Varför man varken kan, eller bör spå andras framtid.

Varför man varken kan, eller bör spå andras framtid.

Framtid har alltid varit intressant för spåmän/kvinnor. Ofta är det det som ger mest tillbaka i form av fysiska betalningar. En väl utbildad tarotläsare har fått lära sig detta. Allt vi har är här och nu, framtiden är mycket oviss och det förflutna som har varit ska vi lära oss av och sedan lägga bakom oss. Om man arbetar med andra människor utan viss insikt i psykologi är man inne på farliga vägar om man talar om för dem hur deras framtid ser ut. Visst kan man som medium få visioner om man inte stängt ner ordentligt, men den förståndiga eller utbildade guiden, ser till att inte förmedla det som vi ser.

 

Tarotkort Lyckan

 

Tankens kraft.

Tankens kraft är oerhörd. Det har gjorts studier på barn med tumörer, där de i ena gruppen fick visualisera hur ett lejon åt upp tumören. Den andra gruppen fick endast den ordinära behandlingen. Det visade sig då att de barn som fått lära sig hur man visualiserar hade ett snabbare tillfrisknande än den andra gruppen av barn. Det är nu så längesedan jag läste om den studien så jag minns varken hur eller var. Och kan därför inte hänvisa till en källa. Det här är en form av magi. Vi visualiserar (ser för vår inre syn en fantasi), som även kan kallase självuppfyllande profetia. Man tror så mycket på det man ser i sin fantasi att det manifesteras på det fysiska planet. En mycket farlig kraft när man jobbar med vägledning, men också en fantastisk tillgång då man lärt sig, eller insett hur man kan använda den.

Fokusera på det du vill, inte på det du i n t e vill!

En lapp med de orden hade jag tejpat fast vid min arbetsplats en gång i tiden. Det är bra att bli påmind. Och lätt att glömma när tanken maler. Det kan vara du som medium/vägledare/livs coach eller vad du nu har valt att kalla dig för, som möjligen kan påverka frågeställaren så att negativitet och rädslor uppstår. Och det du sagt, händer i framtiden, och du blir kallad för ett suveränt medium som ser framtiden.

Frågan är vem som skulle ha rätt att skapa, eller påverka någon annans framtid.

För min egen del, har jag fått min bästa utbildning hos American Tarot Association. Men bästa delen av den engelskspråkiga tiden var när jag började med en-kortläsningar på Free readings. Då hade jag turen att få den bästa mentor man kan få. Han visste allt om etik och hur man kan omformulera en fråga för att få den att passa till det svar man kunde ge. Han förklarade även att det i vissa stater i USA är det straffbart att spå framtid eller tredje person. Den bästa mentorn heter Serge Pirotte och han är extremt kunnig, rättfram och förstående. Vi har fortfarande kontakt via sociala medium och jag läser hans inlägg.

Framtiden finns inte.

tågbiljett
Tågbiljett

Den 5 december 2017 var en plats tom på tåget som avgick från Norrköping mot Eskilstuna kl 8:00. Min son Jesper, som just börjat ett nytt liv, hittades död den morgonen. Framtiden kom för vissa, men inte för andra och det är så det kan fungera. “Om man vill få gudarna att skratta ska man planera framtiden”, det finns ett uttryck som heter så. Min kloka, vackra mor på andra sidan, använde ofta det uttrycket i små vardagshändelser, oftast sådant man kunde skratta lite åt.

Mamma
Mamma 40-tal, i bakgrunden Happy, mamma och pappas schäferhund

Framtiden kan finnas.

Prekognition betyder: Att minnas framtiden. Men tänker inte gå in på det ämnet idag. Min främsta uppgift som tarotläsare är att min kund ska må bättre när han/hon pratat med mig. Jag är här för att stötta och sprida optimism, trots att, eller kanske även för, den svåra tid jag nyss gått igenom.

Framtiden kan gissas,

utifrån de energier som rör sig runt kring en viss person vid ett visst tillfälle eller en viss situation. Då är det viktigt att ta med till exempel: “under förutsättning att vinden inte plötsligt vänder” och situationen och energierna förblir likartade. Det är då vi som guider kan komma in och visa hur man kan välja att förhålla sig till dessa energier och situationer. Man ger råd och vägledning. Man vill inte ta över någons fria vilja och därmed göra personen mer eller mindre hjälplös.

