När ett djur dör

Do not stand at my grave and weep

Do not stand at my grave and weep
I am not there. I do not sleep.
I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the morning’s hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.
Do not stand at my grave and cry;
I am not there. I did not die.

Mary Elizabeth Frye
May I go now?
Do you think the time is right?
May I say goodbye to pain filled days
and endless lonely nights?
I’ve lived my life and done my best,
an example tried to be.
So can I take that step beyond
and set my spirit free?
I didn’t want to go at first,
I fought with all my might.
But something seems to draw me now
to a warm and living light.
I want to go
I really do.
It’s difficult to stay.
But I will try as best I can
to live just one more day.
To give you time to care for me
and share your love and fears.
I know you’re sad and afraid,
because I see your tears
I’ll not be far,
I promise that, and hope you’ll always know
that my spirit will be close to you
wherever you may go
Thank you so for loving me.
You know I love you too,
that’s why it’s hard to say goodbye
and end this life with you.
So hold me now just one more time
and let me hear you say,
because you care so much for me,
you’ll let me go today

Serverat på Nobelfesten

Mentorskap

Mentorskap eller inte? Vad tycker du?

Mona Dahlgren – 9.1 Pawpeds

En uppsats om mentorskap –

med fokus på mentorskap i kattvärlden.

Anledningen till denna uppsats har sitt ursprung i en uppgift i Pawpeds kurs nummer två för uppfödare. Som en del i kursen ingår ämnet “mentorskap” . Det finns några olika givna ämnen att skriva om. Som framgår av rubriken så har jag valt att skriva om mentorskap i kattvärlden.

Den här uppsatsen är i första hand präglad av egna åsikter och värderingar. Det finns inga färdiga mallar för ämnet. Inom vissa kattförbund finns det dock färdiga lösningar för hur man kan hantera ämnet.

Ingen vill ju tvinga sig på någon annan. Eller själv tvinga sig på. Därför har jag fastnat vid kattförbundet Ticas idé om hur man kan göra mentorskap till något givande för alla parter. Istället för att agera med nya regler och “kattförbundslagar”.

För visst ska det vara roligt med kattuppfödning? Det är ju en underbar och givande hobby för oss uppfödare. Det finns möjligheter att göra allt mer lättsamt och fritt. Regler är något vi måste följa. Vare sig vi alltid håller med eller ej.

Mentorskap och relationen mellan mentor och elev blir nära och många gånger känslig. Det krävs insikter och ett planerat upplägg hos båda parter. För att ingen ska känna sig nedtryckt och okunnig. Eller att känna sig som en diktator där inga andra åsikter än de egna är diskutabla.

Jag tänker ta upp lite olika möjligheter som jag har funderat på. Och även en del om psykologi och interaktion för att samarbetet mellan mentor och elev ska bli så lättsamt och trevligt som möjligt.

Uppfödare som mentor:

Utbildning är A och O.

Men endast där man har satt mentorskap i system inom något förbund. Utbildning behöver inte vara obligatorisk då mentor och elev på ett naturligt sätt finner varandra.

Ett naturligt och smidigt sätt är via den relation som ofta uppstår mellan uppfödare och kattungeköpare.

Juridiskt sett har jag som uppfödare ingen laglig rätt att bestämma något om den kattunge som jag har sålt.  Jag personligen har valt att vara ödmjukt rådgivande till de personer som har köpt kattungar av mig.

En del människor vill köpa sin katt och sedan inte ha någon mer kontakt. Sådant får man ta med jämnmod. Det har oftast med olika personligheter att göra.

Vissa är mer sociala än andra. Somliga är intresserade av att gå vidare med sin katt i avel och ställer då oftast frågor, först och främst, hos uppfödaren. Andra är inte intresserade av något annat än att ha sin nya familjemedlem som sällskap. Och det är ju väl det. Det finns bara fördelar kring att vara ”endast” gosemisse.

Alla uppfödare har inte nödvändigtvis lång erfarenhet. Eller ens utbildning för sin uppgift. Det finns inga sådana krav från kattförbundens sida sett. Det finns rekommendationer dock och en engagerad uppfödare brukar älska att förkovra och engagera sig.

Sverak har infört en frivillig utbildning som leder fram till att en uppfödare efter godkänt prov får rätten att kalla sig för “diplomerad uppfödare inom SVERAK”. Ett diplom indikerar intresse hos uppfödaren att hålla sig uppdaterad med SVERAKS regler i första hand. Provet innehåller också en del allmänt om kattuppfödning. Diplomet visar att uppfödaren har läst igenom SVERAKs material och regler. Vilket är nödvändigt att ha koll på. Men det ersätter inte flera års praktik och erfarenheter inom uppfödning. Ingenting ersätter egentligen något annat. Vi kattuppfödare behöver all tillgänglig kunskap för att på ett bra sätt kunna vägleda och stötta nybörjare. Såväl som inom avel och utställning som när det gäller allmän skötsel och sjukdomslära.

En uppfödare som saknar diplom och utbildning, men som har hållit på i många år har tillskansat sig gedigna erfarenheter. Ingen kunskap är för tung att bära sägs det. Så även med den praktiska erfarenheten är det mycket bra med kunskaper inom till exempel genetik. Dessa kunskaper går att läsa sig till. Mina varmaste rekommendationer går till Pawpeds kurser som verkligen vinnlägger sig om att kunskapen ska sitta innan en elev godkänns. Det spelar ingen roll hur mycket eller  hur länge man sysslat med katter. Pawpeds kurser har alltid något nytt att komma med,  som man inte visste sedan tidigare.

Min personliga åsikt blir på grund av ovanstående funderingar att en uppfödare ofta kan agera som mentor. Men ibland inte.

Orsakerna till det ena eller det andra kan vara många. Alla uppfödare är inte intresserade av avel.

Vissa kattägare vill ta en kull efter sin hona. Sedan är de många gånger nöjda så långt. Då finns varken erfarenheter eller teoretiska kunskaper, i den grad som behövs, för att kunna vägleda nya uppfödare in i ett seriöst avelsarbete. Sedan har vi ju de uppfödare som lägger ner och inte ska fortsätta. Eller som byter ras. Då kanske det inte känns så roligt längre att be om råd från det hållet.

Ett genuint intresse behövs.

Sedan kan man förstås ändå ha en bra och nära kontakt med uppfödaren som inte valt att gå vidare med sin avel. Men som mentor, kanske det är bättre att söka sig vidare.

En mentor, utan avsikt att vara eller bli det, kan dyka upp medan man ställer frågor om sin ras. De kan finnas på utställningar och inom kattklubbarna. Speciellt inom rasklubbarna kan man hitta personer som är djupt engagerade och med en hel del av de praktiska och teoretiska kunskaper som vi eftersöker.

Vid de första kattförlossningarna hos en ny uppfödare uppstår det många frågor och oro över om det förlöper normalt. En erfaren uppfödare har ofta så mycket kunskaper att till och med en veterinär ligger i lä just när det gäller hur alla olika förlossningar kan gå till. Och hur det är med ungarna, samt bestämning av kön och färger.

Det är viktigt att man som uppfödare inte tvingar sig på andra människor. Vi är alla olika personligheter med olika tankar, känslor och reaktioner. Inte alla tolkar information på samma sätt som man själv gör.

Egenskaper som är viktiga anser jag vara – ödmjukhet, inkännande och respekt. Som uppfödare kan man kanske mycket om katter. Men de personer som vi ska föra våra kunskaper vidare till kan många andra saker lika bra och ibland mycket bättre än vi själva. Ingen är bättre än någon annan. Man bör undvika att agera besserwisser. Alla har alltid något nytt att lära ut. Och vi har alltid något nytt att lära oss av varandra. Inte minst i hur vi relaterar till varandra.

Mentorskap är ett stort och viktigt ansvar, oavsett om det sker i vår egen lilla värld eller i världen där utanför ens egen sfär.

Det är viktigt för oss uppfödare och för våra förbund att underlätta för nya uppfödare. Det är viktigt att berätta att man som ny kan behöva en mentor. Och för förbunden att bygga upp någon form av databas med uppgifter om personer som kan tänka sig att ta rollen av officiellt erkänd mentor på sig.

Därmed kommer jag in på något som skiljer sig från det första ”naturliga” sättet.

Styrt mentorskap

Jag vet att TICA har satt i system att nya uppfödare kan ansöka om en mentor. Det tycker jag känns som en mycket bra idé. Det bygger ju helt på den fria viljan. Ingen behöver uppleva sig som tjatig eller påträngande.

Jag tror att ett bra utgångsläge vore om de olika rasklubbarna kan ta ansvar för att dela ut mentorer. Och jag tycker att Pawpeds kunde skapa en utbildning för hur man blir en bra mentor. Med risk för att ytterligare upprepa mig; så handlar det ju inte endast om kattkunskap i det här fallet. Utan också om relationer mellan individer, ,mer eller mindre känsliga.

SVERAK, i all ära, känns lite för opersonligt i min smak. Men en databas med frivilliga och utbildade mentorer kunde finnas. Där folk kan söka bland olika raser och få upp passande potentiella mentorer. Till detta kan man använda blanketter och formulär. Till exempel:

Ansök om mentor.

Välj ras.

Välj position på karta.

Då skulle man kunna söka i sitt fysiska närområde, efter (om man vill ha det) en mentor nära sig. Eller efter en mer distanserad kontakt för de som föredrar det.

Ifall jag lever mig in i rollen som elev, vilka önskemål har jag då på en mentor? I själva verket så har jag haft många mentorer. Även om de kanske inte har kallats för just mentorer så är det ändå samma funktion som de har fyllt.

Därför vet jag lite om vad som uppskattas av mig personligen.

