla att uppleva sorg. Förr eller senare. Då sorg är en del av livet behöver vi lära oss hur vi går vidare med den. Tills vår tur kommer. Vår tur att slippa undan alla kval.
Ändå vill de flesta leva. De flesta vill inte dö. De är nyfikna och hoppfulla inför framtiden. De kan vinna på tipset. Ett mirakel kan ske. En undermedicin kan uppfinnas. Alla sjukdomar och alla smärtor kan en dag förintas. En dag kan vi leva på Jorden och slippa känna smärtan. Så tror vi som vill leva. Kanske.
Jag rekommenderar alla att lyssna på ljudböckerna på Nextory
Där hittar ni bland annat Jespers bok, samt Katarina Morfina, som bara är början på allt som ska berättas
Börja aldrig en mening med ”jag”, sa min fröken i grundskolan. Det är svårt när man vill skriv en berättelse om sig själv. Min önskan är inte att vara egoistisk, min önskan är att förklara mitt liv och att berätta om händelser som gjort mig lycklig. Och händelser som gjort mig mycket olycklig. Tillstånd har inhämtats från berörda. Men jag tror inte de vill bli nämnda vid namn.
Personen jag berättar om är mig själv.
Personen jag berättar om är mig själv. Men givetvis också allting som rör sig runt omkring en person, energier, andra människor, djur, hela världen, vi är ju ändå en och samma, så tror jag.
Upplevelser jag haft av lycka, sorg och smärta.
Det har varit så svårt att skriva. Personen, i fråga (jag), har tappat fokus, medan den har åldrats och gått genom svåra sorger. Personen som har mist två barn med fem veckors mellanrum. Och har fastnat i det.
Men det har funnits andra tider. Andra minnen finns och blir till hela tiden. Personen som skriver detta vill berätta om ett minne i taget. Och idag vill personen berätta om en upplevelse som inte var vacker direkt, men som svarade på dess kärleksdrömmar. Då när personen var ung och grön. Men först kommer en liten förklaring!
JAG VET INTE
Om det blir så för andra också, eller om det har med det tilltagande åldrandet att göra. Att vissa händelser, ögonblick och insikter plötsligt blir så tydliga. Som att se sitt liv upp-styckat i händelser – bra och mindre bra. Liksom tavlor på en vägg, alla har de sin historia bakom glaset. Och så finns det mellanrummen. Det är dagarna man inte minns alls. Även om de också var och är en del av livet. Dessa mellanrum – kan det vara då vi växer och anpassar oss till nya roller och uppgifter i livet?
Filosof har jag alltid varit
Filosof har jag alltid varit, på lekmanna-nivå får man nog lov att säga. Förutom de få studier jag gjort i sociologi och psykologi. Och den skola de flesta säger sig ha gått i. Livets hårda skola är den bästa utbildningen. Och den tuffaste.
MÅSTE JAG BÖRJA FRÅN BÖRJAN?
Måste jag ha fokus och följa den röda tråden, som vi säger här i Sverige (råkade skriva ”the red thread” till en amerikanare en gång. Både när jag talar och när jag skriver ser jag bilder. I skolan fick jag bra betyg på uppsatser. Men idag och de senaste åren har det tett sig omöjligt att samla tankarna i en röd tråd. För att på så vis kunna berätta min historia.
Idag är den den 24 juni 2021. I morgon är det midsommarafton. Ja, den som ska firas, inte den gamla, riktiga midsommarafton. Självklart kommer minnen till mig idag som handlar om just midsommarfirande. Det har blivit många sådana firanden genom alla åren.
Glad Midsommar
JAG SITTER PÅ HUK FRAMFÖR GRAVEN
Jag flyttar på en liten sten, bränner mig på en vilsen brännässla och sätter en kruka med en vit ros över den. Två krukor har jag, två plantor med små vita rosor. Där står en rosafärgad ros vid ena sidan och en till vit på andra sidan. Jag ordnar och donar lite, skyller brännässlan på min busunge, Anton och placerar slutligen en vit Marguerite med en midsommarstång i mitten. Jag ber en bön att Gud ska beskydda mina barn. Innan jag fortsätter till min mammas grav. Den som hon delar med farmor och farfar, en familjegrav med plats för sex urnor.
JAG GÅR VIDARE
Och jag tänker på att idag är inte dagen jag kan berätta om lyckliga minnen.
