Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Sorgens fåglar är svarta.

Sorgens fåglar är svarta.
Inlägger innehåller annonslänkar från Nextory

Klump i halsen, sorg

Jag har gått omkring med en klump i halsen en längre tid. På hösten är det lätt att känna sig vemodig. Mycket i naturen vissnar och förlorar sin färg, och naturen förbereder sig på vila. En del natur är perenn och återkommer år efter år, men andra delar i den tappar sin glans för all och evig tid. Många minnen från svunna tider dyker upp och nostalgin plågar min själ medan jag tänker på en dikt av vår älskade poet Pär Lagerkvist:

Här kan du lyssna när Pär läser sin dikt.

Kanske är jag sorgsen och tråkig idag, det enda jag försöker är ändå att dela med mig av allt som kan dyka upp inom en när man jobbar med sin sorg. Snart har det gått fyra år sedan den stora tragedin inträffade, en tragedi som jag även sett i min livslinje i handen. En del av mig som oroat sig, en del som slagit bort vissheten jag burit med mig sedan Anton föddes.

Jag går in i en blomsteraffär och tittar mig vilset omkring och jag tar en nummerlapp, nummer 34. En vänlig expedit kommer fram till mig och jag vet inte riktigt vad jag söker. Så jag säger att jag känner någon som ligger  på kyrkogården och som fyller 30 år i morgon. Jag säger inte att min son är död och att han skulle fyllt 30 år i morgon. Ingen behöver beklaga. Jag pratar inte så mycket med andra längre om tragedin och om den stora sorgen.

Det känns som om min son ler lite där på andra sidan dimman

Jag vet så klart inte vad jag söker, men jag är säker på att jag hade hittat det om det funnits. Det känns som om min son ler lite där på andra sidan dimman och det känns som om vi båda längtar efter varandra, men till sist accepterat att det är på det här sättet just nu.  Min son, Anton, skulle varit ett oktoberbarn, men blev ett septemberbarn. Kan man säga att vi hade  tur som överlevde? Vi var nära döden båda två den gången. Därför kom Anton att födas ca fyra veckor för tidigt. Mitt höstbarn! Och jag köper ett gravljus.

Ofta gick jag här med pappa

Med samma tunga klump i halsen går jag vägen över kyrkogården som jag gjort så många gånger förr. Inte bara för mina döda barns skull, utan för många andra anhöriga och vänners skull. Ofta gick jag här med pappa och tankarna och filosoferandet var intressant, men också skrämmande. Nu går pappa inte mer utan han sitter i sin rullstol på äldreboendet och sörjer sin maka och sina barnbarn. Precis som jag sörjer min mor och mina två yngsta söner som nu vilar i frid. Bredvid sin farfar är de begravda. Det var bra att farfar slapp uppleva mina pojkars död, tänker jag ofta.

En stor myra kryper upp för min arm

Jag sätter mig på gräset vid graven och rensar lite vissna blommor. En stor myra kryper upp för min arm och jag tänker att Anton skulle vridit sig av skratt för att den valt att krypa på just min arm och inte på hans. Jag är ensam vid graven. Det är bäst så. Jag tänder ljuset och sätter det på Antons sida vid deras gemensamma grav och det känns som om Anton har kommit till ro. Men klumpen i halsen finns kvar och det är fortfarande omöjligt att förstå allt som hänt. Jag sitter kvar en stund och spelar musik och jag känner det som att vi ändå når över gränserna. Min spel-lista på Spotify, valde att automatiskt spela upp: Karma Chamelion

Jag skulle gått i morgon och satt blommor och knutit ballonger åt Anton. Men som jag känner mig idag, vet jag inte om jag kan klara av att gå dit och förstå att min son fyller 30 år. Men jag kan inte krama honom.  Kanske går jag dit, kanske inte, men det var viktigt för mig att veta att när morgonen kommer brinner det ett ljus vid hans grav.

Anton, liten och vild med skyddshjälm
Anton, liten och vild med skyddshjälm, att vara med mina barn var det bästa som fanns.

Jag går vidare.

sorg
sorg

Läs och försök förstå Jespers bok

Efter döden – sorgbearbetning

Efter döden – sorgbearbetning

Inlägget innehåller annonslänkar från PFC   som jag rekommenderar till alla.