Och det borde inte vara så stor skillnad för vad andra uppskattar.

Sedan utvecklas alltid en relation åt ena eller andra hållet. Det bör finnas möjligheter att välja en annan mentor om man känner att det skär sig.  Även som elev behöver man anpassa sig till en viss grad. Man får anpassa sig i alla relationer i livet. Man får ge och man får ta. Det ska vara ett utbyte. Den ena kan inte bestämma hur allt ska vara utan att först lyssna på den andra partens synpunkter.

Synpunkter kan ibland vara synonymt med frågor. ”Ifall jag inte väljer den katt som du föreslog som pappa till min tänkta kull… – hur blir det då? Blir det helt fel? Blir du arg? Vilka val har jag? Om vi ska kunna fortsätta vårt samarbete.”

Och eftersom dessa frågor och många andra tveklöst kommer att uppstå, så är det viktigt att också elever får viss information om vad de kan förvänta sig. Och hur det är lämpligt att interagera med sin mentor.

Det bör finnas en plan.

Eftersom jag själv är en ”rörig” person skulle jag kanske ha svårt att upprätta en egen plan utifrån ingen information alls.

Om man tänkser sig att jag är elev som önskar  en mentor.

Då skulle jag kunna börja med berätta utvalda delar om mig själv. Samt ställa mig själv frågor som; vad vill jag ha ut av , vad jag ha hjälp med, vad vill jag i n t e ha hjälp med, hur tät och nära kontakt vill jag ha?

Samma skulle kunna gälla med alla andra frågor som uppstår när jag ska välja, eller kanske bli tilldelad en mentor.

Hela idén bygger, enligt min uppfattning, på att båda parter ska få ut så mycket som möjligt av arrangemanget.

En plan skulle kunna läggas upp först som en frågeställning:

”Vad vill du och jag med vår avel?

Hur ska du och jag hantera konstruktiv kritik i vårt arbete?

Skall jag som mentor alls använda mig av kritik?

Och om jag ändå gör det – är du beredd på att ta det som ett sätt att förändra till det bättre?

Är det svårt kan vi skippa sådan kritik. ”

Men att ha i åtanke om det händer ändå är att den finns för att vägleda dig på bästa sätt.

Det finns förstås många andra frågor som uppkommer efter hand. Ovanstående hoppas jag dock kan fungera som en fingervisning om hur jag tänker.

Att vara elev:

Som elev har man också ett ansvar. Man är inte ett barn som ska matas med andras åsikter utan att säga emot. Det andra säger behöver inte alltid vara det rätta. En del gamla idéer behöver förnyas och vissa personer tenderar att stanna i konservatism.

Eleven ska bemötas med respekt av sin mentor. Elevens idéer och synpunkter är kanske helt nya, men för den skull inte dumma eller onödiga. Det är med nya idéer evolutionen har förts framåt. Nya människor tillför nya saker, vilket är bra och det ska inte undertryckas. Det ska vara ett samarbete, inte en diktatur där bara ena partens regler gäller.

För såväl mentor som elev ser jag ödmjukhet och respekt som de två viktigaste egenskaperna. Egenskaper, som om de inte finns från början, går att lära in via kurser som jag anser ska ordnas av Pawpeds då jag har fått stor tilltro till den typen av kursverksamhet.

När man är elev har man accepterat att ta till sig goda råd och synpunkter från någon annan med mer kunskaper i bagaget. Jag anser att eleven ska diskutera med mentorn hur det ska fungera mellan dem. En punktlista kan vara bra i flera sammanhang. Kritik kan framföras vänligt från elev till mentor och tvärtom. Utan konstruktiv kritik kan det vara svårt att komma vidare. För vissa människor. Det är viktigt att diskutera sådana saker innan den ena parten tar åt sig och blir sårad, arg eller ledsen.

Satellitkatteri:

Det känns väl lite som om jag missat att ta upp det här med ”satellitkatteri”, men det beror bland annat på mitt stora ointresse för den typen av arbete.

För att någon ska slippa fråga mig extra om det ska jag som avslutning ta upp det för att visa på möjligheten.

Detta begrepp betyder att man köper och betalar sina egna katter, men överlämnar avelsplaneringen åt någon annan uppfödare. Ekonomin är inte inblandad i arbetet. Var och en har sin egen ekonomi. Man är då en satellituppfödare som frivilligt lämnat ifrån sig ansvaret för själva avelsplaneringen. På alla andra sätt fungerar man som ett helt vanligt katteri. ”Huvuduppfödaren” bestämmer över parningarna hos satellitkatteriet. Men samarbetet är frivilligt och motparten kan när som helst säga nej till förslag från huvuduppfödaren. Eller helt hoppa av samarbetet.

För egen del skulle jag inte vilja välja bort planeringsbiten. Den är för mig är en viktig ingrediens i mitt eget, numer inte så stora katteri.

Lösningen, satellitkatteri, kan kanske passa för  vissa individer.

För min del så skulle jag emellertid mycket väl istället kunna agera huvuduppfödare. Som jag anser driver den mest intressanta biten i aveln. Det vill säga under förutsättning att jag, då och då, har egna kullar att ansvara över i mitt eget katteri. För den biten vill jag ju heller inte missa så klart.

 

Sammanfattningsvis

Den här uppsatsen handlar till mesta delen om mina egna tankar och funderingar kring mentorskap inom kattvärlden. I uppgiften står det att jag ska delge andra mina tankar och funderingar. Egna tankar, idéer och funderingar har varit min röda tråd genom den här uppsatsen.

Då jag har några års erfarenhet av mentorskap inom annat ämne har jag utgått delvis från de erfarenheter som har följt med det.

Följande tycker jag kan sammanfatta det mesta av mina tankar kring ämnet:

Alla insatser som innehåller tvång väljer jag att förkasta, då jag anser att det förtar glädjen med att relatera till andra uppfödare. Jag förstår att vi är alla olika och att det kan finnas personer som inte instämmer i ovanstående.

Mentorskap handlar minst lika mycket om hur man relaterar till varandra som om de teoretiska och praktiska kunskaper vi har inom ämnet kattavel. Det är jätteviktigt att en ”officiell mentor” har fått information också angående den psykologiska biten.

Det naturliga sättet att få en mentor kan kanske kännas som det mest självklara för många. Det vill säga att den uppfödare som man har köpt katten hos kan fungera som det.

Att ha flera mentorer ser jag inte som något egentligt hinder, men då blir det lite mer opersonligt. Och det kan finnas personer som inte vill ha så personlig kontakt med andra. Det positiva med flera mentorer är att man, som elev, får till sig många olika synpunkter. Och utifrån det kan man sedan bilda sig en egen uppfattning. Man tar det man gillar och struntar i det man ogillar.

Tillgång till  mentorer skulle, som sagt var, kunna finnas hos respektive rasklubb och förslagsvis samlas i en databas hos SVERAK (eller aktuellt förbund). Det ska inte vara för höga krav på mentorerna. Det finns många människor som är kunniga, men kanske inte orkar med för höga krav på sig själva. Dessa bör man ta väl hand om. Inte skrämma bort med en massa krav. Allt sådant skulle kunna stå med i den information som jag tidigare diskuterade. Jag tror det finns många som mer än gärna delar med sig av sina kunskaper och att det hela därför kan bedrivas som helt idéellt.

Man ska kunna söka efter mentor i SVERAKS databas. Och varje mentor ska ha en informationssida som är lite som ett vanligt CV. Informationen ska bestå av de erfarenheter och utbildningar som den potentiella mentorn har. Personliga egenskaper beskrivs bäst i en liten personlig hälsning i samma information. Ras, position på karta och tillgänglighet ska finnas med. Och allt annat som jag har glömt att ta med.

Liknande blanketter/formulär skulle kunna utverkas också för elever. Allt behöver inte vara så strikt och opersonligt jämt.

Med den här sammanfattningen anser jag mig nog ha sagt det som jag hade att säga i det här ämnet.

Jag hoppas att eventuella läsare har funnit materialet intressant. Och ännu mer hoppas jag på att idén med mentorskap ska förverkligas.

Förhoppningsvis så snart som möjligt.

Livmoderinflammation

En historia om hur det kan vara

Varning!

(Nedanstående var det som drabbade min katt:

Snövit till minne av

Man ska vara medveten om att det finns risk för allvarliga komplikationer under behandlingen. Skräckscenariot är att livmodern läcker bakterier ut i bukhålan och att det uppstår en bukhinneinflammation (peritonit) med dödlig utgång.

Förebyggande

Kastration. En kastrerad katt kan inte drabbas av livmoderinflammation. I övrigt finns ingen förebyggande behandling.

En livmoderinflammation bör, enligt mitt förmenande leda till kastration. Detta innebär att katten ej längre kommer att löpa och att inga fler kullar kommer att födas av denna katten. Jag bygger dessa råd på egna erfarenheter. Dessa erfarenheter är inte så många, men det lidande en katt utsätts för under denna sjukdom är nog för att jag ska ta detta beslut, vad beträffar mina egna katter. Var och en fattar naturligtvis sina egna beslut. Det gjorde jag också då min numera kastrerade hona endast var ett år gammal.

Nattsmygarn Kid Kai är en underbar katt. Hon är mycket speciell för mig och jag tycker nästan att jag identifierat min personlighet lite med henne. Kid är ingen katt man har lust att omplacera för att hon har blivit kastrat. Kid ska helt enkelt vara hos oss, även om inga fler kullar kommer efter henne. Jag har en nära vän där Kid har vistats under sin konvalescens. Möjligen hade hon kunnat få stanna där. Emellertid såg jag att hon var lycklig när hon kom hem.