Nextory (här kan du läsa Jespers bok och även Katarina Morfina, använd sökfunktionen)
Ett fritt skrivande, en uttrycksform jag tycker om. Den ger frihet åt mina tankar, tyvärr kan dessa tankar inuti min kaosbubbla säkert vara obegripliga. Ibland även för mig själv. Fritt flyt, ord från en främmande värld, take it or leave it! Däri ligger delar av tjusningen med denna typ av skrivande.
Den 5 december 2017 upphörde min tidsuppfattning. Det var som om tiden stannade och att de kommande tre åren höljdes i ett dunkel. De första veckorna därefter fanns bara en enda tanke i min hjärna – “mitt barn har dött! Jesper är död!” Mer om det kan du läsa här! Och det var inte så att tiden stod still, utan veckorna rann ju undan enligt varje normalt funtad kalender. Det var ett annat sätt att uppleva tid. Det var inte som en tomhet heller, utan mer som att vara uppfylld av hela denna enda tanke att mitt barn hade dött. Tiden handlade om att för varje dag förstå lite mer att allt inte var en mardröm. Det hade hänt! Det som jag fasat för och anat, utan att våga tänka tanken fullt ut. Jag visste, men jag visste bara inte n ä r blixten skulle slå ned. Det var som att vandra i ett tillstånd där åskan mullrade men aldrig kom tillräckligt nära för att bli verklig med blixtar och kraschar.
Den 12 januari 2018,
hade jag gått i dimman och träffbedövningen utan att lyckas förstå innebörden av att ens barn är dött. Det är borta för alltid. Barnet man tillverkat, burit under sitt hjärta, andats åt, fött och närt med sin egen kropp, det kommer aldrig mer att finnas. Aldrig mer hans steg i trappan, aldrig mer ljudet av hans skateboard som rullar nedför backen, aldrig mer tryggheten i att höra hans steg i trappan, hans levande steg på väg hem. Hem till mig, mamman, som redan börjat sakna barndomsåren. Då när man kunde ta dem under armen och bära hem dem, istället för att de skulle utsättas för fara. Den 12 januari hörde jag mitt andra barns steg i trappan. Trappan hem.
Anton effekter
Men det var inte mitt barn,
det var två poliser och en präst. En bägare kan inte bli mer än full. Att förlora båda mina yngsta barn så tätt inpå var bara för mycket. Bägaren rann över, men blev aldrig mer än full. Det finns en gräns för hur mycket smärta man kan ta så nära inpå vartannat. Jag har ju skrivit mycket redan om detta. Och när orden väl börjar flöda kan de vara svåra att stoppa. Även om jag egentligen hade tänkt skriva om något annan. Nämligen: “hur gör man”? Det finns inget “gå vidare” sa en klok person och nej inte heller ä r det något vidare, enligt densamme. Så tiden som stannat och åren som försvann får jag berätta om någon annan gång. När jag kommer igång med skrivandet, vilket händer ganska sällan, men ändå då och då.
Hur man gör:
Vi människor är alla olika i vårt sätt att hantera konflikter och svårigheter. Och när någon är mitt uppe i ett sorgearbete är det inte mycket man kan göra. Trots att man inte kan gå vidare utan barnen, ska man ändå vidare (för att fortsätta filosofera på min nyfunne väns tankegångar). Jag håller helt med. Ingen går vidare på d e t sättet. Ögonblicket har etsat sig fast, förlusten är evig och det är ingenting man kan backa tiden för att ändra på. Det var dags att gå helt enkelt. Tiden var inne, tiden stannade, deras tid tog slut. Medan min klocka fortsatte ticka. Och mina två äldre barns klockor också. För vår skull! För vår förminskade älskade familjs skull – därför behöver man leva vidare, aldrig g å vidare, aldrig utan mina barn. Gå framåt.
Låt sorgen vara som den vill.
Den kan ta lång tid. Den kan komma omgående. Vi är olika. Vi tycker att ingen förstår, men vi som sörjer behöver ändå förstå. Om vi ska leva här tillsammans. Var inte rädd för sorgen. Sorgen är en läkande process. Förlusten något helt annat. Så jag tänker som den livscoach jag tycks ha landat som, att vi bara börjar där den här gången. Låt sorgen vara och ta den tid det tar. Gråt om du kan, låt bli om du inte kan eller vill. Försök att förstå dina medmänniskor om de råkar säga att du måste “gå vidare”. Vad ska de säga? Vad sa vi själva innan vi förstod djupet i att mista ett barn?
