Man kan börja fundera på om det verkligen stämmer,
att familjer tjänar stora pengar på att anmäla sig som familjehem. Familjehem lär vara en bristvara, då man ständigt ser annonser från socialtjänsten som söker nya familjehem. Senaste nytt var en familj i Uppsala som tog hand om ett barn för att klara sin ekonomi. Barnet kom in till sjukhus, döende på grund av svält.
Socialtjänsten tjänar pengar på att placera barn,
detta beror på att olika personer, anställda på socialförvaltningen, bland annat är delägare i olika HVB-hem och liknande. Ovan ser vi ett exempel på att man kan välja att anmäla sig som familjehem, för att man inte har något arbete. Och förmodligen heller ingen utbildning.
Jag tänker på egen hand reda ut vad som händer.
Varför framställas #rosa håret med sin e-type# som någon slags räddande ängel? Hon är säkert snäll, men hon har nog inte tackat nej till alla pengar hon får på grund av alla barn hon tagit sig an. Ja, som biologisk förälder blir det inga pengar. Istället kan man bli fråntagen sitt barn just på grund av att det saknas pengar till att ge ett barn en uppväxt med kvalitet.
Jag har inget emot rosa håret,
men för att förstå varför jag börjar argumentera bör man kanske ha lyssnat till hela rättegången, vilket jag nämligen har gjort, då jag anser att det är en grov kränkning att ta barn från sina biologiska föräldrar. Varje uppbrott är ett trauma för varje barn. Vad är det för fel med att hjälpa familjen på plats?
Man får inte ta barn på grund av moderns sjukdom
Det är egentligen inget att skratta åt, men varför finns en sådan lag när den inte efterlevs? Först så får mamman inte komma till mamma-barn-placering för att mamma är sjuk. Så barnet tas från modern direkt efter förlossningen och placeras i familjehem. Nåja, en del familjehem är väl ok, men inget är lika ok som blodsbanden. När modern sedan friskförklaras så är mamma-barn-placering inte lämplig, eftersom ett sådant boende inte ger det här barnet trygghet. Man tar sig för pannan. Jag står upp för detta som jag tror på och detta kommer inte vara det sista inlägg jag gör i debatten om hur socialtjänsten stjäl folks barn.
de vet mycket om livets hårda skola *ironi*, det är bra att rosa håret kan fortsätta att göra det hon brinner för och det enda hon kan – vara familjehem. Vara familjehem och använda andras barn för att läka sitt eget trauma att inte få ha en biologisk mamma. Förutom att bli berömd på grund av det döda barnet Esmeralda.
Naturligtvis finns inget försvar för försummelsen av Esmeralda
Men det finns många aspekter att fundera på. Utsatta personer vågar inte ringa efter hjälp. Det gäller inte bara i vårdnadsfrågor, utan det är även “gatans lag”. Kontaktar man en myndighet i en utsatt situation riskerar man att allt tas i från en.
Det är kanske därför som det dröjt en tid sedan jag skrev här i bloggen. Jag behövde stanna upp i min vila, mitt trygga björn-ide och inse att årets växlingar fortsätter med eller utan mig. Med eller utan mina döda barn. I december blir det fem år sedan min yngsta son dog, ensam på ett kallt köksgolv på ett stödboende i Norrköping, där han hade hoppats på att bli frisk. Men samtidigt visste han det inom sig – han skulle dö ung. Han sa det många gånger och han tröstade mig och sa att det måste bli så. Själar anar.
Mitt sinnessjuka hopp om att allt var ett dumt påhitt,
var så klart bara ett sätt att uthärda den ofantliga smärtan av att mista, inte bara ett, utan två barn, under loppet av fem veckor, och vad skulle kunna vara mer sinnessjukt än en sådan händelse? Men en låga har tänts inom mig, men jag vet inte om det är verkligt . Och om det verkligen är sant att jag nu har börjat hitta vem jag är och hur jag ska fungera och därmed inte längre uppfyller kriterierna för anpassningsstörning. Jag saknar mina barn bortom sans och förnuft och inte en dag har gått utan att jag tänker på dem.
