Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Om överdos och sorg, prosa

Om överdos och sorg, prosa
Överdos, sorg, metaforer och lite prosa

Ett fritt skrivande, en uttrycksform jag tycker om. Den ger frihet åt mina tankar, tyvärr kan dessa tankar inuti min kaosbubbla säkert vara obegripliga. Ibland även för mig själv. Fritt flyt, ord från en främmande värld, take it or leave it! Däri ligger delar av tjusningen med denna typ av skrivande.

Hur många gånger kan en älskande kvinna
Och hur många svek kan en kvinna ta?

bli bortvald av sin man?

För drogen, för Katarina Morfina

Innan hon ger upp.

Låt inte ilskan ta över.

Nu när du nästan är vid målet.

Låt det vara.

Det är det enda som kan fungera.

Du kan aldrig vinna över drogdemonen!

I en relation med en riskbrukare?

Tro inget annat!

Jag är den förste att beklaga!

Du kommer alltid att dra det kortaste strået.

Var finns alla unga människor?

Som fortfarande tror att de kan omvända sin riskbrukare med det som kallas kärlek?

Ett citat: “Kärleken har många ansikten.”

Ditt ansikte har ingen betydelse om du nu fått för dig det.

Du finns längst ner på prioriteringslistan.

Drogen är nummer ett och är din värsta rival,

med ytterst små chanser att vinna.

En värld som inte alla känner till!

Det finns en verklighet därute,

en värld som inte alla känner till.

Det finns en verklighet som varken är en skräckfilm eller kriminalroman.

Som du kanske tror är en av Stephen Kings,

på bestseller-listan i kiosken runt kvarteret

Som fram till denna dagen inte fanns för henne.

Och hennes rosenskimrande solglasögon

de glittrade i solen.

Och hans själ speglade sig i dem.

Iklädd sina ill-rosa tajta jeans.

Fram tills den dagen.

Och som till en början är romantisk, spännande och lockande.

Som en vacker blomma

lockar till sig en fladdrande fjäril.

Eller som en surrande fluga tystnar

medan den fastnar i flugfällans klibbiga käftar.

Demon free pic
Demon free pic
Och demonen är slug.

Den vet hur man luras att allt är bra

och att man hittat hem till sist.

Efter smärtan och lidandet.

Från utanförskapet och udda-heten

bland de varelser man valt att kalla människor.

Svek, lögner, villfarelser,

föruttnelse och död.

De strövade i kohagar fulla med skit en gång. (snott rytmen från Karin Boye/En evighet)

(Förlåt Karin, jag var förtvivlad och arg den dagen!)

För att söka efter de pyttesmå magiska svamparna.

Som trivdes i kohagar.

När hon inte hörde av dig,

såg hon knarkoffer klänga på din kropp,

säga att de älskar dig, för att du ska bli svag

och sätta nålen i deras unga ännu oskadda vener

(Klicka vener om du använder sprutor för att minska skador)

Och den andra i deras unga ,

fram tills nu, oförstörda kroppar.

Livets sista skälvande ögonblick

Sedan uttryckte läkaren ansträngt, medan det svettfuktiga röda håret lockade sig högst upp i pannan:

På grund av stressen och hettan i ett av livets sista skälvande ögonblick av förtvivlan – “ditt barn kanske inte överlever natten.”

Vilket hände vår familj, detta kan du läsa mer om här

Överdos
Överdos
Svenska överdoser statistik

 

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Inlägget innehåller annonslänkar från Clarins 

När tiden stannade!

