Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Om överdos och sorg, prosa

Om överdos och sorg, prosa
Överdos, sorg, metaforer och lite prosa

Ett fritt skrivande, en uttrycksform jag tycker om. Den ger frihet åt mina tankar, tyvärr kan dessa tankar inuti min kaosbubbla säkert vara obegripliga. Ibland även för mig själv. Fritt flyt, ord från en främmande värld, take it or leave it! Däri ligger delar av tjusningen med denna typ av skrivande.

Hur många gånger kan en älskande kvinna
Och hur många svek kan en kvinna ta?

bli bortvald av sin man?

För drogen, för Katarina Morfina

Innan hon ger upp.

Låt inte ilskan ta över.

Nu när du nästan är vid målet.

Låt det vara.

Det är det enda som kan fungera.

Du kan aldrig vinna över drogdemonen!

I en relation med en riskbrukare?

Tro inget annat!

Jag är den förste att beklaga!

Du kommer alltid att dra det kortaste strået.

Var finns alla unga människor?

Som fortfarande tror att de kan omvända sin riskbrukare med det som kallas kärlek?

Ett citat: “Kärleken har många ansikten.”

Ditt ansikte har ingen betydelse om du nu fått för dig det.

Du finns längst ner på prioriteringslistan.

Drogen är nummer ett och är din värsta rival,

med ytterst små chanser att vinna.

En värld som inte alla känner till!

Det finns en verklighet därute,

en värld som inte alla känner till.

Det finns en verklighet som varken är en skräckfilm eller kriminalroman.

Som du kanske tror är en av Stephen Kings,

på bestseller-listan i kiosken runt kvarteret

Som fram till denna dagen inte fanns för henne.

Och hennes rosenskimrande solglasögon

de glittrade i solen.

Och hans själ speglade sig i dem.

Iklädd sina ill-rosa tajta jeans.

Fram tills den dagen.

Och som till en början är romantisk, spännande och lockande.

Som en vacker blomma

lockar till sig en fladdrande fjäril.

Eller som en surrande fluga tystnar

medan den fastnar i flugfällans klibbiga käftar.

Demon free pic
Demon free pic
Och demonen är slug.

Den vet hur man luras att allt är bra

och att man hittat hem till sist.

Efter smärtan och lidandet.

Från utanförskapet och udda-heten

bland de varelser man valt att kalla människor.

Svek, lögner, villfarelser,

föruttnelse och död.

De strövade i kohagar fulla med skit en gång. (snott rytmen från Karin Boye/En evighet)

(Förlåt Karin, jag var förtvivlad och arg den dagen!)

För att söka efter de pyttesmå magiska svamparna.

Som trivdes i kohagar.

När hon inte hörde av dig,

såg hon knarkoffer klänga på din kropp,

säga att de älskar dig, för att du ska bli svag

och sätta nålen i deras unga ännu oskadda vener

(Klicka vener om du använder sprutor för att minska skador)

Och den andra i deras unga ,

fram tills nu, oförstörda kroppar.

Livets sista skälvande ögonblick

Sedan uttryckte läkaren ansträngt, medan det svettfuktiga röda håret lockade sig högst upp i pannan:

På grund av stressen och hettan i ett av livets sista skälvande ögonblick av förtvivlan – “ditt barn kanske inte överlever natten.”

Vilket hände vår familj, detta kan du läsa mer om här

Överdos
Överdos
Svenska överdoser statistik

 

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Inlägget innehåller annonslänkar från Clarins 

När tiden stannade!

Sorg!sipp

Den 5 december 2017 upphörde min tidsuppfattning. Det var som om tiden stannade och att de kommande tre åren höljdes i ett dunkel. De första veckorna därefter fanns bara en enda tanke i min hjärna – “mitt barn har dött! Jesper är död!” Mer om det kan du läsa här!  Och det var inte så att tiden stod still, utan veckorna rann ju undan enligt varje normalt funtad kalender. Det var ett annat sätt att uppleva tid. Det var inte som en tomhet heller, utan mer som att vara uppfylld av hela denna enda tanke att mitt barn hade dött. Tiden handlade om att för varje dag förstå lite mer att allt inte var en mardröm. Det hade hänt! Det som jag fasat för och anat, utan att våga tänka tanken fullt ut. Jag visste, men jag visste bara inte n ä r blixten skulle slå ned. Det var som att vandra i ett tillstånd där åskan mullrade men aldrig kom tillräckligt nära för att bli verklig med blixtar och kraschar.