I början var de nära mig själsligt och jag kunde höra dem.
Jag kunde känna deras händer i mina och höra deras röster när de tröstade mig och sa att de var nära mig hela tiden. Nu är de mycket mer frånvarande, det är som om om de släppt mig lite mer för varje dag. När de ser mig överleva och att försöka ta mig framåt med mitt liv, trots min aktningsvärda ålder.
Om så för några timmar någon dag,
jag kan känna att jag orkar diska, plocka upp fem saker, som min arbetsterapeut försökt lära mig i flera år. Utan att därför lyckas få mig att resa på mig, röra på mig, att sluta bara sitta där till ingen som helst nytta. De dagarna har kommit oftare på senare tid. I mitt hjärta finns de för alltid och jag gör som jag brukar göra. Jag drar ett tarotkort för min egen skull och min egen väg.
Och kortet blir ett kort ur stora arkanan och det blir The Lovers, de älskande
De älskande är ett starkt kort, både för separation och för förening. Det kan han många olika betydelser, beroende på situation och person. Kortet är nummer sex i stora arkanan, nummer sex , betyder för mig (numerologiskt) – Seger. Bilden beskriver en evig återförening, tvillingsjälar, själsgrupper som är för evigt sammanlänkande, men som tyvärr kanske inte får uppleva resultatet av denna förening i just detta liv. Det Gud förenat, må människan icke åtskilja, kanske i det här livet, men definitivt inte för evigt.
Det är roligt att fynda och på rea kan man fynda. Snygga bra kläder till bra priser, vem älskar inte det?
Att handla kläder är så kul! Nya outfits, som man känner sig riktigt snygg i . Nu kommer sommaren snart, så nu är det dags att byta ut vintergarderoben mot sommargarderoben. Plocka bort dunjackan och passa på att lyxa till det med en ny snygg vårkappa samt kanske en sommarkofta och jacka till de kallare sommarkvällarna.
Rea är alltid kul, inte bara rea på kläder utan all rea. Smartshopping och mycket rea hittar du hos Jiroy. Där finns ett stort utbud med allt du kan tänkas behöva, du behöver bara gå in på Jiroy.com – Smart shopping!
Det är så smidigt att handla på nätet, det är bara att klicka i vad man ska ha och sen kommer det levererat hem till dig, snabbt och smidigt. Man behöver inte släpa på kassar, så skönt! Dessutom är det skönt att prova kläder hemma i lugn och ro. Passar det inte så är det bara att skicka tillbaka. Då kan man också titta om kläderna man har köpt matchar med det andra man har i garderoben.
Inredning är också kul att handla och lika lätt att få hem, testa om lampan passar i din hall annars kan man skicka tillbaka och beställa en annan. Perfekt! På Jiroy hittar man också rea på inredning.
Nu när det är vår så blir man alltid sugen på att göra om. Att göra om hemma och att förnya sin garderob. Kanske har man en sommarstuga som man vill piffa till inför den kommande sommaren. Allt man behöver för detta är Jiroy, här finns allt från vitvaror till smink och det bästa av allt – bra priser!
Ja, då har man varit frånvarande ett tag igen, mesta tiden nedbäddad under min hemvirkade mormors-ruta-filt. Jag och min sorg under filten. Det är trösterikt att vara under en filt som jag själv har tillverkat. Det är lugnande att somna med en av alla halvfärdiga nålfiltade figurer under armen och jag somnar.
Jag undrar och frågar mig igen, vem är jag och vem har jag blivit efter allt
Allt det som ingår i diagnosen som heter “anpassningsstörning”. Så dumt det låter, nästan som om jag vore kriminell. Störning… jag smakar på ordet och behöver nog inte säga mer, för vem vill vara störd? Jag har bara förlorat min identitet efter att ha kämpat i så många år. Det är det som är störningen, störningen som betyder att jag varken vet vem jag är eller vad jag vill längre. Men jag gillar ändå inte ordet.
