Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Lyckan blir först riktigt stor när trampet hörs av små, små skor!

Lyckan blir först riktigt stor när trampet hörs av små, små skor!

Lyckan blir först riktigt stor när trampet hörs av små, små skor!

Uttrycket hörde jag ofta från min  mamma flitigt när jag och min bror var barn. Det är så gulligt på något vis och glädjefyllt. Jag tänkte på uttrycket, även när mina barn var små, ifall jag nu hann tänka några egna tankar. Mitt upp i livet som jag var med mina fyra “ouppfostrade barn”, vilka längre fram i livet fick diagnoser inom det neuropsykiatriska spektrat. Alla med autism i olika svårighetsgrad. Barn har bara en enda barndom, som vi väl alla vet. Vi var en lycklig familj de första åren. Precis som för de flesta andra med neuropsykiatriska diagnoser styrde det inte till så mycket besvär förrän skolan började. Undrar vad det skulle bli av alla barn med autism, om skolan vore mer anpassad till de svårigheter som uppenbarligen finns. Men allra helst ska det vara föräldrarnas fel. Skolan har ett ansvar att anmäla misstänkta missförhållanden i hemmet. På tal om det så har jag en dom som stryker paragrafen “missförhållande i hemmet”. Men gissa om det gjorde ont! Som jag älskar mina barn, jag vigde 20 år av mitt liv till att guida och vägleda dem inför livet. Och skor blir stora.

Mina barn var sköra barn!

Jag var också skör, men väl i helvetet fick jag styrka från ovan. De flesta mammor till utsatta barn är som lejoninnor. Det är en urmoders instinkt att skydda och försvara sina barn. Det finns inte mycket som kan liknas med den smärtan man känner om någon skadar eller inte förstår ens barn! Jag läste boken om sköra barn.

Idag drog jag tarotkortet sex i bägare

Passande nog skulle man kunna säga. Det påminner mig själv om att “räkna de lyckliga stunderna blott”, och om att vårda och bevara dessa stunder i sitt hjärta. När trampet av små, små skor en dag har tystnat för gott. Kortet påminner mig om barndom i största allmänhet, hur viktig den är och hur vi inte vet hur vi ska vårda barndomen. Därför uppstår trauma i oss själva och i våra barn. De sköra barnen! Mitt första nyckelord till kortet är “glädje”, en sådan lättsam glädje, där man kommit förbi spädbarnsstadiet och börjar ta in omvärlden. Jag tar till mig det, jag tror på det och vägrar gå sönder även om alla ljuden tystnat. För som Jesper sa tre månader före sin död – “idag vill jag leva“. Det begreppet har blivit som ett budskap och ett mantra för mig.

Tarotkort, sex i bägare
Tarotkort, sex i bägare, crystal tarot

Lite så är min sorg!

Jag börjar ta in det som hänt

Jag förstår att jag aldrig mer får höra trampet av varken små eller stora skor från mina döda barn. De trygga, lugnande stegen som varslade om att nu kommer de hem. De var hemma och jag kände mig trygg och ville beskydda dem från allt ont och all smärta. Smärtan är väl beskriven av Jesper i Jespers bok. Men det finns så mycket mer. Sådan smärta som kommer sig av vissheten att ens barn kommer att dö före en själv. Att behöva leva med den vissheten och nu också med facit i hand. Det ska det skrivas om. Inte idag, men en annan gång.

Jobba på spålinje?

Jobba på spålinje?

Innehåller länkar till Nextory

Med uppmaning att läsa Jespers bok

Temat med korten ” The Power of surrender cards”,

gav mer inspiration och skriver gärna om dessa kort, då det hjälpt mig komma vidare med mitt liv. Tarotkorten är min vägledande stjärna, som jag alltid använder, så gott som dagligen för att lära mig mer om mig själv och andra. Jag tycker det bästa med dessa kort är att man får en kraftfull insikt om vem man egentligen är, hur pass stort ens ego är och hur mycket insikt man kan få angående relationer, sina egna, såväl som andras.  Jag har jobbat i ca tio år på olika tarotlinjer och  vet att många bara svarar som de tycker och känner just då. Det är ok med intuitivt tolkande, det är så klart bäst att alltid lyssna till sitt hjärtas rösta och lägga märke till det som först kommer upp när man får en fråga från någon som söker hjälp.