Sorg!sipp

Den 5 december 2017 upphörde min tidsuppfattning. Det var som om tiden stannade och att de kommande tre åren höljdes i ett dunkel. De första veckorna därefter fanns bara en enda tanke i min hjärna – “mitt barn har dött! Jesper är död!” Mer om det kan du läsa här!  Och det var inte så att tiden stod still, utan veckorna rann ju undan enligt varje normalt funtad kalender. Det var ett annat sätt att uppleva tid. Det var inte som en tomhet heller, utan mer som att vara uppfylld av hela denna enda tanke att mitt barn hade dött. Tiden handlade om att för varje dag förstå lite mer att allt inte var en mardröm. Det hade hänt! Det som jag fasat för och anat, utan att våga tänka tanken fullt ut. Jag visste, men jag visste bara inte n ä r blixten skulle slå ned. Det var som att vandra i ett tillstånd där åskan mullrade men aldrig kom tillräckligt nära för att bli verklig med blixtar och kraschar.

Den 12 januari 2018,

hade jag gått i dimman och träffbedövningen utan att lyckas förstå innebörden av att ens barn är dött. Det är borta för alltid. Barnet man tillverkat, burit under sitt hjärta, andats åt, fött och närt med sin egen kropp, det kommer aldrig mer att finnas. Aldrig mer hans steg i trappan, aldrig mer ljudet av hans skateboard som rullar nedför backen, aldrig mer tryggheten i att höra hans steg i trappan, hans levande steg på väg hem. Hem till mig, mamman, som redan börjat sakna barndomsåren. Då när man kunde ta dem under armen och bära hem dem, istället för att de skulle utsättas för fara. Den 12 januari hörde jag mitt andra barns steg i trappan. Trappan hem.

Anton
Anton effekter

Men det var inte mitt barn,

det var två poliser och en präst. En bägare kan inte bli mer än full. Att förlora båda mina yngsta barn så tätt inpå var bara för mycket. Bägaren rann över, men blev aldrig mer än full. Det finns en gräns för hur mycket smärta man kan ta så nära inpå vartannat. Jag har ju skrivit mycket redan om detta. Och när orden väl börjar flöda kan de vara svåra att stoppa. Även om jag egentligen hade tänkt skriva om något annan. Nämligen: “hur gör man”? Det finns inget “gå vidare” sa en klok person och nej inte heller ä r det något vidare, enligt densamme. Så tiden som stannat och åren som försvann får jag berätta om någon annan gång. När jag kommer igång med skrivandet, vilket händer ganska sällan, men ändå då och då.

Hur man gör:

Vi människor är alla olika i vårt sätt att hantera konflikter och svårigheter. Och när någon är mitt uppe i ett sorgearbete är det inte mycket man kan göra. Trots att man inte kan gå vidare utan barnen, ska man ändå vidare (för att fortsätta filosofera på min nyfunne väns tankegångar). Jag håller helt med. Ingen går vidare på d e t sättet. Ögonblicket har etsat sig fast, förlusten är evig och det är ingenting man kan backa tiden för att ändra på. Det var dags att gå helt enkelt. Tiden var inne, tiden stannade, deras tid tog slut. Medan min klocka fortsatte ticka. Och mina två äldre barns klockor också. För vår skull! För vår förminskade älskade familjs skull – därför behöver man leva vidare, aldrig g å vidare, aldrig utan mina barn. Gå framåt.

Låt sorgen vara som den vill.

Den kan ta lång tid. Den kan komma omgående. Vi är olika. Vi tycker att ingen förstår, men vi som sörjer behöver ändå förstå. Om vi ska leva här tillsammans. Var inte rädd för sorgen. Sorgen är en läkande process. Förlusten något helt annat. Så jag tänker som den livscoach jag tycks ha landat som, att vi bara börjar där den här gången. Låt sorgen vara och ta den tid det tar. Gråt om du kan, låt bli om du inte kan eller vill. Försök att förstå dina medmänniskor om de råkar säga att du måste “gå vidare”. Vad ska de säga? Vad sa vi själva innan vi förstod djupet i att mista ett barn?

