Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Inlägget innehåller annonslänkar från Clarins 

När tiden stannade!

Sorg!sipp

Den 5 december 2017 upphörde min tidsuppfattning. Det var som om tiden stannade och att de kommande tre åren höljdes i ett dunkel. De första veckorna därefter fanns bara en enda tanke i min hjärna – “mitt barn har dött! Jesper är död!” Mer om det kan du läsa här!  Och det var inte så att tiden stod still, utan veckorna rann ju undan enligt varje normalt funtad kalender. Det var ett annat sätt att uppleva tid. Det var inte som en tomhet heller, utan mer som att vara uppfylld av hela denna enda tanke att mitt barn hade dött. Tiden handlade om att för varje dag förstå lite mer att allt inte var en mardröm. Det hade hänt! Det som jag fasat för och anat, utan att våga tänka tanken fullt ut. Jag visste, men jag visste bara inte n ä r blixten skulle slå ned. Det var som att vandra i ett tillstånd där åskan mullrade men aldrig kom tillräckligt nära för att bli verklig med blixtar och kraschar.

Den 12 januari 2018,

hade jag gått i dimman och träffbedövningen utan att lyckas förstå innebörden av att ens barn är dött. Det är borta för alltid. Barnet man tillverkat, burit under sitt hjärta, andats åt, fött och närt med sin egen kropp, det kommer aldrig mer att finnas. Aldrig mer hans steg i trappan, aldrig mer ljudet av hans skateboard som rullar nedför backen, aldrig mer tryggheten i att höra hans steg i trappan, hans levande steg på väg hem. Hem till mig, mamman, som redan börjat sakna barndomsåren. Då när man kunde ta dem under armen och bära hem dem, istället för att de skulle utsättas för fara. Den 12 januari hörde jag mitt andra barns steg i trappan. Trappan hem.

Anton
Anton effekter

Men det var inte mitt barn,

det var två poliser och en präst. En bägare kan inte bli mer än full. Att förlora båda mina yngsta barn så tätt inpå var bara för mycket. Bägaren rann över, men blev aldrig mer än full. Det finns en gräns för hur mycket smärta man kan ta så nära inpå vartannat. Jag har ju skrivit mycket redan om detta. Och när orden väl börjar flöda kan de vara svåra att stoppa. Även om jag egentligen hade tänkt skriva om något annan. Nämligen: “hur gör man”? Det finns inget “gå vidare” sa en klok person och nej inte heller ä r det något vidare, enligt densamme. Så tiden som stannat och åren som försvann får jag berätta om någon annan gång. När jag kommer igång med skrivandet, vilket händer ganska sällan, men ändå då och då.

Hur man gör:

Vi människor är alla olika i vårt sätt att hantera konflikter och svårigheter. Och när någon är mitt uppe i ett sorgearbete är det inte mycket man kan göra. Trots att man inte kan gå vidare utan barnen, ska man ändå vidare (för att fortsätta filosofera på min nyfunne väns tankegångar). Jag håller helt med. Ingen går vidare på d e t sättet. Ögonblicket har etsat sig fast, förlusten är evig och det är ingenting man kan backa tiden för att ändra på. Det var dags att gå helt enkelt. Tiden var inne, tiden stannade, deras tid tog slut. Medan min klocka fortsatte ticka. Och mina två äldre barns klockor också. För vår skull! För vår förminskade älskade familjs skull – därför behöver man leva vidare, aldrig g å vidare, aldrig utan mina barn. Gå framåt.

Låt sorgen vara som den vill.

Den kan ta lång tid. Den kan komma omgående. Vi är olika. Vi tycker att ingen förstår, men vi som sörjer behöver ändå förstå. Om vi ska leva här tillsammans. Var inte rädd för sorgen. Sorgen är en läkande process. Förlusten något helt annat. Så jag tänker som den livscoach jag tycks ha landat som, att vi bara börjar där den här gången. Låt sorgen vara och ta den tid det tar. Gråt om du kan, låt bli om du inte kan eller vill. Försök att förstå dina medmänniskor om de råkar säga att du måste “gå vidare”. Vad ska de säga? Vad sa vi själva innan vi förstod djupet i att mista ett barn?

Och du som möter oss,

vi som är i det mörkaste av mörker, vi som gråter dygnet runt, vi som kanske drar oss undan, självmedicinerar, doktors-medicineras (nytt och användbart begrepp), låt oss vara! Det är ok, tror jag, att beklaga förlusten. Sorgen kan man egentligen inte beklaga. Den är nödvändig, vare sig man ska stanna, backa eller “gå vidare”. Låtsas inte som om ingenting hänt. Vi vill ju att hela världen ska minnas och sakna de vi förlorat, men aldrig slutar älska. Men snälla, försök inte pracka på någon förklaringar, existentiella frågor, religioner. Sluta hitta på sätt att trösta oss! Som om någon annan, bättre än vi själva, kan tala om hur vi tar oss ur dimman och sakta föser igång tiden igen.