Spå-linjer via telefontjänster

Jag har jobbat på olika spå-linjer i minst tio år. Det har varit lärorikt och jag har mött många människor. Många möten sker med personer som är riktigt labila och psykiskt sjuka. Vår uppgift är inte att säga emot dem, eller verka bättre än dem. Jag brukar säga att jag endast är en kanal som förmedlar det som förhoppningsvis kan hjälpa till att lugna och balansera frågeställaren. Dessa ringer ofta flera gånger och minns inte vilka de pratat med. Det kan här även vara viktigt med stöd från mentor om du är ny inom tarotkonsten, eller har som uppgift att stötta andra människor. Var en medmänniska! Det är nog det bästa råd jag kan ge till de som jobbar på spå-linjer med telefon.

Jag har just nu långledigt från sådana linjer.

Jag har upplevt det som delvis fel då kunden stressar en att ge så snabba svar som möjligt. Och riktigt så fungerar det inte alltid. Man kan inte bara säga vad som helst. Inte så som jag har lärt mig jobba. Den sortens stress gör mig sjuk och utmattad. I och med att jag vet att de svar jag levererar kan ställa till det om jag har en obalanserad kund i andra änden. Mer om detta en annan gång, idag är ingen bra dag för romaner att bli skrivna av mig. Jag avslutar med att kopiera länken mina egna, samt ATA regler för etik inom spå-yrket.

Etiska regler copyright

Det här handlar om sorg

Det här handlar om sorg

När sorgen slår till

När sorgen sliter undan mattan du trott du stått stadigt på med dina fötter, vad ska du göra då? När sorgen kommer plötsligt och ibland är väntad och ibland oväntad. När du vet att någon ska dö, eller när du bara känner på dig att någon ska dö. Och du får beskedet…

När sorgen ska delges,

då är det ofta läkare som pratar med de anhöriga. Det händer oftast efter att en person har haft en sjukdomsperiod som har avancerat med tiden.

När sorgen ska delges plötsligt,

då handlar det ofta om en olycka. Det finns många sorters olyckor i vårt liv. Varför finns de? Man kan undra.

Jag lever med sorg varje dag,

Till att börja med var det väl ganska lindrigt, med anhöriga som levt sina liv, gamla som är redo att gå över. Eller vad man ska kalla det. Då jag är troende har jag valt att säga att de har gått över. Som vanligt när jag låter orden flöda publikt är det lätt att få till en roman. Men samtidigt är jag så pass traumatiserad och hjärntrött att jag inte kan tänka längre än så här.

Att leva med sorg är inte alls så negativt

Man lär sig mycket om sig själv, man ser sitt och andras ego och i bästa fall får man en ödmjuk insikt om att alla är en del i livspusslet, vare sig de begriper det eller inte.

När det gäller sorg, har jag valt att agera som inspiratör.

Inte alla är intresserade av att lyssna. Och jag kanske inte heller är intresserad. Men det måste jag vara, eftersom jag har minst en son som driver mig. Visserligen anses han vara död. Men samtidigt kan man undra, när folk känner av honom och upplever hans själ.

Sorgens innersta kärna är att vi minns dem.

Så länge vi minns dem, finns de. Jag är säker på att det är så. Alltför många tecken, alltför många uppmaningar och alltför många upplevelser, gör att jag tror jag kan säga att jag vet att min yngsta son inte har lämnat oss. Det var en olycka, ett missförstånd, ett fel, för jag vet att han ville leva idag vill jag leva

Idag vill jag leva,

så sa Jesper till mig när han var insatt på medicin som passade för honom. Medicin fungerar olika på alla. Den medicin som är bra för en viss individ är kanske inte bra för en annan individ. Men snälla, sluta dra in folks mediciner! Bara för att det handlar om hur en människa mår psykiskt? Vem vågar dra in medicinen för den som har en fysisk sjukdom? Intressant fråga, på min ära.

Till dig som har mött sorgen just nu, kanske idag,

du har ett arbete framför dig. Du behöver få svar på dina frågor och när du fått svar så behöver du ännu ett svar. Och frågorna tar aldrig slut. Jag, som medium, kan förmedla en kontakt mellan dig och din döda anhöriga. Om den anhöriga själv tycker att det är en bra idé. Välkommen att kontakta mig! Den som behöver mig hittar mig. Och du behöver sätta igång din process med läkandet av din sorg.