Tarotlinjernas tickande minuter

Jag vet inte om jag kommer jobba mer med tarotlinjer på det sätt jag gjort. Visst, allt handlar om pengar, men att pressa anställda till det yttersta kan vara otroligt stressande. Jag har slutat ta betalt och jag ger till den som behöver mig. Jag har kunnat göra detta då jag avslutat moms och F-skatt, vilket var tufft att jobba med, samtidigt som man börjar känna sig mer och mer utbränd, mer och mer stressad, kunder som säger att de betalar minuttaxa och pressar en seriös tarottolkare till det yttersta för snabba svar.

Att jobba på spålinje

En del blir irriterade på oss ”spå-damer” som vill profitera på andras olycka. Men jag tror inte så många skulle vilja byta ett 8-17-jobb mot ett jobb, där de aldrig kan ta rast, inte vila, inte gå ut med hunden och inte ens gå på toaletten. Samt att få en femma per minut. Det är inte vi spå-damer som tjänar pengar på tarotlinjerna. Oftast inte hur som helst. Jag har alltid haft nöjda kunder och har massa positiv feedback. Men  tål inte stress och att min tid begränsas av ett tickande minutpris. Jag är nämligen helt seriös vid användning av mina tarotkort och/eller svarar på andliga frågor. Jag är tränad i intuitivt tänkande, meditation, öppna upp chakran och ser bilder och får budskap. Jag är telempat och har svårt att stänga ner när för att slippa se lidande i världen eller runt omkring mig. Den som är mindre andligt tänkande kan ju byta namn från telempat till högkänslig. Det råder dock ingen tvekan om att vissa personer kan känna av och ta in andras känslor.

I vargtimmen dog min son

Som den natten när Jesper dog. Jag skrev till min kompis på chatten att nu är det vargtimmen och undrar vem som ska dö i natt. Tyvärr så fick jag veta det dagen efter. Min yngsta son var död i en överdos av Loperamid. Den dagen stannade min tid. Men jag kanaliserar min son hela tiden och det är bara för att han vill det som jag hela tiden skriver om sorg, aldrighet och längtan. Samt att jag känner in andras känslor.

Så dagens kort blev Surrender your need to always be right.

Surrender you need to always be right
Surrender you need to always be right

Min mormor brukade säga till mig: Bara håll med och gör sen som du själv vill , så blir det inget bråk.

Mormor, Svea Breilin
Mormor, Svea Breilin., min vackra mormor, bästa mormor, saknar dig!

Jag bär alltid mormors ord i mitt hjärta, men så svårt att inte reagera med sitt ego och sina impulser. Begrunda dagens kort om att släppa taget, som jag förut skrivit om både här och där.

Och när jag tog körkort 1978 sa mormor: Bara stå still om det händer något i trafiken så kan det aldrig bli det fel.

När de vilda gässen flyger

När de vilda gässen flyger

Detta inlägg innehåller annonser från Nextory

Då är det höst!

De flyger även på våren.

Då är det vår.

Jag såg gässen häromdagen. De var inte så många, tillräckligt många för att bilda sin v-formation som är typisk för gäss och svanar.

Då minns jag, en gång för längesedan, det måste ha varit vår. Min make och jag sov på balkongen. Det var antagligen en varm och tidig vår. Och gässen kom flygandes över sjön och inte gick det sova till det ljudet.

Jag skriver “min make”, men det var innan vi gifte oss i Charlottenborgskyrkan i Motala 1989.

Vår kärlek var skimrande och vacker, så speciell och liknade inget annat. Jag tror jag fann min själsfrände.

Om man bara fått fortsätta leva här och nu och slippa allt man inte ville ha varit med om.

Våra barns död

Det hade vi aldrig kunnat föreställa oss på den vackra, skimrande tiden.

Jag tror fortfarande att vi är själsfränder han och jag. Han är min man. Han är mina barns far.

Att förlåta och gå vidare är svårt ibland.

Jag har försökt att förlåta.

Vi har ett barn kvar tillsammans. Ett så efterlängtat och älskat barn, vårt första tillsammans.

Idag fick jag inspiration från de vilda gässen.

Jag tänkte på att den andra augusti fyller vår son Jesper år.