Sorgbearbetning

Egentligen faller detta inte in under begreppet “sorgbearbetning” så som det lärs ut av personerna bakom boken med samma namn. Boken kom till när den ena författaren förlorade sitt barn och går ut på att skriva brev till den döde, där man får bearbeta känslor av skuld och det som aldrig blev sagt. Jag har inte läst hela boken, men köpte den långt innan mina barn dog för att bättre kunna hantera mina kunder på de olika spålinjer jag jobbat på. Här skulle jag kunna länkat till en vettig spålinje, tyvärr känner jag bara till min egen och det är ingen telefonlinje, utan mer en sida som ger kort vägledning och om någon vänlig själ vill ge en donation för min tid. Min utbildning har kostat mycket pengar och mycket energi, men allt har skett av fri vilja. Nu som sjukpensionär känner jag att jag vill ge en del gratis

Certifierad pro tarotläsare
Certifierad pro tarotläsare

Men är som sagt tacksam för donationer om någon skulle tycka att mina läsningar har något att ge.

Allt efter din förmåga. Eller inget.

Som sagt finns det många olika sätt att bearbeta sin sorg. Men att stänga in den och låtsas att inget har hänt, är inget jag tänker rekommendera.

Det jag upplevt som mest trösterikt är speciellt allt skapande. Att sitta stilla och måla sina känslor, att dansa loss i befriande dans, att samla sig med olika yogatekniker

Jag har gjort en lista!

Om du har frågor kring mina förslag, hör av dig! Jag hjälper så gärna med det jag kan!

Internationelloverdoseawarenessday

inträffar den 31 augusti med start och förberedelse hela augusti.

Mer information kommer förhoppningsvis. Jag vet inte dag för dag hur jag kommer att må, eller vad jag kommer att orka.

Jespers födelsedag
Jespers födelsedag och international overdose awareness day

Gå gärna med i min facebook grupp, om du håller med mig.

Please help us, join us, thank you from the bottom of my heart for your support!
For my two sons in heaven !
Thank you for your support !
Means gold to me.
And for all the others #räddanästa
Also a place for me, friends and relatives to share beautiful memories of two beautiful young men, who left way to early. <3
Till minnet av Anton och Jesper samt alla deras olycksbröder och systrar.
Vi får aldrig glömma alla dessa ungdomar som offrat sina liv till följd av stora fel i vården av sin dödliga sjukdom.
En grupp som riktar stark kritik mot ett system som säger att vissa sjuka och döende människor ska vara på sjukhus, och andra sjuka och döende människor ska straffas, fängslas, tvångsvårdas. Trots att det finns mediciner har de sjuka inte någon självklar rätt till dessa. Först måste de förnedras, kroppsundersökas, lämna blod- och eller urinprover. I skolan lärde vi oss att vår kropp tillhör oss och ingen annan. Ingen får röra vår kropp utan vårt medgivande.
Observera att denna grupp är för #avkriminalisering av eget innehav. Denna grupp har inte tagit ställning till #legalisering av alla droger.
Oavsett vad man har för åsikter, kan det här vara en grupp till hjälp och stöd. I gruppen kan man se hur oskyldiga lyckliga barn dras in i #beroendesjukdom på olika sätt.
Och hur man kan försöka hjälpa
Idag vill jag leva (Jespers ord när han kände sig vara på rätt medicinering)

När de vilda gässen flyger

När de vilda gässen flyger

Detta inlägg innehåller annonser från Nextory

Då är det höst!

De flyger även på våren.

Då är det vår.

Jag såg gässen häromdagen. De var inte så många, tillräckligt många för att bilda sin v-formation som är typisk för gäss och svanar.

Då minns jag, en gång för längesedan, det måste ha varit vår. Min make och jag sov på balkongen. Det var antagligen en varm och tidig vår. Och gässen kom flygandes över sjön och inte gick det sova till det ljudet.

Jag skriver “min make”, men det var innan vi gifte oss i Charlottenborgskyrkan i Motala 1989.

Vår kärlek var skimrande och vacker, så speciell och liknade inget annat. Jag tror jag fann min själsfrände.