Julen närmar sig igen, den fjärde julen

Hur kan det vara möjligt?

Hur kan tid gå så snabbt? Hur kan det kännas som om tiden stått stilla? Som om den stannade samma dag Jesper dog, den 5 december 2017. Det är tre år sedan, men det blir den fjärde julen utan honom. Och den tredje utan hans bror. Jag har inga direkta minnen kvar från dessa år. Smärta, saknad och tankar på mina söner har präglat min vardag. Jag minns att vår Saluki Zanna dog under tiden. Hon blev nio år. Jag minns också att min mamma dog. Båda dog på sommaren i juni och juli. Men jag tror inte jag minns vilket år. Men det är klart att jag kan ta reda på.

Det är närminnet och mitt fokus som försvunnit.

Det är tydligen vanligt att sinnet beter sig så när det handlar om sorg. Och sorg kan ju vara så mycket mer än att förlora en anhörig. En sorg är alltid lika smärtsam. Tills man upplever något som är värre. Ett resultat av att ha befunnit mig, den mesta tiden , i någon slags zombieliknande dvala är att bland annat räkningar och sådana världsliga ting har blivit liggande. Eller snarare bortglömda eller bortslarvade. Jag har försökt skriva och anteckna, men det har inte gått så bra ändå. Det går inte alls bra om jag glömmer en tiondels sekund efter jag fått informationen. Ja, det var lite ovidkommande med tanke på vad jag tänkt skriva om, som jag egentligen också glömt redan.

Om jag ska kunna fortsätta det jag påbörjat,

går det inte ta en liten paus, inte ens en minuts paus, då är det borta. Det som jag börjat med, det jag har tänkt göra eller det här som jag ska skriva om. Jag är faktiskt bara glad att jag kan skriva igen. För även det tappade jag, skrivandet som varit min livlina och mitt sätt att få ut obehagliga känslor ända sedan barndomen. Därför kan det också hända, vilket jag brukar upptäcka först efter publicering, stav- och slarvfel i mina berättelser. Sedan glömmer jag det också och har därför ingen riktig förmåga att korrigera felen. Meddela gärna, då jag helst inte vill göra massa skrivfel. Det är viktigt för mig.

Idag är det den nittonde december 2020

Jag gick tillbaka i mitt fotoalbum och till min blogg. Till december 2017. Och jag såg att jag gjort endast ett enda blogginlägg det året på min gamla blogg  

Och att jag hade en enda bild uppladdad från den 19 december. Det är till och med möjligt att en av mina äldre söner har tagit den bilden.

Tisdag 31 oktober 2017

*klistrar in*

Sitter bakom min stängda sovrumsdörr medan jag låtsas som det inte finns något kaos utanför. Att sonen är här och är påverkad fast vi bestämt att han inte ska vara här påverkad. Jag låtsas som om det inte är sant att han letar droger här helt psykotiskt, river om allt i alla lådor och skåp, att spisen dras ut på¨golvet ifall något piller hamnat där bakom. Vilket han var säker på. Jag känner paniken kryper i kroppen och stressen blandar sig med nerspydd handduk på köksgolvet och fettdrypande matrester på spisen. Jag gömmer mig. Jag har varit vaken flera nätter. Ibland för att han rosslat i andningen, ibland för han är speedad och letar droger på de mest otänkbara platser i mitt hem. Eller lagar mat som bränns vid och startar brandlarmet. Alla pengar är slut och all mat är uppäten. Och jag orkar inte fråga ut i tomma intet ännu en meningslös gång, “vad ska jag ta mig till”

Ungefär en månad senare visste jag vad jag skulle ta mig till. Men med krossat hjärta och krossade framtidsvisioner.

Jag antar att året 2017 var fruktansvärt tungt.

Med mina barns beroendesjukdom, min mors tilltagande demens och min fars oförmåga att se hennes demenssjukdom. Och sedan kom dödsfallen. Det ena efter det andra.

Jag upprepar:

Ta hand om er därute! Även om vi inte kan ses, kramas eller vara tillsammans som före pandemin, så använd de resurser som finns. Ta er tid med era anhöriga och låt barnens jul få vara utan alkohol eller andra personlighetsförändrande substanser.

