Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Sorgens fåglar är svarta.

Sorgens fåglar är svarta.
Inlägger innehåller annonslänkar från Nextory

Klump i halsen, sorg

Jag har gått omkring med en klump i halsen en längre tid. På hösten är det lätt att känna sig vemodig. Mycket i naturen vissnar och förlorar sin färg, och naturen förbereder sig på vila. En del natur är perenn och återkommer år efter år, men andra delar i den tappar sin glans för all och evig tid. Många minnen från svunna tider dyker upp och nostalgin plågar min själ medan jag tänker på en dikt av vår älskade poet Pär Lagerkvist:

Här kan du lyssna när Pär läser sin dikt.

Kanske är jag sorgsen och tråkig idag, det enda jag försöker är ändå att dela med mig av allt som kan dyka upp inom en när man jobbar med sin sorg. Snart har det gått fyra år sedan den stora tragedin inträffade, en tragedi som jag även sett i min livslinje i handen. En del av mig som oroat sig, en del som slagit bort vissheten jag burit med mig sedan Anton föddes.

Jag går in i en blomsteraffär och tittar mig vilset omkring och jag tar en nummerlapp, nummer 34. En vänlig expedit kommer fram till mig och jag vet inte riktigt vad jag söker. Så jag säger att jag känner någon som ligger  på kyrkogården och som fyller 30 år i morgon. Jag säger inte att min son är död och att han skulle fyllt 30 år i morgon. Ingen behöver beklaga. Jag pratar inte så mycket med andra längre om tragedin och om den stora sorgen.

Det känns som om min son ler lite där på andra sidan dimman

Jag vet så klart inte vad jag söker, men jag är säker på att jag hade hittat det om det funnits. Det känns som om min son ler lite där på andra sidan dimman och det känns som om vi båda längtar efter varandra, men till sist accepterat att det är på det här sättet just nu.  Min son, Anton, skulle varit ett oktoberbarn, men blev ett septemberbarn. Kan man säga att vi hade  tur som överlevde? Vi var nära döden båda två den gången. Därför kom Anton att födas ca fyra veckor för tidigt. Mitt höstbarn! Och jag köper ett gravljus.

Ofta gick jag här med pappa

Med samma tunga klump i halsen går jag vägen över kyrkogården som jag gjort så många gånger förr. Inte bara för mina döda barns skull, utan för många andra anhöriga och vänners skull. Ofta gick jag här med pappa och tankarna och filosoferandet var intressant, men också skrämmande. Nu går pappa inte mer utan han sitter i sin rullstol på äldreboendet och sörjer sin maka och sina barnbarn. Precis som jag sörjer min mor och mina två yngsta söner som nu vilar i frid. Bredvid sin farfar är de begravda. Det var bra att farfar slapp uppleva mina pojkars död, tänker jag ofta.

En stor myra kryper upp för min arm

Jag sätter mig på gräset vid graven och rensar lite vissna blommor. En stor myra kryper upp för min arm och jag tänker att Anton skulle vridit sig av skratt för att den valt att krypa på just min arm och inte på hans. Jag är ensam vid graven. Det är bäst så. Jag tänder ljuset och sätter det på Antons sida vid deras gemensamma grav och det känns som om Anton har kommit till ro. Men klumpen i halsen finns kvar och det är fortfarande omöjligt att förstå allt som hänt. Jag sitter kvar en stund och spelar musik och jag känner det som att vi ändå når över gränserna. Min spel-lista på Spotify, valde att automatiskt spela upp: Karma Chamelion

Jag skulle gått i morgon och satt blommor och knutit ballonger åt Anton. Men som jag känner mig idag, vet jag inte om jag kan klara av att gå dit och förstå att min son fyller 30 år. Men jag kan inte krama honom.  Kanske går jag dit, kanske inte, men det var viktigt för mig att veta att när morgonen kommer brinner det ett ljus vid hans grav.

Anton, liten och vild med skyddshjälm
Anton, liten och vild med skyddshjälm, att vara med mina barn var det bästa som fanns.

Jag går vidare.

sorg
sorg

Läs och försök förstå Jespers bok

Internationell overdose awareness day inträffar den 31 augusti.