För att återgå till historiens början inköpte jag min Kid ifrån en välrenommerad uppfödare, med vilken jag alltid har haft en utmärkt kontakt. Jag vet att uppfödaren pg Kids utmärkta typ och fantastiska lockar gärna hade velat behålla henne. Emellertid är det ju så att ingen uppfödare kan behålla alla kattungar man ser kommer att gå långt.

Kid bar på smoke-anlaget och det är ganska ovanligt hos Cornish Rexarna. Hon var som bebis inte den vackraste i kullen, utan blev kvar pg sin extremtyp. Jag visste genast att jag ville ha henne, även om hon liknade en liten rosa gris. Grisar , i all ära, Kid var ingen liten gris, hon var en apa “ler”. När Kid var ett år blev hon plötsligt sjuk. “Apan” blev alldeles för stillsam. Hon satt på elementet och såg deppig ut. Jag kände ganska snart på mig att jag skulle ta henne akut till veterinären. Akutveterinären var dock inte min “rätta” veterinär och jag tyckte att han var hårdhänt mot Kid. Veterinären konstaterade dock tidig livmoderinflammation (ovanligt) och föreslog kastration. Jag förfasade mig förstås över att denna vackra Cornish inte skulle föras vidare i avel. Därför sa jag ett bestämt och rungande “NEJ”. Arg var jag också och jag kommer aldrig någonsin mer att besöka denna nonchalanta och hårdhänta veterinär.

Nåväl Kid fick en antibiotikakur och piggnade till igen. Kid har givit mig två underbara kullar. I den första kullen blev alla smoke. Det blev en röd/smoke hane, en svartsköldpaddsmokehona och en blåsköldpaddsmoke hona. Från denna kull finns endast S*Solvindens Dancing Queen kvar som icke-kastrat. Det är blåsköldpaddan och som väl är så är det tänkbart att hon kommer att få en kull framöver. Ägarna är dock lite osäkra på hur de ska gå till väga, eftersom de inte är insatta i kattvärldens olika fenomen. Kid gav mig en kull till. Två svartsköldpaddhonor Grace Darling och Guinness kom till världen, dock inte smoke. Kid är en underbar mamma, men har tyvärr sörjt sina ungar när de lämnat henne.

Jag borde förstått att något var fel… visserligen blev jag lite fundersam. Kid kissade överallt, till exempel mitt på golvet. Det är inte riktigt som katter brukar göra när de protesterar. Det var ungefär som om hon kände… “jag måste kissa, här, nu och omedelbart”. Min erfarenhet av katter som inte är rumsrena är att de antingen gömmer sig, eller kissar PÅ någon sak… kläder, tvätt, väskor och dylikt. Så var det inte med Kid. Det blev ett litet bekymmer. Jag höll ju så rent jag kunde, tvättade med specialmedel och allt som man bör göra, samtidigt som jag hoppades att hon skulle förstå… Det var kiss på diskbänken, på köksbänken, i sängen och mitt på golvet… Jag förstod inte varför hon gjorde såhär. Jag tänkte att hon nog saknade sina bebisar. Jag bör nog tillägga att hon även tog hand om ett fosterbarn en gång, nämligen S*Solvindens Emmaline som var efter min snittade Mimmi.

Kid löpte igen. Min två år gamla och dyrt införskaffade hankatt vägrade para henne, istället högg han henne i bakbenet, med påföljd att Kid haltade i tre dagar. Det var då jag började tro att min avelshane var lagd åt fel håll. Vid det laget hade jag ju också införskaffat Perra som uppförde sig som en helt normal gosse.

Perra parade S*Solvindens Grace Darling ungefär samtidigt som han parade Kid. Grace Darling började dock löpa om efter ett par veckor, så jag antog att Perra kanske var lite väl ung för dessa bedrifter. Jag hade naturligtvis ögonen på Kid. Efter ca 3 veckor, och i vanlig ordning, svullnade Kids spenar och blev rosa. Jag antog att hon var dräktig. Vad som bekymrade mig var att hon inte blev tjock. men i min lilla drömvärld föreställde jag mig att det nog bara var en unge och det var därför hon inte blev tjock. Emellertid mindes jag min perserhona, från åttitalet, som bar på endast en unge, men där dräktigheten ändå var helt klar med tjock mage och fosterrörelser.

Den fortfarande lika slanka Kid låg i mitt knä och jag letade förtvivlat efter foster. Mjölk hade hon ju i alla fall, så något måste det ju vara. Detta tillstånd kallas skendräktighet. På 62:a dygnet började Kid småblöda och jag kontaktade veterinär och uttryckte min oro, då jag förut varit med om att blödningar inte är en bra början på en förlossning. Veterinären och jag diskuterade metoder för avlivning av ett kanske missbildat foster. Förskräckliga kände vi oss båda två, men jag visste alltså att någonting var snett.

För säkerhets skull ringde jag Djursjukhuset som jag vet har akutmottagning dygnet runt. Storhelg väntade, Kristi Himmelsfärdsdag stod för dörren. Veterinären på djursjukhuset sa att värkarna bör komma igång under eftermiddagen, annars skulle jag ringa igen. Så började Kids krystvärkar. Jag väntade, spanade… Hon bodde i sin “grotta”. Hon fick mycket kraftiga värkar, utan att någonting hände och jag kände starkt att något var fel, men hoppades mest på att något (vad än det var) skulle komma ut. Kid lämnade mig inte en sekund och jag lämnade för den delen inte heller henne. Hon vädjade om hjälp mycket tydligt. Jag stod ut, väntade över natten, det var nog inte bra, men så gjorde jag iaf, eftersom jag anser att en födande hona klarar sig bäst hemma. Fram mot eftermiddagen blev jag rädd och fick en allvarlig känsla av att här kommer inget att hända. Kid började verka påverkad och allmäntillståndet var nedsatt. Hon fick feber. Sådant ser man i kattens ögon och på att den darrar lite. Då ringde jag Djursjukhuset och fick först besked att fortsätta vänta. Jag fick frågan om Kid var försäkrad och då jag svarade JA sa veterinären att det inte fanns den minsta anledning att vänta längre. Jag skulle vara på sjukhuset inom en timma. Jag har 4 barn och 6 mil till djursjukhuset. Så det blev en del stressande.

Vid 19-tiden var jag framme i Jönköping. Veterinären kände inga foster och tog en röntgenbild, två förresten, eftersom Kid var väldans upprörd över att bli fasthållen. Där fanns inga foster. Man tog blodprover och gjorde ultraljud. Diagnosen blev skendräktighet med livmoderinflammation. Vad Kid alltså höll på att krysta ut var en varfylld livmoder. Min lilla, vackra gumma… En underbar veterinär rådgjorde med mig och jag lade Kids väl och ve i hennes händer. Jag åkte hem. Veterinären skulle ringa mig efter operationen, men det drog ut på tiden. Jag blev orolig. Slutligen ringde veterinären och sa att det hade uppstått komplikationer och att min lilla nu svävade mellan liv och död, men stod under konstant övervakning. Veterinären frågade mig om hon skulle ringa om något inträffade under natten och jag sa då att jag förmodligen ändå inte kunde sova pg av min oro… att min Kid skulle dö var så hemskt. Jag grät. Min mamma grät. Min mamma sa: “jag måste få se in i dom ögonen en gång till”. Då grät jag ännu mer. På morgonen ringde veterinären och sa att den akuta risken för inre blödningar var över. Kid hade klarat natten! Min lilla sega flicka! Dock hade vi en lång och tuff läkningsprocess att gå igenom. Antibiotika måste hon äta.

Nu kan jag rapportera att Kid mår bra. Hon kissar inte längre på märkliga ställen. Någon apa är hon inte längre, men vem vet vilken oro som drev henne när hon var apa? Kid kommer att bli frisk. Det gör mig lycklig. Några fler kullar blir det inte efter henne, det är ju synd och skam förstås. Hennes smokebärande mamma kommer snart att kastreras då hon gjort sitt i avelssammanhang. Kvar har vi lilla Dancing Queen och jag hoppas att Charlotta som köpte henne läser detta. Jag vill i detta sammanhang utfärda en kraftfull varning: Rosa spenar efter 3 veckors dräktighet får absolut inte tolkas som ett säkert tecken på dräktighet. Det viktiga är att se till kattens välmående. Katten bör bli tjock (gäller naturligtvis inte alltid) och man bör känna både foster och fosterrörelser i minst vecka fem.

Om man har minsta känning av att något är fel bör röntgen eller ultraljud utföras för att förhindra onödigt lidande. Sist, men inte minst… Håll katten försäkrad. Slutsumman blev 6500 och då var jag trygg i att Kid fick den bästa tänkbara vård. Själv pungade jag ut ca 1800 i självrisk, istället för förväntade inkomster för kull. Jag hade ett par spekulanter… Jag vill också ge en stor eloge till Djursjukhuset i Jönköping, speciellt till veterinär Maria Möller med assistent som tröstade mig den natten. Jag beundrar verkligen deras arbete. Jag vill också tacka min vän Jocke som hämtade Kid och lät henne, i lugn och ro, vila ut i sitt hem och som också gjorde sig besväret att ge Kid medicin varje dag.

mvh Mona
2001-06-15
(copyright)

Länkar

Nyheter
Efterlyses
Artikelindex
Ris & Ros
Hur man skriver en artikel
Information via mail

Katteri godkänt

Godkänt av Länsstyrelsen, vad betyder det?

Godkända katterier bedriver avel med många katter

UTDRAG UR JORDBRUKSVERKETS REGLER:

Det här gäller för katter

Tillstånd krävs för den som

håller tio eller fler katter äldre än tolv månader, till exempel har hand om egna katter eller håller katter på foder
föder upp tre eller fler kullar per år
upplåter tre eller fler katter per år
säljer katter från tre eller fler kullar per år av egen uppfödning
säljer tre eller fler katter per år från annans uppfödning
förvarar eller utfodrar fyra eller fler katter
bedriver yrkesmässig verksamhet.