 

Att läka sin egen personliga själ

Att läka sin egen personliga själ

Att läka sin själ.

Mitt läkande behöver verkligen inte vara lika med ditt läkande. Vi är alla olika individer med våra olika personligheter och intressen. Trots att vi kanske har, det som inom medicinen kallas anpassningsstörning, är det inte säkert att vi alla har samma väg att gå. En sak är säker – vi ska inte ge upp, för det finns en mening med livet, vare sig vi vill eller kan förstå detta när det känns som värst.

Tiden går

Tiden läker alla sår? Är det så? Jag tror inte att endast tiden ensam är ansvarig för läkande. I en situation då man för mister sin yngsta son av fyra, och fem veckor därefter mister sin näst yngsta son, då tror jag att man behöver viss hjälp. Jag tror inte att det handlar om bara läkare, terapi och mediciner enligt västerländsk läkekonst. I det här inlägget skulle jag vilja förklara skillnader och egna åtgärder. Och dela med mig av de österländska teorierna. Samt de egna privata intressena man har och hur man tar hand om sig själv, oavsett tillhörighet, politik, eller religion. Det här handlar om att rädda sig själv och att stå kvar för den förminskade familj som fortfarande finns kvar och som kommer att betyda ännu mer i en sådan situation. Den familj som känner en och som vet hur man varit, ska vara, kunde varit och kan bli.

Läkande och förståelse via tarotkonsten

När man har studerat Tarotkort så länge som jag har gjort, finner man (jag) alltid någon sorts tröst i de olika korten. För min del är alla de 78 korten som tarotkortleken innehåller positiva. De är positiva eftersom de hellre vill vara en visdomens väg, än en reguljär spådom. Jag kanske skulle försöka börja från början en dag. Hitta en väg i mitt eget kaos, ut ur kaos och in i ordningen. Men som konstnär är det alltid svårt att passa in.

Just för detta publika inlägg,

Vagnen från The Asian Tarot

bestämde jag mig först för att dra ett kort, ur min tarotkortlek, Asian Tarot. Det är en mycket svårfunnen lek numer. Min webbshop http://www.solvinden.se som visserligen finns kvar, men nu mer inte är lika aktiv, sålde just den här leken. Asian Tarot ligger på ett pris av 5000 kr. Man får tänka på att varje kort är ritat av en viss konstnär, varje kort är som en liten tavla och vill man ha något så kan det hända att man får betala priset också. Priset i min butik för ca 20 år sedan var inte högre än för någon annan tarotkortlek. Hur som helst har jag nu lyckats få tag på samma lek, men text och instruktion är på tyska. Språk har däremot ingen betydelse. Varje kort är samma som i alla kortlekar. Bilder, symboler och utseenden kan skilja sig åt. Så är man nybörjare och vill testa min metod kan det vara bra att använda sig av mer arketypiska lekar.

Jag fick lära mig att sätta ett begrepp på varje kort,

när jag studerade vid ATA , det bästa jag gjort och platsen där jag lärt mig mest. Så för just detta inlägg drog jag kortet, som på svenska, heter Vagnen. Och för mig är det som att se V-tecknet för seger. Seger genom viljestyrka, är mitt namn på det kortet.

Fråga dig själv,

vill och orkar du gå vidare med ditt liv? Jag vill och jag orkar. Och till hjälp tar jag allt det andliga som jag, under många år, har tränat på. Alla kurser och utbildningar jag gått, min livserfarenhet, samtal med människor i kris, samt min egen privata teori  som inom medicinen kallas KBT har lärt mig att stå stark när jag har fått stå ansikte mot ansikte med mina största fasor.

Vill du ha min hjälp och/eller mitt stöd? Jag jobbar heltid med detta och har F-skatt.

 

Sorgen efter en relation

Sorgen efter en relation

Att sörja är ett begrepp som innefattar många olika sorters sorg.

Gud ska tydligen ha sagt att han inte lägger fler bördor på ens axlar än man orkar bära. Innebörden tror jag att jag har förstått. Det betyder inte att en viss människa är starkare än en annan och att Gud därför ger de tyngsta bördorna åt den själen. Jag tänker mig ett litet barn som förlorat sitt husdjur. Eller det lilla barnet som en gång var jag själv och som hade en moder som i sin tur sörjde sin far. Min moders sorg efter min morfar drabbade mig hårdare än någon visste.  Det blev en av mina första sorger. Att se en förälder sörja så svårt och så länge. Min morfar blev bara 66 år, och vid den tiden var jag själv en liten rädd flicka på sex bast.