Internationell overdose awareness day inträffar den 31 augusti.

Detta inlägg innehåller annonslänkar från Nextory ljudböcker

Budskapet sprids hela augusti.

Och här ovan ses mitt bidrag för de som gick ifrån oss alldeles för tidigt.  Det är inte så mycket man kan göra, utöver att fortsätta väcka uppmärksamhet för de som fallit offer för lagar som bara gjort allting mycket sämre. Själv var jag ung under 70-talet. Då var narkotikalagen (för den som orkar läsa 47 sidor),lite annorlunda.

Min avsikt är inte att påverka eller uppmuntra någon att använda narkotikaklassade preparat.

Min enda avsikt med att aldrig sluta skriva om mina döda barn är att försöka rädda nästa.

Ovanstående länk leder till min vän Tina, vars sons öde är mycket likt Jesper och Antons. Tillägger att det kallas “livsöde” men att jag inte tror på något öde.

Jag tror på val. Och det här med “val” ska jag utveckla någon annan dag.

Lila kors hedrar offer för överdoser
Lila kors hedrar offer för överdoser

Det finns de som säger att jag ältar

Men de har fel! Faktum är att jag har återfötts och har börjat hitta mig själv som jag sökt efter så länge. Mig själv som fick falla åt sidan för 36 år sedan då jag vigde mitt liv åt att ta hand om mina älskade barn.

Dumma ord:

Älta, gå vidare, släppa taget, de har fått frid, de lider inte mer och liknande ord som är tänkta att hjälpa eller vara till tröst. Men det är bara det att vi m å s t e få sörja att vi har blivit amputerade. Som jag förut skrivit om. Men det hjälper inte hur mycket jag skriver om det. Det kommer alltid nya personer som ska hjälpa mig (oss), jag och mina olyckssystrar/bröder. Jag har tidigare skrivit om det här

Vi är fortfarande rörande lika i vårt tänkande,

Jag förlåter Er andra och söker tröst hos mina systrar. Vi vet att det inte finns några ord till tröst. De flesta av oss försöker kanske stå ut med de “uppmuntrande” orden. Försöker förstå att Ni inte förstår och att ni försöker att mena väl. Men just därför behöver jag skriva. Eller bland annat därför behöver jag skriva. Kanske någon läser. Vem vet.

Min blogg kan vara kraftigt kaotisk

Jag har otroligt många intressen och nästan lika många engagemang. Jag vill berätta om allt. Jag vill skriva om allt och förmedla stöd och tröst i allt det onda. Jag kom hit till blogbiz för att skriva om andlighet och det spirituella, men mitt hjärta väljer vad som ska skrivas. Eller kanske något annat osynligt. Men det andliga är fortfarande en stor del av den jag är. Det har jag med mig sedan jag var ett litet barn.

Hjälp oss gärna sprida budskapet;

det är inte så spritt i Sverige ännu. Men självklart ska dessa offrade själar också ha en dag, en färg och bli ihågkomna för den de var. Inte för sjukdomen som drabbade dem.

Några av dem kan man se på denna tragiska, men viktiga sida

Läs gärna Jespers bok!  

Eller min egen om hur de senaste tio åren har påverkat mig (prosa)

 

När de vilda gässen flyger

När de vilda gässen flyger

Detta inlägg innehåller annonser från Nextory

Då är det höst!

De flyger även på våren.

Då är det vår.

Jag såg gässen häromdagen. De var inte så många, tillräckligt många för att bilda sin v-formation som är typisk för gäss och svanar.

Då minns jag, en gång för längesedan, det måste ha varit vår. Min make och jag sov på balkongen. Det var antagligen en varm och tidig vår. Och gässen kom flygandes över sjön och inte gick det sova till det ljudet.

Jag skriver “min make”, men det var innan vi gifte oss i Charlottenborgskyrkan i Motala 1989.

Vår kärlek var skimrande och vacker, så speciell och liknade inget annat. Jag tror jag fann min själsfrände.

Om man bara fått fortsätta leva här och nu och slippa allt man inte ville ha varit med om.

Våra barns död

Det hade vi aldrig kunnat föreställa oss på den vackra, skimrande tiden.