Den 12 januari 2018,

hade jag gått i dimman och träffbedövningen utan att lyckas förstå innebörden av att ens barn är dött. Det är borta för alltid. Barnet man tillverkat, burit under sitt hjärta, andats åt, fött och närt med sin egen kropp, det kommer aldrig mer att finnas. Aldrig mer hans steg i trappan, aldrig mer ljudet av hans skateboard som rullar nedför backen, aldrig mer tryggheten i att höra hans steg i trappan, hans levande steg på väg hem. Hem till mig, mamman, som redan börjat sakna barndomsåren. Då när man kunde ta dem under armen och bära hem dem, istället för att de skulle utsättas för fara. Den 12 januari hörde jag mitt andra barns steg i trappan. Trappan hem.

Anton
Anton effekter

Men det var inte mitt barn,

det var två poliser och en präst. En bägare kan inte bli mer än full. Att förlora båda mina yngsta barn så tätt inpå var bara för mycket. Bägaren rann över, men blev aldrig mer än full. Det finns en gräns för hur mycket smärta man kan ta så nära inpå vartannat. Jag har ju skrivit mycket redan om detta. Och när orden väl börjar flöda kan de vara svåra att stoppa. Även om jag egentligen hade tänkt skriva om något annan. Nämligen: “hur gör man”? Det finns inget “gå vidare” sa en klok person och nej inte heller ä r det något vidare, enligt densamme. Så tiden som stannat och åren som försvann får jag berätta om någon annan gång. När jag kommer igång med skrivandet, vilket händer ganska sällan, men ändå då och då.

Hur man gör:

Vi människor är alla olika i vårt sätt att hantera konflikter och svårigheter. Och när någon är mitt uppe i ett sorgearbete är det inte mycket man kan göra. Trots att man inte kan gå vidare utan barnen, ska man ändå vidare (för att fortsätta filosofera på min nyfunne väns tankegångar). Jag håller helt med. Ingen går vidare på d e t sättet. Ögonblicket har etsat sig fast, förlusten är evig och det är ingenting man kan backa tiden för att ändra på. Det var dags att gå helt enkelt. Tiden var inne, tiden stannade, deras tid tog slut. Medan min klocka fortsatte ticka. Och mina två äldre barns klockor också. För vår skull! För vår förminskade älskade familjs skull – därför behöver man leva vidare, aldrig g å vidare, aldrig utan mina barn. Gå framåt.

Låt sorgen vara som den vill.

Den kan ta lång tid. Den kan komma omgående. Vi är olika. Vi tycker att ingen förstår, men vi som sörjer behöver ändå förstå. Om vi ska leva här tillsammans. Var inte rädd för sorgen. Sorgen är en läkande process. Förlusten något helt annat. Så jag tänker som den livscoach jag tycks ha landat som, att vi bara börjar där den här gången. Låt sorgen vara och ta den tid det tar. Gråt om du kan, låt bli om du inte kan eller vill. Försök att förstå dina medmänniskor om de råkar säga att du måste “gå vidare”. Vad ska de säga? Vad sa vi själva innan vi förstod djupet i att mista ett barn?

Och du som möter oss,

vi som är i det mörkaste av mörker, vi som gråter dygnet runt, vi som kanske drar oss undan, självmedicinerar, doktors-medicineras (nytt och användbart begrepp), låt oss vara! Det är ok, tror jag, att beklaga förlusten. Sorgen kan man egentligen inte beklaga. Den är nödvändig, vare sig man ska stanna, backa eller “gå vidare”. Låtsas inte som om ingenting hänt. Vi vill ju att hela världen ska minnas och sakna de vi förlorat, men aldrig slutar älska. Men snälla, försök inte pracka på någon förklaringar, existentiella frågor, religioner. Sluta hitta på sätt att trösta oss! Som om någon annan, bättre än vi själva, kan tala om hur vi tar oss ur dimman och sakta föser igång tiden igen.

Sjukhus akuten väntrum

 

Ett litet tips för Dig som firar Mors Dag!

Water Lip Stain

 

När Jesper slutade andas i mina armar

Det finns inget vackert i döendet,

inte i d e t döendet. Då när det inte är meningen att man ska dö. Döden är en del av livet och inget man normalt sett ska skrämmas av.