Sjukhus akuten väntrum

 

Ett litet tips för Dig som firar Mors Dag!

Water Lip Stain

 

Idag har jag skrivit till herr/fru överförmyndare

Idag har jag skrivit till herr/fru överförmyndare

Alla namn bör vara strukna, men om jag missat något, må det vara hänt. Vi är ändå båda två rebeller med stark egen vilja för vad som är rätt och fel

2021-05-03

Till:

Överförmyndaren

Bakgrund:

Hej, mitt namn är Mona Dahlgren. Under ca tio år hade jag förtroendet att vara god man åt min son Anton Utsi Åhlin 1991-09-12 – 2018-01-12.  Det var när mina pojkar blev sjuka i beroendesjukdom som jag tappade greppet. Helt och hållet öppet, överlämnar jag detta brev, som jag spridit över sociala medier och som jag hoppas kan hjälpa mig till min rätt att hålla en fortsatt nära kontakt med en av mina vänner, även efter svår sjukdom drabbat min vän.

Därmed spårade min ekonomi ur och många räkningar gick till kronofogden.

Vår familjeterapeut som vi fått fick ta hela min situation i sina händer. Jag kunde inte ens tala normalt. Och inte sluta gråta. Jag bröt ihop och jag är numer sjukskriven för fördröjd stressreaktion och lever ett mycket torftigt liv, men kämpar ändå.

Minus 7000 kr i inkomst

Min inkomst på deklarationen är minus 7000 kr. Hur kan det bli så? tänkte jag. Men så insåg jag att jag, trots att jag endast har försörjningsstöd, tagit av detta och försökt betala av mina skulder. Jag börjar nu inse att man kanske inte kan leva på minus 7000 kr, när man samtidigt blir utdömd som olämplig att hantera andras ekonomiska situation på grund av dessa växande skulder.

Från 8000 kr till 30000 kr så mycket kan din skuld växa om du blir sjuk i Sverige på 2000-talet

Under tio år steg en skuld från 8000 kr till 30000 kr. I min situation behöver man stöd från sin omgivning. Jag vet hur det är att leva i välstånd och jag vet hur det är att leva i svår fattigdom. Trots detta frågade de mig i Eksjö om jag efter Antons död kunde tänka mig att ta fler uppdrag som god man. Jag valde då att tänka över det då jag var i svår sorg då båda mina yngsta söner hastigt gick bort med fem veckors mellanrum.

Den 5 december 2017 dog min yngsta son Jesper

Han var  endast 24 år gammal.

Ber till Gud om barmhärtighet vid sönernas grav

Den dagen valde en av mina vänner sedan 16 år tillbaka att komma hem till mig och hjälpa mig. Den personen heter xxxxxx . I nästan tre år stöttade personen i  fråga mig.  Personen var med på båda pojkarnas begravning och vi levde i stort sett tillsammans. Ibland hos mig, ibland hos honom. Det strulade ibland för xxxxx har ju sin bakgrund och jag var och är i svår sorg. xxxxx hjälpte mig med våra två hundar.

Jag orkade inte

Jag hade svårt att ta hand om dem, även om min son Carl hade hand om den ena helt och hållet. Den ena stora hunden ramlade och fick en korsband-skada. Hon kunde inte gå i trapporna. xxxxx bar henne upp- och nerför två trappor. Så klart vi kom nära varandra i allt detta. 2019 gick även min mor bort i sviterna av dubbelsidig inflammatorisk bröstcancer. Jag följde henne till och från behandlingarna tills jag insåg att hon var ett forskningsobjekt som verkligen inte ville åka till Ryhov. Hon kunde inte ens ta på sig skorna. Fötterna var så svullna.

 xxxxx hade fått en hjärnblödning.

I slutet av förra året (2020) tappade jag bort xxxxx. Hen hade varit hos en kompis och där hade hen fått en hjärnblödning. Jag försökte ringa sjukhusen gång på gång, men ingen ville släppa fram mig. All information gick via en kvinna som xxxxx har varit gift med och som han har ett barn tillsammans med. Det var ok för mig att få information den vägen.

Nu hade xxxxx vaknat

En dag ringde hon och berättade att nu hade xxxxx vaknat och det första jag gjorde var att ringa till vårdhemmet, där hen uppgavs befinna sig . Så glad att äntligen få se xxxxx vid liv igen. Jag vill gärna poängtera att även om vår vänskap var djup passade vi inte ihop som ett par. Men hen var vännen som höll om mig när polisen och prästen varit här och berättat att min son var död. Jesper var död. Han blev 24 år.

Jag har fått prata med xxxxx

Alla har varit så tillmötesgående. Jag har fått prata med hen i avdelningens telefon då hen inte kunde hantera sin egen. Jag var och hälsade på hen på  vårdhemmet,  och hen sa att hen skulle få god man och att hen ville att jag skulle vara det åt hen. Hen ställde upp för mig .så jag sa att, jag ställer upp för din skull.