Brottsligt att inte ha tillstånd

Det är ett brott mot djurskyddslagen att inte ha tillstånd för verksamhet som kräver att du har det. Den som driver en verksamhet utan tillstånd riskerar åtal och kan dömas till böter eller fängelse.

—————————————————————————————————————-

Ovanstående kan enkelt förklaras:

Den som äger 9 katter behöver inget tillstånd (fodervärdskatter räknas in).

Den som inte föder upp fler än tre kullar på ett år behöver inget tillstånd.

Upplåtelse kallas det när ägaren till något låter någon annan nyttja detta utan att äganderätten till det nyttjade därmed överlåts. Upplåtelse kan till exempel ske genom uthyrning eller lån. Till det här räknas nog att man lånar ut t.ex. sin hankatt för avel.

Den som förvarar ett djur tar emot andras djur mot ersättning eller i syfte att förmedla djuren. Det gäller till exempel dem som driver hunddagis, hund- och kattpensionat och omplaceringshem.

Tillstånd betyder inte att katteriet är bättre än andra utan tillstånd. Bara att verksamheten bedrivs med många katter, många kullar per år, katter hos fodervärdar.

Tillståndet används ofta som ett skäl till att katteriet ska anses mer seriöst än de som bedriver uppfödning i mindre skala.

Om det här får man bilda sig en egen uppfattning tills vidare ..

Kattens Dröm

KATTENS DRÖM.

Förhoppningsvis ska min inledning till denna uppsats inte vara alltför partisk, eller fantasifull. Många må väl känna verklighetens faror, så även jag. Ibland måste man dock väga fördelarna mot nackdelarna, så också riskerna mot friheten.

Anledningen till att denna lilla skrift ens kom till, eller uppstod i min ringa tankevärld, var en het debatt som fördes på ett känt digitalt kattforum. Jag upplevde det som att folk angrep mig. Personligen har jag alltid haft kattens bästa för mina ögon och försökt att se de individuella skillnaderna och behoven hos mina djur.

Jag har fått känslan att vissa av mina åsikter inte har klargjorts på ett förståeligt sätt. Därför försöker jag nu göra en sammanfattning av vår heta debatt, utifrån både Era och mina debattinlägg. Detta gör jag med all respekt för mina vänner ”kattmänniskorna”. Jag gör det som en förhoppning om att vi istället för att vända taggarna utåt ska kunna föra en debatt på en intellektuell och sansad nivå. Därför har jag nu försökt göra en uppställning av fördelar och nackdelar med att ha en ute- eller innekatt. Detta har varit intressant och givande, men också otroligt svårt att ta ställning till.

Då jag var barn på 60 – talet var det knappast tal om att stänga in en katt, detta djur vilket alltid ansetts vara självständigt och känt för att gå sina egna vägar. I 19 år levde vår grå (blå) huskatt Ketty. Hon födde tre kullar, vilka kom till bra hem. Därefter lät vi kastrera henne. Jag var bara 10 år när hon kom. 1989 dog hon. Hon dog i hemmet. Vi försökte ge henne en värdig död hemma, men det hela slutade med att veterinären fick ge henne en insomningsspruta.

När hon så var borta kände jag ingen större sorg, utan ansåg att hon hade levt ett underbart liv. Hon hade fött och uppfostrat ett antal grå kattungar och en svart/vit, men tyvärr en svanslös som måste avlivas pga. avsaknad av kiss- och bajsmöjligheter. Ketty valde den starkaste gossen när hon lät para sig… Han som hade sneda, skrumpna öron, han som var slagskämpen över alla. Vi kallade honom för ”snedörat”. Vacker var han inte i människans ögon, men tydligen i Kettys. Jo, jag avundades det liv hon levt…alltid älskad och omhuldad, avmaskad, vaccinerad (de första åren), kastrerad och fri. I krusbärsbuskarna sov hon om sommaren, på diskmaskinen om vintern. Fåglar var en delikatess, mössen skröt hon mest med. Under ett obevakat ögonblick åt hon upp våra två undulater. Hur svårt hade jag inte att ta i katten efter det? Men så småningom tvingades jag inse att hon faktiskt var ett rovdjur.

Jag lärde henne räcka ”vacker tass”. Hon älskade ju ost! Tyvärr blev påföljden att denna ljuvliga, lilla tass ständigt användes som en vädjan att få mer godis, tyvärr använde hon sig också av sina vackra, starka klor.

Ketty var inte vår enda katt, en del passerade. Det fanns de som blev överkörda på gatan, det fanns de som måste tas bort för att de blivit för många. Det fanns de som kom hem hundbitna, trafikskadade, skjutna med hagelbössa… ja ibland gjorde det ont. Min mor är en stor djurvän. Hon månade mycket om våra katter, tog dem till veterinären och insåg tidigt vikten av att kastrera hanarna. Ja, så växte jag upp. Min första katt fick jag 64, han var blåtigré. Pappa hittade honom överkörd på vägen. Som jag grät!! Han blev nog inte ens året och han hette Hasse, efter mammas barndomskatt.

Jag hoppas att jag inte redan tröttat ut mina läsare. Om katter har jag mycket att berätta. Långa berättelser kanske är besvärliga att snabbt ta sig igenom… särskilt om man brinner av debattlust. Men försök då ge min uppsats lite tid, se den som en form av e-bok. En bok har alltid rätt att ta sin tid och den sätter alltid sina spår i ens medvetande.

Efter debatten, vilken fördes på det digitala forumet har jag tänkt över saker och ting. En gång i världen blev jag angripen för att jag hade innekatter. Jag var ganska tidig med fenomenet innekatter. Mitt samvete och mina tidigare erfarenheter gjorde min situation svår att försvara. Jag bodde i lägenhet, katterna kunde vara på balkongen, men de kunde ju inte känna gräset under sina tassar. De kunde inte klättra i träd. Jaga kunde de, men endast flugor och fjärilar. Det fanns en tid då jag önskade, trodde och hoppades att våra tamkatter inte var rovdjur. Det var en illusion. Det var lika bra att inse det. Jag gjorde det med stark motvilja.

INNEKATTER.

Under denna rubrik finns mycket ansvar och mycket välvilja. Som ni vet är mina katter också innekatter. Numera är det inte så svårt att försvara detta. Man räknas som ansvarstagande, då man håller ständigt uppsikt på sina djur. Så har det inte alltid varit. Kattens ofta högt betingade pris är en av anledningarna till att man ser efter den noga (missförstå mig rätt), huskatter har också sitt värde, även om jag motsätter mig detta skänkande av huskatter hit och dit. Jag äger själv en huskatt, men han har för mig samma värde som mina aristokrater och sköts på samma sätt. Vad jag vänder mig mot är att huskatter allt som oftast skänks bort hur som helst, utan att hemmen kollas upp det allra minsta. Min huskatt bor hos mig, därför att han var en av två bröder som mamman gömde. Min katt skulle gasas ihjäl, medan hans bror hade fått ett hem att leva i. Kanske valdes brodern ut för att han var sötare… förmodligen var det så!

Våra innekatter är ofta, men inte alltid raskatter. Tyvärr bedrivs det alltid en viss inavel bland dessa. Desto färre individer, desto mer inavel. Detta är tragiskt och inte alls bra för katternas sundhet, enligt en Darwinistisk teori. De smittas lätt av sjukdomar. Jag känner raskattägare som isolerar sina katter efter varje utställning. Vaccinering är naturligtvis nödvändigt, då raskatten ofta vistas på exempelvis utställningar och har ett oerhört dåligt immunförsvar. Jag tvekar inte ett ögonblick på att våra innekatter är de mest välskötta och omhuldade av katter. Jag har aldrig menat att ge någon ett dåligt samvete därför att de ser efter sina djur. Förmodligen kan man inte göra på annat sätt, såsom samhället ser ut idag. Vad beträffar avel med våra innekatter är det tyvärr så att katten oftast inte själv kan välja. Vi parar gärna ihop individer för att få fram extrema typer. Se bara på våra perserkatter och våra siameser. Jag går inte i försvar för dessa extremtyper.

Vi som har ett katteri (uppfödning) nödgas ibland skiljas från våra älsklingar pga. osämja inom katteriet. Osämja innebär oftast misshandel och förorenande på olämpliga ställen. Då är en omplacering det enda alternativet för att kattindividen ska få bli någorlunda lycklig. Den stora faran för innekatter är deras benägenhet att ibland rymma. Detta är också mycket individuellt. En fertil hane har speciella behov, exempelvis.

Farorna i detta består av att en katt kan ta chansen att hoppa från en balkong och därvid bli väldigt skrämd och i värsta fall skadad. Om den rymmer genom ytterdörren, eller fönstret är den ovan vid faror. Bilar är ett stort hot, vilket innekatten är omedveten om. Men har katten en dröm om frihet? Rannsaka nu Ert samvete! Vill den springa över gräs? Vill den uppleva jaktens spänning? Vill den klättra i träd? Jag säger inget bestämt. Men betänk arternas ursprung och meningen med deras liv (ler lite filosofiskt).

UTEKATTER.