Men när man dör för att man skadat sig själv och inte förstått konsekvenserna av den skadan man åsamkat sig själv. Om man är gammal och har levt ett långt liv ser döendet annorlunda ut. Jag har upplevt båda sätten. Det är stor skillnad på att somna in efter ett långt liv. Kroppen är trött och sliten, själen befrias. Men är man ung och har skadat sig själv ser det ofta annorlunda ut. Åtminstone i de fall jag själv har upplevt.  Jag skrev för någon vecka sedan om detta i bloggen, men tappade bort texten och kunde inte återställa den.

Därför lägger jag in en äldre text som jag skrev när Jesper gjort ett av sina suicidförsök och överlevt. Jag skrev i en Facebook-grupp där många skickade healing till Jesper.

Jesper och jag blev intervjuade av Brottscentralen, hör både Jesper och mig! På grund av min hjärntrötthet kan det hända att jag blandar i hop de tre olika suicidförsöken som Jesper hann med under sin 24 år korta livstid.

Det var den 19 oktober 2014

På eftermiddagen den 19 oktober 2014 ringde min pappa till mig och berättade att Jesper är där. Jag lagade precis mat åt mig och Carl, medan Carl skulle gå och hämta Zanna som hade varit hos mina föräldrar hela dagen.

Vår saluki 2000-2009
Vår Saluki 2000-2009

Det lät som om någon höll på att kvävas

När Carl kom tillbaka frågade han om Jesper är hos mormor och morfar och jag sa att – ja, det är han. Och Carl sade att han nästan blev rädd för det var mörkt i rummet och det lät som om någon höll på att kvävas, det var spökligt. Jag frågade om Carl uppfattat om ljudet kom från Jespers näsa eller om det lät mer astmatiskt. Eftersom Jesper har ett pågående drogmissbruk har han ofta varit täppt i näsan. Därav min fråga.

Telefonen ringde.

Min son Carl och jag brukar titta på tv-serier, just nu Rederiet. Så där satt vi när telefonen ringde. Jag brukar faktiskt inte ha ljudet på för det är så tråkigt att bli störd hela tiden. Och tråkigt för Carl när vi inte kan titta färdigt i lugn och ro.

Jesper andas konstigt

Det var pappa som ringde. Han sa att Jesper andas så konstigt och ibland inte alls. Vad ska vi göra? Så jag fick genast rusa dit. Det är inte första gången jag är med om liknande så att säga. Klart de skulle ringt 112 på en gång, men mormor och morfar är snart 90 år. De skulle inte ens behöva vara med om det de just var med om.

Det var livsfara.

När jag kom in i rummet där Jesper “sov” i soffan såg jag på en gång att det var livsfara. Det finns saker runt kring det här, som jag inte tror Jesper skulle uppskatta om andra läser om. Kanske senare att han kan tänka att det kan hjälpa någon annan i liknande situationer.

Självmordstankar 

OBS! Om du som läser detta har liknande tankar, klicka på länken och du får upp en sida med telefonnummer som du kan ringa.

I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte.

Jesper hade haft en del självmordstankar. I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte. Samtidigt har Jesper uttryckt en önskan att få leva. Men utan den svåra ångest som han har självmedicinerat för i många år.

Ring sjukhusprästen

Jag kommer aldrig mer att tvivla. Vet inte om jag borde göra en ny tråd, eftersom man kanske inte orkar läsa allt här. Men det här budskapet förtjänar att spridas.  När min son blev svårt sjuk och läkarna förklarade för mig att jag kanske skulle förlora honom – fick jag en så stark känsla av att jag måste hem och skriva det jag skrev i gruppen. Även att läkarna inte ville släppa hem mig eftersom jag var en chockad anhörig. De ville hellre ringa sjukhusprästen eftersom min son var döende.

Healing

Men jag kände denna starka känsla att jag m å s t e be er om kraft. Sedan kan jag berätta att läkarna stod handfallna eftersom min son blev sämre och sämre, blodtrycket sjönk och sjönk vad de än gjorde, inga vanliga mediciner hjälpte, de gav allt och lite till, men temp och blodtryck sjönk.

Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten.

Detta fick jag veta dagen efter. Sedan igår träffade jag två olika läkare med mycket bekymrad min. De sa att de inte kunde förstå hur det kunde vända. Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten. De förstod inte hur det kunde hända, inte vilken medicin som hjälpt, de hade gett allt och lite till.