Ok, jag vet inte vem jag är,
men efter fyra och ett halvt år så tror jag att jag börjar skönja skuggan av vad jag varit och vad jag har velat vara. Och det är något som inte stämmer, det känns som om jag är någon som gett bort mitt liv och gett bort det till ingen nytta alls. Det är en ganska jobbig tanke, som dessutom stressar mig oerhört, eftersom jag har blivit för gammal för att “bli något”. De åren är förbi. Jag har inte de valen längre och jag inser att det jag ska bli måste skapas med mina erfarenheter i bagaget. Hur sjutton ska det gå? kan man undra.
Så ikväll ska jag ge mig själv ett tarotkort,
för det har jag också vilat ifrån och frågan är om jag kanske rent av tappat min andliga tro. Det må så vara, men jag har inte tappat mitt intresse för psykoanalys och det arbete psykologen CG Jung jobbade med på sin tid, det vill säga med symboler och arketyper.
Jag drar tre i stavar, medan jag råkar skymta översteprästinnan när jag blandade. Dessa två kort är oerhört starka tillsammans, i min situation. Den tredje staven berättar för mig att jag är på rätt väg i resan på ett annat sorts liv än det jag levt förut. Översteprästinnan påminner mig om min intuition och min mediala sida och kunskap. All tid jag lagt på att lära mig så mycket som möjligt av andra, trots medfödd förmåga, grupper jag gått i, kurser jag velat gå för att visa mina före detta klienter att jag lägger tid och pengar på att bli så bra som möjligt och att hela tiden utvecklas.
The roots of Asia Tarot, tre i stavar
Visst alla har en medial förmåga
Men det känns som min har funnits där för mig, utan verktyg eller utbildning. Jag säger som Astrid Gilmark -Jag ser. Som barn var jag helt såld på dessa böcker och på att det fanns personer som fötts med en förmåga att se och tala med de döda. Jag tycker det har blivit lite för mycket bara. Jag har befunnit mig i den världen så pass länge att jag känner mig mättad. Jag har läst tarotkort i århundraden känns det som ibland. Och när jag mått dåligt och varit hårt pressad som certifierat proffs har jag upplevt att svaren tagit slut.
Och därför har jag väl en anpassningsstörning då,
eftersom jag inte vet om jag hör hemma bland dessa andliga grupper längre. Och det jag trott på förut och hur jag försvarat de höga priserna för att få en spådom från en spålinje, där jag vet att det sitter outbildat folk och svarar lite som de tycker, berättar sagor. Förlåt, men jag säger bara hur jag känner just nu.
The roots of Asia Tarot, tre i stavarJesper Åhlin
Läs gärna Jespers bok och låt budskapet spridas, jag är tacksam!
Vi ville bara ha roligt! Vi var 14 och 15 år och vi levde i en värld där pedofiler inte hade ett namn. Och i en värld där man kunde stå längs vägen och vifta med tummen så kunde man få åka med en bit. Det kallades att ”lifta”. Ibland fick man förstås lite magkänsla och flydde hals över huvud. Men inte den gången med Boris. För jag och min kompis hade liftat till grannstaden, där det oftast var lite roligare. Men den här dagen hittade vi inget roligt, utan ställde oss på vägen och försökte lifta hem igen. Hemma var det åtminstone diskotek i Folkets park, oh ljuva tider 😊 Synd att vi inte hade kommit över någon alkohol. Alkohol användes som någon slags medicin och den gjorde så det blev lättare att gå från barn till vuxen. Men samtidigt försvann all vett och sans. Beklagansvärt. Och Boris som var vuxen borde ha skyddat oss, istället präntade han in ett minne i oss båda som vi aldrig kommer att glömma.
Efter så här många år är kanske minnena inte helt klara. Men skriver och ska fråga min kompis om hon minns samma saker. Jag har aldrig lyckats bli så full att jag tappat minnet och nästan förlorat medvetandet. Så som det hände med min vän. Jag var 14 år. Jag gjorde det som kändes rätt. Jag skyddade min vän.