Och du som möter oss,

vi som är i det mörkaste av mörker, vi som gråter dygnet runt, vi som kanske drar oss undan, självmedicinerar, doktors-medicineras (nytt och användbart begrepp), låt oss vara! Det är ok, tror jag, att beklaga förlusten. Sorgen kan man egentligen inte beklaga. Den är nödvändig, vare sig man ska stanna, backa eller “gå vidare”. Låtsas inte som om ingenting hänt. Vi vill ju att hela världen ska minnas och sakna de vi förlorat, men aldrig slutar älska. Men snälla, försök inte pracka på någon förklaringar, existentiella frågor, religioner. Sluta hitta på sätt att trösta oss! Som om någon annan, bättre än vi själva, kan tala om hur vi tar oss ur dimman och sakta föser igång tiden igen.

Sjukhus akuten väntrum

 

Ett litet tips för Dig som firar Mors Dag!

Water Lip Stain

 

Julen närmar sig igen, den fjärde julen

Hur kan det vara möjligt?

Hur kan tid gå så snabbt? Hur kan det kännas som om tiden stått stilla? Som om den stannade samma dag Jesper dog, den 5 december 2017. Det är tre år sedan, men det blir den fjärde julen utan honom. Och den tredje utan hans bror. Jag har inga direkta minnen kvar från dessa år. Smärta, saknad och tankar på mina söner har präglat min vardag. Jag minns att vår Saluki Zanna dog under tiden. Hon blev nio år. Jag minns också att min mamma dog. Båda dog på sommaren i juni och juli. Men jag tror inte jag minns vilket år. Men det är klart att jag kan ta reda på.

Det är närminnet och mitt fokus som försvunnit.

Det är tydligen vanligt att sinnet beter sig så när det handlar om sorg. Och sorg kan ju vara så mycket mer än att förlora en anhörig. En sorg är alltid lika smärtsam. Tills man upplever något som är värre. Ett resultat av att ha befunnit mig, den mesta tiden , i någon slags zombieliknande dvala är att bland annat räkningar och sådana världsliga ting har blivit liggande. Eller snarare bortglömda eller bortslarvade. Jag har försökt skriva och anteckna, men det har inte gått så bra ändå. Det går inte alls bra om jag glömmer en tiondels sekund efter jag fått informationen. Ja, det var lite ovidkommande med tanke på vad jag tänkt skriva om, som jag egentligen också glömt redan.

Om jag ska kunna fortsätta det jag påbörjat,

går det inte ta en liten paus, inte ens en minuts paus, då är det borta. Det som jag börjat med, det jag har tänkt göra eller det här som jag ska skriva om. Jag är faktiskt bara glad att jag kan skriva igen. För även det tappade jag, skrivandet som varit min livlina och mitt sätt att få ut obehagliga känslor ända sedan barndomen. Därför kan det också hända, vilket jag brukar upptäcka först efter publicering, stav- och slarvfel i mina berättelser. Sedan glömmer jag det också och har därför ingen riktig förmåga att korrigera felen. Meddela gärna, då jag helst inte vill göra massa skrivfel. Det är viktigt för mig.

Idag är det den nittonde december 2020

Jag gick tillbaka i mitt fotoalbum och till min blogg. Till december 2017. Och jag såg att jag gjort endast ett enda blogginlägg det året på min gamla blogg  

Och att jag hade en enda bild uppladdad från den 19 december. Det är till och med möjligt att en av mina äldre söner har tagit den bilden.

Tisdag 31 oktober 2017

*klistrar in*

Sitter bakom min stängda sovrumsdörr medan jag låtsas som det inte finns något kaos utanför. Att sonen är här och är påverkad fast vi bestämt att han inte ska vara här påverkad. Jag låtsas som om det inte är sant att han letar droger här helt psykotiskt, river om allt i alla lådor och skåp, att spisen dras ut på¨golvet ifall något piller hamnat där bakom. Vilket han var säker på. Jag känner paniken kryper i kroppen och stressen blandar sig med nerspydd handduk på köksgolvet och fettdrypande matrester på spisen. Jag gömmer mig. Jag har varit vaken flera nätter. Ibland för att han rosslat i andningen, ibland för han är speedad och letar droger på de mest otänkbara platser i mitt hem. Eller lagar mat som bränns vid och startar brandlarmet. Alla pengar är slut och all mat är uppäten. Och jag orkar inte fråga ut i tomma intet ännu en meningslös gång, “vad ska jag ta mig till”

Ungefär en månad senare visste jag vad jag skulle ta mig till. Men med krossat hjärta och krossade framtidsvisioner.