Även om jag egentligen inte orkar så hade jag gjort det för hen.

Jag har kunskap och erfarenhet. Överförmyndaren bedömde dock att jag, på grund av, min ekonomiska situation inte dög att hjälpa xxxxx när hen ville det. Det var ok med mig, inte med hen. Och inte heller med hens familj som har en bakgrund av missbruk och kriminalitet. Nämligen xxxxx och xxxxx. Hens egen son tog avstånd.

Det var inte lugnt att bli utdömd

Det var, som sagt lugnt för mig att slippa vara god man. Men det var inte lugnt att bli utdömd på grund av det som hänt mig.

Har blivit ”dumförklarad”

Och xxxxx har inte fått information om att hen ska betala till gode mannen och inte heller information om sina egna rättigheter. Den som tagit på sig  uppdraget har inte informerat xxxxx om vilka rättigheter hen har. Hen kan till exempel välja bort kostnaden för god man och skriva fullmakter istället. Jag har pratat med xxxxx. Hen har blivit ”dumförklarad” och tror på det också.

Hen är inte dum, hen är den hen var, men kan för närvarande inte resa sig själv ur rullstolen. Detta är en tragedi då det är den andra hjärnblödningen som drabbar hen. Det går att prata med hen som förut och förklara hans rättigheter. Hen glömmer snabbt. Närminnet finns endast på skrivna lappar.

Blev nekad att ringa, mot xxxxx vilja

Frågan:

xxxxx har fått egen telefon. Hen har fått den av sin gode man, När jag ringde till vården för att prata med xxx säger de att jag ska ringa till hens egen telefon, men jag har inte numret. När jag hälsade på xxxxx senast hade hen träffat sin gode man och bett densamme lämna numret till mig. Detta förnekar nu den gode mannen och uttrycker på ett mer eller mindre aggressivt sätt att endast  xxxxxx och xxxxxxx (hens mamma), ska ha kontakt med honom. Slänger på luren i örat på mig och förnekar samtidigt att xxxxx bett honom att lämna numret till mig. Den gode mannen beter sig otrevligt och jag blir ledsen och sårad. Hur kan jag hitta xxxxs gode man och ringa till honom om inte xxxxx själv bett mig om det?

Jag ringer och stör p.g.a blivit motarbetad av gode man

Jag ringer och stör vårdens personal flera gånger under kvällen, vilket känns jobbigt, då jag vet under vilken stress de jobbar. Jag ber dem gå in till xxxxx och hjälpa hen att ringa mitt nummer så jag får prata med hen. Xxxxx vidhåller att hen bett gode man lämna sitt nummer till mig. xxxx vill ha kontakt med sina närmaste vänner. Den gode mannen jobbar för sin klients intressen och ska lämna numret till de som xxxxx vill prata med. Uppmärksamma huvudmannens behov av sociala kontakter, är något som ingår i gode mans uppdrag. Det är svårt för personalen att lämna ifrån sig avdelningens telefon då det är en larmtelefon.

Personalen har varit oerhört förstående och hjälpsamma.

Men som att god man slänga på luren när en av xxxxx närmaste vänner ringer och frågar efter numret är under all kritik. Samt att förneka på ett aggressivt sätt att xxxxx bett gode mannen att lämna numret till hens vänner.

Personalen var hjälpsam. De hjälpte xxxxx att ringa upp mig sedan jag lämnat mitt nummer till dem.

Otroligt ovänlig

Efter allt detta ringde jag återigen upp xxxxx gode man och ville berätta att xxxxx vill ha kontakt med sina vänner, inklusive mig.

Jag upplevde återigen personen otroligt ovänlig vid konfrontation. Samtalet avslutades med att gode man sa att om jag ringer upp xxxxx så får jag numret. Hur ska jag kunna ringa ett nummer som inte lämnas ut? Jag berättade att jag överväger att anmäla gode mannen och får avvisande svar och hen säger samtidigt att hen har vittnen. Vittnen till vad hann jag inte fråga förrän jag åter fick luren i örat.

Om den gode mannen i fråga är något mer än god man, till exempel förvaltare, så har ju personen rätt att förhindra xxxxx att utföra vissa saker. Men när jag var god man åt min son stod det att jag skulle tillvarata min sons intressen och inte förvägra honom kontakt med sina vänner.

En kontakt med mig borde sålunda uppmuntras, istället för att försvåras

Vill också påpeka i sammanhanget att jag själv förmodligen är den enda drogfria personen i xxxxx närmaste krets. En kontakt med mig borde sålunda uppmuntras, istället för att försvåras. Är det inte xxxxx som är huvudman? Hur väljer ni era gode män?  Väljer ni de som vill tjäna pengar på andras olycka, eller väljer ni någon med empati?  Enligt xxxxx själv har den utvalda gode mannen haft många huvudmän under åren. Hur kan ni tillåta att en gode man bestämmer över sin huvudman. Som tidigare sagts ska väl en god man tillvarata sin huvudmans intressen?