Boris körde långtradare. Långtradaren stannade när vi, som små flickor, stod viftandes med våra tummar utefter vägen. Boris kom från utlandet och han hade med sig mycket sprit. Han frågade om vi ville ha och så tog han fram en flaska kronvodka. En dryck jag aldrig mer i mitt liv har inmundigat på grund av allt som följde i dess spår.
Vilken tur vi har, tänkte vi, vi kommer över alkohol helt gratis! Alldeles för unga och oerfarna för att förstå att ingenting är gratis och allting har ett pris. Vi drack och det tog inte slut, man kanske kan säga att vi passade på att få i oss så mycket som möjligt så vi skulle bli modigare på diskot, eller skoldansen kanske det var.
Min kompis var liten och smal, jag själv var stor och tjock, det tyckte jag då…, men det var kanske min kompis som var ganska liten och inte vägde så mycket. Hon drack massor direkt ur flaskan. Jag minns inte om jag sa något, men jag minns att jag ville hålla mig i någorlunda gott skick då jag såg att min vän spårade ur. Jag älskade henne, jag älskar henne fortfarande.
Jag tror att min kompis hade en afghanpäls, de var poppis på 70-talet. Jag återkommer till detta. Vi hade kommit till vår hemstad och Boris som hade lite längre att åka bestämde sig för att stanna till på en plats för långtradare, stängde av motorn och började tafsa på oss. Jävligt tajta jeans var också poppis så när Boris hand närmade sig ett utsatt område genom att föra upp handen från nedre delen av mina vida jeans och uppåt, tog det stopp. Tackar en högre makt för 70-talets ogenomträngliga jeans. Jeans som man låg på golvet för att, med hjälp, kunna knäppa. I provrummen fanns det bänkar som man kunde lägga sig på så man kunde prova. Rätt sjukt, men hur som helst nådde Boris hand inte sitt mål. Jag började förstå vad som var på väg att hända.
Det var då jag hoppade ur lastbilen från passagerarsidan och strax efter hörde jag båda dörrarna gå i lås. Min kompis skrek högt. Jag skrev i min dagbok att hon pep. Man försökte vara rolig i allt elände, eller i sin ungdomliga glamour . Och nej, nu minns jag att ena dörren hade han inte låst så jag öppnade den och hämtade min vän. Vi var nog ganska rädda då, men jag behövde fokusera på min vän som hällt i sig alkohol totalt gränslöst. Passade på. Så vi kunde ha roligt. Men vi kom aldrig till något disko den gången.
Vi sprang en bit från lastbilen, sen var det som om benen vek sig på min vän och hon ville kissa. Jag höll henne, hjälpte henne, hon hade bälte och jeans och det gick ganska bra. Men efter det blev hon som en kokt spaghetti, hon kunde inte resa sig upp utan blev liggande på trottoaren. Jag försökte lyfta men kunde inte. Allt var förbjudet för föräldrar på den tiden. Våra hemlisar kunde inte få delas, speciellt inte händelser som denna.
Vad jag såg som närmsta hjälp var huset på andra sidan gatan. Jag visste att det bodde lärare från skolan där, men vad hade jag för val. Jag knackade på och ville låna telefonen. Jag ville ringa hem. Lärarna öppnade och undrade vad som hänt och jag försökte undvika att lämna ut min vän, men de tittade ut och såg. Sen är minnet lite tomt, men tror vi hjälptes åt att få in henne i huset. Hon kräktes på golvet. Vi ville knäppa hennes jacka och hon sa hela tiden: Inte knäppa, häkta, (det var hakar och inte knappar på den jackan). Vet inte om jag lyckats knäppa jeansen ens. Jag ville bara ringa min pappa. Pappa var min enda lösning som jag såg det då.
