Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Om överdos och sorg, prosa

Om överdos och sorg, prosa
Överdos, sorg, metaforer och lite prosa

Ett fritt skrivande, en uttrycksform jag tycker om. Den ger frihet åt mina tankar, tyvärr kan dessa tankar inuti min kaosbubbla säkert vara obegripliga. Ibland även för mig själv. Fritt flyt, ord från en främmande värld, take it or leave it! Däri ligger delar av tjusningen med denna typ av skrivande.

Hur många gånger kan en älskande kvinna
Och hur många svek kan en kvinna ta?

bli bortvald av sin man?

För drogen, för Katarina Morfina

Innan hon ger upp.

Låt inte ilskan ta över.

Nu när du nästan är vid målet.

Låt det vara.

Det är det enda som kan fungera.

Du kan aldrig vinna över drogdemonen!

I en relation med en riskbrukare?

Tro inget annat!

Jag är den förste att beklaga!

Du kommer alltid att dra det kortaste strået.

Var finns alla unga människor?

Som fortfarande tror att de kan omvända sin riskbrukare med det som kallas kärlek?

Ett citat: “Kärleken har många ansikten.”

Ditt ansikte har ingen betydelse om du nu fått för dig det.

Du finns längst ner på prioriteringslistan.

Drogen är nummer ett och är din värsta rival,

med ytterst små chanser att vinna.

En värld som inte alla känner till!

Det finns en verklighet därute,

en värld som inte alla känner till.

Det finns en verklighet som varken är en skräckfilm eller kriminalroman.

Som du kanske tror är en av Stephen Kings,

på bestseller-listan i kiosken runt kvarteret

Som fram till denna dagen inte fanns för henne.

Och hennes rosenskimrande solglasögon

de glittrade i solen.

Och hans själ speglade sig i dem.

Iklädd sina ill-rosa tajta jeans.

Fram tills den dagen.

Och som till en början är romantisk, spännande och lockande.

Som en vacker blomma

lockar till sig en fladdrande fjäril.

Eller som en surrande fluga tystnar

medan den fastnar i flugfällans klibbiga käftar.

Demon free pic
Demon free pic
Och demonen är slug.

Den vet hur man luras att allt är bra

och att man hittat hem till sist.

Efter smärtan och lidandet.

Från utanförskapet och udda-heten

bland de varelser man valt att kalla människor.

Svek, lögner, villfarelser,

föruttnelse och död.

De strövade i kohagar fulla med skit en gång. (snott rytmen från Karin Boye/En evighet)

(Förlåt Karin, jag var förtvivlad och arg den dagen!)

För att söka efter de pyttesmå magiska svamparna.

Som trivdes i kohagar.

När hon inte hörde av dig,

såg hon knarkoffer klänga på din kropp,

säga att de älskar dig, för att du ska bli svag

och sätta nålen i deras unga ännu oskadda vener

(Klicka vener om du använder sprutor för att minska skador)

Och den andra i deras unga ,

fram tills nu, oförstörda kroppar.

Livets sista skälvande ögonblick

Sedan uttryckte läkaren ansträngt, medan det svettfuktiga röda håret lockade sig högst upp i pannan:

På grund av stressen och hettan i ett av livets sista skälvande ögonblick av förtvivlan – “ditt barn kanske inte överlever natten.”

Vilket hände vår familj, detta kan du läsa mer om här

Överdos
Överdos
Svenska överdoser statistik

 

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Inlägget innehåller annonslänkar från Clarins 

När tiden stannade!

Sorg!sipp

Den 5 december 2017 upphörde min tidsuppfattning. Det var som om tiden stannade och att de kommande tre åren höljdes i ett dunkel. De första veckorna därefter fanns bara en enda tanke i min hjärna – “mitt barn har dött! Jesper är död!” Mer om det kan du läsa här!  Och det var inte så att tiden stod still, utan veckorna rann ju undan enligt varje normalt funtad kalender. Det var ett annat sätt att uppleva tid. Det var inte som en tomhet heller, utan mer som att vara uppfylld av hela denna enda tanke att mitt barn hade dött. Tiden handlade om att för varje dag förstå lite mer att allt inte var en mardröm. Det hade hänt! Det som jag fasat för och anat, utan att våga tänka tanken fullt ut. Jag visste, men jag visste bara inte n ä r blixten skulle slå ned. Det var som att vandra i ett tillstånd där åskan mullrade men aldrig kom tillräckligt nära för att bli verklig med blixtar och kraschar.

