Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Lyckan blir först riktigt stor när trampet hörs av små, små skor!

Lyckan blir först riktigt stor när trampet hörs av små, små skor!

Lyckan blir först riktigt stor när trampet hörs av små, små skor!

Uttrycket hörde jag ofta från min  mamma flitigt när jag och min bror var barn. Det är så gulligt på något vis och glädjefyllt. Jag tänkte på uttrycket, även när mina barn var små, ifall jag nu hann tänka några egna tankar. Mitt upp i livet som jag var med mina fyra “ouppfostrade barn”, vilka längre fram i livet fick diagnoser inom det neuropsykiatriska spektrat. Alla med autism i olika svårighetsgrad. Barn har bara en enda barndom, som vi väl alla vet. Vi var en lycklig familj de första åren. Precis som för de flesta andra med neuropsykiatriska diagnoser styrde det inte till så mycket besvär förrän skolan började. Undrar vad det skulle bli av alla barn med autism, om skolan vore mer anpassad till de svårigheter som uppenbarligen finns. Men allra helst ska det vara föräldrarnas fel. Skolan har ett ansvar att anmäla misstänkta missförhållanden i hemmet. På tal om det så har jag en dom som stryker paragrafen “missförhållande i hemmet”. Men gissa om det gjorde ont! Som jag älskar mina barn, jag vigde 20 år av mitt liv till att guida och vägleda dem inför livet. Och skor blir stora.

Mina barn var sköra barn!

Jag var också skör, men väl i helvetet fick jag styrka från ovan. De flesta mammor till utsatta barn är som lejoninnor. Det är en urmoders instinkt att skydda och försvara sina barn. Det finns inte mycket som kan liknas med den smärtan man känner om någon skadar eller inte förstår ens barn! Jag läste boken om sköra barn.

Idag drog jag tarotkortet sex i bägare

Passande nog skulle man kunna säga. Det påminner mig själv om att “räkna de lyckliga stunderna blott”, och om att vårda och bevara dessa stunder i sitt hjärta. När trampet av små, små skor en dag har tystnat för gott. Kortet påminner mig om barndom i största allmänhet, hur viktig den är och hur vi inte vet hur vi ska vårda barndomen. Därför uppstår trauma i oss själva och i våra barn. De sköra barnen! Mitt första nyckelord till kortet är “glädje”, en sådan lättsam glädje, där man kommit förbi spädbarnsstadiet och börjar ta in omvärlden. Jag tar till mig det, jag tror på det och vägrar gå sönder även om alla ljuden tystnat. För som Jesper sa tre månader före sin död – “idag vill jag leva“. Det begreppet har blivit som ett budskap och ett mantra för mig.

Tarotkort, sex i bägare
Tarotkort, sex i bägare, crystal tarot

Lite så är min sorg!

Jag börjar ta in det som hänt

Jag förstår att jag aldrig mer får höra trampet av varken små eller stora skor från mina döda barn. De trygga, lugnande stegen som varslade om att nu kommer de hem. De var hemma och jag kände mig trygg och ville beskydda dem från allt ont och all smärta. Smärtan är väl beskriven av Jesper i Jespers bok. Men det finns så mycket mer. Sådan smärta som kommer sig av vissheten att ens barn kommer att dö före en själv. Att behöva leva med den vissheten och nu också med facit i hand. Det ska det skrivas om. Inte idag, men en annan gång.

Sorg-bearbetning med hjälp av Tarotkort

Sorg-bearbetning med hjälp av Tarotkort

Inlägget innehåller länkar till Roliga prylar

Tarotkortet Temperance – Måttfullhet balans och  väntan.

Så gott som varje dag sedan ca 35 år tillbaka, drar jag ett kort från någon av alla mina tarot-kortlekar. För det mesta gör jag det numer för min egen skull, efter att i alldeles för många år arbetat professionellt med vägledning och karaktärsanalyser. Om jag drar kortet på morgonen blir jag mer uppmärksam på tecken, symboler och händelser där det kan ta plats i mitt eget liv. Ofta väljer jag också att dra kortet på kvällen för att se hur det kan passa in i min vardag och för dagen som just fallit i skymning. Så gott som alltid drar jag ett kort innan jag skriver mina blogginlägg, men det är något jag börjat med på senare tid. Jag har skrivit lite om Tarotkort här

Temperance tarot Måttfullheten ur Crystal Tarot
Temperance tarot Måttfullheten ur Crystal Tarot

