När Jesper slutade andas i mina armar

Det finns inget vackert i döendet,

inte i d e t döendet. Då när det inte är meningen att man ska dö. Döden är en del av livet och inget man normalt sett ska skrämmas av.

Men när man dör för att man skadat sig själv och inte förstått konsekvenserna av den skadan man åsamkat sig själv. Om man är gammal och har levt ett långt liv ser döendet annorlunda ut. Jag har upplevt båda sätten. Det är stor skillnad på att somna in efter ett långt liv. Kroppen är trött och sliten, själen befrias. Men är man ung och har skadat sig själv ser det ofta annorlunda ut. Åtminstone i de fall jag själv har upplevt.  Jag skrev för någon vecka sedan om detta i bloggen, men tappade bort texten och kunde inte återställa den.

Därför lägger jag in en äldre text som jag skrev när Jesper gjort ett av sina suicidförsök och överlevt. Jag skrev i en Facebook-grupp där många skickade healing till Jesper.

Jesper och jag blev intervjuade av Brottscentralen, hör både Jesper och mig! På grund av min hjärntrötthet kan det hända att jag blandar i hop de tre olika suicidförsöken som Jesper hann med under sin 24 år korta livstid.

Det var den 19 oktober 2014

På eftermiddagen den 19 oktober 2014 ringde min pappa till mig och berättade att Jesper är där. Jag lagade precis mat åt mig och Carl, medan Carl skulle gå och hämta Zanna som hade varit hos mina föräldrar hela dagen.

Vår saluki 2000-2009
Vår Saluki 2000-2009

Det lät som om någon höll på att kvävas

När Carl kom tillbaka frågade han om Jesper är hos mormor och morfar och jag sa att – ja, det är han. Och Carl sade att han nästan blev rädd för det var mörkt i rummet och det lät som om någon höll på att kvävas, det var spökligt. Jag frågade om Carl uppfattat om ljudet kom från Jespers näsa eller om det lät mer astmatiskt. Eftersom Jesper har ett pågående drogmissbruk har han ofta varit täppt i näsan. Därav min fråga.

Telefonen ringde.

Min son Carl och jag brukar titta på tv-serier, just nu Rederiet. Så där satt vi när telefonen ringde. Jag brukar faktiskt inte ha ljudet på för det är så tråkigt att bli störd hela tiden. Och tråkigt för Carl när vi inte kan titta färdigt i lugn och ro.

Jesper andas konstigt

Det var pappa som ringde. Han sa att Jesper andas så konstigt och ibland inte alls. Vad ska vi göra? Så jag fick genast rusa dit. Det är inte första gången jag är med om liknande så att säga. Klart de skulle ringt 112 på en gång, men mormor och morfar är snart 90 år. De skulle inte ens behöva vara med om det de just var med om.

Det var livsfara.

När jag kom in i rummet där Jesper “sov” i soffan såg jag på en gång att det var livsfara. Det finns saker runt kring det här, som jag inte tror Jesper skulle uppskatta om andra läser om. Kanske senare att han kan tänka att det kan hjälpa någon annan i liknande situationer.

Självmordstankar 

OBS! Om du som läser detta har liknande tankar, klicka på länken och du får upp en sida med telefonnummer som du kan ringa.

I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte.

Jesper hade haft en del självmordstankar. I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte. Samtidigt har Jesper uttryckt en önskan att få leva. Men utan den svåra ångest som han har självmedicinerat för i många år.

Ring sjukhusprästen

Jag kommer aldrig mer att tvivla. Vet inte om jag borde göra en ny tråd, eftersom man kanske inte orkar läsa allt här. Men det här budskapet förtjänar att spridas.  När min son blev svårt sjuk och läkarna förklarade för mig att jag kanske skulle förlora honom – fick jag en så stark känsla av att jag måste hem och skriva det jag skrev i gruppen. Även att läkarna inte ville släppa hem mig eftersom jag var en chockad anhörig. De ville hellre ringa sjukhusprästen eftersom min son var döende.

Healing

Men jag kände denna starka känsla att jag m å s t e be er om kraft. Sedan kan jag berätta att läkarna stod handfallna eftersom min son blev sämre och sämre, blodtrycket sjönk och sjönk vad de än gjorde, inga vanliga mediciner hjälpte, de gav allt och lite till, men temp och blodtryck sjönk.

Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten.

Detta fick jag veta dagen efter. Sedan igår träffade jag två olika läkare med mycket bekymrad min. De sa att de inte kunde förstå hur det kunde vända. Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten. De förstod inte hur det kunde hända, inte vilken medicin som hjälpt, de hade gett allt och lite till.