Och du som möter oss,
vi som är i det mörkaste av mörker, vi som gråter dygnet runt, vi som kanske drar oss undan, självmedicinerar, doktors-medicineras (nytt och användbart begrepp), låt oss vara! Det är ok, tror jag, att beklaga förlusten. Sorgen kan man egentligen inte beklaga. Den är nödvändig, vare sig man ska stanna, backa eller “gå vidare”. Låtsas inte som om ingenting hänt. Vi vill ju att hela världen ska minnas och sakna de vi förlorat, men aldrig slutar älska. Men snälla, försök inte pracka på någon förklaringar, existentiella frågor, religioner. Sluta hitta på sätt att trösta oss! Som om någon annan, bättre än vi själva, kan tala om hur vi tar oss ur dimman och sakta föser igång tiden igen.
Hej, mitt namn är Mona Dahlgren. Under ca tio år hade jag förtroendet att vara god man åt min son Anton Utsi Åhlin 1991-09-12 – 2018-01-12. Det var när mina pojkar blev sjuka i beroendesjukdom som jag tappade greppet. Helt och hållet öppet, överlämnar jag detta brev, som jag spridit över sociala medier och som jag hoppas kan hjälpa mig till min rätt att hålla en fortsatt nära kontakt med en av mina vänner, även efter svår sjukdom drabbat min vän.
Därmed spårade min ekonomi ur och många räkningar gick till kronofogden.
Vår familjeterapeut som vi fått fick ta hela min situation i sina händer. Jag kunde inte ens tala normalt. Och inte sluta gråta. Jag bröt ihop och jag är numer sjukskriven för fördröjd stressreaktion och lever ett mycket torftigt liv, men kämpar ändå.
Minus 7000 kr i inkomst
Min inkomst på deklarationen är minus 7000 kr. Hur kan det bli så? tänkte jag. Men så insåg jag att jag, trots att jag endast har försörjningsstöd, tagit av detta och försökt betala av mina skulder. Jag börjar nu inse att man kanske inte kan leva på minus 7000 kr, när man samtidigt blir utdömd som olämplig att hantera andras ekonomiska situation på grund av dessa växande skulder.
Från 8000 kr till 30000 kr så mycket kan din skuld växa om du blir sjuk i Sverige på 2000-talet
Under tio år steg en skuld från 8000 kr till 30000 kr. I min situation behöver man stöd från sin omgivning. Jag vet hur det är att leva i välstånd och jag vet hur det är att leva i svår fattigdom. Trots detta frågade de mig i Eksjö om jag efter Antons död kunde tänka mig att ta fler uppdrag som god man. Jag valde då att tänka över det då jag var i svår sorg då båda mina yngsta söner hastigt gick bort med fem veckors mellanrum.
Den 5 december 2017 dog min yngsta son Jesper
Han var endast 24 år gammal.
Den dagen valde en av mina vänner sedan 16 år tillbaka att komma hem till mig och hjälpa mig. Den personen heter xxxxxx . I nästan tre år stöttade personen i fråga mig. Personen var med på båda pojkarnas begravning och vi levde i stort sett tillsammans. Ibland hos mig, ibland hos honom. Det strulade ibland för xxxxx har ju sin bakgrund och jag var och är i svår sorg. xxxxx hjälpte mig med våra två hundar.
Jag orkade inte
Jag hade svårt att ta hand om dem, även om min son Carl hade hand om den ena helt och hållet. Den ena stora hunden ramlade och fick en korsband-skada. Hon kunde inte gå i trapporna. xxxxx bar henne upp- och nerför två trappor. Så klart vi kom nära varandra i allt detta. 2019 gick även min mor bort i sviterna av dubbelsidig inflammatorisk bröstcancer. Jag följde henne till och från behandlingarna tills jag insåg att hon var ett forskningsobjekt som verkligen inte ville åka till Ryhov. Hon kunde inte ens ta på sig skorna. Fötterna var så svullna.
I slutet av förra året (2020) tappade jag bort xxxxx. Hen hade varit hos en kompis och där hade hen fått en hjärnblödning. Jag försökte ringa sjukhusen gång på gång, men ingen ville släppa fram mig. All information gick via en kvinna som xxxxx har varit gift med och som han har ett barn tillsammans med. Det var ok för mig att få information den vägen.