Jag tror fortfarande att vi är själsfränder han och jag. Han är min man. Han är mina barns far.

Att förlåta och gå vidare är svårt ibland.

Jag har försökt att förlåta.

Vi har ett barn kvar tillsammans. Ett så efterlängtat och älskat barn, vårt första tillsammans.

Idag fick jag inspiration från de vilda gässen.

Jag tänkte på att den andra augusti fyller vår son Jesper år.

Hans kalas har flyttats till himlen. Där har det varit sedan den 5 december 2017. De senaste åren har vi försökt samlas vid graven som han delar med sin bror, Anton, som dog ca fem veckor senare. Jag har berättat om det tidigare i bloggen och det kan den som önskar läsa om här.

Den 31 juli fyller min äldsta son år. Det skiljer bara två dagar mellan kalasen. Men egentligen vill ingen ha något kalas längre, precis som vi inte längre firar jul , har skrivit om det också, om nu någon skulle vara intresserad av hur det är att försöka fira jul efter allt som hänt.

Här kan du hitta Jespers bok samt Katarina Morfina:

Nextory

Grav
Grav, vila i frid Jesper och Anton

 

Om överdos och sorg, prosa

Om överdos och sorg, prosa
Överdos, sorg, metaforer och lite prosa

Ett fritt skrivande, en uttrycksform jag tycker om. Den ger frihet åt mina tankar, tyvärr kan dessa tankar inuti min kaosbubbla säkert vara obegripliga. Ibland även för mig själv. Fritt flyt, ord från en främmande värld, take it or leave it! Däri ligger delar av tjusningen med denna typ av skrivande.

Hur många gånger kan en älskande kvinna
Och hur många svek kan en kvinna ta?

bli bortvald av sin man?

För drogen, för Katarina Morfina

Innan hon ger upp.

Låt inte ilskan ta över.

Nu när du nästan är vid målet.

Låt det vara.

Det är det enda som kan fungera.

Du kan aldrig vinna över drogdemonen!

I en relation med en riskbrukare?

Tro inget annat!

Jag är den förste att beklaga!

Du kommer alltid att dra det kortaste strået.

Var finns alla unga människor?

Som fortfarande tror att de kan omvända sin riskbrukare med det som kallas kärlek?

Ett citat: “Kärleken har många ansikten.”

Ditt ansikte har ingen betydelse om du nu fått för dig det.

Du finns längst ner på prioriteringslistan.

Drogen är nummer ett och är din värsta rival,

med ytterst små chanser att vinna.

En värld som inte alla känner till!

Det finns en verklighet därute,

en värld som inte alla känner till.

Det finns en verklighet som varken är en skräckfilm eller kriminalroman.

Som du kanske tror är en av Stephen Kings,

på bestseller-listan i kiosken runt kvarteret

Som fram till denna dagen inte fanns för henne.

Och hennes rosenskimrande solglasögon

de glittrade i solen.

Och hans själ speglade sig i dem.

Iklädd sina ill-rosa tajta jeans.

Fram tills den dagen.

Och som till en början är romantisk, spännande och lockande.

Som en vacker blomma

lockar till sig en fladdrande fjäril.

Eller som en surrande fluga tystnar

medan den fastnar i flugfällans klibbiga käftar.

Demon free pic
Demon free pic
Och demonen är slug.

Den vet hur man luras att allt är bra

och att man hittat hem till sist.

Efter smärtan och lidandet.

Från utanförskapet och udda-heten

bland de varelser man valt att kalla människor.

Svek, lögner, villfarelser,

föruttnelse och död.

De strövade i kohagar fulla med skit en gång. (snott rytmen från Karin Boye/En evighet)

(Förlåt Karin, jag var förtvivlad och arg den dagen!)

För att söka efter de pyttesmå magiska svamparna.

Som trivdes i kohagar.

När hon inte hörde av dig,

såg hon knarkoffer klänga på din kropp,

säga att de älskar dig, för att du ska bli svag

och sätta nålen i deras unga ännu oskadda vener

(Klicka vener om du använder sprutor för att minska skador)

Och den andra i deras unga ,

fram tills nu, oförstörda kroppar.