Mina föräldrar ställde alltid upp, de kom alltid och hämtade mig och nu kom de även och hämtade min vän i sin bruna Ford. Ironiskt nog var det den första bil jag sedermera övningskörde i. Pappa ville att vi skulle skjutsa hem min vän, men jag var övertalare i mästarklass och jag vill inte att min vän skulle få skit för att en pedofil försökt supa henne under bordet, som man sa på den tiden. Det är klart det var fel, ungen skulle ju givetvis hem till sina föräldrar och stå sitt kast. För som det blev sen var det jag som fick hela skulden. Och jag blev utesluten från allt umgänge då jag ansågs som dåligt sällskap.
Men just då satt min vän och spydde ner hela vårt vardagsrum. Vi ringde till föräldrarna och frågade om hon fick sova över. Föräldrarna ville prata med henne, men hon sluddrade bara, så de blev oroliga (skulle jag också blivit i min numera aktningsvärda ålder).
Min vän hade lagt sig i sängen, pappan hämtade henne, han bar på henne som ett barn och tog med henne hem. Självklart helt rätt i den situationen. Jag var bara så rädd att hon skulle få skit för vad som hade hänt den kvällen. Jag ville skydda henne.
Idag tror jag nästan jag borde lämnat henne åt sitt öde på trottoaren efter all skit jag fick, då det ansågs att det var jag som lockat min vän till dumheter. Jag som tyckte jag räddat henne, men kanske agerat i ungdomligt oförstånd. Tror inte Boris hette Boris, ingen kunde hitta honom sen. Men hade det varit idag hade de garanterat hittat honom.
Och jag själv hade kunnat bli fri från skuld. Men jag fick ett stigma i pannan. Och det gjorde ont i det unga tonårshjärtat.
I vilka lägen är det ok att göra en orosanmälan till socialtjänsten?
När man söker efter hjälp anser jag att det skulle kännas ok att få hjälp. Tyvärr så är det så att när man känner oro för en närståendes psykiska hälsa, finns det ingen säker hjälp. Närmast till hands tänker man att socialtjänsten finns. Tyvärr har socialsekreterare ingen kunskap om psykiatriska tillstånd. De flesta torde förstå att medicinsk expertis snarast ska agera. Vad det gäller socialtjänsten kan man inte anförtro dem någonting. De har anmälningsskyldighet. En orolig anhörig kan därför inte vända sig till socialtjänsten i trygghet. Detta anser jag vara skandal. Man blir som orolig anhörig totalt utlämnad. Man blir en golare. Och en som är i maskopi med myndigheter mot den man älskar och bryr sig om.
Allt du säger kan vändas emot dig som närstående och mot den person du anmäler
Socialtjänsten har ingen uppenbar skyldighet att upplysa anmälaren om det framtida händelseförloppet och den socialsekreterare som blir tilldelad ärendet skriver ner allt du oroat dig för och det är det jag menar med att man inte kan säga något i förtroende till socialtjänstens hantlangare, och om du anmäler ett barn under 18 år så tar du även risken att barnet blir föremål för LVU.
För den som inte vill läsa lagtexter,
kan jag berätta att LVU är en lag som finns för att socialtjänsten ska kunna omhänderta barn när de anser att Du inte längre duger som förälder, eftersom Du har sökt hjälp som du säkerligen skulle behöva. Men hjälp är inte vad du får, kan jag lova. De kan enkelt och genom att fylla en journal om hur dum i huvudet Du är, och hur Du inte duger till att sätta gränser, skapa rutiner, you name it, samma saker i alla sådana journaler,
Så var inte ledsen, du är inte ensam,
eftersom samma saker står i journal, efter journal och det jag har fått läsa om mig själv och andra har chockerat mig till den gräns då jag insett att allt är ljug för att de ska få igenom ett LVU, som i värsta fall kan leda den du har anmält mot en mörk, destruktiv och till och med dödlig framtid.