Nu hade xxxxx vaknat
En dag ringde hon och berättade att nu hade xxxxx vaknat och det första jag gjorde var att ringa till vårdhemmet, där hen uppgavs befinna sig . Så glad att äntligen få se xxxxx vid liv igen. Jag vill gärna poängtera att även om vår vänskap var djup passade vi inte ihop som ett par. Men hen var vännen som höll om mig när polisen och prästen varit här och berättat att min son var död. Jesper var död. Han blev 24 år.
Jag har fått prata med xxxxx
Alla har varit så tillmötesgående. Jag har fått prata med hen i avdelningens telefon då hen inte kunde hantera sin egen. Jag var och hälsade på hen på vårdhemmet, och hen sa att hen skulle få god man och att hen ville att jag skulle vara det åt hen. Hen ställde upp för mig .så jag sa att, jag ställer upp för din skull.
Även om jag egentligen inte orkar så hade jag gjort det för hen.
Jag har kunskap och erfarenhet. Överförmyndaren bedömde dock att jag, på grund av, min ekonomiska situation inte dög att hjälpa xxxxx när hen ville det. Det var ok med mig, inte med hen. Och inte heller med hens familj som har en bakgrund av missbruk och kriminalitet. Nämligen xxxxx och xxxxx. Hens egen son tog avstånd.
Det var inte lugnt att bli utdömd
Det var, som sagt lugnt för mig att slippa vara god man. Men det var inte lugnt att bli utdömd på grund av det som hänt mig.
Har blivit ”dumförklarad”
Och xxxxx har inte fått information om att hen ska betala till gode mannen och inte heller information om sina egna rättigheter. Den som tagit på sig uppdraget har inte informerat xxxxx om vilka rättigheter hen har. Hen kan till exempel välja bort kostnaden för god man och skriva fullmakter istället. Jag har pratat med xxxxx. Hen har blivit ”dumförklarad” och tror på det också.
Hen är inte dum, hen är den hen var, men kan för närvarande inte resa sig själv ur rullstolen. Detta är en tragedi då det är den andra hjärnblödningen som drabbar hen. Det går att prata med hen som förut och förklara hans rättigheter. Hen glömmer snabbt. Närminnet finns endast på skrivna lappar.
Blev nekad att ringa, mot xxxxx vilja
Frågan:
xxxxx har fått egen telefon. Hen har fått den av sin gode man, När jag ringde till vården för att prata med xxx säger de att jag ska ringa till hens egen telefon, men jag har inte numret. När jag hälsade på xxxxx senast hade hen träffat sin gode man och bett densamme lämna numret till mig. Detta förnekar nu den gode mannen och uttrycker på ett mer eller mindre aggressivt sätt att endast xxxxxx och xxxxxxx (hens mamma), ska ha kontakt med honom. Slänger på luren i örat på mig och förnekar samtidigt att xxxxx bett honom att lämna numret till mig. Den gode mannen beter sig otrevligt och jag blir ledsen och sårad. Hur kan jag hitta xxxxs gode man och ringa till honom om inte xxxxx själv bett mig om det?
Jag ringer och stör p.g.a blivit motarbetad av gode man
Jag ringer och stör vårdens personal flera gånger under kvällen, vilket känns jobbigt, då jag vet under vilken stress de jobbar. Jag ber dem gå in till xxxxx och hjälpa hen att ringa mitt nummer så jag får prata med hen. Xxxxx vidhåller att hen bett gode man lämna sitt nummer till mig. xxxx vill ha kontakt med sina närmaste vänner. Den gode mannen jobbar för sin klients intressen och ska lämna numret till de som xxxxx vill prata med. Uppmärksamma huvudmannens behov av sociala kontakter, är något som ingår i gode mans uppdrag. Det är svårt för personalen att lämna ifrån sig avdelningens telefon då det är en larmtelefon.
Personalen har varit oerhört förstående och hjälpsamma.
Men som att god man slänga på luren när en av xxxxx närmaste vänner ringer och frågar efter numret är under all kritik. Samt att förneka på ett aggressivt sätt att xxxxx bett gode mannen att lämna numret till hens vänner.
Personalen var hjälpsam. De hjälpte xxxxx att ringa upp mig sedan jag lämnat mitt nummer till dem.
Otroligt ovänlig
Efter allt detta ringde jag återigen upp xxxxx gode man och ville berätta att xxxxx vill ha kontakt med sina vänner, inklusive mig.