Hans kalas har flyttats till himlen. Där har det varit sedan den 5 december 2017. De senaste åren har vi försökt samlas vid graven som han delar med sin bror, Anton, som dog ca fem veckor senare. Jag har berättat om det tidigare i bloggen och det kan den som önskar läsa om här.

Den 31 juli fyller min äldsta son år. Det skiljer bara två dagar mellan kalasen. Men egentligen vill ingen ha något kalas längre, precis som vi inte längre firar jul , har skrivit om det också, om nu någon skulle vara intresserad av hur det är att försöka fira jul efter allt som hänt.

Här kan du hitta Jespers bok samt Katarina Morfina:

Nextory

Grav
Grav, vila i frid Jesper och Anton

 

Om överdos och sorg, prosa

Om överdos och sorg, prosa
Överdos, sorg, metaforer och lite prosa

Ett fritt skrivande, en uttrycksform jag tycker om. Den ger frihet åt mina tankar, tyvärr kan dessa tankar inuti min kaosbubbla säkert vara obegripliga. Ibland även för mig själv. Fritt flyt, ord från en främmande värld, take it or leave it! Däri ligger delar av tjusningen med denna typ av skrivande.

Hur många gånger kan en älskande kvinna
Och hur många svek kan en kvinna ta?

bli bortvald av sin man?

För drogen, för Katarina Morfina

Innan hon ger upp.

Låt inte ilskan ta över.

Nu när du nästan är vid målet.

Låt det vara.

Det är det enda som kan fungera.

Du kan aldrig vinna över drogdemonen!

I en relation med en riskbrukare?

Tro inget annat!

Jag är den förste att beklaga!

Du kommer alltid att dra det kortaste strået.

Var finns alla unga människor?

Som fortfarande tror att de kan omvända sin riskbrukare med det som kallas kärlek?

Ett citat: “Kärleken har många ansikten.”

Ditt ansikte har ingen betydelse om du nu fått för dig det.

Du finns längst ner på prioriteringslistan.

Drogen är nummer ett och är din värsta rival,

med ytterst små chanser att vinna.

En värld som inte alla känner till!

Det finns en verklighet därute,

en värld som inte alla känner till.

Det finns en verklighet som varken är en skräckfilm eller kriminalroman.

Som du kanske tror är en av Stephen Kings,

på bestseller-listan i kiosken runt kvarteret

Som fram till denna dagen inte fanns för henne.

Och hennes rosenskimrande solglasögon

de glittrade i solen.

Och hans själ speglade sig i dem.

Iklädd sina ill-rosa tajta jeans.

Fram tills den dagen.

Och som till en början är romantisk, spännande och lockande.

Som en vacker blomma

lockar till sig en fladdrande fjäril.

Eller som en surrande fluga tystnar

medan den fastnar i flugfällans klibbiga käftar.

Demon free pic
Demon free pic
Och demonen är slug.

Den vet hur man luras att allt är bra

och att man hittat hem till sist.

Efter smärtan och lidandet.

Från utanförskapet och udda-heten

bland de varelser man valt att kalla människor.

Svek, lögner, villfarelser,

föruttnelse och död.

De strövade i kohagar fulla med skit en gång. (snott rytmen från Karin Boye/En evighet)

(Förlåt Karin, jag var förtvivlad och arg den dagen!)

För att söka efter de pyttesmå magiska svamparna.

Som trivdes i kohagar.

När hon inte hörde av dig,

såg hon knarkoffer klänga på din kropp,

säga att de älskar dig, för att du ska bli svag

och sätta nålen i deras unga ännu oskadda vener

(Klicka vener om du använder sprutor för att minska skador)

Och den andra i deras unga ,

fram tills nu, oförstörda kroppar.

Livets sista skälvande ögonblick

Sedan uttryckte läkaren ansträngt, medan det svettfuktiga röda håret lockade sig högst upp i pannan:

På grund av stressen och hettan i ett av livets sista skälvande ögonblick av förtvivlan – “ditt barn kanske inte överlever natten.”

Vilket hände vår familj, detta kan du läsa mer om här

Överdos
Överdos
Svenska överdoser statistik

 

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Inlägget innehåller annonslänkar från Clarins 

När tiden stannade!