Att tolka enstaka kort i ett sammanhang

Jag känner mig ganska specialiserad på att tolka enstaka kort till ett större sammanhang, utifrån det amerikanska perspektivet att aldrig försöka styra någon annan persons vilja eller önskan.  Jag tror att skaran som kan tolka in ett sammanhang i ett enda kort är ganska få. Mina kunskaper har jag fått under många års praktik på ett seriöst amerikanskt forum, där jag även agerat mentor åt ett flertal studenter. Och trots detta finns det bara mer och mer kunskap att inhämta, fler och fler tecken, symboler och arketyper. Om mina meriter kan du delvis läsa om här

Tarot professionell vägledare
Tarot professionell vägledare

Du har chansen att få gratis spådom 

Frivillig donation uppskattas.

Finns nytt att lära varje dag

Jag har en speciell anteckningsbok med flera sidor för vart och ett av de 78 korten. Där skriver jag, när jag hinner och orkar, ner alla nya insikter och reflektioner jag får från just det korten. Detta har gjort att jag kan rabbla nyckelord för varje kort, vilket är grunden om man vill lära sig Tarot från grunden och den symbolik som följt dessa kort på sin resa över världen med början i Italien under 1400-talet (det är vad man tror, ingen vet säkert).

Orakelkort

Det finns också en uppsjö med Orakelkort som man kan använda. Dessa har oftast ingen grundbetydelse så som tarotkorten har. Jag brukar använda Orakelkorten The power of surrender som inspiration när jag skriver ur mig min sorg. Orakelkorten är bra träning för intuition och uppmärksamhet på tecken och budskap från andra livsformer som till exempel andar och högre former som vägledande andeguider  (förklaring enligt Terry Evans) och  så vidare.

Arkana betyder hemlighet

Det är många som väljer att tolka Tarot intuitivt och det gör man naturligtvis som man vill med. Dock är det så att dessa kort är uppbyggda på ett annat sätt med stora och lilla arkanan. Arkana betyder hemlighet. Varje siffra har en numerologisk aspekt att ta hänsyn till. Varje kort hör till en viss svit, varje färg ger en ledtråd . Det finns gott om symbolspråk i tarotkorten. Ja, man lär sig efter hand, men det finns alltid mer att lära. Och ibland kör man fast eftersom man börjar tänka och fundera. På så sätt blandar man kunskap med intuitionen, eftersom inget kort kan betyda exakt samma sak för alla händelser och/eller personer.

Tarotkortet Temperance

Idag blev mitt kort Temperance. Det anses av många vara ett av de svårare korten att tolka och byter dessutom plats med andra kort i vissa lekar. Kortet tillhör de 22 numrerade korten i stora Arkanan och innehåller massor av information. Vi behöver förstå att alla energier har sin plats i ens verklighet och att det inte finns något rättvist eller orättvist med själva livet. Det är vi människor som styr och ställer med våra tankar och våra krav på vetenskapliga bevis. Det går att utveckla hur långt som helst om man vill. När jag tolkar samtidigt som jag skriver och tvärtom händer det att min ledare tar över och kanaliserar genom det jag skriver och jag tänker att jag ska ta reda på lite mer om automatisk skrift. Med eller utan mina kort.

Temperance, Måttfullheten

Korten Temperance har för mig visat sig som ett kort som dyker upp mellan två stora händelser. Och medan man väntar behöver man vara ödmjuk, tålmodig, försöka att inte tappa tron. Kortet har  nummer XIV, det vill säga nummer 16. Detta kan man laborera med även numerologiskt och är man lite tränad börjar det mesta falla på plats i sitt sammanhang. Jag tolkar korten Jungianskt och med psykologisk inriktningar. Här är en intressant sida om olika personligheter enligt Jung.

Så söt Yoda-dräkt för de minsta

Baby yoda dräkt
Baby yoda dräkt

 

Margita Toller och gemensam sorg

Margita Toller och gemensam sorg

Vi kände inte ens varandra,

Margita, jag och vår sorg.

Ibland känner jag mig social och ibland inte. När jag fick äran att träffa Margita hade mina söner nyligen avlidit. Mina vänner ägnade ganska mycket övertalningstid innan de fick mig att hänga på, samt betala min beskärda summa för ett besök och en upplevelse jag aldrig hade önskat mig. Och som heller aldrig hade blivit av om inte mina vänner, mina tanter, som jag kallade dem, övertalat mig.