Jag upplevde återigen personen otroligt ovänlig vid konfrontation. Samtalet avslutades med att gode man sa att om jag ringer upp xxxxx så får jag numret. Hur ska jag kunna ringa ett nummer som inte lämnas ut? Jag berättade att jag överväger att anmäla gode mannen och får avvisande svar och hen säger samtidigt att hen har vittnen. Vittnen till vad hann jag inte fråga förrän jag åter fick luren i örat.
Om den gode mannen i fråga är något mer än god man, till exempel förvaltare, så har ju personen rätt att förhindra xxxxx att utföra vissa saker. Men när jag var god man åt min son stod det att jag skulle tillvarata min sons intressen och inte förvägra honom kontakt med sina vänner.
En kontakt med mig borde sålunda uppmuntras, istället för att försvåras
Vill också påpeka i sammanhanget att jag själv förmodligen är den enda drogfria personen i xxxxx närmaste krets. En kontakt med mig borde sålunda uppmuntras, istället för att försvåras. Är det inte xxxxx som är huvudman? Hur väljer ni era gode män? Väljer ni de som vill tjäna pengar på andras olycka, eller väljer ni någon med empati? Enligt xxxxx själv har den utvalda gode mannen haft många huvudmän under åren. Hur kan ni tillåta att en gode man bestämmer över sin huvudman. Som tidigare sagts ska väl en god man tillvarata sin huvudmans intressen?
Kan ni förstå hur sårad jag känner mig när den person som först befann sig vid min sida vid mitt yngsta barns död, förnekas kontakt av en god man? Hjälp mig förstå detta! Och hur jag kan anmäla kränkningen av min person?
Jag kan förstå att ni har ont om gode män, då inte många vill ta ett så pass oavlönat arbete. Men någon måtta får det väl vara på allt eller hur?
Såvitt jag vet har xxxxx inte blivit omyndigförklarad. Möjligheten att omyndigförklara någon försvann tydligen 1989. Om det skulle vara på det viset, tycker jag att den gode mannen ska sluta kalla sig själv gode man, enligt nedan:
Allt som den gode mannen gör för huvudmannens räkning måste ske med dennes samtycke om huvudmannen förstår vad saken innebär. Det innebär att huvudmannen har kvar sin rättshandlingsförmåga och har full rätt att bestämma över sina egna angelägenheter och sin egendom.”
Att sörja för sin huvudmans personliga intressen ingår som en av tre i uppdragets hörnstenar:
Alla marsvin, även korsningar kan nu registreras i Svenska marsvinsföreningen, vid önskemål!
De här små marsvinen finns nu för omplacering. I de fall jag lägger ut andras marsvin skriver jag var marsvinet finns (under bilden). All kontakt går via mig, Mona 🙂
Paloma Hona Pet, född 30 mars 21
Hane, född april 21, nonself PE goldenCrested hane, född 6/2 21, finns i HjortsbergaNonself hane, född 6/2 21. finns i Hjortsberga
Jag ska försöka bli bättre på att hålla kullsidan uppdaterad. Hoppas ni hittar hit efter flytten till blogbiz! Det blir lite mer lätthanterligt för mig att samla saker och ting på samma plats.
Mer information om att skaffa marsvin kommer, allt eftersom.
Jag tänker på någon väldigt speciell som jag har saknat i hela mitt liv, men som det aldrig har fungerat med. Det känns som om vi är alltför lika för att fungera ihop. Som de där hundmagneterna som ser likadana ut, men stöter bort varandra.
Själsfränder
Jag tror att det finns själsgrupper och att vi inte har endast e n själsfrände eller twinflame. Jag tror att vi känner igen varandra direkt. Men ofta är det extra komplicerat att försöka jobba på en sådan relation. Vänskap tenderar att tippa över åt förälskelse och passion. Ibland bara för ena parten, medan den andra känner sig nöjd med vänskap och närhet. Där skär det sig ofta.
Det finns bara e n person som för mig är den definitiva själen jag behöver jobba tillsammans med. Jag upplever att det finns flera och att jag har olika känslor och reaktioner när jag umgås med dem. Också förhoppningar och förväntningar kan kännas klart olika. Annorlunda.
Jag vet nu att jag hittade min närmaste själsfrände i mycket unga år. Eller jag visste det redan då. Men jag var för ung. Och gudarna ska veta att många vatten har hunnit rinna under broarna under dessa snart 50 år. Och att vi har kämpat för att försöka befinna oss i varandras närhet. På något vis och genom alla erfarenheter och våra liv som blev så olika.