Den 12 januari 2018,

hade jag gått i dimman och träffbedövningen utan att lyckas förstå innebörden av att ens barn är dött. Det är borta för alltid. Barnet man tillverkat, burit under sitt hjärta, andats åt, fött och närt med sin egen kropp, det kommer aldrig mer att finnas. Aldrig mer hans steg i trappan, aldrig mer ljudet av hans skateboard som rullar nedför backen, aldrig mer tryggheten i att höra hans steg i trappan, hans levande steg på väg hem. Hem till mig, mamman, som redan börjat sakna barndomsåren. Då när man kunde ta dem under armen och bära hem dem, istället för att de skulle utsättas för fara. Den 12 januari hörde jag mitt andra barns steg i trappan. Trappan hem.

Anton
Anton effekter

Men det var inte mitt barn,

det var två poliser och en präst. En bägare kan inte bli mer än full. Att förlora båda mina yngsta barn så tätt inpå var bara för mycket. Bägaren rann över, men blev aldrig mer än full. Det finns en gräns för hur mycket smärta man kan ta så nära inpå vartannat. Jag har ju skrivit mycket redan om detta. Och när orden väl börjar flöda kan de vara svåra att stoppa. Även om jag egentligen hade tänkt skriva om något annan. Nämligen: “hur gör man”? Det finns inget “gå vidare” sa en klok person och nej inte heller ä r det något vidare, enligt densamme. Så tiden som stannat och åren som försvann får jag berätta om någon annan gång. När jag kommer igång med skrivandet, vilket händer ganska sällan, men ändå då och då.

Hur man gör:

Vi människor är alla olika i vårt sätt att hantera konflikter och svårigheter. Och när någon är mitt uppe i ett sorgearbete är det inte mycket man kan göra. Trots att man inte kan gå vidare utan barnen, ska man ändå vidare (för att fortsätta filosofera på min nyfunne väns tankegångar). Jag håller helt med. Ingen går vidare på d e t sättet. Ögonblicket har etsat sig fast, förlusten är evig och det är ingenting man kan backa tiden för att ändra på. Det var dags att gå helt enkelt. Tiden var inne, tiden stannade, deras tid tog slut. Medan min klocka fortsatte ticka. Och mina två äldre barns klockor också. För vår skull! För vår förminskade älskade familjs skull – därför behöver man leva vidare, aldrig g å vidare, aldrig utan mina barn. Gå framåt.

Låt sorgen vara som den vill.

Den kan ta lång tid. Den kan komma omgående. Vi är olika. Vi tycker att ingen förstår, men vi som sörjer behöver ändå förstå. Om vi ska leva här tillsammans. Var inte rädd för sorgen. Sorgen är en läkande process. Förlusten något helt annat. Så jag tänker som den livscoach jag tycks ha landat som, att vi bara börjar där den här gången. Låt sorgen vara och ta den tid det tar. Gråt om du kan, låt bli om du inte kan eller vill. Försök att förstå dina medmänniskor om de råkar säga att du måste “gå vidare”. Vad ska de säga? Vad sa vi själva innan vi förstod djupet i att mista ett barn?

Och du som möter oss,

vi som är i det mörkaste av mörker, vi som gråter dygnet runt, vi som kanske drar oss undan, självmedicinerar, doktors-medicineras (nytt och användbart begrepp), låt oss vara! Det är ok, tror jag, att beklaga förlusten. Sorgen kan man egentligen inte beklaga. Den är nödvändig, vare sig man ska stanna, backa eller “gå vidare”. Låtsas inte som om ingenting hänt. Vi vill ju att hela världen ska minnas och sakna de vi förlorat, men aldrig slutar älska. Men snälla, försök inte pracka på någon förklaringar, existentiella frågor, religioner. Sluta hitta på sätt att trösta oss! Som om någon annan, bättre än vi själva, kan tala om hur vi tar oss ur dimman och sakta föser igång tiden igen.

Sjukhus akuten väntrum

 

Ett litet tips för Dig som firar Mors Dag!

Water Lip Stain

 

Mina barn dog med fem veckors mellanrum – Anton

Var rädd om dig älskling har skickat 8 januari 2018

jag är det

Du har skickat 8 januari 2018 tack min ängel 2018-01-10 00:22

Du har skickat 10 januari 2018 Baby

8  dagar senare:

Jag sitter vid datorn och chattar med min äldsta son, en av fyra.

Vi har förlorat en son, en vän, en pojkvän, en lillebror…

Jag hör tunga steg i trappan

och jag tänker att det är Anton (min son, eller hans pappa).

Så jag lämnar chatten.

Jag känner rädsla.

Och tittar genom tittögat i dörren.

Kikhålet som med takt i sin ålder försämrats,

samt synen på den som tittar ut är föråldrad.