Livets sista skälvande ögonblick

Sedan uttryckte läkaren ansträngt, medan det svettfuktiga röda håret lockade sig högst upp i pannan:

På grund av stressen och hettan i ett av livets sista skälvande ögonblick av förtvivlan – “ditt barn kanske inte överlever natten.”

Vilket hände vår familj, detta kan du läsa mer om här

Överdos
Överdos
Svenska överdoser statistik

 

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Inlägget innehåller annonslänkar från Clarins 

När tiden stannade!

Sorg!sipp

Den 5 december 2017 upphörde min tidsuppfattning. Det var som om tiden stannade och att de kommande tre åren höljdes i ett dunkel. De första veckorna därefter fanns bara en enda tanke i min hjärna – “mitt barn har dött! Jesper är död!” Mer om det kan du läsa här!  Och det var inte så att tiden stod still, utan veckorna rann ju undan enligt varje normalt funtad kalender. Det var ett annat sätt att uppleva tid. Det var inte som en tomhet heller, utan mer som att vara uppfylld av hela denna enda tanke att mitt barn hade dött. Tiden handlade om att för varje dag förstå lite mer att allt inte var en mardröm. Det hade hänt! Det som jag fasat för och anat, utan att våga tänka tanken fullt ut. Jag visste, men jag visste bara inte n ä r blixten skulle slå ned. Det var som att vandra i ett tillstånd där åskan mullrade men aldrig kom tillräckligt nära för att bli verklig med blixtar och kraschar.

Den 12 januari 2018,

hade jag gått i dimman och träffbedövningen utan att lyckas förstå innebörden av att ens barn är dött. Det är borta för alltid. Barnet man tillverkat, burit under sitt hjärta, andats åt, fött och närt med sin egen kropp, det kommer aldrig mer att finnas. Aldrig mer hans steg i trappan, aldrig mer ljudet av hans skateboard som rullar nedför backen, aldrig mer tryggheten i att höra hans steg i trappan, hans levande steg på väg hem. Hem till mig, mamman, som redan börjat sakna barndomsåren. Då när man kunde ta dem under armen och bära hem dem, istället för att de skulle utsättas för fara. Den 12 januari hörde jag mitt andra barns steg i trappan. Trappan hem.

Anton
Anton effekter

Men det var inte mitt barn,

det var två poliser och en präst. En bägare kan inte bli mer än full. Att förlora båda mina yngsta barn så tätt inpå var bara för mycket. Bägaren rann över, men blev aldrig mer än full. Det finns en gräns för hur mycket smärta man kan ta så nära inpå vartannat. Jag har ju skrivit mycket redan om detta. Och när orden väl börjar flöda kan de vara svåra att stoppa. Även om jag egentligen hade tänkt skriva om något annan. Nämligen: “hur gör man”? Det finns inget “gå vidare” sa en klok person och nej inte heller ä r det något vidare, enligt densamme. Så tiden som stannat och åren som försvann får jag berätta om någon annan gång. När jag kommer igång med skrivandet, vilket händer ganska sällan, men ändå då och då.

Hur man gör:

Vi människor är alla olika i vårt sätt att hantera konflikter och svårigheter. Och när någon är mitt uppe i ett sorgearbete är det inte mycket man kan göra. Trots att man inte kan gå vidare utan barnen, ska man ändå vidare (för att fortsätta filosofera på min nyfunne väns tankegångar). Jag håller helt med. Ingen går vidare på d e t sättet. Ögonblicket har etsat sig fast, förlusten är evig och det är ingenting man kan backa tiden för att ändra på. Det var dags att gå helt enkelt. Tiden var inne, tiden stannade, deras tid tog slut. Medan min klocka fortsatte ticka. Och mina två äldre barns klockor också. För vår skull! För vår förminskade älskade familjs skull – därför behöver man leva vidare, aldrig g å vidare, aldrig utan mina barn. Gå framåt.

Låt sorgen vara som den vill.