Kan ni förstå hur sårad jag känner mig när den person som först befann sig vid min sida vid mitt yngsta barns död, förnekas kontakt av en god man? Hjälp mig förstå detta!  Och hur jag kan anmäla kränkningen av min person?

Jag kan förstå att ni har ont om gode män, då inte många vill ta ett så pass oavlönat arbete. Men någon måtta får det väl vara på allt eller hur?

Såvitt jag vet har xxxxx inte blivit omyndigförklarad. Möjligheten att omyndigförklara någon försvann tydligen 1989. Om det skulle vara på det viset, tycker jag att den gode mannen ska sluta kalla sig själv gode man, enligt nedan:

“Den gode mannen har ingen bestämmanderätt över huvudmannen

Allt som den gode mannen gör för huvudmannens räkning måste ske med dennes samtycke om huvudmannen förstår vad saken innebär. Det innebär att huvudmannen har kvar sin rättshandlingsförmåga och har full rätt att bestämma över sina egna angelägenheter och sin egendom.”

Att sörja för sin huvudmans personliga intressen ingår som en av tre i uppdragets hörnstenar:

Mvh Mona Dahlgren 0702925485

Det här handlar om sorg

Det här handlar om sorg

När sorgen slår till

När sorgen sliter undan mattan du trott du stått stadigt på med dina fötter, vad ska du göra då? När sorgen kommer plötsligt och ibland är väntad och ibland oväntad. När du vet att någon ska dö, eller när du bara känner på dig att någon ska dö. Och du får beskedet…

När sorgen ska delges,

då är det ofta läkare som pratar med de anhöriga. Det händer oftast efter att en person har haft en sjukdomsperiod som har avancerat med tiden.

När sorgen ska delges plötsligt,

då handlar det ofta om en olycka. Det finns många sorters olyckor i vårt liv. Varför finns de? Man kan undra.

Jag lever med sorg varje dag,

Till att börja med var det väl ganska lindrigt, med anhöriga som levt sina liv, gamla som är redo att gå över. Eller vad man ska kalla det. Då jag är troende har jag valt att säga att de har gått över. Som vanligt när jag låter orden flöda publikt är det lätt att få till en roman. Men samtidigt är jag så pass traumatiserad och hjärntrött att jag inte kan tänka längre än så här.

Att leva med sorg är inte alls så negativt

Man lär sig mycket om sig själv, man ser sitt och andras ego och i bästa fall får man en ödmjuk insikt om att alla är en del i livspusslet, vare sig de begriper det eller inte.

När det gäller sorg, har jag valt att agera som inspiratör.

Inte alla är intresserade av att lyssna. Och jag kanske inte heller är intresserad. Men det måste jag vara, eftersom jag har minst en son som driver mig. Visserligen anses han vara död. Men samtidigt kan man undra, när folk känner av honom och upplever hans själ.

Sorgens innersta kärna är att vi minns dem.

Så länge vi minns dem, finns de. Jag är säker på att det är så. Alltför många tecken, alltför många uppmaningar och alltför många upplevelser, gör att jag tror jag kan säga att jag vet att min yngsta son inte har lämnat oss. Det var en olycka, ett missförstånd, ett fel, för jag vet att han ville leva idag vill jag leva

Idag vill jag leva,

så sa Jesper till mig när han var insatt på medicin som passade för honom. Medicin fungerar olika på alla. Den medicin som är bra för en viss individ är kanske inte bra för en annan individ. Men snälla, sluta dra in folks mediciner! Bara för att det handlar om hur en människa mår psykiskt? Vem vågar dra in medicinen för den som har en fysisk sjukdom? Intressant fråga, på min ära.

Till dig som har mött sorgen just nu, kanske idag,

du har ett arbete framför dig. Du behöver få svar på dina frågor och när du fått svar så behöver du ännu ett svar. Och frågorna tar aldrig slut. Jag, som medium, kan förmedla en kontakt mellan dig och din döda anhöriga. Om den anhöriga själv tycker att det är en bra idé. Välkommen att kontakta mig! Den som behöver mig hittar mig. Och du behöver sätta igång din process med läkandet av din sorg.

Julen närmar sig igen, den fjärde julen

Hur kan det vara möjligt?

Hur kan tid gå så snabbt? Hur kan det kännas som om tiden stått stilla? Som om den stannade samma dag Jesper dog, den 5 december 2017. Det är tre år sedan, men det blir den fjärde julen utan honom. Och den tredje utan hans bror. Jag har inga direkta minnen kvar från dessa år. Smärta, saknad och tankar på mina söner har präglat min vardag. Jag minns att vår Saluki Zanna dog under tiden. Hon blev nio år. Jag minns också att min mamma dog. Båda dog på sommaren i juni och juli. Men jag tror inte jag minns vilket år. Men det är klart att jag kan ta reda på.

Det är närminnet och mitt fokus som försvunnit.