Hjärndöd?

Men min son blev bättre, värdena stabiliserades. Blodtrycket steg, tempen steg, livet kom tillbaka, Blev då informerad om att kroppen kanske lever, men att min son efter allt det här sannolikt hade fått en hjärnskada. Eller kunde vara hjärndöd. En mycket svår information att ta emot, men bara att acceptera sanningen. Nästa mirakel – min son har vaknat upp, lite förvirrad och med minnesluckor, men som genom ett trollslag -helt oskadd. Det är resultatet av er godhet, alla ni som sände det ni kunde, alla underbara ord, tankar, stöttning… jag saknar ord. Och vet inte hur jag ska kunna tacka alla som gett utan att kräva något tillbaka. Men jag hoppas från djupet av denna moders hjärta att resultatet är värt allt ni gjort och gett.

Vi kom att kalla den för Spindel Jäkull

Vi kom att kalla den för Spindel Jäkull

Min son Jesper som blev en ängel i december 2017, var extremt känslig för energier. Det brukade “spraka” runt omkring honom. Jag kan inte komma på ett bättre ord än just “spraka”. Det hände alltid massor av saker kring honom och hans egen kraft var också enorm, vilket så småningom ledde honom in i det riktiga helvetet.

Var det ett poltergeistfenomen?

Då menar jag inte som om Jesper eller vi andra upplevde någon slags värld inuti tv-apparaten som i filmen som väl de flesta känner till.  Det var mer som en påverkan och en kraft som fick lampor att börja brinna, explodera och förstöra huvudsäkringarna i källaren. Och den märkliga känslan. Och att Jesper inte vågade gå in i köket på nästan en månad efter att allt exploderade när han tände taklampan.

Min pappa var då fortfarande aktiv som elektriker och han tyckte det var lite mysko han också. Det framkom inte riktigt vad det berodde på.

Jag hade börjat fråga runt lite och var inne på fenomenet “poltergeist”, något som passade in på det som hände kring min yngsta son. Och det som även drabbade oss andra familjemedlemmar. Till sist låg alla och sov i vardagsrummet i den mindre lägenhet jag hade då. Det var en trea, där två av pojkarna delade  rum  med varandra.

I deras rum fanns en toalett.

Visst var det bra med en extra toalett i en barnfamilj kan man tycka. Men tyvärr ville ingen använda toaletten. Jag själv kände mest som något odefinierbart obehag och använde heller inte toaletten. Toaletten fanns i anslutning till pojkarnas rum, ungefär som om det lika gärna kunde ha varit en garderob. Så därför sov vi samlade i vardagsrummet, två av barnen på madrasser på golvet, jag i soffan med den tredje. Och min stora son hade flyttat hemifrån för ett bra tag sedan.

Jesper ville gärna ha ett eget rum.

Så när jag fick nys om att en lägenhet i samma hus, men i andra ingången blev ledig, sökte vi och fick byta. Jesper var jätteglad och pojkarna var jätteduktiga att bära ut  alla saker på gården och sedan uppför två trappor. Och här bor vi kvar än idag. Fast flera i familjen inte längre finns kvar. Så bor vi kvar. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Första dagarna i nya lägenheten,

hade vi inte bestämt vilket rum som skulle vara vems, det var en stor fyra vi flyttat in i och alla var bara så trötta. Det kändes först som om det var jag själv som skulle flytta in i “det gröna rummet”, men så blev det inte. Det blev Jespers rum. Och han putsade och pysslade och gjorde så fint. Han var en liten pedant, när det kom till kritan. Jesper var då tio år, en smart kille som sysslade mycket med media, gjorde filmer, dansade breakdance och var duktig på det mesta.

Breakdance

Det gröna rummet,

Jag sov där första natten. Irriterande nog gled dörren upp gång på gång. Det vill säga att den öppnade sig så snart jag stängt den. Jag tycker om att kunna stänga om mig när jag ska sova. Jag minns inte hur Jesper löste det hela, men han satte kanske någon pappersbit i dörrspringan som höll kvar dörren på plats. Han bodde där några år, växte upp, började spela bas, tog in sin kompis digitala trumset och det var ett väldans liv och hallå därinne en tid. Tills allting började förändras.

Det börjar bli lite långt och massivt.

Jag vet inte om jag ska fortsätta skriva just nu, då det tynger mig massor samt väcker skuldkänslor hos mig som mamma. En mamma ska skydda sina barn. Varför skrattade jag åt “spindel jäkull”, som Jesper valt att kalla energin för? Jag var ju ändå lite kunnig inom den andliga sfären och borde förstått. Dock sa Jesper ifrån på allvar en dag. Han tänkte inte bo i det rummet. Han och jag måste byta rum, med allt vad det innebar med flytt av datorer och så vidare. Jag tror inte det är färdigt än.