Sorg!sipp

Den 5 december 2017 upphörde min tidsuppfattning. Det var som om tiden stannade och att de kommande tre åren höljdes i ett dunkel. De första veckorna därefter fanns bara en enda tanke i min hjärna – “mitt barn har dött! Jesper är död!” Mer om det kan du läsa här!  Och det var inte så att tiden stod still, utan veckorna rann ju undan enligt varje normalt funtad kalender. Det var ett annat sätt att uppleva tid. Det var inte som en tomhet heller, utan mer som att vara uppfylld av hela denna enda tanke att mitt barn hade dött. Tiden handlade om att för varje dag förstå lite mer att allt inte var en mardröm. Det hade hänt! Det som jag fasat för och anat, utan att våga tänka tanken fullt ut. Jag visste, men jag visste bara inte n ä r blixten skulle slå ned. Det var som att vandra i ett tillstånd där åskan mullrade men aldrig kom tillräckligt nära för att bli verklig med blixtar och kraschar.

Den 12 januari 2018,

hade jag gått i dimman och träffbedövningen utan att lyckas förstå innebörden av att ens barn är dött. Det är borta för alltid. Barnet man tillverkat, burit under sitt hjärta, andats åt, fött och närt med sin egen kropp, det kommer aldrig mer att finnas. Aldrig mer hans steg i trappan, aldrig mer ljudet av hans skateboard som rullar nedför backen, aldrig mer tryggheten i att höra hans steg i trappan, hans levande steg på väg hem. Hem till mig, mamman, som redan börjat sakna barndomsåren. Då när man kunde ta dem under armen och bära hem dem, istället för att de skulle utsättas för fara. Den 12 januari hörde jag mitt andra barns steg i trappan. Trappan hem.

Anton
Anton effekter

Men det var inte mitt barn,

det var två poliser och en präst. En bägare kan inte bli mer än full. Att förlora båda mina yngsta barn så tätt inpå var bara för mycket. Bägaren rann över, men blev aldrig mer än full. Det finns en gräns för hur mycket smärta man kan ta så nära inpå vartannat. Jag har ju skrivit mycket redan om detta. Och när orden väl börjar flöda kan de vara svåra att stoppa. Även om jag egentligen hade tänkt skriva om något annan. Nämligen: “hur gör man”? Det finns inget “gå vidare” sa en klok person och nej inte heller ä r det något vidare, enligt densamme. Så tiden som stannat och åren som försvann får jag berätta om någon annan gång. När jag kommer igång med skrivandet, vilket händer ganska sällan, men ändå då och då.

Hur man gör:

Vi människor är alla olika i vårt sätt att hantera konflikter och svårigheter. Och när någon är mitt uppe i ett sorgearbete är det inte mycket man kan göra. Trots att man inte kan gå vidare utan barnen, ska man ändå vidare (för att fortsätta filosofera på min nyfunne väns tankegångar). Jag håller helt med. Ingen går vidare på d e t sättet. Ögonblicket har etsat sig fast, förlusten är evig och det är ingenting man kan backa tiden för att ändra på. Det var dags att gå helt enkelt. Tiden var inne, tiden stannade, deras tid tog slut. Medan min klocka fortsatte ticka. Och mina två äldre barns klockor också. För vår skull! För vår förminskade älskade familjs skull – därför behöver man leva vidare, aldrig g å vidare, aldrig utan mina barn. Gå framåt.

Låt sorgen vara som den vill.

Den kan ta lång tid. Den kan komma omgående. Vi är olika. Vi tycker att ingen förstår, men vi som sörjer behöver ändå förstå. Om vi ska leva här tillsammans. Var inte rädd för sorgen. Sorgen är en läkande process. Förlusten något helt annat. Så jag tänker som den livscoach jag tycks ha landat som, att vi bara börjar där den här gången. Låt sorgen vara och ta den tid det tar. Gråt om du kan, låt bli om du inte kan eller vill. Försök att förstå dina medmänniskor om de råkar säga att du måste “gå vidare”. Vad ska de säga? Vad sa vi själva innan vi förstod djupet i att mista ett barn?

Och du som möter oss,

vi som är i det mörkaste av mörker, vi som gråter dygnet runt, vi som kanske drar oss undan, självmedicinerar, doktors-medicineras (nytt och användbart begrepp), låt oss vara! Det är ok, tror jag, att beklaga förlusten. Sorgen kan man egentligen inte beklaga. Den är nödvändig, vare sig man ska stanna, backa eller “gå vidare”. Låtsas inte som om ingenting hänt. Vi vill ju att hela världen ska minnas och sakna de vi förlorat, men aldrig slutar älska. Men snälla, försök inte pracka på någon förklaringar, existentiella frågor, religioner. Sluta hitta på sätt att trösta oss! Som om någon annan, bättre än vi själva, kan tala om hur vi tar oss ur dimman och sakta föser igång tiden igen.