Det är tydligen vanligt att sinnet beter sig så när det handlar om sorg. Och sorg kan ju vara så mycket mer än att förlora en anhörig. En sorg är alltid lika smärtsam. Tills man upplever något som är värre. Ett resultat av att ha befunnit mig, den mesta tiden , i någon slags zombieliknande dvala är att bland annat räkningar och sådana världsliga ting har blivit liggande. Eller snarare bortglömda eller bortslarvade. Jag har försökt skriva och anteckna, men det har inte gått så bra ändå. Det går inte alls bra om jag glömmer en tiondels sekund efter jag fått informationen. Ja, det var lite ovidkommande med tanke på vad jag tänkt skriva om, som jag egentligen också glömt redan.

Om jag ska kunna fortsätta det jag påbörjat,

går det inte ta en liten paus, inte ens en minuts paus, då är det borta. Det som jag börjat med, det jag har tänkt göra eller det här som jag ska skriva om. Jag är faktiskt bara glad att jag kan skriva igen. För även det tappade jag, skrivandet som varit min livlina och mitt sätt att få ut obehagliga känslor ända sedan barndomen. Därför kan det också hända, vilket jag brukar upptäcka först efter publicering, stav- och slarvfel i mina berättelser. Sedan glömmer jag det också och har därför ingen riktig förmåga att korrigera felen. Meddela gärna, då jag helst inte vill göra massa skrivfel. Det är viktigt för mig.

Idag är det den nittonde december 2020

Jag gick tillbaka i mitt fotoalbum och till min blogg. Till december 2017. Och jag såg att jag gjort endast ett enda blogginlägg det året på min gamla blogg  

Och att jag hade en enda bild uppladdad från den 19 december. Det är till och med möjligt att en av mina äldre söner har tagit den bilden.

Tisdag 31 oktober 2017

*klistrar in*

Sitter bakom min stängda sovrumsdörr medan jag låtsas som det inte finns något kaos utanför. Att sonen är här och är påverkad fast vi bestämt att han inte ska vara här påverkad. Jag låtsas som om det inte är sant att han letar droger här helt psykotiskt, river om allt i alla lådor och skåp, att spisen dras ut på¨golvet ifall något piller hamnat där bakom. Vilket han var säker på. Jag känner paniken kryper i kroppen och stressen blandar sig med nerspydd handduk på köksgolvet och fettdrypande matrester på spisen. Jag gömmer mig. Jag har varit vaken flera nätter. Ibland för att han rosslat i andningen, ibland för han är speedad och letar droger på de mest otänkbara platser i mitt hem. Eller lagar mat som bränns vid och startar brandlarmet. Alla pengar är slut och all mat är uppäten. Och jag orkar inte fråga ut i tomma intet ännu en meningslös gång, “vad ska jag ta mig till”

Ungefär en månad senare visste jag vad jag skulle ta mig till. Men med krossat hjärta och krossade framtidsvisioner.

Jag antar att året 2017 var fruktansvärt tungt.

Med mina barns beroendesjukdom, min mors tilltagande demens och min fars oförmåga att se hennes demenssjukdom. Och sedan kom dödsfallen. Det ena efter det andra.

Jag upprepar:

Ta hand om er därute! Även om vi inte kan ses, kramas eller vara tillsammans som före pandemin, så använd de resurser som finns. Ta er tid med era anhöriga och låt barnens jul få vara utan alkohol eller andra personlighetsförändrande substanser.

 

Idag vill jag prata om diagnoser

Felaktig användning av ordet “diagnos”.

Det gör mig så trött att folk har börjat missbruka ordet. De kan till exempel uttrycka sig genom att säga: “Den personen måste ju ha en diagnos, med det beteendet!”. Jag känner hur min irritation stiger och jag vet att de med diagnos menar olika så kallade “bokstavsbarn”. Bokstavsbarn som uppenbarligen även kan vara vuxna med problematiskt beteende, beter sig på ett visst sätt. Men tänk om man bara kunde korrigera sig så lite att man kallar det “bokstavsdiagnos”. Är “diagnos” i modernt språkval detsamma som ADHD, autism, Tourette syndrom och så vidare? Enligt vad jag har lärt mig i skolan så är en diagnos en samling symtom på sjukdom. En läkare kan ställa en diagnos med hjälp av symtom och vissa medicinska undersökningar.

Så vad betyder då ordet “diagnos”?

Diagnos spice-överdos
Diagnos spice-överdos

Enligt en medicins sida på Internet hittar jag en lång rad med olika diagnoser. Ta en titt där, om du har lust. Där kan du lära dig att det finns väldigt många fler diagnoser än de som ges till udda eller stökiga barn. Och givetvis även till vuxna med liknande problematik. Att ha psykiatriska sjukdomar eller funktionsnedsättningar är inte heller endast en diagnos. En diagnos är en sammanställning av symtom som är typiska för en viss sjukdom.