Detta kan vara en hård värld, men den kan också vara kattens dröm. Vid utegång anser jag att katten regelbundet bör avmaskas, kastreras, öronmärkas och vaccineras, men enbart de första åren. Två av mina bästa vänner är döttrar till en veterinär (numera i sorgligt minne hädangången). Han hävdade att alla utekatter så småningom blir immuna mot kattpest och kattsnuva. En av hans döttrar har tre katter. Hon skulle aldrig kunna stänga in dem. Den ena är en Perser. Pälsen måste titt som tätt klippas ner. En Perserkatt kan inte vistas ute med sin långa päls. Den tovas då ihop till outredlighet. Tovor stramar och gör ont. I 10 år ägde hon en okastrerad Perserhane. Vacker var han inte, men min vän ansåg att han var lycklig. Han hade gjort många vandringar. Min vän älskar djur. Ett djur i nöd skulle hon aldrig lämna. Det är till henne jag har vänt mig med bortsprungna katter, skadade fåglar, ja till och med paddor har hon tagit under sina vingars beskydd ”ler”. Man kan bara inte tveka om hur hon älskar djur och hur hon dessutom talar till dem.

På forumet kom någon med påståendet att jag skulle inbilla mig att jag talar med mina djur! Jag måste faktiskt härvid uttrycka min åsikt om hur urbota dumt det var. Ett par enkla frågor… och ni vet alla att Era katter/djur talar till Er…. Ponera att Er katt står vid ett skåp där ni förvarar kattmaten…matskålen är tom… kisse har svansen rakt upp, ögonen har ett vädjande uttryck, kisse jamar… Ni vet inte vad den vill? Ponera att kisse står vid ytterdörren… den krafsar och jamar… Ni vet inte vad den säger?

Vi talar om utekatter. De går ofta ett hemskt öde till mötes. Jag är inte den som förespråkar utekatter egentligen, men kattens drömmar och önskningar kan jag inte bortse ifrån. Jag har sett många kattöden… ofta har jag kunnat hjälpa till. Jag har lyckats placera åtskilliga övergivna katter, antingen till nya varaktiga hem, eller tillbaka till en rättmätig ägare, som väntat och letat. Som jag tidigare nämnt… En utekatt kan vara ok. Men den bör kastreras, öronmärkas, fästingplockas, försäkras och få den bästa tänkbara veterinärvård. Det är helt misslyckat (och det vänder jag mig emot) om man inte ser till att utekatten kommer hem. Man kan riskera att den utsätts för katthatare, satanister och personer som inte ser kattens värde. Den går ofta med öronskabb, fästingar, loppor och helt utan försäkringsskydd.

SAMMANFATTNINGSVIS.

Som jag nämnde hade jag en diskussion med min första Rex (Lasse). Hur mycket älskade inte familjen honom? Hur grät inte barnen? Dock insåg vi alla, man gör det om man är uppmärksam, att Lasse ville inte leva vårt liv. Han är numera ensam gosekatt hos en familj, där han kan vistas ute under uppsikt. Han är kastrat och betydligt lyckligare nu.

Min uppfattning om hur man sköter sin utekatt bör ha framgått av ovanstående. Angående innekatten har jag kanske mest tagit upp praktiska skötselanvisningar. Min önskan för varje innekatt är att de ges möjlighet att känna gräs under tassarna. Detta kan ibland vara omöjligt. Om man har en katt, kanske två går det utmärkt att spatsera omkring med den i koppel. Den bör ges stora möjligheter att klättra i träd.

I katteriet bör man kunna ordna en stor rastgård. Ett klätterträd är nödvändigt… buskar, växter, kattgräs, skugga och en liten överbyggd koja att gå in i är ju idealet. Vi balkongmänniskor har ett större problem…men samma gäller här! Växter, kattgräs, skugga och krypin. Den som har möjlighet kan ju näta in sin balkong. Alla kan inte det. Förslagsvis sätter man då upp en hylla. Katter är smarta (gäller ej kattungar), de hoppar inte för högt. En hundbur, tyvärr ganska dyrt, kan man ju också använda. Se då till att kisses bur kommer högt upp så den kan spana ut över omgivningen.

Så ni som har undrat… Jag tar inte ställning i frågan… för mig ligger den öppen. Det mesta är individuellt, men jag tror dock våra innekatter kan anpassa sig till dessa inhägnader som jag nämnt. Men… vad går upp mot att en mörk natt ligga på lur i ladugården och lyckas fånga en mus!? Vad går upp mot kampen att överleva? Att förmänskliga katten kan, i värsta fall, göra den lika sjuk som vårt samhälle. Vi kämpar för pengar, inte för överlevnad.

DIKT 1: KATTER.

Jag är katten som går för mig själv
Jag är ingens vän och ingens tjänare
Jag tycker det ena stället är lika bra som det andra
/Kipling

DIKT 2: KATTER

Vem vet vad katten tänker
Som över gården gå
Vem vet vad djuren grubblar och tänker på

Vi vet väl knappast något
Om djuren som här gå
Och inte anar vi
Vad katter tänker på

Vem vet vad katter tänker
När de spinner så
Kanske mår de mycket bättre
Än vi någonsin kan må

Vem vet vad katter tänker
Som över gården gå
Det får vi aldrig veta
Om vi tänker aldrig så…

AAD.

Juliet

blev bara 4 veckor

† 2002-05-24

Den 19 april fick min hona – Sofie – 4 vackra Cornish Rexbebisar. Det blev två vita honor, en blå hona och en choklad hane. Jag hade som vanligt känt på mig när det var dags för Sofie. Solvindens har haft 10 kullar och jag tror inte att jag har missat en enda förlossning. Jo, det var isf den kullen som föddes hos fodervärden. Jag brukar alltid oroa mig lite. Inte bara för att jag är en “hönsmamma” till mina katter, utan även därför att jag har erfarenheter av förlossningskomplikationer. Men den här gången gick allt bra. Sofie fick värkar, ungarna föddes somde skulle och var alla komna till världen inom en timma. Dessutom var och är Sofie en underbar mamma som visste precis hur hon skulle bete sig. Samtliga ungar var stora och fina. Man blir glad och lugn! Alla bebisarna fick gott om modersmjölk och de växte och började klättra ur sin balja för att upptäcka världen. En morgon verkade den blå honan – Juliet – ovanligt orolig. Hon pep mycket och högt och klättrade envisare än vanligt uppför baljans kanter. Jag tänkte att det där var en livlig kattunge, men ganska snart förstod jag att det inte stod rätt till med henne. (Det var den femtonde maj, eftersom jag har 4 barn så har jag lärt mig föra journaler så jag kan svara på läkarnas frågor.)
Hon ökade nämligen inte i vikt och det kan jag lova är ett säkert tecken på att det är fara å färde. Så jag vill tillägga att det är extremt viktigt att hålla koll så att kattungarna går upp i vikt. Det behöver inte alltid röra sig om sjukdom. Det kan också vara så att mamman har dåligt med mjölk. Då måste man skynda sig att skaffa mjölkersättning och börja stödmata. Det här hände precis när kattungarna hade börjat smaka på Babycat. Juliet visade dock inget intresse för maten. Jag uppmärksammade att hon var lite klibbig i ögonen. Det kan små kattungar, precis som människobebisar bli ibland. Då tvättar man med koksaltlösning.

Det går fort med små kattungar. Det gäller både tillväxt och avtackling – det känner de flesta uppfödare till. Så var det alltså den första dagen, vilket föranledde mig att börja stödmata kattungen. Jag förstod att hon hade svårt att suga på grund av täppt nos eller halsont. Man rusar inte till veterinären på ögonblicket. Hos veterinären kan det finnas smittor som är farligare än den man själv har råkat få in i sitt katteri. Snuva och klibbiga ögon kan gå tillbaka av sig självt och då stärks immunförsvaret medan antibiotika förstör det immunförsvar som den lilla kattungen försöker bygga upp. Detta rekommenderas ju nu framförallt av läkarna – att man ska ge immunförsvaret en chans. Att man ska undvika att bakterier blir resistenta mot antibiotika. De flesta känner väl till att antibiotika inte hjälper mot en virusinfektion. Därför valde jag i det läget att avvakta med veterinärbesök. Veterinärer kan inte göra mycket mer än att skriva ut antibiotika och ge vätska innanför huden vid en sådan infektion. Juliet hade det än så länge bäst hemma, väl omhändertagen av både mor och syskon. Och än så länge lycklig.
Juliet var väldigt pigg, men snorig, och behövde nu matas flera gånger per dygn med mjölkersättning. Vid varje matning tvättade jag hennes ögon och nos med koksaltlösning som dels löser upp och dels är infektionhämmande. Den sjuttonde maj åt hon med god aptit och var pigg. Juliet skrek inte lika mycket längre och sov mer och lugnt. Jag tolkade situationen som att nu var hon mätt och att vikten skulle börja stabiliseras igen. Nu efteråt förstår jag att det var början till försämring istället för lugn och mättnad. Så här står det i journalen från den 17/5 – “Hon väger 291 gr idag- 280 igår. Den stora vita vägde 382 igår./” Det verkade som hon kom ifatt sina syskon och jag tänkte – bara snuvan släpper och hon kan börja dia igen. Modersmjölken innehåller ju antikroppar av olika slag.