Den kan ta lång tid. Den kan komma omgående. Vi är olika. Vi tycker att ingen förstår, men vi som sörjer behöver ändå förstå. Om vi ska leva här tillsammans. Var inte rädd för sorgen. Sorgen är en läkande process. Förlusten något helt annat. Så jag tänker som den livscoach jag tycks ha landat som, att vi bara börjar där den här gången. Låt sorgen vara och ta den tid det tar. Gråt om du kan, låt bli om du inte kan eller vill. Försök att förstå dina medmänniskor om de råkar säga att du måste “gå vidare”. Vad ska de säga? Vad sa vi själva innan vi förstod djupet i att mista ett barn?

Och du som möter oss,

vi som är i det mörkaste av mörker, vi som gråter dygnet runt, vi som kanske drar oss undan, självmedicinerar, doktors-medicineras (nytt och användbart begrepp), låt oss vara! Det är ok, tror jag, att beklaga förlusten. Sorgen kan man egentligen inte beklaga. Den är nödvändig, vare sig man ska stanna, backa eller “gå vidare”. Låtsas inte som om ingenting hänt. Vi vill ju att hela världen ska minnas och sakna de vi förlorat, men aldrig slutar älska. Men snälla, försök inte pracka på någon förklaringar, existentiella frågor, religioner. Sluta hitta på sätt att trösta oss! Som om någon annan, bättre än vi själva, kan tala om hur vi tar oss ur dimman och sakta föser igång tiden igen.

Sjukhus akuten väntrum

 

Ett litet tips för Dig som firar Mors Dag!

Water Lip Stain

 

När Jesper slutade andas i mina armar

Det finns inget vackert i döendet,

inte i d e t döendet. Då när det inte är meningen att man ska dö. Döden är en del av livet och inget man normalt sett ska skrämmas av.

Men när man dör för att man skadat sig själv och inte förstått konsekvenserna av den skadan man åsamkat sig själv. Om man är gammal och har levt ett långt liv ser döendet annorlunda ut. Jag har upplevt båda sätten. Det är stor skillnad på att somna in efter ett långt liv. Kroppen är trött och sliten, själen befrias. Men är man ung och har skadat sig själv ser det ofta annorlunda ut. Åtminstone i de fall jag själv har upplevt.  Jag skrev för någon vecka sedan om detta i bloggen, men tappade bort texten och kunde inte återställa den.

Därför lägger jag in en äldre text som jag skrev när Jesper gjort ett av sina suicidförsök och överlevt. Jag skrev i en Facebook-grupp där många skickade healing till Jesper.

Jesper och jag blev intervjuade av Brottscentralen, hör både Jesper och mig! På grund av min hjärntrötthet kan det hända att jag blandar i hop de tre olika suicidförsöken som Jesper hann med under sin 24 år korta livstid.

Det var den 19 oktober 2014

På eftermiddagen den 19 oktober 2014 ringde min pappa till mig och berättade att Jesper är där. Jag lagade precis mat åt mig och Carl, medan Carl skulle gå och hämta Zanna som hade varit hos mina föräldrar hela dagen.

Vår saluki 2000-2009
Vår Saluki 2000-2009

Det lät som om någon höll på att kvävas

När Carl kom tillbaka frågade han om Jesper är hos mormor och morfar och jag sa att – ja, det är han. Och Carl sade att han nästan blev rädd för det var mörkt i rummet och det lät som om någon höll på att kvävas, det var spökligt. Jag frågade om Carl uppfattat om ljudet kom från Jespers näsa eller om det lät mer astmatiskt. Eftersom Jesper har ett pågående drogmissbruk har han ofta varit täppt i näsan. Därav min fråga.

Telefonen ringde.

Min son Carl och jag brukar titta på tv-serier, just nu Rederiet. Så där satt vi när telefonen ringde. Jag brukar faktiskt inte ha ljudet på för det är så tråkigt att bli störd hela tiden. Och tråkigt för Carl när vi inte kan titta färdigt i lugn och ro.

Jesper andas konstigt

Det var pappa som ringde. Han sa att Jesper andas så konstigt och ibland inte alls. Vad ska vi göra? Så jag fick genast rusa dit. Det är inte första gången jag är med om liknande så att säga. Klart de skulle ringt 112 på en gång, men mormor och morfar är snart 90 år. De skulle inte ens behöva vara med om det de just var med om.