Fortsättning följer,

får jag nog lov att skriva här. Det blir, som sagt, mycket på en gång. Jag har aldrig satt detta på pränt och när jag försökte skriva ner det här i word så raderades min text två gånger vid andra meningen. Men då hade jag precis nämnt Jespers bror. Så det får bli en annan historia. Avslutningsvis kan jag säga om dörren, att jag får sparka på den, om jag vill komma ut från det “gröna rummet” i dagens läge. Fönstret har krossats, det är iskallt, värmen fungerar inte, gardinerna har hängt vid fönstret sedan den dagen Jesper hängde dem där. Och ändå är det bara början på berättelsen.

Så mycket mer skulle komma att hända,

och fortfarande händer det. Ändå har jag renat hela rummet och försökt stänga alla portaler, men det kommer tillbaka. Jesper gav det namnet “spindel Jäkull som bor i garderoben”. Jag har ingen aning, det är ett märkligt namn. Och, som sagt, 2017 avslutade min son sin korta vandring här på Jorden.

 

Varför man varken kan, eller bör spå andras framtid.

Varför man varken kan, eller bör spå andras framtid.

Framtid har alltid varit intressant för spåmän/kvinnor. Ofta är det det som ger mest tillbaka i form av fysiska betalningar. En väl utbildad tarotläsare har fått lära sig detta. Allt vi har är här och nu, framtiden är mycket oviss och det förflutna som har varit ska vi lära oss av och sedan lägga bakom oss. Om man arbetar med andra människor utan viss insikt i psykologi är man inne på farliga vägar om man talar om för dem hur deras framtid ser ut. Visst kan man som medium få visioner om man inte stängt ner ordentligt, men den förståndiga eller utbildade guiden, ser till att inte förmedla det som vi ser.

 

Tarotkort Lyckan

 

Tankens kraft.

Tankens kraft är oerhörd. Det har gjorts studier på barn med tumörer, där de i ena gruppen fick visualisera hur ett lejon åt upp tumören. Den andra gruppen fick endast den ordinära behandlingen. Det visade sig då att de barn som fått lära sig hur man visualiserar hade ett snabbare tillfrisknande än den andra gruppen av barn. Det är nu så längesedan jag läste om den studien så jag minns varken hur eller var. Och kan därför inte hänvisa till en källa. Det här är en form av magi. Vi visualiserar (ser för vår inre syn en fantasi), som även kan kallase självuppfyllande profetia. Man tror så mycket på det man ser i sin fantasi att det manifesteras på det fysiska planet. En mycket farlig kraft när man jobbar med vägledning, men också en fantastisk tillgång då man lärt sig, eller insett hur man kan använda den.

Fokusera på det du vill, inte på det du i n t e vill!

En lapp med de orden hade jag tejpat fast vid min arbetsplats en gång i tiden. Det är bra att bli påmind. Och lätt att glömma när tanken maler. Det kan vara du som medium/vägledare/livs coach eller vad du nu har valt att kalla dig för, som möjligen kan påverka frågeställaren så att negativitet och rädslor uppstår. Och det du sagt, händer i framtiden, och du blir kallad för ett suveränt medium som ser framtiden.

Frågan är vem som skulle ha rätt att skapa, eller påverka någon annans framtid.

För min egen del, har jag fått min bästa utbildning hos American Tarot Association. Men bästa delen av den engelskspråkiga tiden var när jag började med en-kortläsningar på Free readings. Då hade jag turen att få den bästa mentor man kan få. Han visste allt om etik och hur man kan omformulera en fråga för att få den att passa till det svar man kunde ge. Han förklarade även att det i vissa stater i USA är det straffbart att spå framtid eller tredje person. Den bästa mentorn heter Serge Pirotte och han är extremt kunnig, rättfram och förstående. Vi har fortfarande kontakt via sociala medium och jag läser hans inlägg.

Framtiden finns inte.

tågbiljett
Tågbiljett

Den 5 december 2017 var en plats tom på tåget som avgick från Norrköping mot Eskilstuna kl 8:00. Min son Jesper, som just börjat ett nytt liv, hittades död den morgonen. Framtiden kom för vissa, men inte för andra och det är så det kan fungera. “Om man vill få gudarna att skratta ska man planera framtiden”, det finns ett uttryck som heter så. Min kloka, vackra mor på andra sidan, använde ofta det uttrycket i små vardagshändelser, oftast sådant man kunde skratta lite åt.