Alla mina barn har och hade olika problem,

de hade olika diagnoser, men ingen av dem hade en “diagnos” som innefattade alla de så kallade bokstavskombinationerna. Min avsikt är inte att förringa att funktionsnedsättningarna, i sina olika uttryck och kombinationer existerar. Jag är så trött på att höra ordet användas i fel sammanhang – “han/hon har måste ju ha en diagnos”!

Diagnos: dubbelsidig inflammatorisk bröstcancer

Diagnos: dubbelsidig inflammatorisk bröstcancer.

Ok, han/hon kanske har fått en diagnos.

Man ä r inte sin diagnos. Ingen föds och har en diagnos, man föds med olika förutsättningar, genotyper och i olika miljöer. Det är en påverkan av flera faktorer som kan hjälpa en läkare att ställa en diagnos. Vissa sjukdomar är ärftliga och andra har vi tillförskansat oss eller fått genom påverkan av miljö, matvanor, eventuella gifter man utsatts för och så vidare. Så vad har personen för diagnos? Har den någon alls? En del är friska livet ut och får aldrig någon diagnos.

Jag ber er för allas bästa sluta säga “han har diagnos”.

Det låter så allvetande och så nedsättande, då de typer av funktionsnedsättningar som oftast menas, när man uttrycker sig på det sättet är stigman som används att döma barn. Inte bedöma, för det kan ingen lekman göra. Man kan tro och tänka. Men att bestämma att någon har diagnos är helt enkelt inte något man kan göra eller som är ok. Låt medicinsk expertis bedöma huruvida någon ska få en diagnos och i sådana fall också sammansätta symtomen till en typisk sjukdomsbild, som till exempel kan vara diabetes, hjärtfel, tumörer eller autism.

 

 

Diagnos: suicidförsök (tågolycka)

Psykosomatiska sjukdomar får vi för att kroppen är själens boning.

Och jag personligen har slutit mig till att om man besväras av sådana symtom är Yoga 

För enkelhetens skull delade jag länken till den bästa yogan jag känner till. Väl medveten om att inte alla är smålänningar. Yoga stimulerar både kroppen och sinnet. Kundaliniyoga innefattar även mantra och meditationer. Om det läkandet ska jag skriva en annan gång, annars blir jag långrandig. Om jag inte redan har blivit det.

 

Att läka sin egen personliga själ

Att läka sin egen personliga själ

Att läka sin själ.

Mitt läkande behöver verkligen inte vara lika med ditt läkande. Vi är alla olika individer med våra olika personligheter och intressen. Trots att vi kanske har, det som inom medicinen kallas anpassningsstörning, är det inte säkert att vi alla har samma väg att gå. En sak är säker – vi ska inte ge upp, för det finns en mening med livet, vare sig vi vill eller kan förstå detta när det känns som värst.

Tiden går

Tiden läker alla sår? Är det så? Jag tror inte att endast tiden ensam är ansvarig för läkande. I en situation då man för mister sin yngsta son av fyra, och fem veckor därefter mister sin näst yngsta son, då tror jag att man behöver viss hjälp. Jag tror inte att det handlar om bara läkare, terapi och mediciner enligt västerländsk läkekonst. I det här inlägget skulle jag vilja förklara skillnader och egna åtgärder. Och dela med mig av de österländska teorierna. Samt de egna privata intressena man har och hur man tar hand om sig själv, oavsett tillhörighet, politik, eller religion. Det här handlar om att rädda sig själv och att stå kvar för den förminskade familj som fortfarande finns kvar och som kommer att betyda ännu mer i en sådan situation. Den familj som känner en och som vet hur man varit, ska vara, kunde varit och kan bli.

Läkande och förståelse via tarotkonsten

När man har studerat Tarotkort så länge som jag har gjort, finner man (jag) alltid någon sorts tröst i de olika korten. För min del är alla de 78 korten som tarotkortleken innehåller positiva. De är positiva eftersom de hellre vill vara en visdomens väg, än en reguljär spådom. Jag kanske skulle försöka börja från början en dag. Hitta en väg i mitt eget kaos, ut ur kaos och in i ordningen. Men som konstnär är det alltid svårt att passa in.

Just för detta publika inlägg,

Vagnen från The Asian Tarot

bestämde jag mig först för att dra ett kort, ur min tarotkortlek, Asian Tarot. Det är en mycket svårfunnen lek numer. Min webbshop http://www.solvinden.se som visserligen finns kvar, men nu mer inte är lika aktiv, sålde just den här leken. Asian Tarot ligger på ett pris av 5000 kr. Man får tänka på att varje kort är ritat av en viss konstnär, varje kort är som en liten tavla och vill man ha något så kan det hända att man får betala priset också. Priset i min butik för ca 20 år sedan var inte högre än för någon annan tarotkortlek. Hur som helst har jag nu lyckats få tag på samma lek, men text och instruktion är på tyska. Språk har däremot ingen betydelse. Varje kort är samma som i alla kortlekar. Bilder, symboler och utseenden kan skilja sig åt. Så är man nybörjare och vill testa min metod kan det vara bra att använda sig av mer arketypiska lekar.