Det var livsfara.

När jag kom in i rummet där Jesper “sov” i soffan såg jag på en gång att det var livsfara. Det finns saker runt kring det här, som jag inte tror Jesper skulle uppskatta om andra läser om. Kanske senare att han kan tänka att det kan hjälpa någon annan i liknande situationer.

Självmordstankar 

OBS! Om du som läser detta har liknande tankar, klicka på länken och du får upp en sida med telefonnummer som du kan ringa.

I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte.

Jesper hade haft en del självmordstankar. I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte. Samtidigt har Jesper uttryckt en önskan att få leva. Men utan den svåra ångest som han har självmedicinerat för i många år.

Ring sjukhusprästen

Jag kommer aldrig mer att tvivla. Vet inte om jag borde göra en ny tråd, eftersom man kanske inte orkar läsa allt här. Men det här budskapet förtjänar att spridas.  När min son blev svårt sjuk och läkarna förklarade för mig att jag kanske skulle förlora honom – fick jag en så stark känsla av att jag måste hem och skriva det jag skrev i gruppen. Även att läkarna inte ville släppa hem mig eftersom jag var en chockad anhörig. De ville hellre ringa sjukhusprästen eftersom min son var döende.

Healing

Men jag kände denna starka känsla att jag m å s t e be er om kraft. Sedan kan jag berätta att läkarna stod handfallna eftersom min son blev sämre och sämre, blodtrycket sjönk och sjönk vad de än gjorde, inga vanliga mediciner hjälpte, de gav allt och lite till, men temp och blodtryck sjönk.

Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten.

Detta fick jag veta dagen efter. Sedan igår träffade jag två olika läkare med mycket bekymrad min. De sa att de inte kunde förstå hur det kunde vända. Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten. De förstod inte hur det kunde hända, inte vilken medicin som hjälpt, de hade gett allt och lite till.

Hjärndöd?

Men min son blev bättre, värdena stabiliserades. Blodtrycket steg, tempen steg, livet kom tillbaka, Blev då informerad om att kroppen kanske lever, men att min son efter allt det här sannolikt hade fått en hjärnskada. Eller kunde vara hjärndöd. En mycket svår information att ta emot, men bara att acceptera sanningen. Nästa mirakel – min son har vaknat upp, lite förvirrad och med minnesluckor, men som genom ett trollslag -helt oskadd. Det är resultatet av er godhet, alla ni som sände det ni kunde, alla underbara ord, tankar, stöttning… jag saknar ord. Och vet inte hur jag ska kunna tacka alla som gett utan att kräva något tillbaka. Men jag hoppas från djupet av denna moders hjärta att resultatet är värt allt ni gjort och gett.

Avkriminalisera cannabis

Varför vi omgående behöver avkriminalisera eget bruk av olika substanser, inte minst cannabis.

Presenterar nedan vissa anledningar, dock finns beklagligtvis många, många fler.

Jag citerar Dr Gobar Maté: Addiction starts in pain and ends in pain.

Det spelar ingen roll om vissa säger att deras anhöriga, vänner och så vidare inte hade något problem när de började använda illegala substanser. Eller legala, såsom alkohol. Att använda substanser för att överleva, känna lycka, orka med skolan ,eller kunna socialisera med vänner, betyder att någonstans inom personen finns ett trauma. Kanske man inte alltid berättar allt för vänner och familj. Att ta en diskussion om varför det alltid finns ett trauma skulle ta mer tid än jag har och mer ork. Det finns en myriad av anledningar till att någon använder substanser i stället för att finna sin inre glädje. Jag kan inte räkna upp alla. Men jag håller med Dr Gobar Maté med flera andra. Det börjar med smärta och det slutar i smärta.

Det finns alltid en gyllene start.