Mer information behövs,
allt är aldrig bara svart eller vitt och därför skriver jag detta blogginlägg . För att det gäller att vara vaken och uppmärksam på hur myndigheter kan hantera sin makt att få igenom LVU mot Din vilja. Jag kan tyvärr inte presentera en direkt lösning på vad man kan ta sig till vid oro för sina närståendes psykiska hälsa. Så jag skriver så här: fortsättning följer och funderar vidare på hur man ska hitta hjälp och stöd, utan hot om att ens barn ska bli placerad i en främmande familj.
Om du har kaniner lösa i en bostad kommer du snart behöva byta bostad och anlita en mäklare.
Finns en person som brukade ha kaniner lösa i sin bostad och en av kaninerna hette Stumpan. Hon fick byta bostad med hjälp av en mäklare för att kaninen bet på tapeterna och sladdarna. Tänk på det när du skaffar kaniner ha inte för många av dem det räcker med två så de har varandra. För annars behöver du anlita en mäklare för att byta din bostad.
Kaniner är trevliga husdjur om man inte är så rädd om sina tapeter. Är du rädd om dina tapeter ska du verkligen inte skaffa dig kaniner. Då är det bättre med marsvin som inte gör så mycket väsen av sig. Man får heller inte köpa kaniner numera på zoo affärer utan man måste vända sig till en uppfödare för att det har kommit massa nya regler gällande husdjur. Detta är bra för folk kan missbruka regler och då är det bra att man har tillsyn över hur man egentligen får behandla husdjur både som köpare och säljare. Numera är det hårda regler på alla husdjur oavsett vad det är du vill ha i ditt hem. Vissa djur får man inte ens ha inomhus tex rådjur är strikt förbjuden att ha hemma samma sak med en hare. De är vilda och får bara vistas i naturen.
Det verkar som om jag kommit in i ett nytt stadie av min sorg-reaktion. Jag antar att det fortfarande är en del i det som i medicinska sammanhang kallas anpassningsstörning.
Om anpassningsstörning har jag skrivit många gånger. Det är ett så bra begrepp för att förklara åren som gått efter att ha levt ett alltför stressigt och slitsamt liv fram till dess. Anpassningsstörning låter lite konstigt. Men det betyder bara att när livet hastigt byter skepnad så kan man tappa bort sig själv lite grand. Det livet bestått av under lång tid förändras hastigt och man undrar – och nu då? Vad är jag nu för något? Från 100 % stressad och överbelastad ner till en tystnad och ovisshet som skrämmer en.
Fyra år och lite till
Det var tydligen vad kroppen krävde för att vila trötthetssyndromet och för att släppa stressen av att alltid vara på helspänn. Och för att alltid vara beredd på att, i princip, vad som helst kunde hända, i princip vilken sekund som helst. Trötthetssyndromet har inte bara bestått av sömn, utan mental och kroppslig återhämtning. Och visst har jag en fot kvar i det man för enkelhets skull har förkortat ptsd. Men jag är på väg någonstans, hoppas jag.
På väg mot ett “vanligare” liv
Jag är totalt uttråkad och vill mest sova. Jag har dragit mig tillbaka från det mesta av de sociala aktiviteter jag tidigare varit sysselsatt med. En spark i baken mot detta tillstånd fick jag på grund av pandemin. Plötsligt kunde jag rättfärdiga min önskan att få vara med mig själv och vila ut i mig själv och att som jag trodde då, kunna födas på nytt. Nu har det inte blivit så. Jag befinner mig i ett konstant uttråkat tillstånd som jag försöker motverka. Allt det som varit roligt förut är inte roligt längre. Och inte heller är maten god. Kanske är det meningen att något nytt ska uppstå ur detta läge, läget som jag inte står ut med.
Allt jag har förlorat de senaste åren,
varav det värsta var förlusten av mina två söner, är faktiskt mycket mer än jag berättar om. Det kan verka obetydligt i någon annans verklighet, medan det för mig varit mer än jag kan stå ut med. Även när det inte syns på ytan så finns det där i djupet av min själ. Nåja, life is life! Bara att ta sig i kragen än en gång och försöka komma ur det här tillståndet.