Min son väntar på msn som jag tror det hette då.

Tre poliser och en präst,

det var vad jag såg genom det där tittögat. Och jag öppnade dörren.

De såg allvarliga ut.

Jag säger bara “nej”!

Poliserna säger “jo”.

Det var samma polis som tre veckor tidigare kom med meddelandet att Jesper var död.

Jag backade.

Jag förstod.

Och jag bad dem gå.

Egentligen får de inte bara lämna en person i mitt tillstånd.

Men kan ju heller inte kräva att de får stanna kvar.

Mitt medvetande var redan bortom sans och förnuft.

Och jag återvände till chatten med smilyen 🙁

Den ondskefulla cirkeln,

som rullade på, gjorde att min son skrev:

Vad har hänt? Har Anton också dött?

Det började nästan kännas som självklarheter.

Att de man älskar mest dör.

Likbilen hade hämtat Anton i hemmet,

och jag hade ingen aning.

Jag levde i ständig stress och oro, att sjukdomen skulle döda mina barn.

Anton hade hittats död runt kl 13 den dagen. Den 18 januari 2018.

Fem veckor efter att Jesper hittats död på sitt stödboende.

Förstod inget alls först,

hade inte hunnit ta in att Jesper var död och begravd.

Hade jag förlorat två?

Så jag skrek mig igenom den natten med orden:

Inte båda två,

inte båda två.

Det har gått tre år.

Och de är döda. Båda mina yngsta söner är döda. De är i aldrigheten.

I drömmen träffar jag dem.

Har träffat.

Och på många olika nivåer, varav inte alla kan bestämmas som klassiska drömmar.

Mer som sanndrömmar.

Kontaktdrömmar.

Jag har förlorat många,

men jag kan eventuellt inte tro att de är döda.

För så länge jag upplever dem i mitt hjärta.

Så länge finns de i mitt liv.

Vid liv.

I aldrigheten.

 

Tarot och orakelkort för läkande av själen

 

Tarot och orakelkort

har hjälpt mig med min ilska.

Dessa bilder, varav Tarotkort har en speciell symbolism, har hjälpt mig mycket.

Men tarotkorten är, av någon anledning, mer speciella för mig.

Varenda dag – år efter år, så har jag använt mig av dessa kort för att hitta mig själv och för att läka mig själv.

Det här hände inte efter mina barns död, utan långt före.

Även Jesper använde sig av tarotkort,

jag och min yngsta son delade intresset och informationen från andevärlden.

Jag tycker ibland att det, mystiskt nog, har fungerat bättre med Jespers kort.

Korten som följde med hem i hans packning.

När han hade dött, och någon annan som plågas och lider behövde platsen på stödboendet.

Ni anar inte vad de skickade med honom hem,

Kanske vill ni veta. Som mamma kanske man inte orkar återuppleva smärtan via fysiska bevis.

Att Jesper hade levt och att Jesper hade använt sig av okända droger, för att lyckas med övergången till det “normala” livet. Trött på att bli jagad och tröttt på att bli stämplad som “pundarungen”.

Tarotkort och Orakelkort har hjälpt mig genom smärtan,

lärt mig att förstå livets cirkel. Födas och dö. Och dessa kort, eller den visdom de besitter lär mig ödmjukhet, lindrar min smärta, hjälper mig att tro på att det som händer har en mening.

Lärt mig förstå döden och att inte vara rädd för den,

så jag kan uppleva acceptans och släppa det ego, som vill ha dem tillbaka i en värld, som för dessa sköra själar, är omöjlig att leva i.

Känner även stor tacksamhet (vissa stunder) att jag har fått ha dem, vara deras moder, älska dem, föda och amma dem.

Det får mig att komma vidare.

Ibland.

I mina döda barns namn

I mina döda söners namn fortsätter kriget

Om man på facebok skriver en fyrkant och därefter ordet revolution, ja då blir det väl inte direkt liv i luckan.

Bara robotar som lärt sig att reagera på ordet revolution.

Det vill säga att det är egentligen ingenting man behöver bry sig om.

Man kan till exempel utesluta # och bara skriva revolution.

Då händer det inget.

Men om vi inte fixar en revolution

Då kommer allt att fortsätta som förut.

Och våra barn dör.

Låter härmed wikipedia upplysa om vad det fb-förbjudna ordet betyder.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Revolution

Det finns så mycket okunskap

Bland människor som aldrig levt i min verklighet. Människor som inte levt i deras verklighet.

Det finns människor som inte förstår uttrycket “Varför super Jeppe”?

Ironiskt nog heter min yngsta son Jesper/Jeppe.