Gud lägger inte fler bördor på axlar som inte orkar bära mer.

Det finns sorger som kan tyckas “små”. Barnets sorg efter sin döda hamster, hamstern med en livslängd på ca två år. Minns du när du var barn, hur sakta tiden gick och hur evinnerligt långt ett år kunde vara? Den “lilla” sorgen är precis lika stor som den “stora” sorgen. Eftersom det lilla barnet inte orkar bära mer än så. Jag har börjat se det som en slags praktik.  Först den lilla sorgen som min mor bar efter sin far. Sedan även sorgen efter den som varit en älskad morfar. Min sorg och min mammas sorg.

Svarta slöjor och sorgband,

fick man bära på den tiden. Barn skulle inte vara med på begravningar. Var de under 12 år fick inte besöka sin döende morfar på sjukhuset. Barn behövde inte heller sörja. De fick stå ut med livets gång. Och med att vissa behöver lämna oss i förtid och som kan vara svårt att förstå.

Livet ska innehålla alla nyanser,

det ska få innehålla alla sorters känslor. Ibland finns det glädje, lycka och frihet. Hur skulle man kunna skratta om man aldrig hade gråtit?  Den cirkel som ibland kallas för livets cirkel är som ett spel, ett Fia-spel kanske. Man börjar i ena änden och slutar i den andra. Men det finns ett “aber” och det är att en cirkel har inget slut. Det finns inga mellanrum, det är ett hjul som snurrar och snurrar. Kan man tänka sig att man snurrat i cirkeln hela tiden? Man föds, man dör, man föds? Det kallas reinkarnation inom den andliga filosofin och i vissa religioner är återfödsel inget alternativ, snarare ett faktum inom en specifik tro.

För att kunna känna sorg behöver man också ha upplevt glädje.

Därför finns det glädje i sorgen och det är inte bara ett svart mörker. Vi har våra vackra minnen  som får oss att le lite grand. Och vi har våra svåra minnen som ens sinne slår ifrån sig, men som sinnet behöver ta till sig. Det går inte på en gång, utan behöver komma lite i taget. Det är en process som är olika för alla. Både hur man uttrycker sin sorg och hur länge den varar. För mig personligen handlar min sorg om att våga tro på ett liv efter detta.

Förhoppningsvis är det då ett liv utan smärta. Och ett liv utan smärta är ett inget-liv. Kan du inte sörja, kan du inte skratta. Det blir en tillvaro av ingenting alls. Ja, så kan man ju filosofera i all oändlighet. Men egentligen tänkte jag skriva om den sorg som uppstår i relationer, där en person blir bortvald, det vill säga kärleksrelationer, eller snarare sexuella relationer.

Sorgen av att bli bortvald, eller att tvingas välja bort,

den sorgen kommer ur intima relationer. I dessa relationer där man trott att man äntligen hittat rätt person att få dela återstoden av sitt liv med, där man lagt ofantligt mycket hopp, energi och bortförklaringar i. Den sorgen som ibland kan vara minst lika svår som när någon dör. Är någon död lär man sig att den är död. Blir man sviken av någon man trodde var en vän och den så kallade vännen fortsätter befinna sig i den levande världen, då har man inte bara blivit bortvald och övergiven, utan känner även som om man inte duger. Man var inte bra nog, man dög inte. Vad gjorde jag för fel .och så vidare i alla oändlighet.

Man kan också vara den som tvingas lämna en relation man trott och hoppats på.

Då blir sorgen annorlunda, på så sätt att man hade helst velat slippa såra någon annan. Men att stanna och inte känna attraktionen längre, magnetismen och de värderingar man en gång delade, som nu slitit för hårt på kärleken. Slitit och tärt, medan man kanske kämpat för att få det att fungera.

Det goda beskedet till er som sörjer har jag fått kanaliserat till mig.