Mamma
Mamma 40-tal, i bakgrunden Happy, mamma och pappas schäferhund

Framtiden kan finnas.

Prekognition betyder: Att minnas framtiden. Men tänker inte gå in på det ämnet idag. Min främsta uppgift som tarotläsare är att min kund ska må bättre när han/hon pratat med mig. Jag är här för att stötta och sprida optimism, trots att, eller kanske även för, den svåra tid jag nyss gått igenom.

Framtiden kan gissas,

utifrån de energier som rör sig runt kring en viss person vid ett visst tillfälle eller en viss situation. Då är det viktigt att ta med till exempel: “under förutsättning att vinden inte plötsligt vänder” och situationen och energierna förblir likartade. Det är då vi som guider kan komma in och visa hur man kan välja att förhålla sig till dessa energier och situationer. Man ger råd och vägledning. Man vill inte ta över någons fria vilja och därmed göra personen mer eller mindre hjälplös.

Spå-linjer via telefontjänster

Jag har jobbat på olika spå-linjer i minst tio år. Det har varit lärorikt och jag har mött många människor. Många möten sker med personer som är riktigt labila och psykiskt sjuka. Vår uppgift är inte att säga emot dem, eller verka bättre än dem. Jag brukar säga att jag endast är en kanal som förmedlar det som förhoppningsvis kan hjälpa till att lugna och balansera frågeställaren. Dessa ringer ofta flera gånger och minns inte vilka de pratat med. Det kan här även vara viktigt med stöd från mentor om du är ny inom tarotkonsten, eller har som uppgift att stötta andra människor. Var en medmänniska! Det är nog det bästa råd jag kan ge till de som jobbar på spå-linjer med telefon.

Jag har just nu långledigt från sådana linjer.

Jag har upplevt det som delvis fel då kunden stressar en att ge så snabba svar som möjligt. Och riktigt så fungerar det inte alltid. Man kan inte bara säga vad som helst. Inte så som jag har lärt mig jobba. Den sortens stress gör mig sjuk och utmattad. I och med att jag vet att de svar jag levererar kan ställa till det om jag har en obalanserad kund i andra änden. Mer om detta en annan gång, idag är ingen bra dag för romaner att bli skrivna av mig. Jag avslutar med att kopiera länken mina egna, samt ATA regler för etik inom spå-yrket.

Etiska regler copyright

Det här handlar om sorg

Det här handlar om sorg

När sorgen slår till

När sorgen sliter undan mattan du trott du stått stadigt på med dina fötter, vad ska du göra då? När sorgen kommer plötsligt och ibland är väntad och ibland oväntad. När du vet att någon ska dö, eller när du bara känner på dig att någon ska dö. Och du får beskedet…

När sorgen ska delges,

då är det ofta läkare som pratar med de anhöriga. Det händer oftast efter att en person har haft en sjukdomsperiod som har avancerat med tiden.

När sorgen ska delges plötsligt,

då handlar det ofta om en olycka. Det finns många sorters olyckor i vårt liv. Varför finns de? Man kan undra.

Jag lever med sorg varje dag,

Till att börja med var det väl ganska lindrigt, med anhöriga som levt sina liv, gamla som är redo att gå över. Eller vad man ska kalla det. Då jag är troende har jag valt att säga att de har gått över. Som vanligt när jag låter orden flöda publikt är det lätt att få till en roman. Men samtidigt är jag så pass traumatiserad och hjärntrött att jag inte kan tänka längre än så här.

Att leva med sorg är inte alls så negativt

Man lär sig mycket om sig själv, man ser sitt och andras ego och i bästa fall får man en ödmjuk insikt om att alla är en del i livspusslet, vare sig de begriper det eller inte.

När det gäller sorg, har jag valt att agera som inspiratör.

Inte alla är intresserade av att lyssna. Och jag kanske inte heller är intresserad. Men det måste jag vara, eftersom jag har minst en son som driver mig. Visserligen anses han vara död. Men samtidigt kan man undra, när folk känner av honom och upplever hans själ.

Sorgens innersta kärna är att vi minns dem.

Så länge vi minns dem, finns de. Jag är säker på att det är så. Alltför många tecken, alltför många uppmaningar och alltför många upplevelser, gör att jag tror jag kan säga att jag vet att min yngsta son inte har lämnat oss. Det var en olycka, ett missförstånd, ett fel, för jag vet att han ville leva idag vill jag leva

Idag vill jag leva,

så sa Jesper till mig när han var insatt på medicin som passade för honom. Medicin fungerar olika på alla. Den medicin som är bra för en viss individ är kanske inte bra för en annan individ. Men snälla, sluta dra in folks mediciner! Bara för att det handlar om hur en människa mår psykiskt? Vem vågar dra in medicinen för den som har en fysisk sjukdom? Intressant fråga, på min ära.