Systern hade fått ett klibbigt öga. Juliet hade inga nedre andningsproblem den 17/5. Men vaknätterna hade börjat. Jag vågade inte sova för jag var rädd hon skulle tappa i vikt igen. En mullig kattunge har ju alltid bättre chanser till tillfrisknande. Den 18/5 verkade Juliet sämre. Det hördes oljud och rosslingar från nedre luftvägarna. Jag började förstå att hon förmodligen hade fått lunginflammation. Om lunginflammationen kunde bero på bakterier skulle hon ju fortfarande ha en chans att klara sig om hon bara kunde få antibiotika. Hon hade börjat få svårt att stänga munnen för att svälja maten. Citat från min journal den 19/5:
” Den lilla blå honan väger 279 gr efter maten idag, chokladhanen väger över 400 gr. Jag har ringt Djursjukhuset och blev rekommenderad att “ta bort” henne. Jag frågade hur man enklast avlivar en liten kattunge och fick till svar att det lindrigaste och snabbaste sättet skulle vara ett hårt slag mot huvudet. Jag klarar inte att ge upp. Jag forsätter stödmatningen – så länge det finns liv finns det hopp. Eller drar man ut på lidandet? Det är en svår samvetsfråga. Sofie tar hand om Juliet och när syskonen diar ligger Juliet ovanpå Sofie. Jag har försökt få tag på Elmér och Melander (veterinärer inom 2 mils avstånd), men ej lyckats. Vill inte åka in till Djursjukhuset enbart för att få höra att hon ska avlivas.”
Jag ringde min mamma och grät så hon knappt hörde vad jag sa. Jag frågade om hon kunde slå ihjäl kattungen. Jag frågade min äldsta son om han kunde slå ihjäl kattungen. Veterinären sa att om man var tveksam skulle man inte göra en sådan sak själv då risken fanns att man hade tvekan i sitt slag så det inte blev tillräckligt hårt. Ingen ville slå ihjäl kattungen. Man sa till mig – klart hon klarar sig!
Det var den natten jag sökte svar hos andra kattmänniskor. Jag har haft katter sedan 1964 och jag har sett en del, men nu kände jag mig rådvill. Jag tänkte på livet, på människorna och jag tänkte på min inställning till dödshjälp (se tidigare artikel på www.kattens.nu)
Citat journal: “MITT I NATTEN (20/1)-285 g efter matning, går in en gång i timman, ska inget sova och åka till djursjukhuset imorgon, de ska få sätta in alla åtgärder, vare sig de vill eller inte efter en timma 290 gr kl 1, går in igen kl 2. Hon tar emot vätska och lite mjölk.”
Juliet blev som min bebis. Nästan som de människobebisar jag vakat över på nätterna, våndats över plötslig spädbarnsdöd och täppta små näsor på bebisar som har haft svårt att tutta.
Kl 5 på morgonen lyckades jag ta mig in till Djursjukhuset i Jönköping. Jag har alltid fått goda råd och bra stöd därifrån. Jag litar fullständigt på veterinärerna där. När jag väl var framme och veterinären tittade på Juliet förvånades hon över att hon ändå inte var sämre. Det kunde vara värt ett försök. Men det var ju bara under förutsättning att jag var stadd vid kassa med minst 2000 pga. jouravgifter. För övrigt skulle behandlingen kosta 126 kr. Någon direktreglering till AGRIA gick inte att ordna på en helgdag.
Undersökning och behandling påbörjades. Juliet fick ligga i sin filt på en värmedyna, hon var ganska utmattad nu. Den lilla… Juliet vätskades upp med sprutor under huden och hon fick en antibiotikaspruta. Hon hade ingen feber, men infektion i nedre luftvägarna. Prognosen var inte god, men det var värt en chans.

Jag fick henne med mig hem igen med skötselanvisningar. Hon skulle ha vätskeersättning och mjölkersättning – det viktigaste var vätska. Vätskeersättningen skulle bestå av vatten, druvsocker och bikarbonat som kokas ihop. Därefter kunde den förvaras i kylskåp ett dygn. All vätska skulle serveras vid ca 35-40 grader. Två gånger om dagen skulle Juliet ha 0,1 ml antibiotika.
Dagen efter var jag hos min ordinarie veterinär för lite mer “normala” saker som vaccination och testikelstatusintyg. Jag diskuterade Juliets tillstånd med min veterinär. Han tyckte jag kunde ge Juliet en vecka iaf när nu antibiotika satts in. Men hans tro på överlevande var också minimal. Jag frågade och han lovade hjälpa mig med avlivning om det blev för svårt.
(Inte för att det egentligen har med saken att göra, men på onsdagen skulle jag åkt in till Jönköping för att avlägga examen i min sociologikurs. Jag skulle lämna in mitt arbete – en vetenskaplig uppsats på 5-10 sidor om moderna samhällsteorier. Av den uppsatsen blev det inget. Jag la ner all min energi på att försöka rädda den lilla Juliet. Det blev nästan som en tvångshandling. Det sista dygnet såg jag till henne var tjugonde minut.)
Den kvällen efter veterinärbesöket tyckte jag att Juliet verkade sämre. Jag ringde två olika veterinärer. Jag hade bestämt mig! Hon skulle få somna in. Ingen av dem svarade i telefonen. Jag hade Juliet innanför tröjan. Hon tyckte om att bäras omkring i lägenheten och hon var fortfarande lite nyfiken på saker och ting. så ville hon springa iväg – jag lät henne gå och då sprang hon iväg och kissade. Jag fick genast för mig att NU hade det vänt och vilken TUR att jag inte fick tag på veterinären. Juliet tittade nyfiket på mig med sina blå, matta ögon. Jag fortsatte matningen. Hon tyckte om vätskan från uppblött RC Babycat. Jag använde 1 ml sprutor. Hon skulle ha hundra sådana om dygnet.
Klockan var 00.00 när jag matade Juliet sista gången. Nu ville hon inte leva längre, det kände jag. Om jag bara hade kunnat hade jag avlivat henne. Hon andades med öppen mun och hade svårt att svälja. Hon blev lite arg, högg mig i tummen och jag tänkte att det där humöret kanske skulle hjälpa henne att klara sig. Hon jamade lite. Jag skulle väga henne, men hon kunde inte längre sitta på vågen, utan låg på sidan. Kl 00.11 upphörde andningen. Jag såg det lilla hjärat picka ytterligare några slag. Jag gjorde inga upplivningsförsök. Jag virade in henne i filten och bar med mig henne, gick runt i lägenheten och storgrät – av lättnad mest, tror jag. Ett lugnt och vilsamt drag föll över hennes lilla söta ansikte. Jag stängde hennes ögon. Hon gapade fortfarande.
Jag vek den lilla filten på bebisvis och virade in henne i den. Jag hittade en liten kartong. Småbarnen sov. Jag lade henne så fint jag kunde och strödde vita blommor vid hennes huvud. Jag ville inte släppa ifrån mig kartongen, ville vara där med henne – tänk om hon skulle vakna ensam? Medan jag pratade med människor på kattforumet låg hon i min skrivbordslåda. När jag ändå förstod att jag måste försöka sova lite bar jag kartongen till Sofie och syskonen. Sofie petade lite på Juliets huvud, sen var det som om hon förstått. Juliet hade blivit stel och kall.
Dagen efter begravdes hon bland andra katter i mina föräldrars trädgård där de bott sedan 1962 och det är mitt barndomshem. Jag fortsatte gråta den dagen också – men mest av utmattning och lättnad. Så mycket hopp på liv, så lite sömn, så mycket smärta över den lilla kattungen… Syskonen som glatt lekte och åt. Medan Juliet knappt han börja upptäcka livet och världen. Nu vet jag. Men i förrgår var allt bara ovisshet och förvirring. Jag visste inte om jag gjorde rätt. Jag fick olika råd! En del trodde på liv, en del trodde på smärtfri död… Det var svåra dygn och de sista timmarna med Juliet var värst. Idag är jag en erfarenhet rikare. Jag kan ge stöd och hjälp åt personer som har varit och kommer att hamna i samma rådvilla situation. Nu kan jag tro på veterinärerna. I förrgår kallade jag dom pessimister. Jag hoppas att jag nu har rett ut alla begrepp och frågor. Men jag kan inte låta bli att tänka – om jag hade avlivat henne på en gång och inte gett hennne den minsta chans med ex antibiotikabehandling – då hade jag ju ALDRIG fått visshet. Vila i frid, min lilla flicka!

© Mona

Husapotek

Tänk på följande

Kontakta alltid veterinär i första hand och vid minsta tveksamhet!

Ett husapotek är till för att lindra akuta eller mindre allvarliga åkommor hos djur och människor. Att behandla en individ med ingredienser från husapoteket är ett mycket stort ansvar.

Tänk på katten som om det vore ditt barn och fråga dig själv vad som kan vara en lämplig akut åtgärd när du inte kan komma till veterinär. Eller när åkomman inte är så akut utan kan vänta lite.

Det finns inga ingredienser i Monas husapotek som inte har provats eller på annat sätt, bedömts vara skadliga för djur eller människor.

Smärtstillande

Ge aldrig någonsin katten smärtstillande medicin för människor.

Det finns smärtstillande som man kan få på recept från sin veterinär.

Katter tål smärta mycket bättre än de tål kemikalier av det slaget.

Öronskabb – akutbehandling mot klådan

Droppa matolja eller babyolja i det angripna öret. Håll för örat en stund så kisse inte skakar av sig oljan innan den har gjort verkan. Använd pipett. (Provat). Kan fungera även på andra hudparasiter.

Ringorm

Har ett lab.test visat på ringorm?

Akut åtgärd nummer 1. Bada katten i ett svampdödande schampo.

Akut åtgärd nummer 2. Inhandla det svampdödande medlet Virkon-S (finns på apotek eller Granngården).

Akut åtgärd nummer 3. Sätt igång att städa och sanera allt med Virkon-S utspädd i en blomspruta 🙂

Det en veterinär kan göra åt ringorm kan du i princip göra själv. Förutom att skriva recept på medicin som ska tas oralt.

Är katten långhårig eller har mycket tät päls kan veterinären också raka den. Då går det snabbare att få katten symtomfri. Veterinären bränner håret. Men är du van så kan du göra proceduren själv.

Ringorm läker ut av sig självt inom loppet av ca 18 månader. Men om det här råder det delade meningar.

Det har gått hysteri i det här med ringormsskräcken. Oftast förlöper den som en helt ofarlig hudinflammation.

Det är en zoonos. Det innebär att det smittar till människa.

Låt inte en smittad katt vara för nära små barn, andra djur, eller personer med nedsatt immunförsvar.