Jag fick lära mig att sätta ett begrepp på varje kort,

när jag studerade vid ATA , det bästa jag gjort och platsen där jag lärt mig mest. Så för just detta inlägg drog jag kortet, som på svenska, heter Vagnen. Och för mig är det som att se V-tecknet för seger. Seger genom viljestyrka, är mitt namn på det kortet.

Fråga dig själv,

vill och orkar du gå vidare med ditt liv? Jag vill och jag orkar. Och till hjälp tar jag allt det andliga som jag, under många år, har tränat på. Alla kurser och utbildningar jag gått, min livserfarenhet, samtal med människor i kris, samt min egen privata teori  som inom medicinen kallas KBT har lärt mig att stå stark när jag har fått stå ansikte mot ansikte med mina största fasor.

Vill du ha min hjälp och/eller mitt stöd? Jag jobbar heltid med detta och har F-skatt.

 

Sorgen efter en relation

Sorgen efter en relation

Att sörja är ett begrepp som innefattar många olika sorters sorg.

Gud ska tydligen ha sagt att han inte lägger fler bördor på ens axlar än man orkar bära. Innebörden tror jag att jag har förstått. Det betyder inte att en viss människa är starkare än en annan och att Gud därför ger de tyngsta bördorna åt den själen. Jag tänker mig ett litet barn som förlorat sitt husdjur. Eller det lilla barnet som en gång var jag själv och som hade en moder som i sin tur sörjde sin far. Min moders sorg efter min morfar drabbade mig hårdare än någon visste.  Det blev en av mina första sorger. Att se en förälder sörja så svårt och så länge. Min morfar blev bara 66 år, och vid den tiden var jag själv en liten rädd flicka på sex bast.

Gud lägger inte fler bördor på axlar som inte orkar bära mer.

Det finns sorger som kan tyckas “små”. Barnets sorg efter sin döda hamster, hamstern med en livslängd på ca två år. Minns du när du var barn, hur sakta tiden gick och hur evinnerligt långt ett år kunde vara? Den “lilla” sorgen är precis lika stor som den “stora” sorgen. Eftersom det lilla barnet inte orkar bära mer än så. Jag har börjat se det som en slags praktik.  Först den lilla sorgen som min mor bar efter sin far. Sedan även sorgen efter den som varit en älskad morfar. Min sorg och min mammas sorg.

Svarta slöjor och sorgband,

fick man bära på den tiden. Barn skulle inte vara med på begravningar. Var de under 12 år fick inte besöka sin döende morfar på sjukhuset. Barn behövde inte heller sörja. De fick stå ut med livets gång. Och med att vissa behöver lämna oss i förtid och som kan vara svårt att förstå.

Livet ska innehålla alla nyanser,

det ska få innehålla alla sorters känslor. Ibland finns det glädje, lycka och frihet. Hur skulle man kunna skratta om man aldrig hade gråtit?  Den cirkel som ibland kallas för livets cirkel är som ett spel, ett Fia-spel kanske. Man börjar i ena änden och slutar i den andra. Men det finns ett “aber” och det är att en cirkel har inget slut. Det finns inga mellanrum, det är ett hjul som snurrar och snurrar. Kan man tänka sig att man snurrat i cirkeln hela tiden? Man föds, man dör, man föds? Det kallas reinkarnation inom den andliga filosofin och i vissa religioner är återfödsel inget alternativ, snarare ett faktum inom en specifik tro.

För att kunna känna sorg behöver man också ha upplevt glädje.

Därför finns det glädje i sorgen och det är inte bara ett svart mörker. Vi har våra vackra minnen  som får oss att le lite grand. Och vi har våra svåra minnen som ens sinne slår ifrån sig, men som sinnet behöver ta till sig. Det går inte på en gång, utan behöver komma lite i taget. Det är en process som är olika för alla. Både hur man uttrycker sin sorg och hur länge den varar. För mig personligen handlar min sorg om att våga tro på ett liv efter detta.

Förhoppningsvis är det då ett liv utan smärta. Och ett liv utan smärta är ett inget-liv. Kan du inte sörja, kan du inte skratta. Det blir en tillvaro av ingenting alls. Ja, så kan man ju filosofera i all oändlighet. Men egentligen tänkte jag skriva om den sorg som uppstår i relationer, där en person blir bortvald, det vill säga kärleksrelationer, eller snarare sexuella relationer.

Sorgen av att bli bortvald, eller att tvingas välja bort,

den sorgen kommer ur intima relationer. I dessa relationer där man trott att man äntligen hittat rätt person att få dela återstoden av sitt liv med, där man lagt ofantligt mycket hopp, energi och bortförklaringar i. Den sorgen som ibland kan vara minst lika svår som när någon dör. Är någon död lär man sig att den är död. Blir man sviken av någon man trodde var en vän och den så kallade vännen fortsätter befinna sig i den levande världen, då har man inte bara blivit bortvald och övergiven, utan känner även som om man inte duger. Man var inte bra nog, man dög inte. Vad gjorde jag för fel .och så vidare i alla oändlighet.