Jag tänkte hur som helst skriva lite om mitt möte med Margita Toller

Året var nog 2019,

Det hade gått ca två år när jag och mina vänner besökte den här damen som hade (har?), en fantastisk samling av gamla dockor, gamla kläder och inte minst av allt gamla hatter. Margita är garanterat en av de mest originella personer jag har träffat. Och helt klart räknar jag henne till en del av mitt tillfrisknande efter pojkarnas bortgång. Det blev nästan som en telepatisk kontakt med denna kvinna.

Vi tantvännerna fick vara med om samma rutiner som de flesta andra som kommit på besök till Margitas hemvist , fattigstugan i Lemnhult. Det är inte helt lätt att hitta Himmel och pannkaka  på google. Men är man envis kan man hitta visst material som är skrivet av andra personer som träffat Margita.

Det var som om vi visste om varandra,

eller om det bara var så att vi kände av varandras tankar och energier. Jag visste inte att Margita också hade mist en son. I en tragisk olycka. Vi pratade länge och öppet om detta och jag tror inte att det uppskattades att hon och jag kom in på ämnet. Man ska väl inte tala om döden medan man ska roa sig?

Det verkade inte vara populärt.

Gamla hattar
Gamla hattar, Margita valde ut kläder åt mig

Margita Toller med en av alla sina dockor

Jobba på spålinje?

Jobba på spålinje?

Innehåller länkar till Nextory

Med uppmaning att läsa Jespers bok

Temat med korten ” The Power of surrender cards”,

gav mer inspiration och skriver gärna om dessa kort, då det hjälpt mig komma vidare med mitt liv. Tarotkorten är min vägledande stjärna, som jag alltid använder, så gott som dagligen för att lära mig mer om mig själv och andra. Jag tycker det bästa med dessa kort är att man får en kraftfull insikt om vem man egentligen är, hur pass stort ens ego är och hur mycket insikt man kan få angående relationer, sina egna, såväl som andras.  Jag har jobbat i ca tio år på olika tarotlinjer och  vet att många bara svarar som de tycker och känner just då. Det är ok med intuitivt tolkande, det är så klart bäst att alltid lyssna till sitt hjärtas rösta och lägga märke till det som först kommer upp när man får en fråga från någon som söker hjälp.

Tarotlinjernas tickande minuter

Jag vet inte om jag kommer jobba mer med tarotlinjer på det sätt jag gjort. Visst, allt handlar om pengar, men att pressa anställda till det yttersta kan vara otroligt stressande. Jag har slutat ta betalt och jag ger till den som behöver mig. Jag har kunnat göra detta då jag avslutat moms och F-skatt, vilket var tufft att jobba med, samtidigt som man börjar känna sig mer och mer utbränd, mer och mer stressad, kunder som säger att de betalar minuttaxa och pressar en seriös tarottolkare till det yttersta för snabba svar.

Att jobba på spålinje

En del blir irriterade på oss ”spå-damer” som vill profitera på andras olycka. Men jag tror inte så många skulle vilja byta ett 8-17-jobb mot ett jobb, där de aldrig kan ta rast, inte vila, inte gå ut med hunden och inte ens gå på toaletten. Samt att få en femma per minut. Det är inte vi spå-damer som tjänar pengar på tarotlinjerna. Oftast inte hur som helst. Jag har alltid haft nöjda kunder och har massa positiv feedback. Men  tål inte stress och att min tid begränsas av ett tickande minutpris. Jag är nämligen helt seriös vid användning av mina tarotkort och/eller svarar på andliga frågor. Jag är tränad i intuitivt tänkande, meditation, öppna upp chakran och ser bilder och får budskap. Jag är telempat och har svårt att stänga ner när för att slippa se lidande i världen eller runt omkring mig. Den som är mindre andligt tänkande kan ju byta namn från telempat till högkänslig. Det råder dock ingen tvekan om att vissa personer kan känna av och ta in andras känslor.

I vargtimmen dog min son

Som den natten när Jesper dog. Jag skrev till min kompis på chatten att nu är det vargtimmen och undrar vem som ska dö i natt. Tyvärr så fick jag veta det dagen efter. Min yngsta son var död i en överdos av Loperamid. Den dagen stannade min tid. Men jag kanaliserar min son hela tiden och det är bara för att han vill det som jag hela tiden skriver om sorg, aldrighet och längtan. Samt att jag känner in andras känslor.

Så dagens kort blev Surrender your need to always be right.

