Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Jag var på kyrkogården idag

Jag var på kyrkogården idag

Jag var på kyrkogården idag

Jespers bok kan fortfarande beställas

Så som det ekonomiska läget är i nuläget kan man inte ens fixa på gravarna när lusten faller på. Man måste vänta tills sjukpensionen kommer. Då kan man passa på att “slösa” lite för att snygga till gravarna. På kyrkogården har jag flera släktingar och flera vänner. Det var inget jag tänkte på när jag växte upp på samma gata. Jag minns bara det eviga ringandet från klockstapeln. Jag brukade inte tänka på döden. Möjligen min egen död. Då var jag tonåring. När jag just fyllt 18 år fällde jag ut mina nya vingar och flög. Jag flög ut i livet.

Mamma

Efter det fanns ingen trygghet

Jag var min egen boss, min egen lyckas smed. Hur det gick därefter, efter slutet av en kärnfamilj som jag trodde skulle vara för evigt, det vet jag nu. Livet är inte så enkelt, även om jag även har många underbara minnen. Men de viktigaste minnena tänkte jag spara. Funderar fortfarande på om jag ska börja i bloggen, eller med papper och penna. För min historia vill bli nedskriven.

Lila kors hedrar offer för överdoser
Lila kors hedrar offer för överdoser

Vad hände med love, peace and understanding?

Idag såg jag två polisbilar och en polispiketbuss, som befann sig på en plats jag inte vill förmedla. Jag tycker dock det är mycket märkligt, i dessa tider, där vi för länge sedan glömt bort love, peace &understanding att resurserna ska fördelas på de som skjutit blommor istället för dödliga skott.

Det är snart val och jag säger som alla andra! Tänk på var ni lägger er röst! Om poliskåren kan slå till i en liten skitstad som Eksjö med så pass många resurser (antal bilar), ser jag ingen som helst anledning till varför våra ynka skattemedel ska gå till fler poliser.
Här i Eksjö skjuter de psykfall och gör razzior hos fredliga, vänliga personer. Jag minns hur de jagade Jesper. Gömde bilarna och hoppade på soptunnor för att smyga sig på honom oupptäckta.
Hur många gånger ska man behöva sucka och ta sig för pannan egentligen?

Finns himlen?

Finns himlen?

Min sorg och mitt arbete tillbaka från anpassningsstörning.

Ja, man kan undra, för vad är himlen? Himlen är inte bara däruppe som man oftast tänker om någon säger “himlen“. För den finns i sådana fall även därnere, om man nu skulle kunna titta ner. Riktigt onödiga funderingar för Jesper är borta och jag har inte sett hans fysiska kropp och inte kunnat krama honom på snart fem år.

När jag känner mig ledsen och maktlös

då brukar jag alltid, som eventuella följare förstås vet, fråga min inre lärare. För mig betyder det oftast att jag drar ett tarotkort eller flera. Ikväll har jag dragit kortet “Knekt i svärd” och mitt första nyckelord för det är “turbulens”. Nyss tillfrisknad efter covid19, omikron BA2 så är det kanske inte så konstigt. För precis innan jag fick denna vidriga influensa började jag känna mig mer stabil. Och det kändes som mitt sorgearbete hade nått en punkt, där jag behövde välja fortsätta leva, eller fortsätta vara en zombie utan tidsuppfattning.

 

Knight of swords

Som jag sa är mitt första nyckelord för kortet just turbulens. Turbulens är en orolig energi som jag kan känna igen mig i. Men Knekten kan också vara en person. I så fall är det en maskulin, ung energi, någon som kan diskutera och prata för sig. Men jag vill inte att det ska vara jag själv. Jag vill verkligen inte vara knekt i svärd just nu. Men kanske är det andevärlden som visar mig Jesper i detta kort. För det var precis så han var. Ung, livlig, viljestark och inte tyst när han såg orättvisor runt omkring sig. Jesper var en ängel som inte orkade stanna kvar i denna värld. Med sitt turbulenta sinne i ett turbulent samhälle.

Så grattis i himlen mitt älskade barn!

@monadahlgren

#grievingason#rip

♬ I Will Always Love You – Whitney Houston

Fem år utan dig!

Socialtjänsten – Orosanmälan

Socialtjänsten – Orosanmälan
I vilka lägen är det ok att göra en orosanmälan till socialtjänsten?

När man söker efter hjälp anser jag att det skulle kännas ok att få hjälp. Tyvärr så är det så att när man känner oro för en närståendes psykiska hälsa, finns det ingen säker hjälp. Närmast till hands tänker man att socialtjänsten finns. Tyvärr har socialsekreterare ingen kunskap om psykiatriska tillstånd.  De flesta torde förstå att medicinsk expertis snarast ska agera. Vad det gäller socialtjänsten kan man inte anförtro dem någonting. De har anmälningsskyldighet. En orolig anhörig kan därför inte vända sig till socialtjänsten i trygghet. Detta anser jag vara skandal. Man blir som orolig anhörig totalt utlämnad. Man blir en golare. Och en som är i maskopi med myndigheter mot den man älskar och bryr sig om.