Varför super Jeppe?

Det kan man fråga sig.

Hur hanteras udda individer i vårt samhälle?

Tvingar man in barn i en mall? I en skokartong?

Där alla passar in.

Hur många udda barn

läser det jag skriver?

Jag hoppas ni är många.

För jag vill rädda alla udda.

För att de har rätt att leva sitt liv.

Och för att de har rätt att få utveckla sina förmågor.

Nu får det baske mig vara slut

på att placera barn i ett enda fack.

Det finns människor som passar in i systemet och de får leva i frid och fröjd.

De andra ska jagas och hotas.

Tills  de är tömda på all livslust…

som Jesper skriver i sin bok.

Varför vill vi inte ha kreativa personer i samhället?

Är de ett hot?

Har vårt land blivit ett kommunistisk land i smyg?

Jag menar,

när man ska styra och hota folk att hitta sin rätta plats.

Ja lite mer förtäckt än så kanske.

Sverige är ingen diktatur

Tillåt mig småle!

Eller bara för en liten stund, ägna det en tanke?

Hur fria är vi?

Varför får man inte skriva #revolution på facebook?

Passa in i mallen eller fly

saker och ting kommer att hända,

jag får det till mig.

Man kan möjligen förändra och påverka framtiden.

Bara var försiktig!

Skuggor vid en grav
Tillsammans vid våra barns grav

Uttrycka sorg på olika sätt

Uttrycka sorg på olika sätt

Ibland händer det att jag uttrycker mig bryskt!

Jag har förstått att andra personer kan uppleva mig som lite kylig i min sorg.

Själv upplever jag det som en slags ilska över att mina pojkar inte fick leva vidare.

Som om jag vill skälla på någon, vem som helst. Medan det enda jag egentligen kan angripa är systemet.

Systemet,

Ja, det är, i mitt fall, den så kallade vårdsituationen för beroendesjuka människor. Våra sjuka barn faller mellan stolarna och alltför många, olika instanser blir inblandade. Instanser som varierande vårdpersonal, behandlingshem, socialtjänst, polisen, tingsrätten, psykiatrin och alla andra som jag inte kommer ihåg just nu. Och heller inte tänkte ägna tid åt att försöka minnas.

Mina två yngsta söner dog med fem veckors mellanrum,

Hur kan man förvänta sig att en mor ska kunna hantera det på ett vettigt sätt. Det har uppstått en helt annan livssituation, där man inte längre vet vem man är. Diagnosen för denna upplevelse är “anpassningsstörning”. Ja, så heter det när man tycker sig ha förlorat hela sin identitet. Halva livet har bestått av ett krig. Och kriget innebär så mycket, som är svårt att beskriva.

Avkriminalisera
Internationell overdose day

Ja, jag är arg för att mina pojkar är döda,

Jag är arg för att jag inte har någon verklig syndabock. Och jag är arg för att jag fått trösta andra medan jag själv är i djup sorg. Jag är arg på de som inte lyssnade, på de som ville jag skulle ringa en annan dag. Det finns så vansinnigt mycket att vara arg på så ilskan snart verkar vara det enda jag kan känna inom mig. Och att resten av mig är en pajas och livet ett spel, där folk inte kan spelreglerna.

Jag vill inte låta brysk och arg mot andra,

även om de inte förstår, eller kan ta in vad som hänt mig. Jag vänder min smärta inåt, men ändå utåt. Min ilska riktar sig mest mot systemet, men också mot de som låtsas förstå. För att sedan försvinna ur mitt liv. Vilket har resulterat i att det är svårt att lita på att andra människor har goda avsikter.

Var och en står sig själv närmast,

är ett uttryck eller ett ordspråk. Så ofta de där ordspråken stämmer.

Jag förstår. Vem tycker det är roligt att träffa någon med så stor smärta i sitt modershjärta? Det präglar allt man gör. Efter tre år har det fortfarande inte gått någon enda dag utan att mina döda söner finns i mina tankar. Och jag försöker känna tacksamhet för lånet, istället för ilska för förlusten.

Mot min vilja och min personliga livsplan,

knackar någon slags bitterhet på min dörr. Och jag frågar mig- varför just jag? Samtidigt som det inte är bara “just jag”. Men det  är så det kan kännas. Och det betyder inte att jag ens skulle önska min värsta ovän att känna det jag känner. Jag är så uppfylld av min längtan, saknad, smärta och sorg att jag tror att jag är ensam. Trots att jag vet att Sverige, har det högsta antalet fall av narkotikarelaterade dödliga överdoser inom EU. Jag är inte ensam.

 

 

 

Till startsidan