Om man bara fått fortsätta leva här och nu och slippa allt man inte ville ha varit med om.

Våra barns död

Det hade vi aldrig kunnat föreställa oss på den vackra, skimrande tiden.

Jag tror fortfarande att vi är själsfränder han och jag. Han är min man. Han är mina barns far.

Att förlåta och gå vidare är svårt ibland.

Jag har försökt att förlåta.

Vi har ett barn kvar tillsammans. Ett så efterlängtat och älskat barn, vårt första tillsammans.

Idag fick jag inspiration från de vilda gässen.

Jag tänkte på att den andra augusti fyller vår son Jesper år.

Hans kalas har flyttats till himlen. Där har det varit sedan den 5 december 2017. De senaste åren har vi försökt samlas vid graven som han delar med sin bror, Anton, som dog ca fem veckor senare. Jag har berättat om det tidigare i bloggen och det kan den som önskar läsa om här.

Den 31 juli fyller min äldsta son år. Det skiljer bara två dagar mellan kalasen. Men egentligen vill ingen ha något kalas längre, precis som vi inte längre firar jul , har skrivit om det också, om nu någon skulle vara intresserad av hur det är att försöka fira jul efter allt som hänt.

Här kan du hitta Jespers bok samt Katarina Morfina:

Nextory

Grav
Grav, vila i frid Jesper och Anton

 

SORG – GÅ VIDARE!

Detta inlägg innehåller annonslänkar från Nextory 

SORGBEARBETNING, SORG – GÅ VIDARE!

Döden är en del av livet och inget jag försöker blunda för. Men när någon säger att jag måste släppa det gamla och gå vidare, så har de självklart rätt. Jag brukar fråga om de också har döda barn. Det har de inte. För de som förlorat sina barn är sorg på ett annat sätt. Det är onaturligt. Barn ska leva när föräldrar dör. Barn ska inte dö medan föräldrar lever.

Gravljus, jag saknar dig
Tänder ett ljus i mörkret.

Jag vet skillnaden.

Jag har förlorat många. Den första var min morfar. Jag var då sex eller sju år. Jag var ett litet barn och jobbade inte bara med sorg efter min älskade morfar, utan också med den sorg ett barn med sörjande mamma upplever. När skulle det bli som vanligt igen?

Morfar blev bara 67 år

Han dog av en propp i hjärnan, alltså en stroke

Han låg sjuk länge och vi syskon bad varje kväll till Gud om att göra morfar frisk igen. Vår mamma ville det. Jag minns att jag blev besviken på Gud. Varför dog morfar? fast jag bett Gud rädda honom. Jag var ett barn, jag förstod inte bättre. Jag förstår mer nu.

Morfar
Min morfar, Oscar, Bertil Breilin,

All sorg jag har gått igenom sedan dess,

Den är oändlig. Vänner, far- och morföräldrar, mamma, vänner, husdjur och så vidare. Visst är det en sorg varje gång, men det är också livet. Jag förstår det. Jag tror att jag förstår att mina barn också är döda. Med mitt förstånd försöker jag förstå att de är döda på riktigt!  Och att jag lärt mig ett nytt ord som heter ”aldrigheten”. Det betyder att jag aldrig mer får se mina yngsta söner, aldrig mer krama dem, aldrig mer höra deras röster. Så säger mitt förstånd om denna sorg.

Allting kan gå itu

Eller hur Björn Afzelius? Men ett hjärta kan gå i tusen bitar. Flera hundra miljoner fler bitar än man trodde fanns. För under vissa hjärtan har en del av en själv börjat växa. En cell blev två och började delas. Vissa hjärtan har delat sina slag med ett extra litet hjärta som börjat slå sina första slag. Vissa lungor har andats åt och vissas blod har delats med och försörjt en ny liten människa.

När ett barn föds

Då fylls våra bröst med livsviktig modersmjölk, vi bär, vi vårdar, vi våndas och upplever en alldeles speciell kärlek vi inte trodde fanns. Vi har skapat ett barn. Vi har tagit på oss ett ansvar som varar tills vi dör. Tills de flesta av oss dör. För ibland går ett barn före en förälder. Och det är varje förälders stora fasa.