Sjukhus akuten väntrum

 

Ett litet tips för Dig som firar Mors Dag!

Water Lip Stain

 

Julen närmar sig igen, den fjärde julen

Hur kan det vara möjligt?

Hur kan tid gå så snabbt? Hur kan det kännas som om tiden stått stilla? Som om den stannade samma dag Jesper dog, den 5 december 2017. Det är tre år sedan, men det blir den fjärde julen utan honom. Och den tredje utan hans bror. Jag har inga direkta minnen kvar från dessa år. Smärta, saknad och tankar på mina söner har präglat min vardag. Jag minns att vår Saluki Zanna dog under tiden. Hon blev nio år. Jag minns också att min mamma dog. Båda dog på sommaren i juni och juli. Men jag tror inte jag minns vilket år. Men det är klart att jag kan ta reda på.

Det är närminnet och mitt fokus som försvunnit.

Det är tydligen vanligt att sinnet beter sig så när det handlar om sorg. Och sorg kan ju vara så mycket mer än att förlora en anhörig. En sorg är alltid lika smärtsam. Tills man upplever något som är värre. Ett resultat av att ha befunnit mig, den mesta tiden , i någon slags zombieliknande dvala är att bland annat räkningar och sådana världsliga ting har blivit liggande. Eller snarare bortglömda eller bortslarvade. Jag har försökt skriva och anteckna, men det har inte gått så bra ändå. Det går inte alls bra om jag glömmer en tiondels sekund efter jag fått informationen. Ja, det var lite ovidkommande med tanke på vad jag tänkt skriva om, som jag egentligen också glömt redan.

Om jag ska kunna fortsätta det jag påbörjat,

går det inte ta en liten paus, inte ens en minuts paus, då är det borta. Det som jag börjat med, det jag har tänkt göra eller det här som jag ska skriva om. Jag är faktiskt bara glad att jag kan skriva igen. För även det tappade jag, skrivandet som varit min livlina och mitt sätt att få ut obehagliga känslor ända sedan barndomen. Därför kan det också hända, vilket jag brukar upptäcka först efter publicering, stav- och slarvfel i mina berättelser. Sedan glömmer jag det också och har därför ingen riktig förmåga att korrigera felen. Meddela gärna, då jag helst inte vill göra massa skrivfel. Det är viktigt för mig.

Idag är det den nittonde december 2020

Jag gick tillbaka i mitt fotoalbum och till min blogg. Till december 2017. Och jag såg att jag gjort endast ett enda blogginlägg det året på min gamla blogg  

Och att jag hade en enda bild uppladdad från den 19 december. Det är till och med möjligt att en av mina äldre söner har tagit den bilden.

Tisdag 31 oktober 2017

*klistrar in*

Sitter bakom min stängda sovrumsdörr medan jag låtsas som det inte finns något kaos utanför. Att sonen är här och är påverkad fast vi bestämt att han inte ska vara här påverkad. Jag låtsas som om det inte är sant att han letar droger här helt psykotiskt, river om allt i alla lådor och skåp, att spisen dras ut på¨golvet ifall något piller hamnat där bakom. Vilket han var säker på. Jag känner paniken kryper i kroppen och stressen blandar sig med nerspydd handduk på köksgolvet och fettdrypande matrester på spisen. Jag gömmer mig. Jag har varit vaken flera nätter. Ibland för att han rosslat i andningen, ibland för han är speedad och letar droger på de mest otänkbara platser i mitt hem. Eller lagar mat som bränns vid och startar brandlarmet. Alla pengar är slut och all mat är uppäten. Och jag orkar inte fråga ut i tomma intet ännu en meningslös gång, “vad ska jag ta mig till”

Ungefär en månad senare visste jag vad jag skulle ta mig till. Men med krossat hjärta och krossade framtidsvisioner.

Jag antar att året 2017 var fruktansvärt tungt.