Till dig som har mött sorgen just nu, kanske idag,

du har ett arbete framför dig. Du behöver få svar på dina frågor och när du fått svar så behöver du ännu ett svar. Och frågorna tar aldrig slut. Jag, som medium, kan förmedla en kontakt mellan dig och din döda anhöriga. Om den anhöriga själv tycker att det är en bra idé. Välkommen att kontakta mig! Den som behöver mig hittar mig. Och du behöver sätta igång din process med läkandet av din sorg.

Julen närmar sig igen, den fjärde julen

Hur kan det vara möjligt?

Hur kan tid gå så snabbt? Hur kan det kännas som om tiden stått stilla? Som om den stannade samma dag Jesper dog, den 5 december 2017. Det är tre år sedan, men det blir den fjärde julen utan honom. Och den tredje utan hans bror. Jag har inga direkta minnen kvar från dessa år. Smärta, saknad och tankar på mina söner har präglat min vardag. Jag minns att vår Saluki Zanna dog under tiden. Hon blev nio år. Jag minns också att min mamma dog. Båda dog på sommaren i juni och juli. Men jag tror inte jag minns vilket år. Men det är klart att jag kan ta reda på.

Det är närminnet och mitt fokus som försvunnit.

Det är tydligen vanligt att sinnet beter sig så när det handlar om sorg. Och sorg kan ju vara så mycket mer än att förlora en anhörig. En sorg är alltid lika smärtsam. Tills man upplever något som är värre. Ett resultat av att ha befunnit mig, den mesta tiden , i någon slags zombieliknande dvala är att bland annat räkningar och sådana världsliga ting har blivit liggande. Eller snarare bortglömda eller bortslarvade. Jag har försökt skriva och anteckna, men det har inte gått så bra ändå. Det går inte alls bra om jag glömmer en tiondels sekund efter jag fått informationen. Ja, det var lite ovidkommande med tanke på vad jag tänkt skriva om, som jag egentligen också glömt redan.

Om jag ska kunna fortsätta det jag påbörjat,

går det inte ta en liten paus, inte ens en minuts paus, då är det borta. Det som jag börjat med, det jag har tänkt göra eller det här som jag ska skriva om. Jag är faktiskt bara glad att jag kan skriva igen. För även det tappade jag, skrivandet som varit min livlina och mitt sätt att få ut obehagliga känslor ända sedan barndomen. Därför kan det också hända, vilket jag brukar upptäcka först efter publicering, stav- och slarvfel i mina berättelser. Sedan glömmer jag det också och har därför ingen riktig förmåga att korrigera felen. Meddela gärna, då jag helst inte vill göra massa skrivfel. Det är viktigt för mig.

Idag är det den nittonde december 2020

Jag gick tillbaka i mitt fotoalbum och till min blogg. Till december 2017. Och jag såg att jag gjort endast ett enda blogginlägg det året på min gamla blogg  

Och att jag hade en enda bild uppladdad från den 19 december. Det är till och med möjligt att en av mina äldre söner har tagit den bilden.

Tisdag 31 oktober 2017

*klistrar in*

Sitter bakom min stängda sovrumsdörr medan jag låtsas som det inte finns något kaos utanför. Att sonen är här och är påverkad fast vi bestämt att han inte ska vara här påverkad. Jag låtsas som om det inte är sant att han letar droger här helt psykotiskt, river om allt i alla lådor och skåp, att spisen dras ut på¨golvet ifall något piller hamnat där bakom. Vilket han var säker på. Jag känner paniken kryper i kroppen och stressen blandar sig med nerspydd handduk på köksgolvet och fettdrypande matrester på spisen. Jag gömmer mig. Jag har varit vaken flera nätter. Ibland för att han rosslat i andningen, ibland för han är speedad och letar droger på de mest otänkbara platser i mitt hem. Eller lagar mat som bränns vid och startar brandlarmet. Alla pengar är slut och all mat är uppäten. Och jag orkar inte fråga ut i tomma intet ännu en meningslös gång, “vad ska jag ta mig till”

Ungefär en månad senare visste jag vad jag skulle ta mig till. Men med krossat hjärta och krossade framtidsvisioner.

Jag antar att året 2017 var fruktansvärt tungt.

Med mina barns beroendesjukdom, min mors tilltagande demens och min fars oförmåga att se hennes demenssjukdom. Och sedan kom dödsfallen. Det ena efter det andra.