Jag antar att året 2017 var fruktansvärt tungt.

Med mina barns beroendesjukdom, min mors tilltagande demens och min fars oförmåga att se hennes demenssjukdom. Och sedan kom dödsfallen. Det ena efter det andra.

Jag upprepar:

Ta hand om er därute! Även om vi inte kan ses, kramas eller vara tillsammans som före pandemin, så använd de resurser som finns. Ta er tid med era anhöriga och låt barnens jul få vara utan alkohol eller andra personlighetsförändrande substanser.

 

Aldrig mer fira jul

Aldrig mer fira jul

Julen 2017

Den tanken kändes verkligen stark för tre år sedan, vid den här tiden i decembermörkret. Andra planerade glatt för att fira jul. Andra städade, bakade, sprang i affärer och hade superkoll på allting. Och själv så var jag i svår chock. Det hade inte ens gått två veckor sedan polisen hade lämnat dödsbud hos mig. Min yngsta son Jesper var död. Efter allt vi gått igenom, ett krig som jag hoppades skulle sluta med fred. Istället slutade det abrupt med död.

Jesper är död

För varje steg jag tog, minns jag att mitt sinne och min tankeverksamhet, var full av att försöka förstå och ta till mig insikten. Det enda som brusade i min tanke var orden: Jesper är död. Det gick inte förstå på något vis. Jag hade tänkt så många gånger och frågat mig själv, hur skulle jag reagera om Jesper dog. Då fanns det många suicidförsök och suicidtankar i det förflutna.

Jespers begravning
Jespers begravning

På något märkligt vis blev det här mitt sätt att leva:

Varje dag visste jag att polisen kunde knacka på och lämna ett dödsbud. Eller att de skulle ringa från något behandlingshem och säga att han hittats död, eller att han äntligen fått som han ville och hittats död någonstans i sin ensamhet.  Det var min verklighet och vårt krig. Mitt liv. Jespers så kallade liv. All hans glädje var på ytan, i själen led han, det vet vi alla som fått en glimt av lidandet i Jespers bok

Jespers bok kan du köpa här

Så medan andra planerade sin jul med sina nära och kära,

planerade jag för begravning. Och hur kan man förstå att man ska begrava sin yngsta son. Och det kändes så svårt att jag ett ögonblick tänkte avstå att infinna mig på min sons begravning. Ja, den begravningen var i ett slag för sig, med en svårt sörjande storebror, som inte skulle komma att överleva sorgen. Som sagt så gick jag omkring som en slags levande zombie och hade stöd och hjälp av så otroligt många andra människor. En del av dem har tröttnat nu och säger att jag “ältar” och har “fastnat i min sorg” och att det gör inte har någon mening.  Medan min mening är att försöka #räddanästa. Mina dagar kommer att fortsätta vara uppfyllda av sorgen i hela mitt liv. Men den är värre nu. I mellantiden som är tiden mellan mina yngsta söners död, och med allt vad det innebär som ju inte går att förklara riktigt.

Ess i svärd (ace of swords),

var det tarotkort jag drog innan jag började skriva ikväll, om det svåraste som hänt i mitt liv. För mig står svärdesset för “klarhet”. Att man börjar förstå varför förändringar sker, samt att esset, som ju är en etta, visar på ett nytt sätt att tänka, på nya insikter och är ett starkt kort för förändring. Svärden tycks dyka upp kring mig ganska genomgående och det jag känner mig som är en #drottning i svärd”, en person som är mycket i sina tankar, som frågar, vill veta och som analyserar allt jag ställs inför. Det är inte så uppskattat kan jag säga.