Surrender you need to always be right
Surrender you need to always be right

Min mormor brukade säga till mig: Bara håll med och gör sen som du själv vill , så blir det inget bråk.

Mormor, Svea Breilin
Mormor, Svea Breilin., min vackra mormor, bästa mormor, saknar dig!

Jag bär alltid mormors ord i mitt hjärta, men så svårt att inte reagera med sitt ego och sina impulser. Begrunda dagens kort om att släppa taget, som jag förut skrivit om både här och där.

Och när jag tog körkort 1978 sa mormor: Bara stå still om det händer något i trafiken så kan det aldrig bli det fel.

Den enda du kan förändra är dig själv

Den enda du kan förändra är dig själv

Inlägget innehåller annonslänkar från Soul Factory

Jag tänkte inleda detta inlägg med

“Sinnesrobönen” 

Alla kan be den, men inte alla kan förstå den. För att få hjälp att förstå den har jag ibland använt mig av orakelkort vid namn The power of surrender. Du kan köpa den till dig själv här 

Du kan behöva vägledning

Att förstå innebörden av “att släppa taget” har tagit mig många år, många sorger och misslyckanden. Hur då släppa taget? Hur gör man när man lider och hjärtat slits i tusen bitar? Hur släpper man taget om denna hopplösa smärta?  Tidigare inlägg om upplevelsen kan du hitta här.

 Idag drog  jag ett nytt kort för detta,

Ja, det gäller att kämpa och att komma vidare i livet. Om vi ska må bra kan vi inte fixa andra, bara oss själva. Vi kanske kan fixa sättet som vi förhåller oss på och de förväntningar vi har, men aldrig någonsin ska du tro att du kan rätta till någon annan människas problem. Jag har försökt och jag är nog till och med född sådan. Vad jag fått veta, efter alla år av studier och att lyssna till andra personers lidande, är att det mesta har sina rötter i barndomstrauma. Trauman som man kanske inte ens minns. Men när du väl hittar ditt eget personliga trauma kommer du att se det och förstå det. Det kommer att riva upp såren. Bra eller dåligt? Jag vet inte än. Man har ju rätt att gå vidare och tro att allt varit bra.

Fix you
Fix you

Men en gång var du ett litet utsatt barn utan kraft att försvara dig eller förstå vuxenvärlden.

Därför är det fullt möjligt att du bär på ett trauma från barndomen och därmed skulle även dina jobbiga känslor kunna klassas som ptsd

Det vill säga post traumatiskt stresssyndrom.

Och den enda som kan fixa detta är du själv!

Du har givetvis möjlighet att söka hjälp inom olika instanser, få råd, få mediciner, terapi och så vidare. Men bara om du vill och orkar. Det jag vill komma fram till är att man behöver läka sig själv och att lära sig att förhålla oss till de situationer som uppstår i livet och runt omkring oss. För att orka fortsätta leva, trots våra trauman från barndomen eller från vuxenvärlden. Från söndertrasade relationer och brustna hjärtan.

Intressant nog var kortet jag drog slumpmässigt idag

Surrender the idea you can fix someone.

Det fungerar inte, därför att varje människa som är vuxen har ansvar för sina egna val och behöver hitta sina egna sätt att laga sig själva.

streptococker efter injektion
Streptokocker efter injektion

På fotot kan man se min son Anton, som hade många svårigheter, och kanske var för skör för livet vi lever här. Vid tillfället miste han nästan högerarmen. Han spelade gitarr som en Gud.  En del fel i denna kanske, men de jammar, Anton och hans pappa…. Vila i frid, saknad, älskade barn! Jag saknar dig med mitt brustna hjärta

Citat: Symtomen har gjort att bakterierna ibland i folkmun kallas “mördarbakterier”. Sjukdomstillståndet är livshotande och det är viktigt att få rätt vård snabbt. Infektionen behandlas med antibiotika.

Berörande video

Orättvisor i vården av beroendesjuka med mera

Inlägget innehåller annonslänkar från Nextory 

Rekommenderar denna blogg idag!

Orättvisor i vården av beroendesjuka med mera.