Att dö är en del av livet
Ibland kan man tycka att livet borde börjat från andra hållet. Men det är bara för att man inte ser hela livscykeln. Att dö är en del av livet och en del av framtiden. Det var när jag tänkte på allt detta häromdagen som jag blev lite poetisk och skrev ner följande i tredje person:
Livsdrömmar
Det börjar kännas riktigt längesedan, Insikten smyger sig på dem. De har passerats livets mitt. Drömmarna de hade haft i ungdomen, vart tog de vägen? Är ungdomen en dröm utan chans att bli verklig? Eller är det bara vissa av dem som, med en nostalgisk och uppgiven smärta andas sina tunga suckar?
Eller fanns det människor därutanför bubblan som har levt sina drömmar? Undrar om drömmarna var desamma hela livet, eller anpassades de efter någon annan, slipades mot livets törnbelagda stigar, föll bort vid allt ansvar för familj, arbete, ekonomi och försörjningsplikter?
Varför undrar de?
Hur ska någon kunna veta, varför ställer de sig frågan och har de alls med det hela att göra? Spelar någonting av detta någon roll? Varför undrar de? Om allting bara var drömmar, då kanske vissa av oss hade vackrare och mer kreativa drömmar och vissa kanske drömde om fina bilar och miljoner på banken. Medan allt vi ville bara var att få stanna i vår trygga bubbla med våra egna privata tankar, funderingar och drömmar.
Att passa in i systemet
Men så fick det inte gå till. Alla måste vara lika och passa in i det socialistiska systemet, det som nu för längesedan fallit. Drömmarna om att jämna ut klasskillnaderna i samhället. Visionen och utopin om att de alla var som tabula rasa, ett oskrivet blad, bland alla andra. Ett blad som skulle skrivas av andra än oss själva. Det talades om fri uppfostran och om att brända barn skyr elden.
Vi blev lämnade helt nya i livet med en klassfröken och en nyckel i ett snöre kring halsen. Våra mödrar som med- eller motvilligt behövde ”förverkliga sig själva”. På gott och ont.
Skokartong med samma skonummer
Beroende på de gener de trotsiga begåvats med, gener som kunde göra det lätt att omvandla tabula rasa till ett vackert och punktligt utstakat mönster. Eller livsschema. Medan vissa gener aldrig gick att tämja. Barnen som vägrade placeras i en sko-ask med nummer 34, barnen som protesterade, suddade, skrev om och rev sönder. Rebellerna, värstingarna, skolkarna … de som tidigt fick sitt stigma stämplat i pannan – “du kommer aldrig bli något”.
Men hur det var så hittade de varandra i sina kaosbubblor. De kände igen varandra. Och en del som de aldrig ens träffat förut kändes som en vän sedan flera år tillbaka.
Vart tog de vägen sen?
Vad hände med vännerna och de som kändes som själsfränder? Livet tycktes ha haft andra planer än de själva.
Vissa glömdes aldrig bort. Vissa satte sina spår i själ och hjärta, på ett sätt som varit svårt att glömma. Ja, må de leva uti hundrade år! Och så länge de levde mindes de varandra. Och hade insikten om att detta liv inte var rätt tid att lösa upp knutarna från de förra liven. Det krävdes flera liv.
Men så somnade de stilla in med facit i hand och en övertygelse om att någon gång ska vi ses igen.
inte i d e t döendet. Då när det inte är meningen att man ska dö. Döden är en del av livet och inget man normalt sett ska skrämmas av.
Men när man dör för att man skadat sig själv och inte förstått konsekvenserna av den skadan man åsamkat sig själv. Om man är gammal och har levt ett långt liv ser döendet annorlunda ut. Jag har upplevt båda sätten. Det är stor skillnad på att somna in efter ett långt liv. Kroppen är trött och sliten, själen befrias. Men är man ung och har skadat sig själv ser det ofta annorlunda ut. Åtminstone i de fall jag själv har upplevt. Jag skrev för någon vecka sedan om detta i bloggen, men tappade bort texten och kunde inte återställa den.
Därför lägger jag in en äldre text som jag skrev när Jesper gjort ett av sina suicidförsök och överlevt. Jag skrev i en Facebook-grupp där många skickade healing till Jesper.