Jag vet och känner nu att jag är under stor förändring,

och jag vet inte vad som ska komma ur denna, starka och kraftfulla energi. Ironiskt nog använder jag mig ofta av uttrycket: den som lever får se. Men vem vet vad de döda ser. Jag ser dem, jag ser dem varje natt och jag har drömt om varenda död person jag känt sedan mina barn gick bort.

Dimman tätnar och mina ögon svider och tåras,

vilket gör att jag väljer att avsluta kvällens inlägg.

Ta hand om er alla därute och ta hand om de ni älskar. Inte alltid får man en ny morgon!

 

Mina barn dog med fem veckors mellanrum – Anton

Var rädd om dig älskling har skickat 8 januari 2018

jag är det

Du har skickat 8 januari 2018 tack min ängel 2018-01-10 00:22

Du har skickat 10 januari 2018 Baby

8  dagar senare:

Jag sitter vid datorn och chattar med min äldsta son, en av fyra.

Vi har förlorat en son, en vän, en pojkvän, en lillebror…

Jag hör tunga steg i trappan

och jag tänker att det är Anton (min son, eller hans pappa).

Så jag lämnar chatten.

Jag känner rädsla.

Och tittar genom tittögat i dörren.

Kikhålet som med takt i sin ålder försämrats,

samt synen på den som tittar ut är föråldrad.

Min son väntar på msn som jag tror det hette då.

Tre poliser och en präst,

det var vad jag såg genom det där tittögat. Och jag öppnade dörren.

De såg allvarliga ut.

Jag säger bara “nej”!

Poliserna säger “jo”.

Det var samma polis som tre veckor tidigare kom med meddelandet att Jesper var död.

Jag backade.

Jag förstod.

Och jag bad dem gå.

Egentligen får de inte bara lämna en person i mitt tillstånd.

Men kan ju heller inte kräva att de får stanna kvar.

Mitt medvetande var redan bortom sans och förnuft.

Och jag återvände till chatten med smilyen 🙁

Den ondskefulla cirkeln,

som rullade på, gjorde att min son skrev:

Vad har hänt? Har Anton också dött?

Det började nästan kännas som självklarheter.

Att de man älskar mest dör.

Likbilen hade hämtat Anton i hemmet,

och jag hade ingen aning.

Jag levde i ständig stress och oro, att sjukdomen skulle döda mina barn.

Anton hade hittats död runt kl 13 den dagen. Den 18 januari 2018.

Fem veckor efter att Jesper hittats död på sitt stödboende.

Förstod inget alls först,

hade inte hunnit ta in att Jesper var död och begravd.

Hade jag förlorat två?

Så jag skrek mig igenom den natten med orden:

Inte båda två,

inte båda två.

Det har gått tre år.

Och de är döda. Båda mina yngsta söner är döda. De är i aldrigheten.

I drömmen träffar jag dem.

Har träffat.

Och på många olika nivåer, varav inte alla kan bestämmas som klassiska drömmar.

Mer som sanndrömmar.

Kontaktdrömmar.

Jag har förlorat många,

men jag kan eventuellt inte tro att de är döda.

För så länge jag upplever dem i mitt hjärta.

Så länge finns de i mitt liv.

Vid liv.

I aldrigheten.

 

I mina döda barns namn

I mina döda söners namn fortsätter kriget

Om man på facebok skriver en fyrkant och därefter ordet revolution, ja då blir det väl inte direkt liv i luckan.

Bara robotar som lärt sig att reagera på ordet revolution.

Det vill säga att det är egentligen ingenting man behöver bry sig om.

Man kan till exempel utesluta # och bara skriva revolution.

Då händer det inget.

