Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Att bära sitt barns urna till urnsänkningen

Att bära sitt barns urna till urnsänkningen

Nu gör jag uppenbarligen ytterligare ett kaotiskt hopp

Jag hade nog inte förstått någonting. Hade inte förstått att vid kremering går man genom smärtan en gång till. Trodde aldrig jag skulle fixa det.

Jag packade alkohol i min väska

Om det nu skulle bli outhärdligt. Och så klart var det outhärdligt.

Men det kändes verkligen inte som om det fanns något, som helst hjälp, ingen medicin eller något alls, som skulle kunna lindra smärtan.

För mig var urnsättningen som en andra begravning.

Minns när pappret kom att min andra sons aska var klar för urnsättning. Jag kanske har glömt vad det heter.

Urnsättning

heter kanske inte så.

Urnsänkning låter mer normalt.

Men vad tusan är normalt när man ska begrava sitt barns aska?

Jag kom in i kapellet och såg din urna,

en urna som vi hade valt. En av de billigare förstås. Din bror var jordbegraven. Och om ni två skulle vila sida vid sida behövde Du, mitt älskade barn kremeras.

Ja herregud, hur många gånger har jag försökt föreställa mig hur du brann. Ditt långa vackra hår som krullade sig.

Hur du bit för bit försvann.

Och hur man sedan krossade alla överblivna ben för att få en kompakt aska att lägga i en urna.

En urna med ditt namn, Anton.

Du som var mitt barn, min son som jag burit precis under mitt hjärta.

Och jublat av lyckan över att vänta mitt tredje barn.

Att igen bära dig under mitt hjärta och på min mage,

var egentligen inte så stor skillnad.

Det kändes som om jag var i nionde månaden och just på väg till BB.

Verkligen inte alls som om jag bar dig till din sista vila i en urna som var lika stor som du när du just skulle födas.

Din pappa sänkte ner din aska bredvid Jesper.

Jag hade burit dig dit. Du hade stöttat dig mot din lillebror. Tills han inte fanns mer en dag.

Nu är ni tillsammans igen.

Serverat på Nobelfesten

Tarot som verktyg till andevärlden

Tarotkorten

Det är många som skriver om att tarotkorten är ett “verktyg”, till kontakt med andevärlden.

Samt att de arbetar med sina andliga guider för att få svar på frågor.

Jag tänker att man därmed förringar betydelsen av tarotkorten som är ett mycket gammalt fenomen.

Det kan vara så att en person har svårt att lära in grunderna i tarotkorten.

Tarotkortleken har 78 stycken kort.

22 av dessa speglar livets större händelser.

Övriga kort speglar personer och händelser i det vardagliga livet.

Men det finns också de som använder tarotkorten intuitivt.

Man tittar på kortet och får till sig känslor och tankar.

Detta kan vem som helst göra, utan någon utbildning alls.

Då är det dock inte en regelrätt läsning man får.

Jag har inga synpunkter på det egentligen.

Förutom att när man läser intuitivt har det inget med tarot att göra.

Vart och ett av dessa kort innehåller arketyper (symboler).

Psykologen CG Jung jobbade mycket med dessa arketyper. Både Jung och Freud använde sig av tarotkort för att göra karaktärsanalyser.

Ska man som jag kunna kalla sig tarotmästare, bör man kunna psykologin och hur det undermedvetana samverkar med ens synintryck.

Det är varken konstigt eller fel att använda sig av så kallade “verktyg”.

Men i allt andligt arbete bör man ha fått hjälp att hitta sin “ledare”, och med hjälp av denna ledare inleda varje session för att undvika de mörkare krafterna att tränga sig på.

När man arbetar med andevärlden i grupp, lär man sig att öppna upp och stänga ner.

Alldeles för många går omkring och är öppna för alla slags entiteter.

Inte allting därute är rosa, fluffigt eller gudomligt.

Tarotkortet du ser på bilden föreställer “The Fool” och är scannat av mig personligen.

Kortet kommer från The Llewellyn Tarot deck och kommer att förklaras närmare när jag får tid och inspiration. Det blev mitt eget “dagens kort” och även om jag förstår vad det betyder för mig, behöver det inte alls betyda samma sak för dig.

Jag har en psykologisk inriktning och följer den jungianska läran.

Men jag vet inte om det finns något som heter “den jungianska läran” egentligen. Jag tror på den samlade visdomen i Akasha som bland annat innebär hur vi tolkar olika symboler.

Den som är nybörjare och vill tolka mer än intuitivt råder jag att välja The Rider Waite Tarot.

Just på grund av symbolerna.

En katt är som en katt och en hund är som en hund. De är olika. Jag tycker inte man kan ersätta katten med hunden i en tarotkortlek som ska tolkas symboliskt.

Om man tolkar intuitivt har symbolerna inte samma betydelse.

Men då behöver man heller inte kalla det att man läser tarotkort. Det finns massor av andra inspirationskort. De flesta innehåller ändå en skriftlig tolkning som medföljer.

Med mig kan man gärna diskutera symboler.

Man kan inte bli fullärd. Det finns alltid nya saker och situationer att tolka.

Välj ditt medium noga innan du ber om hjälp.

Långt ifrån.

 

Och det var lite av det som kom till mig just idag, inatt.

På återseende!