Inget har hänt i onödan. Livet är både en skola och ett spel. Livet och dess naturliga essens är: “Starkast överlever”!  Du som just nu sörjer en älskad vän som svikit dig, som ännu finns i livet, och där du känner dig som om du inte dög. Det är bara en skola och ett spel. Inget sker i onödan, allting är en övning och en förberedelse. För vad kan jag eventuellt förmedla till enskilda personer, men det är inte samma för alla. Vi har olika liv att leva, olika uppgifter som de flesta av oss har glömt.  Och våra själar har levt olika långa liv. Att en ung människa dör, betyder inte att själen var ung. Det kan betyda att till slut ha uppnått den ultimata vilan. Men ändå i en viss medvetenhet där man kan gå ner och guida eller kanalisera andevärlden till de berörda som låst sina hjärtan.

Det blev ett långt inlägg, men ändå inte.

För jag hade kunnat fortsätta förklara och trösta i alla oändlighet. Men då blir det inte ett blogginlägg, det blir en roman. Kanske en dag har jag samlat så mycket fokus att den där romanen eller biografin skrivs.

Hopp

Det är som mörkast före gryningen
Mona privat foto

 

 

Fem dagar kvar att leva

Fem dagar kvar att leva

Jespers schäfervalp Ruffa, fyra månader.
Valkebo Ruffa, fyra månader.

Den här dagen för tre år sedan,

levde Jesper sina sista dagar av sitt unga liv. Vid den här tiden för tre år sedan trodde vi att allt var på väg att ordna sig för Jesper, som då var 23 år. Han hade fyllt 23 år i augusti, den andra augusti närmare bestämt. Han älskade födelsedagar och umgänge med sin familj. Det var ett av de få glädjeämnen som han kunde uppleva i sitt liv. Det och musiken. Och kärleken som han så desperat sökte, men aldrig hittade, eftersom han inte kunde känna tillit. Han hade ingen paranoid diagnos, bara kunde inte tro att någon ville honom väl. Alla ville förstöra för honom. Hans relationer tog slut och jag förstår hans olika flickvänner. De genomled en fruktansvärd oro, precis som jag. Och jag fick ibland även ta deras oro på mina axlar.

Den 30 november 2017,

var jag visserligen orolig för båda mina söner. Jag var alltid förberedd inombords, att någon av dem skulle dö. Det hade varit så under så många år, det blev en del av min vardag. En tanke som malde i mitt huvud, var tanken på hur jag skulle reagera om polisen kom hem till mig med ett dödsbud, angående mitt barn. Ja, jag vet det nu, hur det känns, hur jag reagerade och hur olika andra mammor jag har pratat med reagerade. Det  kan vara olika hur snabbt man tar in och förstår situationen. Och hur pass stressad man själv är just då. För familjer som lever med beroendesjuka barn är alltid stressade. Många flyr in i eget missbruk och situationen förvärras. Vad ska man göra med all stress som uppstår? “Bättre fly än illa fäkta”, är något vi inte har kunnat använda oss av.

Beroendesjuka personer behöver ljuga,

de behöver ljuga för att överleva. Och ändå leder det bara utför, som en berg- och dalbana, utan berg. De behöver ljuga för att inte bli “golare” (en som skvallrar), gatans lag råder här och är inte nådig för en golare. En goltupp kan man bli om man kontaktar någon myndighet, vilket inkluderar att inte ringa efter ambulans vid andningsdepression. Och de dör, oftast i sin ensamhet, där ingen tillsyn finns. På gatan, under en bro, på en offentlig toalett eller ensamma på något stödboende. De behöver ljuga för att de är så pass beroende och inte kan sluta. De intalar sig själv och andra att de kan hantera drogen. Men det är drogen som hanterar dem. Och ofta också oss anhöriga som så gärna vill tro på att det goda ska segra i detta vidriga krig.

Jesper hade hittat en lögn, som han trodde var ofarlig.

Jesper hade lärt sig hur man använder det receptfria läkemedlet loperamid för att uppnå ett opiodliknande rus. Loperamid fungerar på ett sätt så att den inte, utan vidare, kan tränga igenom hjärnbarriären. Och vi andra, vanliga, som tänker att det är en vanlig magmedicin, anar inte livsfaran. Receptet vill jag inte sprida med risk för att någon “odödlig” ungdom ska få för sig att prova. Dock vet alla ungdomar som har beroendesjukdom hur man hittar information, så det gör kanske mitt hemlighållande helt onödigt.