Men om vi inte fixar en revolution

Då kommer allt att fortsätta som förut.

Och våra barn dör.

Låter härmed wikipedia upplysa om vad det fb-förbjudna ordet betyder.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Revolution

Det finns så mycket okunskap

Bland människor som aldrig levt i min verklighet. Människor som inte levt i deras verklighet.

Det finns människor som inte förstår uttrycket “Varför super Jeppe”?

Ironiskt nog heter min yngsta son Jesper/Jeppe.

Varför super Jeppe?

Det kan man fråga sig.

Hur hanteras udda individer i vårt samhälle?

Tvingar man in barn i en mall? I en skokartong?

Där alla passar in.

Hur många udda barn

läser det jag skriver?

Jag hoppas ni är många.

För jag vill rädda alla udda.

För att de har rätt att leva sitt liv.

Och för att de har rätt att få utveckla sina förmågor.

Nu får det baske mig vara slut

på att placera barn i ett enda fack.

Det finns människor som passar in i systemet och de får leva i frid och fröjd.

De andra ska jagas och hotas.

Tills  de är tömda på all livslust…

som Jesper skriver i sin bok.

Varför vill vi inte ha kreativa personer i samhället?

Är de ett hot?

Har vårt land blivit ett kommunistisk land i smyg?

Jag menar,

när man ska styra och hota folk att hitta sin rätta plats.

Ja lite mer förtäckt än så kanske.

Sverige är ingen diktatur

Tillåt mig småle!

Eller bara för en liten stund, ägna det en tanke?

Hur fria är vi?

Varför får man inte skriva #revolution på facebook?

Passa in i mallen eller fly

saker och ting kommer att hända,

jag får det till mig.

Man kan möjligen förändra och påverka framtiden.

Bara var försiktig!

Skuggor vid en grav
Tillsammans vid våra barns grav

Att bära sitt barns urna till urnsänkningen

Att bära sitt barns urna till urnsänkningen

Nu gör jag uppenbarligen ytterligare ett kaotiskt hopp

Jag hade nog inte förstått någonting. Hade inte förstått att vid kremering går man genom smärtan en gång till. Trodde aldrig jag skulle fixa det.

Jag packade alkohol i min väska

Om det nu skulle bli outhärdligt. Och så klart var det outhärdligt.

Men det kändes verkligen inte som om det fanns något, som helst hjälp, ingen medicin eller något alls, som skulle kunna lindra smärtan.

För mig var urnsättningen som en andra begravning.

Minns när pappret kom att min andra sons aska var klar för urnsättning. Jag kanske har glömt vad det heter.

Urnsättning

heter kanske inte så.

Urnsänkning låter mer normalt.

Men vad tusan är normalt när man ska begrava sitt barns aska?

Jag kom in i kapellet och såg din urna,

en urna som vi hade valt. En av de billigare förstås. Din bror var jordbegraven. Och om ni två skulle vila sida vid sida behövde Du, mitt älskade barn kremeras.

Ja herregud, hur många gånger har jag försökt föreställa mig hur du brann. Ditt långa vackra hår som krullade sig.

Hur du bit för bit försvann.

Och hur man sedan krossade alla överblivna ben för att få en kompakt aska att lägga i en urna.

En urna med ditt namn, Anton.

Du som var mitt barn, min son som jag burit precis under mitt hjärta.

Och jublat av lyckan över att vänta mitt tredje barn.

Att igen bära dig under mitt hjärta och på min mage,

var egentligen inte så stor skillnad.

Det kändes som om jag var i nionde månaden och just på väg till BB.

Verkligen inte alls som om jag bar dig till din sista vila i en urna som var lika stor som du när du just skulle födas.

Din pappa sänkte ner din aska bredvid Jesper.

Jag hade burit dig dit. Du hade stöttat dig mot din lillebror. Tills han inte fanns mer en dag.

Nu är ni tillsammans igen.

Till startsidan