Med mina barns beroendesjukdom, min mors tilltagande demens och min fars oförmåga att se hennes demenssjukdom. Och sedan kom dödsfallen. Det ena efter det andra.

Jag upprepar:

Ta hand om er därute! Även om vi inte kan ses, kramas eller vara tillsammans som före pandemin, så använd de resurser som finns. Ta er tid med era anhöriga och låt barnens jul få vara utan alkohol eller andra personlighetsförändrande substanser.

 

Sorgen efter en relation

Sorgen efter en relation

Att sörja är ett begrepp som innefattar många olika sorters sorg.

Gud ska tydligen ha sagt att han inte lägger fler bördor på ens axlar än man orkar bära. Innebörden tror jag att jag har förstått. Det betyder inte att en viss människa är starkare än en annan och att Gud därför ger de tyngsta bördorna åt den själen. Jag tänker mig ett litet barn som förlorat sitt husdjur. Eller det lilla barnet som en gång var jag själv och som hade en moder som i sin tur sörjde sin far. Min moders sorg efter min morfar drabbade mig hårdare än någon visste.  Det blev en av mina första sorger. Att se en förälder sörja så svårt och så länge. Min morfar blev bara 66 år, och vid den tiden var jag själv en liten rädd flicka på sex bast.

Gud lägger inte fler bördor på axlar som inte orkar bära mer.

Det finns sorger som kan tyckas “små”. Barnets sorg efter sin döda hamster, hamstern med en livslängd på ca två år. Minns du när du var barn, hur sakta tiden gick och hur evinnerligt långt ett år kunde vara? Den “lilla” sorgen är precis lika stor som den “stora” sorgen. Eftersom det lilla barnet inte orkar bära mer än så. Jag har börjat se det som en slags praktik.  Först den lilla sorgen som min mor bar efter sin far. Sedan även sorgen efter den som varit en älskad morfar. Min sorg och min mammas sorg.

Svarta slöjor och sorgband,

fick man bära på den tiden. Barn skulle inte vara med på begravningar. Var de under 12 år fick inte besöka sin döende morfar på sjukhuset. Barn behövde inte heller sörja. De fick stå ut med livets gång. Och med att vissa behöver lämna oss i förtid och som kan vara svårt att förstå.

Livet ska innehålla alla nyanser,

det ska få innehålla alla sorters känslor. Ibland finns det glädje, lycka och frihet. Hur skulle man kunna skratta om man aldrig hade gråtit?  Den cirkel som ibland kallas för livets cirkel är som ett spel, ett Fia-spel kanske. Man börjar i ena änden och slutar i den andra. Men det finns ett “aber” och det är att en cirkel har inget slut. Det finns inga mellanrum, det är ett hjul som snurrar och snurrar. Kan man tänka sig att man snurrat i cirkeln hela tiden? Man föds, man dör, man föds? Det kallas reinkarnation inom den andliga filosofin och i vissa religioner är återfödsel inget alternativ, snarare ett faktum inom en specifik tro.

För att kunna känna sorg behöver man också ha upplevt glädje.

Därför finns det glädje i sorgen och det är inte bara ett svart mörker. Vi har våra vackra minnen  som får oss att le lite grand. Och vi har våra svåra minnen som ens sinne slår ifrån sig, men som sinnet behöver ta till sig. Det går inte på en gång, utan behöver komma lite i taget. Det är en process som är olika för alla. Både hur man uttrycker sin sorg och hur länge den varar. För mig personligen handlar min sorg om att våga tro på ett liv efter detta.

Förhoppningsvis är det då ett liv utan smärta. Och ett liv utan smärta är ett inget-liv. Kan du inte sörja, kan du inte skratta. Det blir en tillvaro av ingenting alls. Ja, så kan man ju filosofera i all oändlighet. Men egentligen tänkte jag skriva om den sorg som uppstår i relationer, där en person blir bortvald, det vill säga kärleksrelationer, eller snarare sexuella relationer.

Sorgen av att bli bortvald, eller att tvingas välja bort,

den sorgen kommer ur intima relationer. I dessa relationer där man trott att man äntligen hittat rätt person att få dela återstoden av sitt liv med, där man lagt ofantligt mycket hopp, energi och bortförklaringar i. Den sorgen som ibland kan vara minst lika svår som när någon dör. Är någon död lär man sig att den är död. Blir man sviken av någon man trodde var en vän och den så kallade vännen fortsätter befinna sig i den levande världen, då har man inte bara blivit bortvald och övergiven, utan känner även som om man inte duger. Man var inte bra nog, man dög inte. Vad gjorde jag för fel .och så vidare i alla oändlighet.