Prinsessa i pentagram Toth tarot
Jag hade hoppats,
att vårsolen skulle lyfta mig ur tristess och liknöjdhet, men så var inte fallet. Jag drog ett tarotkort, prinsessa i pentagram, för min närmaste framtid. Det speglar så klart det jag innerst inne vet. Jag behöver börja ta tag i allt det praktiska omkring mig. Jag behöver sluta vila mig nu och börja om på ett annat sätt än jag varit van vid.
Nonaction Avvakta
Släppa taget igen,
det är en del av alla våras liv. Man behöver göra det hela tiden. The power of surrender cards är något jag också gärna använder mig av. Där handlar det ofta om en slags passivitet, en väntan, eller snarare avvaktan på rätt tidpunkt.
Glöm inte läsa Jespers bok, du som inte redan gjort det. Låt inte hans visdom gå förlorad med åren som har gått sedan han dog.
Förtvivlad stod jag under din balkong, eller någon annans balkong medan solen sken och värmde min kropp och min själ. Men ingen öppnade. Jag kastade stenar på ditt fönster. Stenarna var så små och obetydliga. Men jag hörde att de slog mot din balkong och mot ditt fönster.
En extrem övergivenhet fick mig att fortsätta kasta stenar, jag minns inte hur länge. men minns att jag upplevde hur obetydlig en människa kan vara här på Jorden. När stenarna började frysa till is, behövde jag ge upp. Jag kunde ju inte kasta is på ditt fönster. Då hade det kanske gått sönder.
Jag bankade på din portkodade dörr, desperat av längtan efter en levande människa. Ingen hörde mig och kylan började göra sig påmind. Solen hade sänkt sig ner i väster precis där det ser ut som sjön tar slut. Och jag började frysa till råga på allt.
Jag sprang hemåt med mina gummistövlar utan strumpor i, snubblande och övergiven av hela mänskligheten och utan mina två döda söner.
Rubriken länkar till en kort beskrivning av Kiromanti för den inte helt insatta läsaren. Givetvis är kiromanti (eller spå i händerna) ett mycket mer komplext ämne ämne än så. Ämnet har inte tagit alltför mycket av min tid, även om jag ibland roat mig med att läsa i händer. Så grunderna finns, och det är nog många med mig som fått sina linjer i händerna tydda med lite skräckblandad förtjusning.
När det kommer till etik är man naturligtvis etisk, vad beträffar en klients frågor. Men när det gäller ens egen psykiska hälsa ställer man den kanske på spel genom att göra egna tolkningar. All spådom är en lek, ett spel och det ska räknas som underhållning och inget annat. Framtid är oviss, men kan anas. Med det sagt vill jag berätta att mina linjer har visat att jag har fyra barn , vilket är intressant. Även om två nu är döda har jag ändå dessa fyra linjer på min hand.
Min livslinje är lång
Min livslinje är lång, men min hjärtlinje har ett kraftfullt avbrott någonstans i mitten av mitt liv. Avbrottet har oroat mig stundtals. Den som har hållit på med spådom har säkert märkt att det oftare blir rätt än fel. Samt är det ju så att onda aningar kan vara verkliga eller endast en oro för något som aldrig kommer att hända.
Mona effekter
Mitt i livet miste jag mina två yngsta söner Jesper och Anton. Jag har berättat lite om det i en live video som den intresserade kan beskåda här.
Sorg efter drogöverdos
Ja, nog stämde den, min arma hjärtlinje, men varför vet man inte. Ingen vet. Jag vägrar tro på ett utstakat livsöde. Varför skulle någon födas till ett visst öde? Varför allt blir som det blir kan man spekulera i och tro vad man vill om.
Fyra år har gått som sagt. Och jag ville säga att jag har börjat landa lite. Det kan bli lite lättare att leva, trots en ofattbar förlust. Jag tror ingenting händer av sig självt. Man får se på det som en slags sjukdom, som kräver ansträngningar att leva med. Att hitta alla möjliga sätt som möjliggör överlevandet.