Självklart går livet vidare

Jag har aldrig ifrågasatt det. Frågan är varför vissa inte tycks tro att jag vet det. Men jag lovar och svär, livet går vidare för de flesta. Personer med barn som dör har en ökad suicidrisk. Har de bara det enda barnet är risken förhöjd. Jag har fyra barn, två i himlen, brukar jag säga. Men sluta förklara för mig att jag ska gå vidare. För vad i helvete tror folk jag har för val?

Vad i helvete tror folk jag har för val?

Kan jag stoppa tiden? Kan jag låta bli att minnas mina barn och istället sätta dem tillbaka som en glimt i mitt unga öga? Eller skjuta upp framtiden? Vad menas? Jag kommer att få höra detta igen och igen och igen. Men jag kommer aldrig att säga det till någon annan. Även om jag möjligen kan ha sagt så till någon innan jag förstod på riktigt hur livet går vidare och jag måste följa med.

Livets flod

Jag går i livets flod och mycket passerar och försvinner. Saker, människor, händelser flyter mot mig, förbi mig och försvinner bland det andra bakom mig. Jag vet inte varför det är så. Men mitt stackars förstånd som fått arbeta hårt för att förstå och för att hitta livlinor, det har fattat.

Surrender to Trust

Jag jobbar fortfarande med det mediala och tarot/orakelkort. Jag drog ett kort ur Orakelleken The Power of Surrender. Jag har skrivit mer om det här, om någon är intresserad.

Just idag fick jag kortet: Surrender to Trust. Där står att jag har rätt till mina egna val och mitt beslut om vilken väg som är bäst för mig att gå.

surrender to trust
Surrender to trust

Jespers bok

Katarina Morfina

Jespers gravplats
Jesper är inte där, han är i en stad ovan molnen

Om överdos och sorg, prosa

Om överdos och sorg, prosa
Överdos, sorg, metaforer och lite prosa

Ett fritt skrivande, en uttrycksform jag tycker om. Den ger frihet åt mina tankar, tyvärr kan dessa tankar inuti min kaosbubbla säkert vara obegripliga. Ibland även för mig själv. Fritt flyt, ord från en främmande värld, take it or leave it! Däri ligger delar av tjusningen med denna typ av skrivande.

Hur många gånger kan en älskande kvinna
Och hur många svek kan en kvinna ta?

bli bortvald av sin man?

För drogen, för Katarina Morfina

Innan hon ger upp.

Låt inte ilskan ta över.

Nu när du nästan är vid målet.

Låt det vara.

Det är det enda som kan fungera.

Du kan aldrig vinna över drogdemonen!

I en relation med en riskbrukare?

Tro inget annat!

Jag är den förste att beklaga!

Du kommer alltid att dra det kortaste strået.

Var finns alla unga människor?

Som fortfarande tror att de kan omvända sin riskbrukare med det som kallas kärlek?

Ett citat: “Kärleken har många ansikten.”

Ditt ansikte har ingen betydelse om du nu fått för dig det.

Du finns längst ner på prioriteringslistan.

Drogen är nummer ett och är din värsta rival,

med ytterst små chanser att vinna.

En värld som inte alla känner till!

Det finns en verklighet därute,

en värld som inte alla känner till.

Det finns en verklighet som varken är en skräckfilm eller kriminalroman.

Som du kanske tror är en av Stephen Kings,

på bestseller-listan i kiosken runt kvarteret

Som fram till denna dagen inte fanns för henne.

Och hennes rosenskimrande solglasögon

de glittrade i solen.

Och hans själ speglade sig i dem.

Iklädd sina ill-rosa tajta jeans.

Fram tills den dagen.

Och som till en början är romantisk, spännande och lockande.

Som en vacker blomma

lockar till sig en fladdrande fjäril.

Eller som en surrande fluga tystnar

medan den fastnar i flugfällans klibbiga käftar.

Demon free pic
Demon free pic
Och demonen är slug.

Den vet hur man luras att allt är bra

och att man hittat hem till sist.

Efter smärtan och lidandet.

Från utanförskapet och udda-heten

bland de varelser man valt att kalla människor.