För snart 20 år sedan, jag minns inte exakt, slutade jag att använda nikotin.  Nikotin är ett beroendeframkallande nervgift. Det var ett löfte till mina barn att jag skulle sluta innan årets slut och jag tror att det kan ha varit år 2003. Men eftersom jag har tappat tidsuppfattningen minns jag inte precis vad som hände den perioden. En sak är i alla fall säker; tack gode Gud att jag slutade, just då. För det var den tiden när allt kändes ok och bra. Jag var uppåt i min biorytm, vad det nu är), och kände mig kreativ, rik och lycklig. Men jag var en inbiten nikotinist. Verkligen inbiten! Jag hade börjat tidigt, redan som barn och när jag var 15 år gjorde jag mitt första försök att sluta.

Rastlösheten var spöket och demonen

Nikotinet hjälpte mig mot min rastlöshet som jag alltid burit med mig – den rastlösheten som gör att det, hela tiden, behöver hända saker och ting, att jag inte kan stanna upp och njuta av ögonblicket, utan måste stressa vidare hela tiden. Ända tills jag rökt så mycket att hjärtat flimrade och andningen var så snabb att jag inte längre kunde följa guidade andningsmeditationer. Jag kunde inte heller föra normala samtal, eftersom min röst kändes helt förstörd och jag behövde harkla mig hela tiden. Det var dags!

Demon bild
Demon bild

Men det var inte första försöket.

Bakom mig hade jag mängder med mer eller mindre långa uppehåll eller som jag hellre hade velat kalla dem: avslut. Jag var storrökare och tenderade att bli kedjerökare. Men en dag var det nog. Jag kände mig sjuk när jag vandrade i skogen. Och när jag trodde att någon högg ner träd med yxa, var det istället mitt eget hjärta som bankade så hårt. Jag hade läste boken ”Äntligen icke-rökare” av Allen Carr. Boken påverkade mitt kognitiva tänkande och jag började se nikotinet som en röd liten demon i bakhuvudet. Jag skulle kunna svälta den eller göda den, valet var mitt och motståndet hårt.

Men som tur var fanns det en genväg, en medicin

Eller ett nikotinsubstitut som är väl känt i dess olika former, varav det mest kända torde vara Nicorette. Detta var ingen billig medicin, men jag kunde köpa den på Willys, eller om det hette Hemköp på den tiden, jag minns inte. Jag hade provat förut med Nicorette, men det hade alltid slutat med återfall. Men just den här gången så lyckades det. Efter alla cigarretter, snus, tuggtobak, you name it, så var det ändå den dyra medicinen som hjälpte.

Jag kunde välja styrka och mängd efter eget önskemål

Jag tänkte det får bli en ordentlig dos så jag inte känner, någon som helst nikotinbrist. Jag köpte tuggummi och plåster, de starkaste jag hittade och det ena plåstret skulle verka 24 timmar, alltså dygnet runt. Jag skulle inte behöva vakna och känna mig nikotinsugen, bara känna mig irriterad och deppig för min brutna rutin att gå upp på morgonen, dricka kaffe och röka cigarretter.

Och varför tar jag upp detta helt plötsligt, kan man fråga sig.

Jag gör det på grund av orättvisan i hela det förbaskade systemet. Och att vissa måste vara friska innan de får vara sjuka. Och vilken sjukdom jag syftar på är väl inte så svårt att lista ut? Jag syftar på beroendesjukdom och jag tror att det är den enda sjukdom, där man först måste bli frisk innan man blir sjuk. Vid alla andra sjukdomar har man rätt till en medicin som hjälper, det vill säga, i de fall det finns en medicin.

Man tar sig för pannan!

Unga människor självmedicinerar och får ingen hjälp. De vill sluta, men får ingen medicin, även om de ber om det. Det går inte för sig att dela ut beroendeframkallande mediciner till patienter som är beroende. Men det går bra att dela ut hjärtmedicin till de som riskerar att dö av hjärtsjukdom. Jag kan visserligen, som icke-beroende, se skillnaden, samt förstå uppsåtet till varför detta sker.  Är det verkligen så här vi ska behandla våra medmänniskor?

Ska man behöva lägga sig på järnvägsspåret?

Ska man behöva lägga sig på järnvägsspåret som Jesper gjorde, eftersom man vet att man blir av med sin medicin om man har tagit ett återfall? Ska man behöva överdosera till exempel en receptfri medicin som Loperamid för att få en helt normal behandling med  Laro-programmet: Subutex, Suboxone, Metadon eller Cannabis? Ska våra medmänniskor inte våga söka sig till vården när demonen förlett dem tillbaka in på den självmedicinerande vägen? Ska man verkligen plåga ihjäl sina medmänniskor, innan de kan få en medicin som hjälper. Som Nicorette till slut hjälpte mig. Hur många fler ska dö i skräck för inlåsning och tvångsvård?