Mina två yngsta söner dog med fem veckors mellanrum

Mina två yngsta söner dog med fem veckors mellanrum

 

Den femte december 2017 dog min son.

Jesper blev 24 år och dog på ett stödboende av en överdos av det receptfria läkemedlet loperamid. Även känt som Dimor, Immodium och liknande.

Mina söner självmedicinerade med olika kemikalier och substanser sedan många år tillbaka. Och det skulle bli svårt att sammanfatta bakgrunden i ett enda inlägg.

Livet hade inte varit en dans på rosor de senaste 30 åren.

Det visade sig att samtliga i vår familj är/var drabbade av olika grader inom autism-spektrat. Och med alla de problem som det för med sig.

En mamma vet nog alltid om något inte stämmer med hennes barn. Men blir alltför ofta misstrodd.

Livet kom att präglas av allt vad autism innebär. Kontakt med psykiatrin, LSS, habiliteringen, team autism för att inte tala om eländet “skolan”. Skolan förstörde mitt liv. Det låter hårt kanske. Men den dag jag berättar om hur skolan förföljde och hur de behandlade vår familj, kommer nog ingen tycka att uttalandet var för hårt.

Men det tar tid.

Allting tar tid numer.

Från att ha varit ett överaktivt nervvrak, förvandlades jag den 5 december, till en utslagen, gråtande och sörjande spillra som mest satt och grät.

För varje steg jag tog, för varje andetag jag andades och för varje slag mitt krossade hjärta slog, försökte jag ta in tanken – Jesper är död, Jesper är död, Jesper är död… det lät så inne i huvudet hela tiden. Inga andra tankar eller handlingar fick plats.

Likt en zombie planerade jag för mitt barns begravning.

Vänner stöttade mig i att ordna med begravningen för mitt älskade barn.

Precis när de levande människorna började avsluta sina bestyr inför ett fridfullt julfirande.

De dagarna gick jag omkring i någon slags bubbla. Där illusionen var att inget ont hade inträffat. Jesper var bara bortrest tillfälligt. Min son skulle snart komma hem igen. Det trodde jag på.

Själv anade jag inte vilken fasa som skulle möta mig den 12 januari 2018.

Jag brukar benämna tiden därefter för:

Åren som försvann. Min själ var bedövad. Mitt mammahjärta i tusen bitar. Min son var död. Han hade just fyllt 24 och skulle börja sitt nya drogfria liv. Vi skulle skriva en bok tillsammans. Den skulle heta “den långa vägen hem”.

Istället hjälpte jag min döda son att få hans tankar på pränt, genom att sammanställa “Jespers bok”.

Ett bristande fokus gör att ord och tankar faller ihop till en tjock klump som gör mitt huvud tungt och min kropp utmattad.

Och jag vill bara sova.

Min historia är lång.

Det finns så mycket att säga och berätta. Jag vet inte var jag ska börja, eller om det alls går att berätta allt som har hänt.

Jag tror inte på döden. Inte heller tror jag på jultomten.

Små barns världar är förunderliga.

Precis som Jesper skrev: Det mesta är illusioner av något vi hoppas på.

Presentation av mig själv

https://solvinden.blogbiz.se/mer-om-mona-dahlgren/

Skrivandet har alltid varit som en ventil för mig.

Bakom mig har jag många års bloggande på olika portaler.

Jag har precis startat upp en blogg på denna portal.

Men det krävs en del för att komma igång.

Med tanke på vem jag varit och vem jag blivit.

Hur tidens tand har förändrat mig, påverkat mig, slipat  mig, lärt mig olika sätt att hantera den ångest som följt mig genom livet.

Panikattacker.

Rädslor.

Separationsångest.

60 år har gått.

Och vad som jag känner gör mig speciell är allt jag fått gå igenom.

Och ändå hitta sätt att leva.

Med fem veckors mellanrum förlorade jag mina två yngsta söner.

Det är vad som väger tyngst sedan tre år tillbaka.

Dess för innan var det kriget för acceptans av deras beroendesjukdom.

I den här bloggen är min tanke att vara inspiratör för den som kan ta till sig mina sätt att överleva en sådan fruktansvärd förlust.

Jag kan direkt säga att sedan jag kom i kontakt med tarotkort för kanske 30 år sedan, har denna kunskap utvecklats och gett mig råd inför varje svår stund.

Och för varje lätt stund.

Min andra livlina är kundaliniyogan.

Jag kanske varvar min blogg, genom att berätta om min resa genom livets mörkaste hörn –

med att återfinna inspiration och att kunna se framåt.

Jag är för avkriminalisering av cannabis.

Jag baserar det, först och främst, på att våra barn inte ska kriminaliseras i ung ålder och därmed bli stigmatiserad.

Jag har även ett rikt liv, med många intressen och mina husdjur speglar min vardag.

Jag är aktivist, rebell och har en styrka som jag kanaliserar från andevärlden.

Tack för att du läste lite om mig!

Hej världen!

Välkommen till Blogbiz, här är vår guide hur du kommer igång enkelt

Varmt välkommen till Blogbiz vi hoppas du ska trivas 🙂 Varma hälsningar Blogbiz team

Ps, här är vår guide hur du kommer igång enkelt: https://blogbiz.se/starta-blogg-blogbiz-steg-steg/ och en guide för hur du får en stor blogg https://blogbiz.se/sociala-medie-guide/

Till startsidan