Hjärndöd?

Men min son blev bättre, värdena stabiliserades. Blodtrycket steg, tempen steg, livet kom tillbaka, Blev då informerad om att kroppen kanske lever, men att min son efter allt det här sannolikt hade fått en hjärnskada. Eller kunde vara hjärndöd. En mycket svår information att ta emot, men bara att acceptera sanningen. Nästa mirakel – min son har vaknat upp, lite förvirrad och med minnesluckor, men som genom ett trollslag -helt oskadd. Det är resultatet av er godhet, alla ni som sände det ni kunde, alla underbara ord, tankar, stöttning… jag saknar ord. Och vet inte hur jag ska kunna tacka alla som gett utan att kräva något tillbaka. Men jag hoppas från djupet av denna moders hjärta att resultatet är värt allt ni gjort och gett.

Avkriminalisera cannabis

Varför vi omgående behöver avkriminalisera eget bruk av olika substanser, inte minst cannabis.

Presenterar nedan vissa anledningar, dock finns beklagligtvis många, många fler.

Jag citerar Dr Gobar Maté: Addiction starts in pain and ends in pain.

Det spelar ingen roll om vissa säger att deras anhöriga, vänner och så vidare inte hade något problem när de började använda illegala substanser. Eller legala, såsom alkohol. Att använda substanser för att överleva, känna lycka, orka med skolan ,eller kunna socialisera med vänner, betyder att någonstans inom personen finns ett trauma. Kanske man inte alltid berättar allt för vänner och familj. Att ta en diskussion om varför det alltid finns ett trauma skulle ta mer tid än jag har och mer ork. Det finns en myriad av anledningar till att någon använder substanser i stället för att finna sin inre glädje. Jag kan inte räkna upp alla. Men jag håller med Dr Gobar Maté med flera andra. Det börjar med smärta och det slutar i smärta.

Det finns alltid en gyllene start.

Det finns en första tid med drogerna, där personen tror den äntligen hittat den verkliga lyckan.  Men det varar inte länge. Och när det väl börjat slår skola, BUP och socialtjänsten till med alla resurser. Bara det att det redan är för sent och att deras insatser stressar den unge till en så pass hög ångestnivå att mer av drogen blir enda sättet att stå ut. Alla möten, alla blickar, alla övergrepp, drogtester och stigmatiseringen gör att tillvaron blir outhärdlig utanför ruset. Jag skriver ”den unge”, då samhället slår till hårdast där. Och de äldre brukarna går fria och kan fortsätta sin illegala verksamhet. Den som inte skulle fungera på det grymma sätt som pågår just nu.

Beroendet gör den unge desperat

Jagad av rädslor och ångest är hen ständigt på flykt. Skolan gör insatser, det är bra, men vet ni hur det känns för den unge? Hen blir stigmatiserad. I den åldern när man söker sin tillhörighet och provar på både det ena och det andra, blir hen stämplad. Hen hamnar i ett utanförskap redan då. När skolan vill hjälpa. När de skyller på föräldrarna, när de anpassar undervisningen så att hen inte längre är tillsammans med sin klass och skolan har anmälningsplikt till socialtjänsten. De flesta unga försöker anpassa sig och göra det bästa av situationen. Så unga och utan livserfarenhet söker de sig till de som accepterar dem och som de kallar sina vänner.

Vad händer med vänskapen när den unge desperat tiggt sig till kredit hos langarna?

Hur ska en ung människa som satt sig i skuld lösa detta? Helt på egen hand och utan ledning från vuxenvärlden. Varför kan de inte söka hjälp för att reda ut sin situation? Nej, för de är så extremt skräckslagna för socialtjänsten att de, inte ens i sina svåraste stunder, vågar söka hjälp. Det enda de kan göra är att vädja till langaren som när som helst kan skicka ut sina så kallade torpeder. Och vad gör då dessa torpeder? De gör precis vad som helst för att driva in skulden och det spelar ingen roll om den som står i skuld knappt hunnit fylla 15 år. Samt att de hotar den unge med att skada deras familj med mera. Helt rådlösa hittar de svaren i mer substanser, mer kriminalitet och i värsta fall en medveten överdos eller något annat sätt att ta sitt eget liv.

Hur ska vi få dem att söka hjälp innan detta inträffar?