Allt du säger kan vändas emot dig som närstående och mot den person du anmäler

Socialtjänsten har ingen uppenbar skyldighet att upplysa anmälaren om det framtida händelseförloppet och den socialsekreterare som blir tilldelad ärendet skriver ner allt du oroat dig för och det är det jag menar med att man inte kan säga något i förtroende till socialtjänstens hantlangare, och om du anmäler ett barn under 18 år så tar du även risken att barnet blir föremål för LVU.

För den som inte vill läsa lagtexter,

kan jag berätta att LVU är en lag som finns för att socialtjänsten ska kunna omhänderta barn när de anser att Du inte längre duger som förälder, eftersom Du har sökt hjälp som du säkerligen skulle behöva. Men hjälp är inte vad du får, kan jag lova. De kan enkelt och genom att fylla en journal om hur dum i huvudet Du är, och hur Du inte duger till att sätta gränser, skapa rutiner, you name it, samma saker i alla sådana journaler,

Så var inte ledsen, du är inte ensam,

eftersom samma saker står i journal, efter journal och det jag har fått läsa om mig själv och andra har chockerat mig till den gräns då jag insett att allt är ljug för att de ska få igenom ett LVU, som i värsta fall kan leda den du har anmält mot en mörk, destruktiv och till och med dödlig framtid.

Mer information behövs,

allt är aldrig bara svart eller vitt och därför skriver jag detta blogginlägg . För att det gäller att vara vaken och uppmärksam på hur myndigheter kan hantera sin makt att få igenom LVU mot Din vilja. Jag kan tyvärr inte presentera en direkt lösning på vad man kan ta sig till vid oro för sina närståendes psykiska hälsa. Så jag skriver så här: fortsättning följer och funderar vidare på hur man ska hitta hjälp och stöd, utan hot om att ens barn ska bli placerad i en främmande familj.

Kära socialsekreterare

Övergivenhet

Övergivenhet
Sorgsen
Sorgsen

Förtvivlad stod jag under din balkong, eller någon annans balkong medan solen sken och värmde min kropp och min själ. Men ingen öppnade. Jag kastade stenar på ditt fönster. Stenarna var så små och obetydliga. Men jag hörde att de slog mot din balkong och mot ditt fönster.

En extrem övergivenhet fick mig att fortsätta kasta stenar, jag minns inte hur länge. men minns att jag upplevde hur obetydlig en människa kan vara här på Jorden. När stenarna började frysa till is, behövde jag ge upp. Jag kunde ju inte kasta is på ditt fönster. Då hade det kanske gått sönder.

Jag bankade på din portkodade dörr, desperat av längtan efter en levande människa. Ingen hörde mig och kylan började göra sig påmind. Solen hade sänkt sig ner i väster precis där det ser ut som sjön tar slut. Och jag  började frysa till råga på allt.

Jag sprang hemåt med mina gummistövlar utan strumpor i, snubblande och övergiven av hela mänskligheten och utan mina två döda söner.

Utan kunskap, utan vishet

sprang jag hem

Läs gärna Jespers bok

 

Fyra år sedan den stora tragedin

Fyra år sedan den stora tragedin

Kiromanti, eller spå i händerna

Rubriken länkar till en kort beskrivning av Kiromanti för den inte helt insatta läsaren. Givetvis är kiromanti (eller spå i händerna) ett mycket mer komplext ämne ämne än så. Ämnet har inte tagit alltför mycket av min tid, även om jag ibland roat mig med att läsa i händer. Så grunderna finns, och det är nog många med mig som fått sina linjer i händerna tydda med lite skräckblandad förtjusning.

När det kommer till etik är man naturligtvis etisk, vad beträffar en klients frågor.  Men när det gäller ens egen psykiska hälsa ställer man den kanske på spel genom att göra egna tolkningar. All spådom är en lek, ett spel och det ska räknas som underhållning och inget annat. Framtid är oviss, men kan anas. Med det sagt vill jag berätta att mina linjer har visat att jag har fyra barn , vilket är intressant. Även om två nu är döda har jag ändå dessa fyra linjer på min hand.

Min livslinje är lång

Min livslinje är lång, men min hjärtlinje har ett kraftfullt avbrott någonstans i mitten av mitt liv. Avbrottet har oroat mig stundtals. Den som har hållit på med spådom har säkert märkt att det oftare blir rätt än fel. Samt är det ju så att onda aningar kan vara verkliga eller endast en oro för något som aldrig kommer att hända.