Man kan också vara den som tvingas lämna en relation man trott och hoppats på.

Då blir sorgen annorlunda, på så sätt att man hade helst velat slippa såra någon annan. Men att stanna och inte känna attraktionen längre, magnetismen och de värderingar man en gång delade, som nu slitit för hårt på kärleken. Slitit och tärt, medan man kanske kämpat för att få det att fungera.

Det goda beskedet till er som sörjer har jag fått kanaliserat till mig.

Inget har hänt i onödan. Livet är både en skola och ett spel. Livet och dess naturliga essens är: “Starkast överlever”!  Du som just nu sörjer en älskad vän som svikit dig, som ännu finns i livet, och där du känner dig som om du inte dög. Det är bara en skola och ett spel. Inget sker i onödan, allting är en övning och en förberedelse. För vad kan jag eventuellt förmedla till enskilda personer, men det är inte samma för alla. Vi har olika liv att leva, olika uppgifter som de flesta av oss har glömt.  Och våra själar har levt olika långa liv. Att en ung människa dör, betyder inte att själen var ung. Det kan betyda att till slut ha uppnått den ultimata vilan. Men ändå i en viss medvetenhet där man kan gå ner och guida eller kanalisera andevärlden till de berörda som låst sina hjärtan.

Det blev ett långt inlägg, men ändå inte.

För jag hade kunnat fortsätta förklara och trösta i alla oändlighet. Men då blir det inte ett blogginlägg, det blir en roman. Kanske en dag har jag samlat så mycket fokus att den där romanen eller biografin skrivs.

Hopp

Det är som mörkast före gryningen
Mona privat foto

 

 

Mina barn dog med fem veckors mellanrum – Anton

Var rädd om dig älskling har skickat 8 januari 2018

jag är det

Du har skickat 8 januari 2018 tack min ängel 2018-01-10 00:22

Du har skickat 10 januari 2018 Baby

8  dagar senare:

Jag sitter vid datorn och chattar med min äldsta son, en av fyra.

Vi har förlorat en son, en vän, en pojkvän, en lillebror…

Jag hör tunga steg i trappan

och jag tänker att det är Anton (min son, eller hans pappa).

Så jag lämnar chatten.

Jag känner rädsla.

Och tittar genom tittögat i dörren.

Kikhålet som med takt i sin ålder försämrats,

samt synen på den som tittar ut är föråldrad.

Min son väntar på msn som jag tror det hette då.

Tre poliser och en präst,

det var vad jag såg genom det där tittögat. Och jag öppnade dörren.

De såg allvarliga ut.

Jag säger bara “nej”!

Poliserna säger “jo”.

Det var samma polis som tre veckor tidigare kom med meddelandet att Jesper var död.

Jag backade.

Jag förstod.

Och jag bad dem gå.

Egentligen får de inte bara lämna en person i mitt tillstånd.

Men kan ju heller inte kräva att de får stanna kvar.

Mitt medvetande var redan bortom sans och förnuft.

Och jag återvände till chatten med smilyen 🙁

Den ondskefulla cirkeln,

som rullade på, gjorde att min son skrev:

Vad har hänt? Har Anton också dött?

Det började nästan kännas som självklarheter.

Att de man älskar mest dör.

Likbilen hade hämtat Anton i hemmet,

och jag hade ingen aning.

Jag levde i ständig stress och oro, att sjukdomen skulle döda mina barn.

Anton hade hittats död runt kl 13 den dagen. Den 18 januari 2018.

Fem veckor efter att Jesper hittats död på sitt stödboende.

Förstod inget alls först,

hade inte hunnit ta in att Jesper var död och begravd.

Hade jag förlorat två?

Så jag skrek mig igenom den natten med orden:

Inte båda två,

inte båda två.

Det har gått tre år.

Och de är döda. Båda mina yngsta söner är döda. De är i aldrigheten.

I drömmen träffar jag dem.

Har träffat.

Och på många olika nivåer, varav inte alla kan bestämmas som klassiska drömmar.

Mer som sanndrömmar.