Svek, lögner, villfarelser,

föruttnelse och död.

De strövade i kohagar fulla med skit en gång. (snott rytmen från Karin Boye/En evighet)

(Förlåt Karin, jag var förtvivlad och arg den dagen!)

För att söka efter de pyttesmå magiska svamparna.

Som trivdes i kohagar.

När hon inte hörde av dig,

såg hon knarkoffer klänga på din kropp,

säga att de älskar dig, för att du ska bli svag

och sätta nålen i deras unga ännu oskadda vener

(Klicka vener om du använder sprutor för att minska skador)

Och den andra i deras unga ,

fram tills nu, oförstörda kroppar.

Livets sista skälvande ögonblick

Sedan uttryckte läkaren ansträngt, medan det svettfuktiga röda håret lockade sig högst upp i pannan:

På grund av stressen och hettan i ett av livets sista skälvande ögonblick av förtvivlan – “ditt barn kanske inte överlever natten.”

Vilket hände vår familj, detta kan du läsa mer om här

Överdos
Överdos
Svenska överdoser statistik

 

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Inlägget innehåller annonslänkar från Clarins 

När tiden stannade!

Sorg!sipp

Den 5 december 2017 upphörde min tidsuppfattning. Det var som om tiden stannade och att de kommande tre åren höljdes i ett dunkel. De första veckorna därefter fanns bara en enda tanke i min hjärna – “mitt barn har dött! Jesper är död!” Mer om det kan du läsa här!  Och det var inte så att tiden stod still, utan veckorna rann ju undan enligt varje normalt funtad kalender. Det var ett annat sätt att uppleva tid. Det var inte som en tomhet heller, utan mer som att vara uppfylld av hela denna enda tanke att mitt barn hade dött. Tiden handlade om att för varje dag förstå lite mer att allt inte var en mardröm. Det hade hänt! Det som jag fasat för och anat, utan att våga tänka tanken fullt ut. Jag visste, men jag visste bara inte n ä r blixten skulle slå ned. Det var som att vandra i ett tillstånd där åskan mullrade men aldrig kom tillräckligt nära för att bli verklig med blixtar och kraschar.

Den 12 januari 2018,

hade jag gått i dimman och träffbedövningen utan att lyckas förstå innebörden av att ens barn är dött. Det är borta för alltid. Barnet man tillverkat, burit under sitt hjärta, andats åt, fött och närt med sin egen kropp, det kommer aldrig mer att finnas. Aldrig mer hans steg i trappan, aldrig mer ljudet av hans skateboard som rullar nedför backen, aldrig mer tryggheten i att höra hans steg i trappan, hans levande steg på väg hem. Hem till mig, mamman, som redan börjat sakna barndomsåren. Då när man kunde ta dem under armen och bära hem dem, istället för att de skulle utsättas för fara. Den 12 januari hörde jag mitt andra barns steg i trappan. Trappan hem.

Anton
Anton effekter

Men det var inte mitt barn,

det var två poliser och en präst. En bägare kan inte bli mer än full. Att förlora båda mina yngsta barn så tätt inpå var bara för mycket. Bägaren rann över, men blev aldrig mer än full. Det finns en gräns för hur mycket smärta man kan ta så nära inpå vartannat. Jag har ju skrivit mycket redan om detta. Och när orden väl börjar flöda kan de vara svåra att stoppa. Även om jag egentligen hade tänkt skriva om något annan. Nämligen: “hur gör man”? Det finns inget “gå vidare” sa en klok person och nej inte heller ä r det något vidare, enligt densamme. Så tiden som stannat och åren som försvann får jag berätta om någon annan gång. När jag kommer igång med skrivandet, vilket händer ganska sällan, men ändå då och då.

Hur man gör:

Vi människor är alla olika i vårt sätt att hantera konflikter och svårigheter. Och när någon är mitt uppe i ett sorgearbete är det inte mycket man kan göra. Trots att man inte kan gå vidare utan barnen, ska man ändå vidare (för att fortsätta filosofera på min nyfunne väns tankegångar). Jag håller helt med. Ingen går vidare på d e t sättet. Ögonblicket har etsat sig fast, förlusten är evig och det är ingenting man kan backa tiden för att ändra på. Det var dags att gå helt enkelt. Tiden var inne, tiden stannade, deras tid tog slut. Medan min klocka fortsatte ticka. Och mina två äldre barns klockor också. För vår skull! För vår förminskade älskade familjs skull – därför behöver man leva vidare, aldrig g å vidare, aldrig utan mina barn. Gå framåt.