Det finns en första tid med drogerna, där personen tror den äntligen hittat den verkliga lyckan.  Men det varar inte länge. Och när det väl börjat slår skola, BUP och socialtjänsten till med alla resurser. Bara det att det redan är för sent och att deras insatser stressar den unge till en så pass hög ångestnivå att mer av drogen blir enda sättet att stå ut. Alla möten, alla blickar, alla övergrepp, drogtester och stigmatiseringen gör att tillvaron blir outhärdlig utanför ruset. Jag skriver ”den unge”, då samhället slår till hårdast där. Och de äldre brukarna går fria och kan fortsätta sin illegala verksamhet. Den som inte skulle fungera på det grymma sätt som pågår just nu.

Beroendet gör den unge desperat

Jagad av rädslor och ångest är hen ständigt på flykt. Skolan gör insatser, det är bra, men vet ni hur det känns för den unge? Hen blir stigmatiserad. I den åldern när man söker sin tillhörighet och provar på både det ena och det andra, blir hen stämplad. Hen hamnar i ett utanförskap redan då. När skolan vill hjälpa. När de skyller på föräldrarna, när de anpassar undervisningen så att hen inte längre är tillsammans med sin klass och skolan har anmälningsplikt till socialtjänsten. De flesta unga försöker anpassa sig och göra det bästa av situationen. Så unga och utan livserfarenhet söker de sig till de som accepterar dem och som de kallar sina vänner.

Vad händer med vänskapen när den unge desperat tiggt sig till kredit hos langarna?

Hur ska en ung människa som satt sig i skuld lösa detta? Helt på egen hand och utan ledning från vuxenvärlden. Varför kan de inte söka hjälp för att reda ut sin situation? Nej, för de är så extremt skräckslagna för socialtjänsten att de, inte ens i sina svåraste stunder, vågar söka hjälp. Det enda de kan göra är att vädja till langaren som när som helst kan skicka ut sina så kallade torpeder. Och vad gör då dessa torpeder? De gör precis vad som helst för att driva in skulden och det spelar ingen roll om den som står i skuld knappt hunnit fylla 15 år. Samt att de hotar den unge med att skada deras familj med mera. Helt rådlösa hittar de svaren i mer substanser, mer kriminalitet och i värsta fall en medveten överdos eller något annat sätt att ta sitt eget liv.

Hur ska vi få dem att söka hjälp innan detta inträffar?

Det är den stora frågan. En brukare ser sin vän dö, men vågar inte slå larm. Larmar de 112 är de ”golbögar” och kommer få uppleva gatans lag. De som tror det är för nöjes skull och att en ung beroendesjuk person är en person som är lat och bara vill roa sig, har tyvärr inte minsta insikt om vad den unge får gå igenom. Om ni bara visste, eller ens anade … Det var bland annat därför jag gjorde små anteckningar av det jag gick igenom med mina barn. Och jag sammanställde det och kallade min e-bok för Katarina Morfina. Mina barn förstod att jag såg det som en demon. Ett beteende som ville stjäla deras rätta personligheter för att till slut döda dem. Och idag är mina två yngsta söner döda, precis som jag redan berättat och som du kan läsa mer om här.

Vi behöver stoppa drogdöden och lösningen är avkriminalisering

Framförallt för att skydda våra unga. Alldeles för många dör i överdoser eller suicid. De dör i förtvivlan eller skräck, eller för att de saknar ledning av kunniga. Kanske Brukarföreningen är de men ska lyssna på. De som har erfarenhet, de som kan vara förebilder och alla vi som krigat ett hopplöst krig, tillsammans med våra älskade barn.

Bara för att förlora det vi älskar mest.

Fem dagar kvar att leva

Fem dagar kvar att leva

Jespers schäfervalp Ruffa, fyra månader.
Valkebo Ruffa, fyra månader.

Den här dagen för tre år sedan,

levde Jesper sina sista dagar av sitt unga liv. Vid den här tiden för tre år sedan trodde vi att allt var på väg att ordna sig för Jesper, som då var 23 år. Han hade fyllt 23 år i augusti, den andra augusti närmare bestämt. Han älskade födelsedagar och umgänge med sin familj. Det var ett av de få glädjeämnen som han kunde uppleva i sitt liv. Det och musiken. Och kärleken som han så desperat sökte, men aldrig hittade, eftersom han inte kunde känna tillit. Han hade ingen paranoid diagnos, bara kunde inte tro att någon ville honom väl. Alla ville förstöra för honom. Hans relationer tog slut och jag förstår hans olika flickvänner. De genomled en fruktansvärd oro, precis som jag. Och jag fick ibland även ta deras oro på mina axlar.