Kontaktdrömmar.

Jag har förlorat många,

men jag kan eventuellt inte tro att de är döda.

För så länge jag upplever dem i mitt hjärta.

Så länge finns de i mitt liv.

Vid liv.

I aldrigheten.

 

Tarot och orakelkort för läkande av själen

 

Tarot och orakelkort

har hjälpt mig med min ilska.

Dessa bilder, varav Tarotkort har en speciell symbolism, har hjälpt mig mycket.

Men tarotkorten är, av någon anledning, mer speciella för mig.

Varenda dag – år efter år, så har jag använt mig av dessa kort för att hitta mig själv och för att läka mig själv.

Det här hände inte efter mina barns död, utan långt före.

Även Jesper använde sig av tarotkort,

jag och min yngsta son delade intresset och informationen från andevärlden.

Jag tycker ibland att det, mystiskt nog, har fungerat bättre med Jespers kort.

Korten som följde med hem i hans packning.

När han hade dött, och någon annan som plågas och lider behövde platsen på stödboendet.

Ni anar inte vad de skickade med honom hem,

Kanske vill ni veta. Som mamma kanske man inte orkar återuppleva smärtan via fysiska bevis.

Att Jesper hade levt och att Jesper hade använt sig av okända droger, för att lyckas med övergången till det “normala” livet. Trött på att bli jagad och tröttt på att bli stämplad som “pundarungen”.

Tarotkort och Orakelkort har hjälpt mig genom smärtan,

lärt mig att förstå livets cirkel. Födas och dö. Och dessa kort, eller den visdom de besitter lär mig ödmjukhet, lindrar min smärta, hjälper mig att tro på att det som händer har en mening.

Lärt mig förstå döden och att inte vara rädd för den,

så jag kan uppleva acceptans och släppa det ego, som vill ha dem tillbaka i en värld, som för dessa sköra själar, är omöjlig att leva i.

Känner även stor tacksamhet (vissa stunder) att jag har fått ha dem, vara deras moder, älska dem, föda och amma dem.

Det får mig att komma vidare.

Ibland.

I mina döda barns namn

I mina döda söners namn fortsätter kriget

Om man på facebok skriver en fyrkant och därefter ordet revolution, ja då blir det väl inte direkt liv i luckan.

Bara robotar som lärt sig att reagera på ordet revolution.

Det vill säga att det är egentligen ingenting man behöver bry sig om.

Man kan till exempel utesluta # och bara skriva revolution.

Då händer det inget.

Men om vi inte fixar en revolution

Då kommer allt att fortsätta som förut.

Och våra barn dör.

Låter härmed wikipedia upplysa om vad det fb-förbjudna ordet betyder.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Revolution

Det finns så mycket okunskap

Bland människor som aldrig levt i min verklighet. Människor som inte levt i deras verklighet.

Det finns människor som inte förstår uttrycket “Varför super Jeppe”?

Ironiskt nog heter min yngsta son Jesper/Jeppe.

Varför super Jeppe?

Det kan man fråga sig.

Hur hanteras udda individer i vårt samhälle?

Tvingar man in barn i en mall? I en skokartong?

Där alla passar in.

Hur många udda barn

läser det jag skriver?

Jag hoppas ni är många.

För jag vill rädda alla udda.

För att de har rätt att leva sitt liv.

Och för att de har rätt att få utveckla sina förmågor.

Nu får det baske mig vara slut

på att placera barn i ett enda fack.

Det finns människor som passar in i systemet och de får leva i frid och fröjd.

De andra ska jagas och hotas.

Tills  de är tömda på all livslust…

som Jesper skriver i sin bok.

Varför vill vi inte ha kreativa personer i samhället?

Är de ett hot?

Har vårt land blivit ett kommunistisk land i smyg?

Jag menar,

när man ska styra och hota folk att hitta sin rätta plats.

Ja lite mer förtäckt än så kanske.

Sverige är ingen diktatur

Tillåt mig småle!

Eller bara för en liten stund, ägna det en tanke?

Hur fria är vi?

Varför får man inte skriva #revolution på facebook?

Passa in i mallen eller fly

saker och ting kommer att hända,

jag får det till mig.

Man kan möjligen förändra och påverka framtiden.

Bara var försiktig!

Skuggor vid en grav
Tillsammans vid våra barns grav
Till startsidan