Låt sorgen vara som den vill.

Den kan ta lång tid. Den kan komma omgående. Vi är olika. Vi tycker att ingen förstår, men vi som sörjer behöver ändå förstå. Om vi ska leva här tillsammans. Var inte rädd för sorgen. Sorgen är en läkande process. Förlusten något helt annat. Så jag tänker som den livscoach jag tycks ha landat som, att vi bara börjar där den här gången. Låt sorgen vara och ta den tid det tar. Gråt om du kan, låt bli om du inte kan eller vill. Försök att förstå dina medmänniskor om de råkar säga att du måste “gå vidare”. Vad ska de säga? Vad sa vi själva innan vi förstod djupet i att mista ett barn?

Och du som möter oss,

vi som är i det mörkaste av mörker, vi som gråter dygnet runt, vi som kanske drar oss undan, självmedicinerar, doktors-medicineras (nytt och användbart begrepp), låt oss vara! Det är ok, tror jag, att beklaga förlusten. Sorgen kan man egentligen inte beklaga. Den är nödvändig, vare sig man ska stanna, backa eller “gå vidare”. Låtsas inte som om ingenting hänt. Vi vill ju att hela världen ska minnas och sakna de vi förlorat, men aldrig slutar älska. Men snälla, försök inte pracka på någon förklaringar, existentiella frågor, religioner. Sluta hitta på sätt att trösta oss! Som om någon annan, bättre än vi själva, kan tala om hur vi tar oss ur dimman och sakta föser igång tiden igen.

Sjukhus akuten väntrum

 

Ett litet tips för Dig som firar Mors Dag!

Water Lip Stain

 

Julen närmar sig igen, den fjärde julen

Hur kan det vara möjligt?

Hur kan tid gå så snabbt? Hur kan det kännas som om tiden stått stilla? Som om den stannade samma dag Jesper dog, den 5 december 2017. Det är tre år sedan, men det blir den fjärde julen utan honom. Och den tredje utan hans bror. Jag har inga direkta minnen kvar från dessa år. Smärta, saknad och tankar på mina söner har präglat min vardag. Jag minns att vår Saluki Zanna dog under tiden. Hon blev nio år. Jag minns också att min mamma dog. Båda dog på sommaren i juni och juli. Men jag tror inte jag minns vilket år. Men det är klart att jag kan ta reda på.

Det är närminnet och mitt fokus som försvunnit.

Det är tydligen vanligt att sinnet beter sig så när det handlar om sorg. Och sorg kan ju vara så mycket mer än att förlora en anhörig. En sorg är alltid lika smärtsam. Tills man upplever något som är värre. Ett resultat av att ha befunnit mig, den mesta tiden , i någon slags zombieliknande dvala är att bland annat räkningar och sådana världsliga ting har blivit liggande. Eller snarare bortglömda eller bortslarvade. Jag har försökt skriva och anteckna, men det har inte gått så bra ändå. Det går inte alls bra om jag glömmer en tiondels sekund efter jag fått informationen. Ja, det var lite ovidkommande med tanke på vad jag tänkt skriva om, som jag egentligen också glömt redan.

Om jag ska kunna fortsätta det jag påbörjat,

går det inte ta en liten paus, inte ens en minuts paus, då är det borta. Det som jag börjat med, det jag har tänkt göra eller det här som jag ska skriva om. Jag är faktiskt bara glad att jag kan skriva igen. För även det tappade jag, skrivandet som varit min livlina och mitt sätt att få ut obehagliga känslor ända sedan barndomen. Därför kan det också hända, vilket jag brukar upptäcka först efter publicering, stav- och slarvfel i mina berättelser. Sedan glömmer jag det också och har därför ingen riktig förmåga att korrigera felen. Meddela gärna, då jag helst inte vill göra massa skrivfel. Det är viktigt för mig.