Det är den stora frågan. En brukare ser sin vän dö, men vågar inte slå larm. Larmar de 112 är de ”golbögar” och kommer få uppleva gatans lag. De som tror det är för nöjes skull och att en ung beroendesjuk person är en person som är lat och bara vill roa sig, har tyvärr inte minsta insikt om vad den unge får gå igenom. Om ni bara visste, eller ens anade … Det var bland annat därför jag gjorde små anteckningar av det jag gick igenom med mina barn. Och jag sammanställde det och kallade min e-bok för Katarina Morfina. Mina barn förstod att jag såg det som en demon. Ett beteende som ville stjäla deras rätta personligheter för att till slut döda dem. Och idag är mina två yngsta söner döda, precis som jag redan berättat och som du kan läsa mer om här.

Vi behöver stoppa drogdöden och lösningen är avkriminalisering

Framförallt för att skydda våra unga. Alldeles för många dör i överdoser eller suicid. De dör i förtvivlan eller skräck, eller för att de saknar ledning av kunniga. Kanske Brukarföreningen är de men ska lyssna på. De som har erfarenhet, de som kan vara förebilder och alla vi som krigat ett hopplöst krig, tillsammans med våra älskade barn.

Bara för att förlora det vi älskar mest.

Det här handlar om sorg

Det här handlar om sorg

När sorgen slår till

När sorgen sliter undan mattan du trott du stått stadigt på med dina fötter, vad ska du göra då? När sorgen kommer plötsligt och ibland är väntad och ibland oväntad. När du vet att någon ska dö, eller när du bara känner på dig att någon ska dö. Och du får beskedet…

När sorgen ska delges,

då är det ofta läkare som pratar med de anhöriga. Det händer oftast efter att en person har haft en sjukdomsperiod som har avancerat med tiden.

När sorgen ska delges plötsligt,

då handlar det ofta om en olycka. Det finns många sorters olyckor i vårt liv. Varför finns de? Man kan undra.

Jag lever med sorg varje dag,

Till att börja med var det väl ganska lindrigt, med anhöriga som levt sina liv, gamla som är redo att gå över. Eller vad man ska kalla det. Då jag är troende har jag valt att säga att de har gått över. Som vanligt när jag låter orden flöda publikt är det lätt att få till en roman. Men samtidigt är jag så pass traumatiserad och hjärntrött att jag inte kan tänka längre än så här.

Att leva med sorg är inte alls så negativt

Man lär sig mycket om sig själv, man ser sitt och andras ego och i bästa fall får man en ödmjuk insikt om att alla är en del i livspusslet, vare sig de begriper det eller inte.

När det gäller sorg, har jag valt att agera som inspiratör.

Inte alla är intresserade av att lyssna. Och jag kanske inte heller är intresserad. Men det måste jag vara, eftersom jag har minst en son som driver mig. Visserligen anses han vara död. Men samtidigt kan man undra, när folk känner av honom och upplever hans själ.

Sorgens innersta kärna är att vi minns dem.

Så länge vi minns dem, finns de. Jag är säker på att det är så. Alltför många tecken, alltför många uppmaningar och alltför många upplevelser, gör att jag tror jag kan säga att jag vet att min yngsta son inte har lämnat oss. Det var en olycka, ett missförstånd, ett fel, för jag vet att han ville leva idag vill jag leva

Idag vill jag leva,

så sa Jesper till mig när han var insatt på medicin som passade för honom. Medicin fungerar olika på alla. Den medicin som är bra för en viss individ är kanske inte bra för en annan individ. Men snälla, sluta dra in folks mediciner! Bara för att det handlar om hur en människa mår psykiskt? Vem vågar dra in medicinen för den som har en fysisk sjukdom? Intressant fråga, på min ära.

Till dig som har mött sorgen just nu, kanske idag,

du har ett arbete framför dig. Du behöver få svar på dina frågor och när du fått svar så behöver du ännu ett svar. Och frågorna tar aldrig slut. Jag, som medium, kan förmedla en kontakt mellan dig och din döda anhöriga. Om den anhöriga själv tycker att det är en bra idé. Välkommen att kontakta mig! Den som behöver mig hittar mig. Och du behöver sätta igång din process med läkandet av din sorg.

Julen närmar sig igen, den fjärde julen

Hur kan det vara möjligt?