Mona effekter

Mitt i livet miste jag mina två yngsta söner Jesper och Anton. Jag har berättat lite om det i en live video som den intresserade kan beskåda här.

Sorg efter drogöverdos
Sorg efter drogöverdos

Ja, nog stämde den, min arma hjärtlinje, men varför vet man inte. Ingen vet. Jag vägrar tro på ett utstakat livsöde. Varför skulle någon födas till ett visst öde? Varför allt blir som det blir kan man spekulera i och tro vad man vill om.

Fyra år har gått som sagt. Och jag ville säga att jag har börjat landa lite. Det kan bli lite lättare att leva, trots en ofattbar förlust. Jag tror ingenting händer av sig självt. Man får se på det som en slags sjukdom, som kräver ansträngningar att leva med. Att hitta alla möjliga sätt som möjliggör överlevandet.

Jesper Åhlin
Jesper Åhlin

Jespers bok!

Den gröna trädmamman

Inlägget innehåller annonslänkar från PFC

Kopierat från min gamla blogg, den sista godnattsagan,

det var mitt första inlägg på blogspot, sedan metrobloggen stängde ner. Två av mina barn kommer aldrig att läsa det här. De skulle ju överleva mig. Och läsa mitt försvarstal. Två kanske läser det en dag. Men det viktiga är att det skrevs. Det var sex år före pojkarnas död, som jag skrev. Varför jag blev kallad “den gröna trädmamman” vet jag inte. Jag fick också heta “Skogs-Mona”. Mina fina barn med alla sina tankar och påhitt!

Måndag 20 juni 2011

Den Gröna Trädmamman

Så jag skriver det här till mina barn:

Tre små pojkar.

Det här är ingen “riktig” godnattsaga.

Det är en mardröm som blev sann.

Och det är den sista “godnattsaga” som jag berättar för mina barn.

För nu är de alla fyra vuxna.

Och vuxna läser inga sagor mer.

“Barn har man till låns”, jag visste det.

Men det hindrar inte den mörka, tunga sorgen och saknaden att lägga sig över mig.

Som ett blytungt täcke kväver den min kropp och min tanke.

Jag vill bara sova under det tunga täcket.

Det finns en tro som väcker mig, som får mig att glöda och som får mitt livs falnande låga att åter brinna.

Jag har fått en uppgift av Gud.

Jag har blivit utvald att ta hand om Guds allra sköraste och vackraste änglar.

Så jag är stolt.

Även om jag lever i skuggan av döden varje dag och varje natt.

Jag älskar er mer än livet.

Och jag måste berätta och förklara.

Att ni egentligen inte känner mig som den jag är, utan kanske mer som den person som tilldelats en roll och ett ganska ensamt ansvar som har varit tungt ibland att bära.

Men Gud lägger inte mer bördor på ens axlar än man orkar bära.

Utan en stark tro skulle det nog vara svårt att klara av den roll jag har axlat genom att vara er Mamma.

Så jag skriver det här till mina barn.

För att de en dag när jag är på “andra sidan” ska få veta vem jag är och vem jag var och vad jag tvingades till som jag aldrig ville, men som någon måste.

Gud så jag längtar efter de änglarna just nu.

Använder mig fortfarande av PFC-kortet och sparar mellan fem och tjugo kronor på varje köp.  En buffert bör alla se till att ha. Speciellt i dessa oroliga tider!

Läs gärna Jespers Bok

Ögonblicken är minnenas moder.

ÖGONBLICK,

Ögonblick är ofta korta, men de kan ge långvariga konsekvenser. Ett enda ögonblick kan förändra ditt och andras liv för alltid och det kan lämna en med tunga minnen och konsekvenser för  hela ens existens. Och för. Ibland är ett ögonblick snabbt och förgängligt som en dagslända och lämnar en kvar med ett leende på läpparna, varje gång ett ögonblick har blivit ett vackert minne. Det är borta, men det smärtar inte mer.

Nyfödd baby
Baby

MINNET AV EN SON

Min son var bara ett barn, ett vilset och skört barn, som inte visste vad han skulle ta sig till med sin oro, ångest och sina rädslor. Han var en tänkare, poet, fantastisk musiker med många tankar om orättvisor, både på nära håll och runt om i världen. Och, som han själv sa, så fanns det ingen som kunde förstå hur stark smärtan var.  Men han skrev ner sina tankar och själv hoppades jag det kunde vara samma ventil för honom, så som det en gång varit för mig .att skriva om mina tankar, upplevelser och känslor.