Läkemedlet med verksamt ämne loperamid är dödligt!

Flera personer har avlidit och de flesta har nog tagit medlet i god tro. Det är ett av våra vanligaste, receptfria läkemedel. Och det är nog ofarligt för de som använder det enligt anvisningarna. Men jag själv skulle aldrig i livet röra en sådan medicin. Jag känner sådan avsky över hur en möjlig opioid då kunde säljas öppet på apoteken. De unga kunde gå från apotek till apotek för att samla ihop tillräckligt många tabletter för att, tillsammans, med några helt vanliga skafferiprodukter, fixa ett rus som inte kunde mätas i urinprov på samma sätt som de mer kända opioiderna som subutex, heroin, metadon och morfin. https://sverigesradio.se/artikel/6847810

Min Jesper hade nog bara tänkt försöka lindra sina smärtor medan han byggde upp sitt potentiella nya liv.

Men så blev det inte. Den här dagen för tre år sedan var min son svårt sjuk, både i sitt beroende och i lunginflammation. Mer om det kan jag berätta en annan gång.

Jespers lilla hundvalp var fyra månader när han lämnade oss. Idag är hon en ståtlig vuxen tysk schäferhund, som fått stanna i familjen. Jag hittade ett foto från den 30 november 2017. Det är ett foto på lilla Ruffa, som hon heter.

Härmed avslutar jag dagens blogginlägg och till er som fortfarande krigar – sänder jag allt mitt hopp om att det vänder och berg- och dalbanan får ha kvar sina berg. Hang in there/ Mona

Jesper Sebastian Åhlin
Jesper var lycklig med sin älskade gitarr

 

Mina barn dog med fem veckors mellanrum – Anton

Var rädd om dig älskling har skickat 8 januari 2018

jag är det

Du har skickat 8 januari 2018 tack min ängel 2018-01-10 00:22

Du har skickat 10 januari 2018 Baby

8  dagar senare:

Jag sitter vid datorn och chattar med min äldsta son, en av fyra.

Vi har förlorat en son, en vän, en pojkvän, en lillebror…

Jag hör tunga steg i trappan

och jag tänker att det är Anton (min son, eller hans pappa).

Så jag lämnar chatten.

Jag känner rädsla.

Och tittar genom tittögat i dörren.

Kikhålet som med takt i sin ålder försämrats,

samt synen på den som tittar ut är föråldrad.

Min son väntar på msn som jag tror det hette då.

Tre poliser och en präst,

det var vad jag såg genom det där tittögat. Och jag öppnade dörren.

De såg allvarliga ut.

Jag säger bara “nej”!

Poliserna säger “jo”.

Det var samma polis som tre veckor tidigare kom med meddelandet att Jesper var död.

Jag backade.

Jag förstod.

Och jag bad dem gå.

Egentligen får de inte bara lämna en person i mitt tillstånd.

Men kan ju heller inte kräva att de får stanna kvar.

Mitt medvetande var redan bortom sans och förnuft.

Och jag återvände till chatten med smilyen 🙁

Den ondskefulla cirkeln,

som rullade på, gjorde att min son skrev:

Vad har hänt? Har Anton också dött?

Det började nästan kännas som självklarheter.

Att de man älskar mest dör.

Likbilen hade hämtat Anton i hemmet,

och jag hade ingen aning.

Jag levde i ständig stress och oro, att sjukdomen skulle döda mina barn.

Anton hade hittats död runt kl 13 den dagen. Den 18 januari 2018.

Fem veckor efter att Jesper hittats död på sitt stödboende.

Förstod inget alls först,

hade inte hunnit ta in att Jesper var död och begravd.

Hade jag förlorat två?

Så jag skrek mig igenom den natten med orden:

Inte båda två,

inte båda två.

Det har gått tre år.

Och de är döda. Båda mina yngsta söner är döda. De är i aldrigheten.

I drömmen träffar jag dem.

Har träffat.

Och på många olika nivåer, varav inte alla kan bestämmas som klassiska drömmar.

Mer som sanndrömmar.

Kontaktdrömmar.

Jag har förlorat många,

men jag kan eventuellt inte tro att de är döda.

För så länge jag upplever dem i mitt hjärta.

Så länge finns de i mitt liv.

Vid liv.

I aldrigheten.