Jag upprepar:

Ta hand om er därute! Även om vi inte kan ses, kramas eller vara tillsammans som före pandemin, så använd de resurser som finns. Ta er tid med era anhöriga och låt barnens jul få vara utan alkohol eller andra personlighetsförändrande substanser.

 

Aldrig mer fira jul

Aldrig mer fira jul

Julen 2017

Den tanken kändes verkligen stark för tre år sedan, vid den här tiden i decembermörkret. Andra planerade glatt för att fira jul. Andra städade, bakade, sprang i affärer och hade superkoll på allting. Och själv så var jag i svår chock. Det hade inte ens gått två veckor sedan polisen hade lämnat dödsbud hos mig. Min yngsta son Jesper var död. Efter allt vi gått igenom, ett krig som jag hoppades skulle sluta med fred. Istället slutade det abrupt med död.

Jesper är död

För varje steg jag tog, minns jag att mitt sinne och min tankeverksamhet, var full av att försöka förstå och ta till mig insikten. Det enda som brusade i min tanke var orden: Jesper är död. Det gick inte förstå på något vis. Jag hade tänkt så många gånger och frågat mig själv, hur skulle jag reagera om Jesper dog. Då fanns det många suicidförsök och suicidtankar i det förflutna.

Jespers begravning
Jespers begravning

På något märkligt vis blev det här mitt sätt att leva:

Varje dag visste jag att polisen kunde knacka på och lämna ett dödsbud. Eller att de skulle ringa från något behandlingshem och säga att han hittats död, eller att han äntligen fått som han ville och hittats död någonstans i sin ensamhet.  Det var min verklighet och vårt krig. Mitt liv. Jespers så kallade liv. All hans glädje var på ytan, i själen led han, det vet vi alla som fått en glimt av lidandet i Jespers bok

Jespers bok kan du köpa här

Så medan andra planerade sin jul med sina nära och kära,

planerade jag för begravning. Och hur kan man förstå att man ska begrava sin yngsta son. Och det kändes så svårt att jag ett ögonblick tänkte avstå att infinna mig på min sons begravning. Ja, den begravningen var i ett slag för sig, med en svårt sörjande storebror, som inte skulle komma att överleva sorgen. Som sagt så gick jag omkring som en slags levande zombie och hade stöd och hjälp av så otroligt många andra människor. En del av dem har tröttnat nu och säger att jag “ältar” och har “fastnat i min sorg” och att det gör inte har någon mening.  Medan min mening är att försöka #räddanästa. Mina dagar kommer att fortsätta vara uppfyllda av sorgen i hela mitt liv. Men den är värre nu. I mellantiden som är tiden mellan mina yngsta söners död, och med allt vad det innebär som ju inte går att förklara riktigt.

Ess i svärd (ace of swords),

var det tarotkort jag drog innan jag började skriva ikväll, om det svåraste som hänt i mitt liv. För mig står svärdesset för “klarhet”. Att man börjar förstå varför förändringar sker, samt att esset, som ju är en etta, visar på ett nytt sätt att tänka, på nya insikter och är ett starkt kort för förändring. Svärden tycks dyka upp kring mig ganska genomgående och det jag känner mig som är en #drottning i svärd”, en person som är mycket i sina tankar, som frågar, vill veta och som analyserar allt jag ställs inför. Det är inte så uppskattat kan jag säga.

Jag vet och känner nu att jag är under stor förändring,

och jag vet inte vad som ska komma ur denna, starka och kraftfulla energi. Ironiskt nog använder jag mig ofta av uttrycket: den som lever får se. Men vem vet vad de döda ser. Jag ser dem, jag ser dem varje natt och jag har drömt om varenda död person jag känt sedan mina barn gick bort.

Dimman tätnar och mina ögon svider och tåras,

vilket gör att jag väljer att avsluta kvällens inlägg.

Ta hand om er alla därute och ta hand om de ni älskar. Inte alltid får man en ny morgon!

 

Fem dagar kvar att leva

Fem dagar kvar att leva

Jespers schäfervalp Ruffa, fyra månader.
Valkebo Ruffa, fyra månader.

Den här dagen för tre år sedan,

levde Jesper sina sista dagar av sitt unga liv. Vid den här tiden för tre år sedan trodde vi att allt var på väg att ordna sig för Jesper, som då var 23 år. Han hade fyllt 23 år i augusti, den andra augusti närmare bestämt. Han älskade födelsedagar och umgänge med sin familj. Det var ett av de få glädjeämnen som han kunde uppleva i sitt liv. Det och musiken. Och kärleken som han så desperat sökte, men aldrig hittade, eftersom han inte kunde känna tillit. Han hade ingen paranoid diagnos, bara kunde inte tro att någon ville honom väl. Alla ville förstöra för honom. Hans relationer tog slut och jag förstår hans olika flickvänner. De genomled en fruktansvärd oro, precis som jag. Och jag fick ibland även ta deras oro på mina axlar.