Järnväg, järnvägsspår, räls
Jag provade att se dödslängtan från mitt barns perspektiv. Så ja la mig ner på rälsen.

Jag bara undrar….

Som mina eventuella läsare säkert förstår var mitt inlägg om nikotin en liten petitess för att påvisa orättvisor i vården. Jag var inte guds bästa barn, men jag slapp bli jagad, och plågad så långt det var möjligt på den tiden. Fotot symboliserar ungdomens längtan att prova nya saker. Oftast de saker som vuxna gör. Röker och super.

Längesen och utan ansvar för andra
Längesen och utan ansvar för andra

 

 

 

När jag går ensam

Inlägget innehåller annonslänkar från Nextory

Att gå ensam

Det är svårt att förklara hur det känns när jag går ensam. Jag har nog alltid varit en tänkare. Men när jag är ensam blir tankarna förvildade, eller hur jag ska uttrycka det. Kanske skulle jag lyckas ta tillbaka kontrollen, men vet inte om det är det jag vill. Jag vill tro att mina barn finns här med mig och jag vill tro att de talar till mig genom olika tecken, varav musiken är ett av tecknen. Musiken var ju allt för dem.

Budskap från de döda

I ensamheten, tror jag att musiken i hörlurarna ger mig budskap från mina döda söner. Det är dock inget jag känner för att berätta för mina läkare, då de har en utbildning som baseras enbart på vetenskap och emperiska bevis. Det fanns en tid, då jag själv studerade på en vetenskaplig nivå. Och jag upplevde att jag tappade lite av min intuition, min andlighet och min förmåga att stilla ta till mig tecken från universum och det jag upplevde behövde analyseras och studeras. Det var som om jag började tappa min förmåga att se andra utifrån ett andligt perspektiv. Och att min förmåga till prekognition förminskades.

Jag skulle inte vilja att det blev så. Jag var intresserad av att lära mig teorier, metoder och så vidare. Men samtidigt var det förundrande att uppleva att jag tappade bort mitt hjärta för att min hjärna skulle ta över. Min förmåga att känna, känna på mig, tro med mera, allt gick till mina egna analytiska vetenskapliga studier och jag visste inte om jag borde hoppa av min utbildning, eller stanna i det trista varandet.

 

Mina söner var vid liv

Mina pojkar var vid liv när jag studerade. Jag vet inte om jag inbillade mig att jag skulle “bli något“, som Magnus Uggla sjöng 1977. Lyssna på Plast! Det finns ett budskap i den låten.

Det var vår tid då

Tiden när det fanns mänsklighet och empati. Tiden innan mina barn dog, den tiden som mina döda söner inte fick känna. Stödet som kom från musikerna som proggade och som säkerligen hade kunnat ge det stöd som mina barn hade behövt och som jag själv behövde för att inte spåra ur. Jag kunde hämta luft, Uggla var en av dem som förstod, inte ensam, det fanns fler, men Uggla fick en särskild plats i mitt hjärta med sitt 1977

Ett ljus i mörkret för mina barn
Ett ljus i mörkret för mina barn

Jag lever. Jesper och Anton är döda. Jävla skitliv!

Rekommenderar er att läsa Jespers bok för att få lite förståelse för smärtan!

Sorgens fåglar är svarta.

Sorgens fåglar är svarta.
Inlägger innehåller annonslänkar från Nextory

Klump i halsen, sorg

Jag har gått omkring med en klump i halsen en längre tid. På hösten är det lätt att känna sig vemodig. Mycket i naturen vissnar och förlorar sin färg, och naturen förbereder sig på vila. En del natur är perenn och återkommer år efter år, men andra delar i den tappar sin glans för all och evig tid. Många minnen från svunna tider dyker upp och nostalgin plågar min själ medan jag tänker på en dikt av vår älskade poet Pär Lagerkvist:

Här kan du lyssna när Pär läser sin dikt.

Kanske är jag sorgsen och tråkig idag, det enda jag försöker är ändå att dela med mig av allt som kan dyka upp inom en när man jobbar med sin sorg. Snart har det gått fyra år sedan den stora tragedin inträffade, en tragedi som jag även sett i min livslinje i handen. En del av mig som oroat sig, en del som slagit bort vissheten jag burit med mig sedan Anton föddes.