Den 30 november 2017,

var jag visserligen orolig för båda mina söner. Jag var alltid förberedd inombords, att någon av dem skulle dö. Det hade varit så under så många år, det blev en del av min vardag. En tanke som malde i mitt huvud, var tanken på hur jag skulle reagera om polisen kom hem till mig med ett dödsbud, angående mitt barn. Ja, jag vet det nu, hur det känns, hur jag reagerade och hur olika andra mammor jag har pratat med reagerade. Det  kan vara olika hur snabbt man tar in och förstår situationen. Och hur pass stressad man själv är just då. För familjer som lever med beroendesjuka barn är alltid stressade. Många flyr in i eget missbruk och situationen förvärras. Vad ska man göra med all stress som uppstår? “Bättre fly än illa fäkta”, är något vi inte har kunnat använda oss av.

Beroendesjuka personer behöver ljuga,

de behöver ljuga för att överleva. Och ändå leder det bara utför, som en berg- och dalbana, utan berg. De behöver ljuga för att inte bli “golare” (en som skvallrar), gatans lag råder här och är inte nådig för en golare. En goltupp kan man bli om man kontaktar någon myndighet, vilket inkluderar att inte ringa efter ambulans vid andningsdepression. Och de dör, oftast i sin ensamhet, där ingen tillsyn finns. På gatan, under en bro, på en offentlig toalett eller ensamma på något stödboende. De behöver ljuga för att de är så pass beroende och inte kan sluta. De intalar sig själv och andra att de kan hantera drogen. Men det är drogen som hanterar dem. Och ofta också oss anhöriga som så gärna vill tro på att det goda ska segra i detta vidriga krig.

Jesper hade hittat en lögn, som han trodde var ofarlig.

Jesper hade lärt sig hur man använder det receptfria läkemedlet loperamid för att uppnå ett opiodliknande rus. Loperamid fungerar på ett sätt så att den inte, utan vidare, kan tränga igenom hjärnbarriären. Och vi andra, vanliga, som tänker att det är en vanlig magmedicin, anar inte livsfaran. Receptet vill jag inte sprida med risk för att någon “odödlig” ungdom ska få för sig att prova. Dock vet alla ungdomar som har beroendesjukdom hur man hittar information, så det gör kanske mitt hemlighållande helt onödigt.

Läkemedlet med verksamt ämne loperamid är dödligt!

Flera personer har avlidit och de flesta har nog tagit medlet i god tro. Det är ett av våra vanligaste, receptfria läkemedel. Och det är nog ofarligt för de som använder det enligt anvisningarna. Men jag själv skulle aldrig i livet röra en sådan medicin. Jag känner sådan avsky över hur en möjlig opioid då kunde säljas öppet på apoteken. De unga kunde gå från apotek till apotek för att samla ihop tillräckligt många tabletter för att, tillsammans, med några helt vanliga skafferiprodukter, fixa ett rus som inte kunde mätas i urinprov på samma sätt som de mer kända opioiderna som subutex, heroin, metadon och morfin. https://sverigesradio.se/artikel/6847810

Min Jesper hade nog bara tänkt försöka lindra sina smärtor medan han byggde upp sitt potentiella nya liv.

Men så blev det inte. Den här dagen för tre år sedan var min son svårt sjuk, både i sitt beroende och i lunginflammation. Mer om det kan jag berätta en annan gång.

Jespers lilla hundvalp var fyra månader när han lämnade oss. Idag är hon en ståtlig vuxen tysk schäferhund, som fått stanna i familjen. Jag hittade ett foto från den 30 november 2017. Det är ett foto på lilla Ruffa, som hon heter.

Härmed avslutar jag dagens blogginlägg och till er som fortfarande krigar – sänder jag allt mitt hopp om att det vänder och berg- och dalbanan får ha kvar sina berg. Hang in there/ Mona

Jesper Sebastian Åhlin
Jesper var lycklig med sin älskade gitarr

 

Till startsidan