Hur kan tid gå så snabbt? Hur kan det kännas som om tiden stått stilla? Som om den stannade samma dag Jesper dog, den 5 december 2017. Det är tre år sedan, men det blir den fjärde julen utan honom. Och den tredje utan hans bror. Jag har inga direkta minnen kvar från dessa år. Smärta, saknad och tankar på mina söner har präglat min vardag. Jag minns att vår Saluki Zanna dog under tiden. Hon blev nio år. Jag minns också att min mamma dog. Båda dog på sommaren i juni och juli. Men jag tror inte jag minns vilket år. Men det är klart att jag kan ta reda på.

Det är närminnet och mitt fokus som försvunnit.

Det är tydligen vanligt att sinnet beter sig så när det handlar om sorg. Och sorg kan ju vara så mycket mer än att förlora en anhörig. En sorg är alltid lika smärtsam. Tills man upplever något som är värre. Ett resultat av att ha befunnit mig, den mesta tiden , i någon slags zombieliknande dvala är att bland annat räkningar och sådana världsliga ting har blivit liggande. Eller snarare bortglömda eller bortslarvade. Jag har försökt skriva och anteckna, men det har inte gått så bra ändå. Det går inte alls bra om jag glömmer en tiondels sekund efter jag fått informationen. Ja, det var lite ovidkommande med tanke på vad jag tänkt skriva om, som jag egentligen också glömt redan.

Om jag ska kunna fortsätta det jag påbörjat,

går det inte ta en liten paus, inte ens en minuts paus, då är det borta. Det som jag börjat med, det jag har tänkt göra eller det här som jag ska skriva om. Jag är faktiskt bara glad att jag kan skriva igen. För även det tappade jag, skrivandet som varit min livlina och mitt sätt att få ut obehagliga känslor ända sedan barndomen. Därför kan det också hända, vilket jag brukar upptäcka först efter publicering, stav- och slarvfel i mina berättelser. Sedan glömmer jag det också och har därför ingen riktig förmåga att korrigera felen. Meddela gärna, då jag helst inte vill göra massa skrivfel. Det är viktigt för mig.

Idag är det den nittonde december 2020

Jag gick tillbaka i mitt fotoalbum och till min blogg. Till december 2017. Och jag såg att jag gjort endast ett enda blogginlägg det året på min gamla blogg  

Och att jag hade en enda bild uppladdad från den 19 december. Det är till och med möjligt att en av mina äldre söner har tagit den bilden.

Tisdag 31 oktober 2017

*klistrar in*

Sitter bakom min stängda sovrumsdörr medan jag låtsas som det inte finns något kaos utanför. Att sonen är här och är påverkad fast vi bestämt att han inte ska vara här påverkad. Jag låtsas som om det inte är sant att han letar droger här helt psykotiskt, river om allt i alla lådor och skåp, att spisen dras ut på¨golvet ifall något piller hamnat där bakom. Vilket han var säker på. Jag känner paniken kryper i kroppen och stressen blandar sig med nerspydd handduk på köksgolvet och fettdrypande matrester på spisen. Jag gömmer mig. Jag har varit vaken flera nätter. Ibland för att han rosslat i andningen, ibland för han är speedad och letar droger på de mest otänkbara platser i mitt hem. Eller lagar mat som bränns vid och startar brandlarmet. Alla pengar är slut och all mat är uppäten. Och jag orkar inte fråga ut i tomma intet ännu en meningslös gång, “vad ska jag ta mig till”

Ungefär en månad senare visste jag vad jag skulle ta mig till. Men med krossat hjärta och krossade framtidsvisioner.

Jag antar att året 2017 var fruktansvärt tungt.

Med mina barns beroendesjukdom, min mors tilltagande demens och min fars oförmåga att se hennes demenssjukdom. Och sedan kom dödsfallen. Det ena efter det andra.

Jag upprepar:

Ta hand om er därute! Även om vi inte kan ses, kramas eller vara tillsammans som före pandemin, så använd de resurser som finns. Ta er tid med era anhöriga och låt barnens jul få vara utan alkohol eller andra personlighetsförändrande substanser.

 

Fem dagar kvar att leva

Fem dagar kvar att leva

Jespers schäfervalp Ruffa, fyra månader.
Valkebo Ruffa, fyra månader.