 

I mina döda barns namn

I mina döda söners namn fortsätter kriget

Om man på facebok skriver en fyrkant och därefter ordet revolution, ja då blir det väl inte direkt liv i luckan.

Bara robotar som lärt sig att reagera på ordet revolution.

Det vill säga att det är egentligen ingenting man behöver bry sig om.

Man kan till exempel utesluta # och bara skriva revolution.

Då händer det inget.

Men om vi inte fixar en revolution

Då kommer allt att fortsätta som förut.

Och våra barn dör.

Låter härmed wikipedia upplysa om vad det fb-förbjudna ordet betyder.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Revolution

Det finns så mycket okunskap

Bland människor som aldrig levt i min verklighet. Människor som inte levt i deras verklighet.

Det finns människor som inte förstår uttrycket “Varför super Jeppe”?

Ironiskt nog heter min yngsta son Jesper/Jeppe.

Varför super Jeppe?

Det kan man fråga sig.

Hur hanteras udda individer i vårt samhälle?

Tvingar man in barn i en mall? I en skokartong?

Där alla passar in.

Hur många udda barn

läser det jag skriver?

Jag hoppas ni är många.

För jag vill rädda alla udda.

För att de har rätt att leva sitt liv.

Och för att de har rätt att få utveckla sina förmågor.

Nu får det baske mig vara slut

på att placera barn i ett enda fack.

Det finns människor som passar in i systemet och de får leva i frid och fröjd.

De andra ska jagas och hotas.

Tills  de är tömda på all livslust…

som Jesper skriver i sin bok.

Varför vill vi inte ha kreativa personer i samhället?

Är de ett hot?

Har vårt land blivit ett kommunistisk land i smyg?

Jag menar,

när man ska styra och hota folk att hitta sin rätta plats.

Ja lite mer förtäckt än så kanske.

Sverige är ingen diktatur

Tillåt mig småle!

Eller bara för en liten stund, ägna det en tanke?

Hur fria är vi?

Varför får man inte skriva #revolution på facebook?

Passa in i mallen eller fly

saker och ting kommer att hända,

jag får det till mig.

Man kan möjligen förändra och påverka framtiden.

Bara var försiktig!

Skuggor vid en grav
Tillsammans vid våra barns grav

Att bära sitt barns urna till urnsänkningen

Att bära sitt barns urna till urnsänkningen

Nu gör jag uppenbarligen ytterligare ett kaotiskt hopp

Jag hade nog inte förstått någonting. Hade inte förstått att vid kremering går man genom smärtan en gång till. Trodde aldrig jag skulle fixa det.

Jag packade alkohol i min väska

Om det nu skulle bli outhärdligt. Och så klart var det outhärdligt.

Men det kändes verkligen inte som om det fanns något, som helst hjälp, ingen medicin eller något alls, som skulle kunna lindra smärtan.

För mig var urnsättningen som en andra begravning.

Minns när pappret kom att min andra sons aska var klar för urnsättning. Jag kanske har glömt vad det heter.

Urnsättning

heter kanske inte så.

Urnsänkning låter mer normalt.

Men vad tusan är normalt när man ska begrava sitt barns aska?

Jag kom in i kapellet och såg din urna,

en urna som vi hade valt. En av de billigare förstås. Din bror var jordbegraven. Och om ni två skulle vila sida vid sida behövde Du, mitt älskade barn kremeras.

Ja herregud, hur många gånger har jag försökt föreställa mig hur du brann. Ditt långa vackra hår som krullade sig.

Hur du bit för bit försvann.

Och hur man sedan krossade alla överblivna ben för att få en kompakt aska att lägga i en urna.

En urna med ditt namn, Anton.

Du som var mitt barn, min son som jag burit precis under mitt hjärta.

Och jublat av lyckan över att vänta mitt tredje barn.

Att igen bära dig under mitt hjärta och på min mage,

var egentligen inte så stor skillnad.

Det kändes som om jag var i nionde månaden och just på väg till BB.

Verkligen inte alls som om jag bar dig till din sista vila i en urna som var lika stor som du när du just skulle födas.

Din pappa sänkte ner din aska bredvid Jesper.

Jag hade burit dig dit. Du hade stöttat dig mot din lillebror. Tills han inte fanns mer en dag.

Nu är ni tillsammans igen.

Till startsidan