Den 30 november 2017,

var jag visserligen orolig för båda mina söner. Jag var alltid förberedd inombords, att någon av dem skulle dö. Det hade varit så under så många år, det blev en del av min vardag. En tanke som malde i mitt huvud, var tanken på hur jag skulle reagera om polisen kom hem till mig med ett dödsbud, angående mitt barn. Ja, jag vet det nu, hur det känns, hur jag reagerade och hur olika andra mammor jag har pratat med reagerade. Det  kan vara olika hur snabbt man tar in och förstår situationen. Och hur pass stressad man själv är just då. För familjer som lever med beroendesjuka barn är alltid stressade. Många flyr in i eget missbruk och situationen förvärras. Vad ska man göra med all stress som uppstår? “Bättre fly än illa fäkta”, är något vi inte har kunnat använda oss av.

Beroendesjuka personer behöver ljuga,

de behöver ljuga för att överleva. Och ändå leder det bara utför, som en berg- och dalbana, utan berg. De behöver ljuga för att inte bli “golare” (en som skvallrar), gatans lag råder här och är inte nådig för en golare. En goltupp kan man bli om man kontaktar någon myndighet, vilket inkluderar att inte ringa efter ambulans vid andningsdepression. Och de dör, oftast i sin ensamhet, där ingen tillsyn finns. På gatan, under en bro, på en offentlig toalett eller ensamma på något stödboende. De behöver ljuga för att de är så pass beroende och inte kan sluta. De intalar sig själv och andra att de kan hantera drogen. Men det är drogen som hanterar dem. Och ofta också oss anhöriga som så gärna vill tro på att det goda ska segra i detta vidriga krig.

Jesper hade hittat en lögn, som han trodde var ofarlig.

Jesper hade lärt sig hur man använder det receptfria läkemedlet loperamid för att uppnå ett opiodliknande rus. Loperamid fungerar på ett sätt så att den inte, utan vidare, kan tränga igenom hjärnbarriären. Och vi andra, vanliga, som tänker att det är en vanlig magmedicin, anar inte livsfaran. Receptet vill jag inte sprida med risk för att någon “odödlig” ungdom ska få för sig att prova. Dock vet alla ungdomar som har beroendesjukdom hur man hittar information, så det gör kanske mitt hemlighållande helt onödigt.

Läkemedlet med verksamt ämne loperamid är dödligt!

Flera personer har avlidit och de flesta har nog tagit medlet i god tro. Det är ett av våra vanligaste, receptfria läkemedel. Och det är nog ofarligt för de som använder det enligt anvisningarna. Men jag själv skulle aldrig i livet röra en sådan medicin. Jag känner sådan avsky över hur en möjlig opioid då kunde säljas öppet på apoteken. De unga kunde gå från apotek till apotek för att samla ihop tillräckligt många tabletter för att, tillsammans, med några helt vanliga skafferiprodukter, fixa ett rus som inte kunde mätas i urinprov på samma sätt som de mer kända opioiderna som subutex, heroin, metadon och morfin. https://sverigesradio.se/artikel/6847810

Min Jesper hade nog bara tänkt försöka lindra sina smärtor medan han byggde upp sitt potentiella nya liv.

Men så blev det inte. Den här dagen för tre år sedan var min son svårt sjuk, både i sitt beroende och i lunginflammation. Mer om det kan jag berätta en annan gång.

Jespers lilla hundvalp var fyra månader när han lämnade oss. Idag är hon en ståtlig vuxen tysk schäferhund, som fått stanna i familjen. Jag hittade ett foto från den 30 november 2017. Det är ett foto på lilla Ruffa, som hon heter.

Härmed avslutar jag dagens blogginlägg och till er som fortfarande krigar – sänder jag allt mitt hopp om att det vänder och berg- och dalbanan får ha kvar sina berg. Hang in there/ Mona

Jesper Sebastian Åhlin
Jesper var lycklig med sin älskade gitarr

 

Tarot och orakelkort för läkande av själen

 

Tarot och orakelkort

har hjälpt mig med min ilska.

Dessa bilder, varav Tarotkort har en speciell symbolism, har hjälpt mig mycket.

Men tarotkorten är, av någon anledning, mer speciella för mig.

Varenda dag – år efter år, så har jag använt mig av dessa kort för att hitta mig själv och för att läka mig själv.

Det här hände inte efter mina barns död, utan långt före.