Till minne av Jesper Åhlin
Jesper som barn

VUXENVÄRLDEN GAV INGEN TRYGG GUIDNING

Ledningen från vuxenvärlden var så vag! Och han mådde dåligt av att andra förminskade hans pappa, som han ändå älskade så mycket. Sonen gick i försvarsberedskap. Han byggde upp ett hat mot det samhälle som dömt ut hans pappa som en ovärdig varelse. Man ska inte förminska föräldrar inför barnen, det är en av mina viktigaste insikter, åtminstone när det gäller barn man ska försöka hjälpa. Min text kommer kanske, som vanligt,  att vara splittrad och kaotisk precis som hela mitt inre är splittrat och kaotiskt.

Tidningsurklipp

OFULLSTÄNDIG INLEDNING

Låt oss kalla ovanstående för en ofullständig inledning och hela min berättelse för ”ögonblick”. Ögonblicken är stunder som varit speciellt starka och som satt sig fast i minnet. Ögonblick som förändrat mig och många andra i närheten, familj, vänner och vårdpersonal. Min tanke med denna korta text är att försöka sortera ögonblicken i mitt liv och mina minnen så som jag har upplevt det genom mina ögon. Ingen annan behöver tycka som jag, eller hålla med mig. Våra personliga erfarenheter och upplevelser  är vad som  formar hur vi ser på varandra och på omvärlden.

Jesper och kompisen
Mona med lånad baby! Ögonblick

Ensam nattuggla

Jag har aldrig förut varit så ensam som jag är nu. Jag har valt bort alla människor som inte förstår min sorg efter barnen, och jag trivs! Lite som när jag var ett  barn och flydde från andra barn som sökte kontakt med mig. Hade väldigt dåliga erfarenheter redan som litet barn.

Jag växte upp och jag började i skolan när jag var sex år, för att jag var så intelligent. Men i själva verket var det bara e n sak jag kunde. Jag kunde läsa, stava, skriva, lära mig grammatik och lyckades som en av få förstaklassare få en femma i svenska språket. Även om jag hade ettor och tvåor i alla andra ämnen väckte denna femma i svenska en stor irritation, då ingen annan i klassen hade fått en femma.

Den där femman hör till mina specialkunskaper i vissa ämnen. Som vuxen blev jag diagnostiserad med Asperger syndrom. Min skoltid var ett helvete,

Diagnoser är på gott och ont, och de hör att göra med samhällsklimatet. Tror inte det hade passat in speciellt bra på den tiden med en bokstavsdiagnos. Det fanns ingen kunskap och ingen information.

Som man säger om husdjursavel: Den där borde tagits ur aveln direkt.

Så känns det, även om jag alltid gjort mitt bästa för att undvika missförstånd och att vara alla till lags. Som tyvärr har misslyckats. Därför har jag inga vänner. Andra tycker inte om mig, helt enkelt. Jag har accepterat det. I början kan det gå bra, men ganska snart går det åt fanders.

Min ensamhet och isolering är självvald och jag mår bara bra av att äntligen få vara ifred.

När jag var 18 år
När jag var 18 år
När jag talade för tv4 om mina döda barn
När jag talade för tv4 om mina döda barn

Margita Toller och gemensam sorg

Margita Toller och gemensam sorg

Vi kände inte ens varandra,

Margita, jag och vår sorg.

Ibland känner jag mig social och ibland inte. När jag fick äran att träffa Margita hade mina söner nyligen avlidit. Mina vänner ägnade ganska mycket övertalningstid innan de fick mig att hänga på, samt betala min beskärda summa för ett besök och en upplevelse jag aldrig hade önskat mig. Och som heller aldrig hade blivit av om inte mina vänner, mina tanter, som jag kallade dem, övertalat mig.

Jag tänkte hur som helst skriva lite om mitt möte med Margita Toller

Året var nog 2019,

Det hade gått ca två år när jag och mina vänner besökte den här damen som hade (har?), en fantastisk samling av gamla dockor, gamla kläder och inte minst av allt gamla hatter. Margita är garanterat en av de mest originella personer jag har träffat. Och helt klart räknar jag henne till en del av mitt tillfrisknande efter pojkarnas bortgång. Det blev nästan som en telepatisk kontakt med denna kvinna.

Vi tantvännerna fick vara med om samma rutiner som de flesta andra som kommit på besök till Margitas hemvist , fattigstugan i Lemnhult. Det är inte helt lätt att hitta Himmel och pannkaka  på google. Men är man envis kan man hitta visst material som är skrivet av andra personer som träffat Margita.

Det var som om vi visste om varandra,

eller om det bara var så att vi kände av varandras tankar och energier. Jag visste inte att Margita också hade mist en son. I en tragisk olycka. Vi pratade länge och öppet om detta och jag tror inte att det uppskattades att hon och jag kom in på ämnet. Man ska väl inte tala om döden medan man ska roa sig?

Det verkade inte vara populärt.

Gamla hattar
Gamla hattar, Margita valde ut kläder åt mig

Margita Toller med en av alla sina dockor

Till startsidan