Jag går in i en blomsteraffär och tittar mig vilset omkring och jag tar en nummerlapp, nummer 34. En vänlig expedit kommer fram till mig och jag vet inte riktigt vad jag söker. Så jag säger att jag känner någon som ligger  på kyrkogården och som fyller 30 år i morgon. Jag säger inte att min son är död och att han skulle fyllt 30 år i morgon. Ingen behöver beklaga. Jag pratar inte så mycket med andra längre om tragedin och om den stora sorgen.

Det känns som om min son ler lite där på andra sidan dimman

Jag vet så klart inte vad jag söker, men jag är säker på att jag hade hittat det om det funnits. Det känns som om min son ler lite där på andra sidan dimman och det känns som om vi båda längtar efter varandra, men till sist accepterat att det är på det här sättet just nu.  Min son, Anton, skulle varit ett oktoberbarn, men blev ett septemberbarn. Kan man säga att vi hade  tur som överlevde? Vi var nära döden båda två den gången. Därför kom Anton att födas ca fyra veckor för tidigt. Mitt höstbarn! Och jag köper ett gravljus.

Ofta gick jag här med pappa

Med samma tunga klump i halsen går jag vägen över kyrkogården som jag gjort så många gånger förr. Inte bara för mina döda barns skull, utan för många andra anhöriga och vänners skull. Ofta gick jag här med pappa och tankarna och filosoferandet var intressant, men också skrämmande. Nu går pappa inte mer utan han sitter i sin rullstol på äldreboendet och sörjer sin maka och sina barnbarn. Precis som jag sörjer min mor och mina två yngsta söner som nu vilar i frid. Bredvid sin farfar är de begravda. Det var bra att farfar slapp uppleva mina pojkars död, tänker jag ofta.

En stor myra kryper upp för min arm

Jag sätter mig på gräset vid graven och rensar lite vissna blommor. En stor myra kryper upp för min arm och jag tänker att Anton skulle vridit sig av skratt för att den valt att krypa på just min arm och inte på hans. Jag är ensam vid graven. Det är bäst så. Jag tänder ljuset och sätter det på Antons sida vid deras gemensamma grav och det känns som om Anton har kommit till ro. Men klumpen i halsen finns kvar och det är fortfarande omöjligt att förstå allt som hänt. Jag sitter kvar en stund och spelar musik och jag känner det som att vi ändå når över gränserna. Min spel-lista på Spotify, valde att automatiskt spela upp: Karma Chamelion

Jag skulle gått i morgon och satt blommor och knutit ballonger åt Anton. Men som jag känner mig idag, vet jag inte om jag kan klara av att gå dit och förstå att min son fyller 30 år. Men jag kan inte krama honom.  Kanske går jag dit, kanske inte, men det var viktigt för mig att veta att när morgonen kommer brinner det ett ljus vid hans grav.

Anton, liten och vild med skyddshjälm
Anton, liten och vild med skyddshjälm, att vara med mina barn var det bästa som fanns.

Jag går vidare.

sorg
sorg

Läs och försök förstå Jespers bok

Hur det är att bli överkörd av ett tåg

Inlägget innehåller annonser från Nextory   

Hoppa framför tåget suicid
Hoppa framför tåget ,suicid, gör det inte, jag känner en som överlevde.

Att bli överkörd av ett tåg skulle vara den mest säkra metoden.

Om man vill dö, då vill man dö snabbt och utan smärta, om det är möjligt.

Det kan ta lång tid att släpas med ett bromsande tåg, medan man själv sitter, hjälplöst, fast mellan två vagnar.

Tänk dig hur det kändes som att vara i en centrifug, där huvudet, gång på gång, slogs mot järnbalkarna. Medan man undrar om det verkligen ska ta så lång tid att dö. Även om det är en smärtsam och vidrig fråga ville jag veta hur min son hade känt sig. Jag ville veta hur det kändes att bli överkörd av ett tåg, för oftast finns det ingen kvar att fråga.

Jag lade mig på rälsen för att försöka känna känslan!

Det var väl ett slags taskigt hopp om att få känna min sons känslor efter hans död. Jag antar att det kan bli så där konstiga saker, då det är svårt att förstå döden.

Järnväg, järnvägsspår, räls
Jag provade att se dödslängtan från mitt barns perspektiv. Så ja la mig ner på rälsen.

Det var ju det säkraste sättet att dö.

Min älskade yngsta son, Jesper, hade googlat.

Och jag vet inte riktigt när tanken föddes.