Hur kunde det hända?

LILLA FAY

Vad hände egentligen med lilla Fay?

Hon föddes den 24 februari år 2000 och dog den 29 april samma år.

Den ödesdigra dagen letade vi efter lilla Fay Of Night, lilla bebisen. Hon var dotter till Råådalens Beatrice och Golden’s Jesper. En underbar liten flicka! Alldeles svart var hon. Det kanske inte syns på bilden, men det kommer andra bilder snart. Jag trodde ett ögonblick att hon var choklad. Det ser ju ut så på bebisbilden.

(fotnot, texten är sparad från år 2000 och bilder saknas i nuläget).

Det är ju så svårt med Rexar, pälsen är så tunn när de föds och ofta får man vänta 4-5 veckor innan man ser den rätta färgen.

Ja, den dagen letade vi febrilt, barnen och jag. En av sönerna fick för sig att hunden hade ätit upp henne. Ingen vidare trevlig tanke men det är ju så att man aldrig, helt och fullt, kan lita på djur. Så tanken slog mig faktiskt för någon sekund.

Men till slut fick jag syn på henne. Jag ropade på barnen. Lilla Fay låg horullad runt stammen på vårt apelsinträd. Hon såg, helt enkelt, ut som jorden i krukan. Vi fotograferade henne. Vi var glada att vi hittade henne.

Fay var bortlovad redan innan hon föddes. Jag hade fått 1000:- i handpenning för henne. Hon var en underbar katt, busig, kelen och först med att gå på lådan.

Den kvällen skulle hon besiktigas och vaccineras. Den fjärde maj, exakt på 10-veckorsdagen ,skulle hon hämtas av den blivande ägaren, Jenny. Jenny hade tagit ledigt från jobbet för att kunna vara tillsammans med Fay och hjälpa till att blidka Ida (en äldre CRX), som redan fanns i hemmet. Fay var ju också menad som sällskap till Ida.

Jo, så vi åkte till veterinären som så många andra gånger Fay var först och hon var inte speciellt medgörlig. Jag hade klippt klorna på henne innan och hon högg mig ordentligt i tummen. Lilla gumman sprätte till vid vaccinationen och nålen trängde in i ryggmärgen, mellan nackkotorna. Hon fick en omedelbar krampattack.
Det var en förskräcklig chock. Huvud och ben vred sig epileptiskt. En gäst till vet., som aldrig sett en Rex var också med och blev fruktansvärt illa berörd.

Först trodde alla att hon bara blev arg (spottade och fräste), men ganska snart insåg både vet. och jag att något hade hänt.

Stackars min veterinär! Svettpärlor bröt fram i pannan på honom, han fixade knappt besiktningen av syskonen, han bara ägnade sig åt Fay.

Själv tyckte jag hon fick leva för länge. Jag har läst viss medicin och känner igen en hjärnskada. Visste att allt hopp var ute, när alla andra fortfarande hoppades. Så jag ville att vet skulle avliva henne, men han hade hoppet kvar.

Jag åkte hem med övriga kissungar och lämnade Fay hos min vet för observation. På morgonen ringde vet. Lilla Fay hade då fallit i koma och han beslöt att avliva henne, vilket vi redan tidigare gjort upp.

Så jag måste ringa till Jenny, som varit osedvanligt engagerad, som kattungeköpare. Det var inte roligt precis. Stackars Jenny blev ju alldeles chockad. Hon var inställd på att hämta sin lilla svarta Fay och nu var hon bara borta.

Vad jag kunde erbjuda henne var Fays syster (sv.sköldpadd), en underbar fin och vältypad kisse, men ändock inte Fay. Självklart drog jag ner priset, tyckte så synd om Jenny.

I fönstret har vi placerat fotot på Fay, när hon lekte med krukväxterna. Varje morgon, när jag ser det, får jag tårar i ögonen. Nyss så pigg och busig, andra sekunden en krampande döende. Jag vill bara säga: Håll i era kattungar när de vaccineras! Bättre att syretillförseln stryps några ögonblick än att få en nål i ryggmärgen.

Mona Dahlgren f.d. Åhlin S*Solvindens Cornish Rex. 2000

Hälsotester

Synpunkter från Marie, Fratellos MCO

Texten tillhör Marie, Fratellos Maine Coon

Tillstånd att dela har inhämtats.

————————————————————————————————————————–

Har ni läst de nya rönen om FIP???

Ligger på Nordic forum under sykdom. Det här fick mig verkligen att börja fundera.

http://mainecoon.forum24.se/mainecoon-about410.html

Att FD tagit bort sina karantäns rekommendation när det gäller FIP för att det inte anses vara smittsamt som man tidigare trott står det om. Det får mig att tänka så mycket tillbaka.

Tänk förr när katter avlivades på 80-talet för att en i kattbeståndet kanske dött i FIP. Man trodde att man bekämpade smittan på det viset och att alla katter i den dödes omgivning skulle gå samma väg.

Just därför och med så mycket annat som passerat genom åren så tror jag att man inte ska bli över hysterisk när det gäller nya rön och rekommendationer jämt.

Vem vet om allt är ärftligt t.ex. som vi tror i dag, spekulerar om, forskar i, men inte vet helt säkert, när det gäller så många olika sjukdomar.

Svansknick t.ex. sägs vara ärftligt men det är inte vetenskapligt bevisat. Vet vi säkert ändå vi uppfödare?

Katter kastreras av avelshygieniska skäl pga. av olika sjukdomar eller misstänkta sjukdomar hos sig själva eller släktingar, av och till. Tror det kan vara på gott och ont jag.

Kanske inte ens finns så stor chans för ärftliga faktorer att få fäste när man korsar stamtavlor som i fem generationer är obesläktade t.ex. och generna har en chans att sprida sig precis som Per-Erik Sundgren rekommenderar?

Han är en känd husdjurs avels genetiker. Men jag vet att många tittar väldigt mycket bakåt på den så kallade flaskhalsen och vad som förekom där många generationer längre bak.

(Avel av Sällskaps djur,Per-Erik Sundgren)

“Avel fungerar som bilkörning, det kan visserligen vara bra att hålla koll på backspegeln men det viktigaste är att rikta blicken framåt så att man håller sig kvar på vägen.”

Genetiker råder till att se framåt på den utavel som bedrivs, bara genom att korsa friska katter obesläktade med varandra i en stamtavla i stället för att se för mycket bakåt. Jag känner två stycken genetiker som säger det samma när jag diskuterat och lagt fram mina frågor.

Det är inte alls säkert att farmors gener alls finns i en kattunge t.ex. utan de plockas upp slumpvis från bakgrunden. En inavelsgrad kan variera och är inte som ett teoretiskt schema har jag fått lära mig. Avels scheman är endast ett redskap men kan se helt annorlunda ut när det gäller generna i en syskonskara om man tar DNA tester. Det är därför de kan bli så olika varandra i en kull.

 Vi har att göra med slumpen helt enkelt många gånger. Precis som på oss människor.

Vi vet inte alltid vilka knän och höfter våra förfäder haft och fast min mormor hade dåliga höfter så har både mamma och jag klarat oss fint utan operationer.

Jag tror inte att allt är ärftligt helt enkelt som vi är så rädda för ska vara det i dag. Vissa saker kan säkert ha med foder, miljö och andra komplikationer att göra. Den ärftliga faktorn behöver inte alltid enbart vara boven, men kan säkert vara det i vissa fall också. Men vi vill gärna få till det så att allt är ärftligt när det gäller varje sjukdom, och sen är hela blodslinjen pest smittad för där fanns en släkting som hade det eller det.

Tänk alla FIP experter som varit så säkra på sin sak och så är det så här i dag med FIP faktan. Undrar hur de känner sig som var med där på 80-talet under FIP hysterin. Over Kill.

 Nu skriver jag inte det här för att jag tycker om att avla på sjuka djur och anser att det inte finns några ärftliga sjukdomar och klappar händerna för att jag är så himla ”duktig. ”
Och inte vill testa alls.

Utan jag skriver det för att jag tänker tillbaka.

Ibland kan man lära sig av misstag och kanske inte gå fram på samma sätt nästa gång när någon ny sjukdom uppdagas och alla blir skrämda från vettet.

Menar inte heller att man inte ska bry sig om tester, för jag anser det vara helt relevant att ta till de åtgärder man själv anser vara av vikt i sin avel med hjälp av expertis råd. Inte andra uppfödares råd, för vi är inte experter efter några kullar och efter några artiklar och antal test resultat plus kanske några föreläsningar.

Det betyder inte att alla måste tänka likadant.

Visst måste uppfödare få prioritera vilka tester som anses relevanta för sina linjer.

De som anser sig vilja testa för allt, ja men jätte bra.

Tycker bara inte man behöver frälsa världen för det, som en missionär, som ska pracka på alla andra en religion efter att man valt sin väg.

 Hade en katt som dog av HCM och fann där en röd tråd. Föräldrarna var scannade och de lever än i dag friska och fina.

Min katt dog innan han blev 3 år. Hans föräldrar visade sig sen vara hetro bägge två på gentester.

Kattens syskon lever och mår bra än i dag.

Då blev det väldigt viktigt för mig att testa just genetiskt. Men det var för mig det var viktigt. Jag gjorde det och har fortsatt med det trots att jag blir utpekad som att jag är en lögnare av vissa uppfödare för att jag gjorde något jag trodde på då, gentesterna.

“De är bara dåligt med gentester m.m. uppfödare som håller på med det ljuger har jag läst på en hemsida hos en uppfödare som bara tror på scanning metoden och inte vill gentesta alls.”

Gentesterna lindrade min sorg eftersom jag hade lite fler sämre erfarenheter av scanning metoderna.