Jesper och jag blev intervjuade av Brottscentralen, hör både Jesper och mig! På grund av min hjärntrötthet kan det hända att jag blandar i hop de tre olika suicidförsöken som Jesper hann med under sin 24 år korta livstid.
Det var den 19 oktober 2014
På eftermiddagen den 19 oktober 2014 ringde min pappa till mig och berättade att Jesper är där. Jag lagade precis mat åt mig och Carl, medan Carl skulle gå och hämta Zanna som hade varit hos mina föräldrar hela dagen.
Vår Saluki 2000-2009
Det lät som om någon höll på att kvävas
När Carl kom tillbaka frågade han om Jesper är hos mormor och morfar och jag sa att – ja, det är han. Och Carl sade att han nästan blev rädd för det var mörkt i rummet och det lät som om någon höll på att kvävas, det var spökligt. Jag frågade om Carl uppfattat om ljudet kom från Jespers näsa eller om det lät mer astmatiskt. Eftersom Jesper har ett pågående drogmissbruk har han ofta varit täppt i näsan. Därav min fråga.
Telefonen ringde.
Min son Carl och jag brukar titta på tv-serier, just nu Rederiet. Så där satt vi när telefonen ringde. Jag brukar faktiskt inte ha ljudet på för det är så tråkigt att bli störd hela tiden. Och tråkigt för Carl när vi inte kan titta färdigt i lugn och ro.
Jesper andas konstigt
Det var pappa som ringde. Han sa att Jesper andas så konstigt och ibland inte alls. Vad ska vi göra? Så jag fick genast rusa dit. Det är inte första gången jag är med om liknande så att säga. Klart de skulle ringt 112 på en gång, men mormor och morfar är snart 90 år. De skulle inte ens behöva vara med om det de just var med om.
Det var livsfara.
När jag kom in i rummet där Jesper “sov” i soffan såg jag på en gång att det var livsfara. Det finns saker runt kring det här, som jag inte tror Jesper skulle uppskatta om andra läser om. Kanske senare att han kan tänka att det kan hjälpa någon annan i liknande situationer.
OBS! Om du som läser detta har liknande tankar, klicka på länken och du får upp en sida med telefonnummer som du kan ringa.
I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte.
Jesper hade haft en del självmordstankar. I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte. Samtidigt har Jesper uttryckt en önskan att få leva. Men utan den svåra ångest som han har självmedicinerat för i många år.
Ring sjukhusprästen
Jag kommer aldrig mer att tvivla. Vet inte om jag borde göra en ny tråd, eftersom man kanske inte orkar läsa allt här. Men det här budskapet förtjänar att spridas. När min son blev svårt sjuk och läkarna förklarade för mig att jag kanske skulle förlora honom – fick jag en så stark känsla av att jag måste hem och skriva det jag skrev i gruppen. Även att läkarna inte ville släppa hem mig eftersom jag var en chockad anhörig. De ville hellre ringa sjukhusprästen eftersom min son var döende.
Men jag kände denna starka känsla att jag m å s t e be er om kraft. Sedan kan jag berätta att läkarna stod handfallna eftersom min son blev sämre och sämre, blodtrycket sjönk och sjönk vad de än gjorde, inga vanliga mediciner hjälpte, de gav allt och lite till, men temp och blodtryck sjönk.
Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten.
Detta fick jag veta dagen efter. Sedan igår träffade jag två olika läkare med mycket bekymrad min. De sa att de inte kunde förstå hur det kunde vända. Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten. De förstod inte hur det kunde hända, inte vilken medicin som hjälpt, de hade gett allt och lite till.
Hjärndöd?
Men min son blev bättre, värdena stabiliserades. Blodtrycket steg, tempen steg, livet kom tillbaka, Blev då informerad om att kroppen kanske lever, men att min son efter allt det här sannolikt hade fått en hjärnskada. Eller kunde vara hjärndöd. En mycket svår information att ta emot, men bara att acceptera sanningen. Nästa mirakel – min son har vaknat upp, lite förvirrad och med minnesluckor, men som genom ett trollslag -helt oskadd. Det är resultatet av er godhet, alla ni som sände det ni kunde, alla underbara ord, tankar, stöttning… jag saknar ord. Och vet inte hur jag ska kunna tacka alla som gett utan att kräva något tillbaka. Men jag hoppas från djupet av denna moders hjärta att resultatet är värt allt ni gjort och gett.
Själsmöten