Idag är det den nittonde december 2020

Jag gick tillbaka i mitt fotoalbum och till min blogg. Till december 2017. Och jag såg att jag gjort endast ett enda blogginlägg det året på min gamla blogg  

Och att jag hade en enda bild uppladdad från den 19 december. Det är till och med möjligt att en av mina äldre söner har tagit den bilden.

Tisdag 31 oktober 2017

*klistrar in*

Sitter bakom min stängda sovrumsdörr medan jag låtsas som det inte finns något kaos utanför. Att sonen är här och är påverkad fast vi bestämt att han inte ska vara här påverkad. Jag låtsas som om det inte är sant att han letar droger här helt psykotiskt, river om allt i alla lådor och skåp, att spisen dras ut på¨golvet ifall något piller hamnat där bakom. Vilket han var säker på. Jag känner paniken kryper i kroppen och stressen blandar sig med nerspydd handduk på köksgolvet och fettdrypande matrester på spisen. Jag gömmer mig. Jag har varit vaken flera nätter. Ibland för att han rosslat i andningen, ibland för han är speedad och letar droger på de mest otänkbara platser i mitt hem. Eller lagar mat som bränns vid och startar brandlarmet. Alla pengar är slut och all mat är uppäten. Och jag orkar inte fråga ut i tomma intet ännu en meningslös gång, “vad ska jag ta mig till”

Ungefär en månad senare visste jag vad jag skulle ta mig till. Men med krossat hjärta och krossade framtidsvisioner.

Jag antar att året 2017 var fruktansvärt tungt.

Med mina barns beroendesjukdom, min mors tilltagande demens och min fars oförmåga att se hennes demenssjukdom. Och sedan kom dödsfallen. Det ena efter det andra.

Jag upprepar:

Ta hand om er därute! Även om vi inte kan ses, kramas eller vara tillsammans som före pandemin, så använd de resurser som finns. Ta er tid med era anhöriga och låt barnens jul få vara utan alkohol eller andra personlighetsförändrande substanser.

 

Aldrig mer fira jul

Aldrig mer fira jul

Julen 2017

Den tanken kändes verkligen stark för tre år sedan, vid den här tiden i decembermörkret. Andra planerade glatt för att fira jul. Andra städade, bakade, sprang i affärer och hade superkoll på allting. Och själv så var jag i svår chock. Det hade inte ens gått två veckor sedan polisen hade lämnat dödsbud hos mig. Min yngsta son Jesper var död. Efter allt vi gått igenom, ett krig som jag hoppades skulle sluta med fred. Istället slutade det abrupt med död.

Jesper är död

För varje steg jag tog, minns jag att mitt sinne och min tankeverksamhet, var full av att försöka förstå och ta till mig insikten. Det enda som brusade i min tanke var orden: Jesper är död. Det gick inte förstå på något vis. Jag hade tänkt så många gånger och frågat mig själv, hur skulle jag reagera om Jesper dog. Då fanns det många suicidförsök och suicidtankar i det förflutna.

Jespers begravning
Jespers begravning

På något märkligt vis blev det här mitt sätt att leva:

Varje dag visste jag att polisen kunde knacka på och lämna ett dödsbud. Eller att de skulle ringa från något behandlingshem och säga att han hittats död, eller att han äntligen fått som han ville och hittats död någonstans i sin ensamhet.  Det var min verklighet och vårt krig. Mitt liv. Jespers så kallade liv. All hans glädje var på ytan, i själen led han, det vet vi alla som fått en glimt av lidandet i Jespers bok

Jespers bok kan du köpa här

Så medan andra planerade sin jul med sina nära och kära,

planerade jag för begravning. Och hur kan man förstå att man ska begrava sin yngsta son. Och det kändes så svårt att jag ett ögonblick tänkte avstå att infinna mig på min sons begravning. Ja, den begravningen var i ett slag för sig, med en svårt sörjande storebror, som inte skulle komma att överleva sorgen. Som sagt så gick jag omkring som en slags levande zombie och hade stöd och hjälp av så otroligt många andra människor. En del av dem har tröttnat nu och säger att jag “ältar” och har “fastnat i min sorg” och att det gör inte har någon mening.  Medan min mening är att försöka #räddanästa. Mina dagar kommer att fortsätta vara uppfyllda av sorgen i hela mitt liv. Men den är värre nu. I mellantiden som är tiden mellan mina yngsta söners död, och med allt vad det innebär som ju inte går att förklara riktigt.