Den här dagen för tre år sedan,

levde Jesper sina sista dagar av sitt unga liv. Vid den här tiden för tre år sedan trodde vi att allt var på väg att ordna sig för Jesper, som då var 23 år. Han hade fyllt 23 år i augusti, den andra augusti närmare bestämt. Han älskade födelsedagar och umgänge med sin familj. Det var ett av de få glädjeämnen som han kunde uppleva i sitt liv. Det och musiken. Och kärleken som han så desperat sökte, men aldrig hittade, eftersom han inte kunde känna tillit. Han hade ingen paranoid diagnos, bara kunde inte tro att någon ville honom väl. Alla ville förstöra för honom. Hans relationer tog slut och jag förstår hans olika flickvänner. De genomled en fruktansvärd oro, precis som jag. Och jag fick ibland även ta deras oro på mina axlar.

Den 30 november 2017,

var jag visserligen orolig för båda mina söner. Jag var alltid förberedd inombords, att någon av dem skulle dö. Det hade varit så under så många år, det blev en del av min vardag. En tanke som malde i mitt huvud, var tanken på hur jag skulle reagera om polisen kom hem till mig med ett dödsbud, angående mitt barn. Ja, jag vet det nu, hur det känns, hur jag reagerade och hur olika andra mammor jag har pratat med reagerade. Det  kan vara olika hur snabbt man tar in och förstår situationen. Och hur pass stressad man själv är just då. För familjer som lever med beroendesjuka barn är alltid stressade. Många flyr in i eget missbruk och situationen förvärras. Vad ska man göra med all stress som uppstår? “Bättre fly än illa fäkta”, är något vi inte har kunnat använda oss av.

Beroendesjuka personer behöver ljuga,

de behöver ljuga för att överleva. Och ändå leder det bara utför, som en berg- och dalbana, utan berg. De behöver ljuga för att inte bli “golare” (en som skvallrar), gatans lag råder här och är inte nådig för en golare. En goltupp kan man bli om man kontaktar någon myndighet, vilket inkluderar att inte ringa efter ambulans vid andningsdepression. Och de dör, oftast i sin ensamhet, där ingen tillsyn finns. På gatan, under en bro, på en offentlig toalett eller ensamma på något stödboende. De behöver ljuga för att de är så pass beroende och inte kan sluta. De intalar sig själv och andra att de kan hantera drogen. Men det är drogen som hanterar dem. Och ofta också oss anhöriga som så gärna vill tro på att det goda ska segra i detta vidriga krig.

Jesper hade hittat en lögn, som han trodde var ofarlig.

Jesper hade lärt sig hur man använder det receptfria läkemedlet loperamid för att uppnå ett opiodliknande rus. Loperamid fungerar på ett sätt så att den inte, utan vidare, kan tränga igenom hjärnbarriären. Och vi andra, vanliga, som tänker att det är en vanlig magmedicin, anar inte livsfaran. Receptet vill jag inte sprida med risk för att någon “odödlig” ungdom ska få för sig att prova. Dock vet alla ungdomar som har beroendesjukdom hur man hittar information, så det gör kanske mitt hemlighållande helt onödigt.

Läkemedlet med verksamt ämne loperamid är dödligt!

Flera personer har avlidit och de flesta har nog tagit medlet i god tro. Det är ett av våra vanligaste, receptfria läkemedel. Och det är nog ofarligt för de som använder det enligt anvisningarna. Men jag själv skulle aldrig i livet röra en sådan medicin. Jag känner sådan avsky över hur en möjlig opioid då kunde säljas öppet på apoteken. De unga kunde gå från apotek till apotek för att samla ihop tillräckligt många tabletter för att, tillsammans, med några helt vanliga skafferiprodukter, fixa ett rus som inte kunde mätas i urinprov på samma sätt som de mer kända opioiderna som subutex, heroin, metadon och morfin. https://sverigesradio.se/artikel/6847810

Min Jesper hade nog bara tänkt försöka lindra sina smärtor medan han byggde upp sitt potentiella nya liv.

Men så blev det inte. Den här dagen för tre år sedan var min son svårt sjuk, både i sitt beroende och i lunginflammation. Mer om det kan jag berätta en annan gång.

Jespers lilla hundvalp var fyra månader när han lämnade oss. Idag är hon en ståtlig vuxen tysk schäferhund, som fått stanna i familjen. Jag hittade ett foto från den 30 november 2017. Det är ett foto på lilla Ruffa, som hon heter.