Jag funderar ibland på när vi blev fast på Helsingborgs station i ca  8 timmar, om det var då tanken föddes första gången.

Lite senare fick vi veta att en man blivit överkörd och dödad av tåget.

Det var anledningen till förseningen.

Lokföraren drabbades av chock och det tog ca 8 timmar att hitta en ny lokförare utan omedelbara trauman. Det var mitt i natten. Så småningom kom det ett tåg som ersättning. Det tog oss till Nässjö.  Från Nässjö fick vi ta taxi till Eksjö. Det går inga krösatåg mitt i natten.

Det är svårt att leva sida vid sida med sitt eget barn, vars högsta önskan är att dö.

Jesper hade diagnosen kroniska suicidtankar, men samtidigt hade han en vilja att leva och komma ifrån det som varit. Jesper var en kämpe, en rebell och en krigare. Vi krigade sida vid sida och det fanns stunder då jag trodde vi skulle vinna, men som de flesta vet var det demonen som vann.

OBS!

Om du eller någon du känner har tankar på suicid, kontakta genast vården. Är det akut ringer du 112.

Självmordslinjen dygnet runt på telefon 901 01

Jesper
Jesper Åhlin

 

Internationell overdose awareness day inträffar den 31 augusti.

Internationell overdose awareness day inträffar den 31 augusti.

Detta inlägg innehåller annonslänkar från Nextory ljudböcker

Budskapet sprids hela augusti.

Och här ovan ses mitt bidrag för de som gick ifrån oss alldeles för tidigt.  Det är inte så mycket man kan göra, utöver att fortsätta väcka uppmärksamhet för de som fallit offer för lagar som bara gjort allting mycket sämre. Själv var jag ung under 70-talet. Då var narkotikalagen (för den som orkar läsa 47 sidor),lite annorlunda.

Min avsikt är inte att påverka eller uppmuntra någon att använda narkotikaklassade preparat.

Min enda avsikt med att aldrig sluta skriva om mina döda barn är att försöka rädda nästa.

Ovanstående länk leder till min vän Tina, vars sons öde är mycket likt Jesper och Antons. Tillägger att det kallas “livsöde” men att jag inte tror på något öde.

Jag tror på val. Och det här med “val” ska jag utveckla någon annan dag.

Lila kors hedrar offer för överdoser
Lila kors hedrar offer för överdoser

Det finns de som säger att jag ältar

Men de har fel! Faktum är att jag har återfötts och har börjat hitta mig själv som jag sökt efter så länge. Mig själv som fick falla åt sidan för 36 år sedan då jag vigde mitt liv åt att ta hand om mina älskade barn.

Dumma ord:

Älta, gå vidare, släppa taget, de har fått frid, de lider inte mer och liknande ord som är tänkta att hjälpa eller vara till tröst. Men det är bara det att vi m å s t e få sörja att vi har blivit amputerade. Som jag förut skrivit om. Men det hjälper inte hur mycket jag skriver om det. Det kommer alltid nya personer som ska hjälpa mig (oss), jag och mina olyckssystrar/bröder. Jag har tidigare skrivit om det här

Vi är fortfarande rörande lika i vårt tänkande,

Jag förlåter Er andra och söker tröst hos mina systrar. Vi vet att det inte finns några ord till tröst. De flesta av oss försöker kanske stå ut med de “uppmuntrande” orden. Försöker förstå att Ni inte förstår och att ni försöker att mena väl. Men just därför behöver jag skriva. Eller bland annat därför behöver jag skriva. Kanske någon läser. Vem vet.

Min blogg kan vara kraftigt kaotisk

Jag har otroligt många intressen och nästan lika många engagemang. Jag vill berätta om allt. Jag vill skriva om allt och förmedla stöd och tröst i allt det onda. Jag kom hit till blogbiz för att skriva om andlighet och det spirituella, men mitt hjärta väljer vad som ska skrivas. Eller kanske något annat osynligt. Men det andliga är fortfarande en stor del av den jag är. Det har jag med mig sedan jag var ett litet barn.

Hjälp oss gärna sprida budskapet;

det är inte så spritt i Sverige ännu. Men självklart ska dessa offrade själar också ha en dag, en färg och bli ihågkomna för den de var. Inte för sjukdomen som drabbade dem.

Några av dem kan man se på denna tragiska, men viktiga sida

Läs gärna Jespers bok!  

Eller min egen om hur de senaste tio åren har påverkat mig (prosa)

 

Till startsidan