Ess i svärd (ace of swords),

var det tarotkort jag drog innan jag började skriva ikväll, om det svåraste som hänt i mitt liv. För mig står svärdesset för “klarhet”. Att man börjar förstå varför förändringar sker, samt att esset, som ju är en etta, visar på ett nytt sätt att tänka, på nya insikter och är ett starkt kort för förändring. Svärden tycks dyka upp kring mig ganska genomgående och det jag känner mig som är en #drottning i svärd”, en person som är mycket i sina tankar, som frågar, vill veta och som analyserar allt jag ställs inför. Det är inte så uppskattat kan jag säga.

Jag vet och känner nu att jag är under stor förändring,

och jag vet inte vad som ska komma ur denna, starka och kraftfulla energi. Ironiskt nog använder jag mig ofta av uttrycket: den som lever får se. Men vem vet vad de döda ser. Jag ser dem, jag ser dem varje natt och jag har drömt om varenda död person jag känt sedan mina barn gick bort.

Dimman tätnar och mina ögon svider och tåras,

vilket gör att jag väljer att avsluta kvällens inlägg.

Ta hand om er alla därute och ta hand om de ni älskar. Inte alltid får man en ny morgon!

 

Mina barn dog med fem veckors mellanrum – Anton

Var rädd om dig älskling har skickat 8 januari 2018

jag är det

Du har skickat 8 januari 2018 tack min ängel 2018-01-10 00:22

Du har skickat 10 januari 2018 Baby

8  dagar senare:

Jag sitter vid datorn och chattar med min äldsta son, en av fyra.

Vi har förlorat en son, en vän, en pojkvän, en lillebror…

Jag hör tunga steg i trappan

och jag tänker att det är Anton (min son, eller hans pappa).

Så jag lämnar chatten.

Jag känner rädsla.

Och tittar genom tittögat i dörren.

Kikhålet som med takt i sin ålder försämrats,

samt synen på den som tittar ut är föråldrad.

Min son väntar på msn som jag tror det hette då.

Tre poliser och en präst,

det var vad jag såg genom det där tittögat. Och jag öppnade dörren.

De såg allvarliga ut.

Jag säger bara “nej”!

Poliserna säger “jo”.

Det var samma polis som tre veckor tidigare kom med meddelandet att Jesper var död.

Jag backade.

Jag förstod.

Och jag bad dem gå.

Egentligen får de inte bara lämna en person i mitt tillstånd.

Men kan ju heller inte kräva att de får stanna kvar.

Mitt medvetande var redan bortom sans och förnuft.

Och jag återvände till chatten med smilyen 🙁

Den ondskefulla cirkeln,

som rullade på, gjorde att min son skrev:

Vad har hänt? Har Anton också dött?

Det började nästan kännas som självklarheter.

Att de man älskar mest dör.

Likbilen hade hämtat Anton i hemmet,

och jag hade ingen aning.

Jag levde i ständig stress och oro, att sjukdomen skulle döda mina barn.

Anton hade hittats död runt kl 13 den dagen. Den 18 januari 2018.

Fem veckor efter att Jesper hittats död på sitt stödboende.

Förstod inget alls först,

hade inte hunnit ta in att Jesper var död och begravd.

Hade jag förlorat två?

Så jag skrek mig igenom den natten med orden:

Inte båda två,

inte båda två.

Det har gått tre år.

Och de är döda. Båda mina yngsta söner är döda. De är i aldrigheten.

I drömmen träffar jag dem.

Har träffat.

Och på många olika nivåer, varav inte alla kan bestämmas som klassiska drömmar.

Mer som sanndrömmar.

Kontaktdrömmar.

Jag har förlorat många,

men jag kan eventuellt inte tro att de är döda.

För så länge jag upplever dem i mitt hjärta.

Så länge finns de i mitt liv.

Vid liv.

I aldrigheten.

 

Till startsidan