Föräldrarna var scannade samt friska och min katt var död…

Felbedömningar både av mina egna katter och några andra uppfödares katter som ledde till onödig kastrering har också fått mig att fundera. Jag tror scanning kan vara bra med men det visar enbart hur hjärtat ser ut för dagen, och HCM kan utvecklas trots scanning en gång om året samt att det faktiskt kan ske felbedömningar. Just för att det är så små variabler berättade Anna Tidholm för mig när två av mina katter felbedömts. Jag trodde de skulle dö av HCM men de frisk förklarades senare vid nästa scanning. Jag kände mig lurad för att jag behövt vara orolig förståss. De lever än i dag 11 och 15 år gamla, son och mor. =)).

Har fler fall… men det blir för mycket och vissa är inte mina katter heller utan uppfödar bekantas.

Min katt som dog i HCM hade ett snabbt sjukdomsförlopp som troligtvis inte kunnat urskiljas i en scanning 1 år tidigare. Man kunde se det efter obduktion att sjukdomen utvecklats väldigt snabbt.

Jag vet en katt som sades vara mycket hjärtsjuk efter en scanning och när han sen avlivats och obducerats så var hjärtat felfritt och uppfödaren kunde inte få tillbaka något på livförsäkringen.

För mig är inte scanningarna heliga för jag vet att det förekommer fel bedömningar då och då. Testerna är dyra och man kan ofta få testa om unga djur och det ger i allfall väldigt lite garantier om framtiden då ett sjukdomsförlopp inte går att förutsäga. För mig är det ett färsk varu test endast.

 Jag har även träffat en veterinär med åsikter om DNA tester vid ett tillfälle.
Han ansåg det vara nummer ett på test listan innan scanning sade han till mig.
Men det var han det…
Jag vet självklart att bärare av generna kan vara friska och fina och tvärt om också samt att det finns massor av andra gener, som vi inte vet något om än och verkligen inte kan konstatera ärftligheten på heller.
Men statistiskt har det bevisats att negativa katter i flertalet fall är friska vid scanning än vad de positiva katterna är. Så en betydelse har den första funna genen i vissa fall bevisat. Det var min sak och mitt beslut att börja med DNA tester innan något hälsoprogram tog dem till sig.

Jag har HD testat ett antal katter och jag har också scannat ett antal katter t.o.m. innan hälsoprogrammet uppfanns. Just för att jag hade ett plötsligt dödsfall på en av mina honors föräldrar för många år sen. Då ville jag checka upp mina avelshonors hjärtan efter den föräldern. En av dem lever än 11 år gammal hon med.

 Bara för att en uppfödare inte är med i hälsoprogrammet betyder det inte att man gillar sjuka katter och inte bryr sig.

 För att jag DNA testat betyder det inte att jag anser att alla ska göra det, eller att jag är bättre än någon annan uppfödare och behöver skryta om mina testresultat och slå det i huvudet på var och en som börjar prata tester, att vi måste rädda hela rasen för att min katt dog.

Det var den ända som dog hos mig på 15 år med MCO, så tidigt av just HCM. Någon gång så blir vi drabbade av något med våra katter, så är det bara.

Helt naturligt och vi gör vad vi kan, men jag tror faktiskt inte vi ska gå på allt för hårt för det hjälper inte katterna eller oss.

Jag tror inte att vi kan överbevisa varandra med fakta heller hur mycket alla än kämpar med sina åsikter på forum t.ex.

Mina åsikter är baserade på mina egna erfarenheter  med mina djur och hur jag lärt mig att se på dem. I dag vet jag inte ens om jag kommer fortsätta med dessa DNA tester för evigt.

Jag ser ingen trygghet i tester direkt för de har inte givit någon särskild garanti för något. Slumpen har varit där ändå.

Det ända som påverkar mig är det jag är med om och jag lyssnar självklart på andra uppfödares erfarenheter och läser. Men besserwissrande, det går bort.

Man kan vänta lite och ha lite is i magen och utvärdera vad som händer. Allt är inte akut.

Sen kommer säkert tiden utvisa, forskningen framskrida och vi kommer lära oss mer och mer precis som det skett med sjukdomen FIP.

Kanske sker det så med HD också. Jag har haft 2 HD fall efter olika linjer. Just dom efter testade föräldrar. En mamma katt var Good men avkomman hade 3.or. En av mina avkommor efter en avelshane som var Good hos OFA, (mamma hans exellent) har dåliga höfter och mamma till kattungen var också avels godkänd i den kombinationen. Jag har haft ytterligare avkomma till mamma med 3:or på höfter som blev Good.

Att det finns kring ca 10%  av MCO katter statistiskt med HD, vissa 2:or då och vissa 3:or, som testats och resten friska är en sak jag funderat över. Av de få procent som har HD konstaterat är det inte så många katter som visar symptom och en del resultat som räknas in är enbart bortagna av avelshygieniska skäl. Jag vet inte om jag anser att varje individ behöver HD röntgas innan avel bara för att de finns en viss procent som kan ha HD. Vissa vill plocka bort även 1.or har jag förstått ur avel.

Jag tycker inte det är relevant med de stora åtgärds programmet som det propageras för och det ger inte särskilt mycket garanti heller. När jag fick höra talas om att det inte var Audells rekommendationer att HD röntga varje avels katt utan uppfödares egna önskningar då blev jag faktiskt ännu med förvirrad. Han ska ha sagt att han inte anser HD vara en sjukdom på katt.

Än har jag inte haft HD sjuka, halta katter här hemma men visst kan det hända någon gång i framtiden likväl att jag haft en som dött i HCM.

Vet att alla djur döljer smärta. Hästar är verkligen bra på det. Annars kan de bli utstötta eftersom de utsätter hela flocken för fara när de visar sjukdoms symptom. Katter är inte unika när det gäller just det.

Det är mitt val att inte testa för HD mer. Jag rider inte och tränar inte heller mina katter hårt.

Den dagen jag anser att mina katter verkligen har HD problem då får jag ta en fundering kring att kanske börja testa igen då.

 Normal : 509 ( 55.8%)
Gränsfall: 102 ( 11.2%)
Grad 1 : 197 ( 21.6%)
Grad 2 : 79 ( 8.7%)
Grad 3 : 26 ( 2.8%)

 Jag blir ärligt talat inte klok på allt vad det gäller tester. Bara snurrig och irriterad och det värsta jag vet är nog att en del är så tvärsäkra på att allt är så rätt med testning och hur man ska gå vidare efter resultaten. Tänk om det är så att vi gör skada på det här viset utan att förstå det i dag?

“Visst, testar man för allt, ja då har man gjort vad man kan för rasen, eller?”

Men jag kan ändå inte se det som relevant till de djur jag tittar på och levt med i många år vissa av dem, att de ska vara tvungna att genom gå, scanning flertalet gånger i sitt liv, Hd rtg med nedsövning, Fip, Fiv och Felv tester, Pkd, gentester och än mer kanske kommer eller redan har rekommenderats som jag inte uppdaterat mig om. Sen tillkommer allt annat också som behövs löpande, tandsten, vaccineringar hälsoundersökningar m.m.

 Kanske är det inte så fel då att uppfödare prioriterar i den här test djungeln och satsar på det som de anser vara relevant att satsa på just på sin avels linje de jobbar med? Eller ska tyngden ligga på allt detta samtidigt verkligen? Ska vi sålla alla avels djuren efter alla testresultaten från alla olika åkommor vi söker efter?

Är det vettigt i längden? Vad händer med rasen?
Blir de bara friskare av alla undersökningar och åtgärder?

 Jag tänker på ett frö vi planterar. Om vi ideligen gräver upp det för att se hur det gror så blir det stört och vill till slut inte sätta sina rötter.

Hur parar sig vilda djur. Ser de sig om i avelsbasen och kollar in alla testerna?

 Vad som också är oroande är att alla de här sjukdomarna finns på alla raser överlag men att just Maine Coon blivit väldigt utpekad som en mycket sjukare ras än andra fast att det inte ens finns fakta som bevisar det.

Det finns andra raser som är drabbade av vissa sjukdommar som MCO testas för i större utsträckning än Maine Coon, men Maine Coonen har blivit utpekad i allmänhetens ögon som rasen som är sjuk för det har vi indirekt talat om med alla dessa testrekommendationer tror jag.

En massa människor som börjat testa mot en salig blandning av sjukdomar hos en katt ras.

Jag anser att rasen är under forskning och egentligen borde vi få massor av bidrag till alla tester som hjälper veterinärer att lära sig något om dessa sjukdomar på katter generellt, många gånger på vår bekostnad och på just Maine Coonernas.

 Vi tar många individer ur avel av olika anledningar utan att vara säkra på att de ned ärver farliga sjukdomar för att vi ev. tror att det kan vara så och de ställer upp på alla dessa undersökningar sövs ner m.m. som försöks djur.

Fascinerande är också uppfödares sätt mot varandra. Vissa lägger näsan så djupt i blöt i andras uppfödningar så det verkar nästan som om det leder till syrebrist i hjärnan.

Varför inte fokusera på sitt eget och ge andra frid och lust att ta hand om sina katter på det bästa sätt den förmår.

Är det här relevant allti hop jämfört med hur katterna mår?

 Den som söker han finner.

 “Är katten orolig kan det dock vara nödvändigt att ge den lugnande medel, eftersom det är viktigt att den ligger alldeles stilla på undersökningsbordet.

Ett besök hos veterinären är ofta stressande för en katt. Rummen är utrustade med undersökningsbord, datorer och nödvändiga kliniska instrumenter. …”

Sen allt annat vi gör med dem. Utställningar, bad, parnings besök, lång resor m.m.

Hur mycket tester ska en katt behöva genomgå?

Till startsidan