Härmed avslutar jag dagens blogginlägg och till er som fortfarande krigar – sänder jag allt mitt hopp om att det vänder och berg- och dalbanan får ha kvar sina berg. Hang in there/ Mona

Jesper Sebastian Åhlin
Jesper var lycklig med sin älskade gitarr

 

Tarot och orakelkort för läkande av själen

 

Tarot och orakelkort

har hjälpt mig med min ilska.

Dessa bilder, varav Tarotkort har en speciell symbolism, har hjälpt mig mycket.

Men tarotkorten är, av någon anledning, mer speciella för mig.

Varenda dag – år efter år, så har jag använt mig av dessa kort för att hitta mig själv och för att läka mig själv.

Det här hände inte efter mina barns död, utan långt före.

Även Jesper använde sig av tarotkort,

jag och min yngsta son delade intresset och informationen från andevärlden.

Jag tycker ibland att det, mystiskt nog, har fungerat bättre med Jespers kort.

Korten som följde med hem i hans packning.

När han hade dött, och någon annan som plågas och lider behövde platsen på stödboendet.

Ni anar inte vad de skickade med honom hem,

Kanske vill ni veta. Som mamma kanske man inte orkar återuppleva smärtan via fysiska bevis.

Att Jesper hade levt och att Jesper hade använt sig av okända droger, för att lyckas med övergången till det “normala” livet. Trött på att bli jagad och tröttt på att bli stämplad som “pundarungen”.

Tarotkort och Orakelkort har hjälpt mig genom smärtan,

lärt mig att förstå livets cirkel. Födas och dö. Och dessa kort, eller den visdom de besitter lär mig ödmjukhet, lindrar min smärta, hjälper mig att tro på att det som händer har en mening.

Lärt mig förstå döden och att inte vara rädd för den,

så jag kan uppleva acceptans och släppa det ego, som vill ha dem tillbaka i en värld, som för dessa sköra själar, är omöjlig att leva i.

Känner även stor tacksamhet (vissa stunder) att jag har fått ha dem, vara deras moder, älska dem, föda och amma dem.

Det får mig att komma vidare.

Ibland.

I mina döda barns namn

I mina döda söners namn fortsätter kriget

Om man på facebok skriver en fyrkant och därefter ordet revolution, ja då blir det väl inte direkt liv i luckan.

Bara robotar som lärt sig att reagera på ordet revolution.

Det vill säga att det är egentligen ingenting man behöver bry sig om.

Man kan till exempel utesluta # och bara skriva revolution.

Då händer det inget.

Men om vi inte fixar en revolution

Då kommer allt att fortsätta som förut.

Och våra barn dör.

Låter härmed wikipedia upplysa om vad det fb-förbjudna ordet betyder.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Revolution

Det finns så mycket okunskap

Bland människor som aldrig levt i min verklighet. Människor som inte levt i deras verklighet.

Det finns människor som inte förstår uttrycket “Varför super Jeppe”?

Ironiskt nog heter min yngsta son Jesper/Jeppe.

Varför super Jeppe?

Det kan man fråga sig.

Hur hanteras udda individer i vårt samhälle?

Tvingar man in barn i en mall? I en skokartong?

Där alla passar in.

Hur många udda barn

läser det jag skriver?

Jag hoppas ni är många.

För jag vill rädda alla udda.

För att de har rätt att leva sitt liv.

Och för att de har rätt att få utveckla sina förmågor.

Nu får det baske mig vara slut

på att placera barn i ett enda fack.

Det finns människor som passar in i systemet och de får leva i frid och fröjd.

De andra ska jagas och hotas.

Tills  de är tömda på all livslust…

som Jesper skriver i sin bok.

Varför vill vi inte ha kreativa personer i samhället?

Är de ett hot?

Har vårt land blivit ett kommunistisk land i smyg?

Jag menar,

när man ska styra och hota folk att hitta sin rätta plats.

Ja lite mer förtäckt än så kanske.

Sverige är ingen diktatur

Tillåt mig småle!

Eller bara för en liten stund, ägna det en tanke?

Hur fria är vi?

Varför får man inte skriva #revolution på facebook?

Passa in i mallen eller fly

saker och ting kommer att hända,

jag får det till mig.

Man kan möjligen förändra och påverka framtiden.

Bara var försiktig!

Skuggor vid en grav
Tillsammans vid våra barns grav
Till startsidan