Man kan också vara den som tvingas lämna en relation man trott och hoppats på.

Då blir sorgen annorlunda, på så sätt att man hade helst velat slippa såra någon annan. Men att stanna och inte känna attraktionen längre, magnetismen och de värderingar man en gång delade, som nu slitit för hårt på kärleken. Slitit och tärt, medan man kanske kämpat för att få det att fungera.

Det goda beskedet till er som sörjer har jag fått kanaliserat till mig.

Inget har hänt i onödan. Livet är både en skola och ett spel. Livet och dess naturliga essens är: “Starkast överlever”!  Du som just nu sörjer en älskad vän som svikit dig, som ännu finns i livet, och där du känner dig som om du inte dög. Det är bara en skola och ett spel. Inget sker i onödan, allting är en övning och en förberedelse. För vad kan jag eventuellt förmedla till enskilda personer, men det är inte samma för alla. Vi har olika liv att leva, olika uppgifter som de flesta av oss har glömt.  Och våra själar har levt olika långa liv. Att en ung människa dör, betyder inte att själen var ung. Det kan betyda att till slut ha uppnått den ultimata vilan. Men ändå i en viss medvetenhet där man kan gå ner och guida eller kanalisera andevärlden till de berörda som låst sina hjärtan.

Det blev ett långt inlägg, men ändå inte.

För jag hade kunnat fortsätta förklara och trösta i alla oändlighet. Men då blir det inte ett blogginlägg, det blir en roman. Kanske en dag har jag samlat så mycket fokus att den där romanen eller biografin skrivs.

Hopp

Det är som mörkast före gryningen
Mona privat foto

 

 

Uttrycka sorg på olika sätt

Uttrycka sorg på olika sätt

Ibland händer det att jag uttrycker mig bryskt!

Jag har förstått att andra personer kan uppleva mig som lite kylig i min sorg.

Själv upplever jag det som en slags ilska över att mina pojkar inte fick leva vidare.

Som om jag vill skälla på någon, vem som helst. Medan det enda jag egentligen kan angripa är systemet.

Systemet,

Ja, det är, i mitt fall, den så kallade vårdsituationen för beroendesjuka människor. Våra sjuka barn faller mellan stolarna och alltför många, olika instanser blir inblandade. Instanser som varierande vårdpersonal, behandlingshem, socialtjänst, polisen, tingsrätten, psykiatrin och alla andra som jag inte kommer ihåg just nu. Och heller inte tänkte ägna tid åt att försöka minnas.

Mina två yngsta söner dog med fem veckors mellanrum,

Hur kan man förvänta sig att en mor ska kunna hantera det på ett vettigt sätt. Det har uppstått en helt annan livssituation, där man inte längre vet vem man är. Diagnosen för denna upplevelse är “anpassningsstörning”. Ja, så heter det när man tycker sig ha förlorat hela sin identitet. Halva livet har bestått av ett krig. Och kriget innebär så mycket, som är svårt att beskriva.

Avkriminalisera
Internationell overdose day

Ja, jag är arg för att mina pojkar är döda,

Jag är arg för att jag inte har någon verklig syndabock. Och jag är arg för att jag fått trösta andra medan jag själv är i djup sorg. Jag är arg på de som inte lyssnade, på de som ville jag skulle ringa en annan dag. Det finns så vansinnigt mycket att vara arg på så ilskan snart verkar vara det enda jag kan känna inom mig. Och att resten av mig är en pajas och livet ett spel, där folk inte kan spelreglerna.

Jag vill inte låta brysk och arg mot andra,

även om de inte förstår, eller kan ta in vad som hänt mig. Jag vänder min smärta inåt, men ändå utåt. Min ilska riktar sig mest mot systemet, men också mot de som låtsas förstå. För att sedan försvinna ur mitt liv. Vilket har resulterat i att det är svårt att lita på att andra människor har goda avsikter.

Var och en står sig själv närmast,

är ett uttryck eller ett ordspråk. Så ofta de där ordspråken stämmer.

Jag förstår. Vem tycker det är roligt att träffa någon med så stor smärta i sitt modershjärta? Det präglar allt man gör. Efter tre år har det fortfarande inte gått någon enda dag utan att mina döda söner finns i mina tankar. Och jag försöker känna tacksamhet för lånet, istället för ilska för förlusten.

Mot min vilja och min personliga livsplan,

knackar någon slags bitterhet på min dörr. Och jag frågar mig- varför just jag? Samtidigt som det inte är bara “just jag”. Men det  är så det kan kännas. Och det betyder inte att jag ens skulle önska min värsta ovän att känna det jag känner. Jag är så uppfylld av min längtan, saknad, smärta och sorg att jag tror att jag är ensam. Trots att jag vet att Sverige, har det högsta antalet fall av narkotikarelaterade dödliga överdoser inom EU. Jag är inte ensam.

 

 

 

Till startsidan