Även Jesper använde sig av tarotkort,

jag och min yngsta son delade intresset och informationen från andevärlden.

Jag tycker ibland att det, mystiskt nog, har fungerat bättre med Jespers kort.

Korten som följde med hem i hans packning.

När han hade dött, och någon annan som plågas och lider behövde platsen på stödboendet.

Ni anar inte vad de skickade med honom hem,

Kanske vill ni veta. Som mamma kanske man inte orkar återuppleva smärtan via fysiska bevis.

Att Jesper hade levt och att Jesper hade använt sig av okända droger, för att lyckas med övergången till det “normala” livet. Trött på att bli jagad och tröttt på att bli stämplad som “pundarungen”.

Tarotkort och Orakelkort har hjälpt mig genom smärtan,

lärt mig att förstå livets cirkel. Födas och dö. Och dessa kort, eller den visdom de besitter lär mig ödmjukhet, lindrar min smärta, hjälper mig att tro på att det som händer har en mening.

Lärt mig förstå döden och att inte vara rädd för den,

så jag kan uppleva acceptans och släppa det ego, som vill ha dem tillbaka i en värld, som för dessa sköra själar, är omöjlig att leva i.

Känner även stor tacksamhet (vissa stunder) att jag har fått ha dem, vara deras moder, älska dem, föda och amma dem.

Det får mig att komma vidare.

Ibland.

Uttrycka sorg på olika sätt

Uttrycka sorg på olika sätt

Ibland händer det att jag uttrycker mig bryskt!

Jag har förstått att andra personer kan uppleva mig som lite kylig i min sorg.

Själv upplever jag det som en slags ilska över att mina pojkar inte fick leva vidare.

Som om jag vill skälla på någon, vem som helst. Medan det enda jag egentligen kan angripa är systemet.

Systemet,

Ja, det är, i mitt fall, den så kallade vårdsituationen för beroendesjuka människor. Våra sjuka barn faller mellan stolarna och alltför många, olika instanser blir inblandade. Instanser som varierande vårdpersonal, behandlingshem, socialtjänst, polisen, tingsrätten, psykiatrin och alla andra som jag inte kommer ihåg just nu. Och heller inte tänkte ägna tid åt att försöka minnas.

Mina två yngsta söner dog med fem veckors mellanrum,

Hur kan man förvänta sig att en mor ska kunna hantera det på ett vettigt sätt. Det har uppstått en helt annan livssituation, där man inte längre vet vem man är. Diagnosen för denna upplevelse är “anpassningsstörning”. Ja, så heter det när man tycker sig ha förlorat hela sin identitet. Halva livet har bestått av ett krig. Och kriget innebär så mycket, som är svårt att beskriva.

Avkriminalisera
Internationell overdose day

Ja, jag är arg för att mina pojkar är döda,

Jag är arg för att jag inte har någon verklig syndabock. Och jag är arg för att jag fått trösta andra medan jag själv är i djup sorg. Jag är arg på de som inte lyssnade, på de som ville jag skulle ringa en annan dag. Det finns så vansinnigt mycket att vara arg på så ilskan snart verkar vara det enda jag kan känna inom mig. Och att resten av mig är en pajas och livet ett spel, där folk inte kan spelreglerna.

Jag vill inte låta brysk och arg mot andra,

även om de inte förstår, eller kan ta in vad som hänt mig. Jag vänder min smärta inåt, men ändå utåt. Min ilska riktar sig mest mot systemet, men också mot de som låtsas förstå. För att sedan försvinna ur mitt liv. Vilket har resulterat i att det är svårt att lita på att andra människor har goda avsikter.

Var och en står sig själv närmast,

är ett uttryck eller ett ordspråk. Så ofta de där ordspråken stämmer.

Jag förstår. Vem tycker det är roligt att träffa någon med så stor smärta i sitt modershjärta? Det präglar allt man gör. Efter tre år har det fortfarande inte gått någon enda dag utan att mina döda söner finns i mina tankar. Och jag försöker känna tacksamhet för lånet, istället för ilska för förlusten.

Mot min vilja och min personliga livsplan,

knackar någon slags bitterhet på min dörr. Och jag frågar mig- varför just jag? Samtidigt som det inte är bara “just jag”. Men det  är så det kan kännas. Och det betyder inte att jag ens skulle önska min värsta ovän att känna det jag känner. Jag är så uppfylld av min längtan, saknad, smärta och sorg att jag tror att jag är ensam. Trots att jag vet att Sverige, har det högsta antalet fall av narkotikarelaterade dödliga överdoser inom EU. Jag är inte ensam.

 

 

 

Till startsidan