När Jesper slutade andas i mina armar

Det finns inget vackert i döendet,

inte i d e t döendet. Då när det inte är meningen att man ska dö. Döden är en del av livet och inget man normalt sett ska skrämmas av.

Men när man dör för att man skadat sig själv och inte förstått konsekvenserna av den skadan man åsamkat sig själv. Om man är gammal och har levt ett långt liv ser döendet annorlunda ut. Jag har upplevt båda sätten. Det är stor skillnad på att somna in efter ett långt liv. Kroppen är trött och sliten, själen befrias. Men är man ung och har skadat sig själv ser det ofta annorlunda ut. Åtminstone i de fall jag själv har upplevt.  Jag skrev för någon vecka sedan om detta i bloggen, men tappade bort texten och kunde inte återställa den.

Därför lägger jag in en äldre text som jag skrev när Jesper gjort ett av sina suicidförsök och överlevt. Jag skrev i en Facebook-grupp där många skickade healing till Jesper.

Jesper och jag blev intervjuade av Brottscentralen, hör både Jesper och mig! På grund av min hjärntrötthet kan det hända att jag blandar i hop de tre olika suicidförsöken som Jesper hann med under sin 24 år korta livstid.

Det var den 19 oktober 2014

På eftermiddagen den 19 oktober 2014 ringde min pappa till mig och berättade att Jesper är där. Jag lagade precis mat åt mig och Carl, medan Carl skulle gå och hämta Zanna som hade varit hos mina föräldrar hela dagen.

Vår saluki 2000-2009
Vår Saluki 2000-2009

Det lät som om någon höll på att kvävas

När Carl kom tillbaka frågade han om Jesper är hos mormor och morfar och jag sa att – ja, det är han. Och Carl sade att han nästan blev rädd för det var mörkt i rummet och det lät som om någon höll på att kvävas, det var spökligt. Jag frågade om Carl uppfattat om ljudet kom från Jespers näsa eller om det lät mer astmatiskt. Eftersom Jesper har ett pågående drogmissbruk har han ofta varit täppt i näsan. Därav min fråga.

Telefonen ringde.

Min son Carl och jag brukar titta på tv-serier, just nu Rederiet. Så där satt vi när telefonen ringde. Jag brukar faktiskt inte ha ljudet på för det är så tråkigt att bli störd hela tiden. Och tråkigt för Carl när vi inte kan titta färdigt i lugn och ro.

Jesper andas konstigt

Det var pappa som ringde. Han sa att Jesper andas så konstigt och ibland inte alls. Vad ska vi göra? Så jag fick genast rusa dit. Det är inte första gången jag är med om liknande så att säga. Klart de skulle ringt 112 på en gång, men mormor och morfar är snart 90 år. De skulle inte ens behöva vara med om det de just var med om.

Det var livsfara.

När jag kom in i rummet där Jesper “sov” i soffan såg jag på en gång att det var livsfara. Det finns saker runt kring det här, som jag inte tror Jesper skulle uppskatta om andra läser om. Kanske senare att han kan tänka att det kan hjälpa någon annan i liknande situationer.

Självmordstankar 

OBS! Om du som läser detta har liknande tankar, klicka på länken och du får upp en sida med telefonnummer som du kan ringa.

I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte.

Jesper hade haft en del självmordstankar. I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte. Samtidigt har Jesper uttryckt en önskan att få leva. Men utan den svåra ångest som han har självmedicinerat för i många år.

Ring sjukhusprästen

Jag kommer aldrig mer att tvivla. Vet inte om jag borde göra en ny tråd, eftersom man kanske inte orkar läsa allt här. Men det här budskapet förtjänar att spridas.  När min son blev svårt sjuk och läkarna förklarade för mig att jag kanske skulle förlora honom – fick jag en så stark känsla av att jag måste hem och skriva det jag skrev i gruppen. Även att läkarna inte ville släppa hem mig eftersom jag var en chockad anhörig. De ville hellre ringa sjukhusprästen eftersom min son var döende.

Healing

Men jag kände denna starka känsla att jag m å s t e be er om kraft. Sedan kan jag berätta att läkarna stod handfallna eftersom min son blev sämre och sämre, blodtrycket sjönk och sjönk vad de än gjorde, inga vanliga mediciner hjälpte, de gav allt och lite till, men temp och blodtryck sjönk.

Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten.

Detta fick jag veta dagen efter. Sedan igår träffade jag två olika läkare med mycket bekymrad min. De sa att de inte kunde förstå hur det kunde vända. Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten. De förstod inte hur det kunde hända, inte vilken medicin som hjälpt, de hade gett allt och lite till.

Hjärndöd?

Men min son blev bättre, värdena stabiliserades. Blodtrycket steg, tempen steg, livet kom tillbaka, Blev då informerad om att kroppen kanske lever, men att min son efter allt det här sannolikt hade fått en hjärnskada. Eller kunde vara hjärndöd. En mycket svår information att ta emot, men bara att acceptera sanningen. Nästa mirakel – min son har vaknat upp, lite förvirrad och med minnesluckor, men som genom ett trollslag -helt oskadd. Det är resultatet av er godhet, alla ni som sände det ni kunde, alla underbara ord, tankar, stöttning… jag saknar ord. Och vet inte hur jag ska kunna tacka alla som gett utan att kräva något tillbaka. Men jag hoppas från djupet av denna moders hjärta att resultatet är värt allt ni gjort och gett.

Avkriminalisera cannabis

Varför vi omgående behöver avkriminalisera eget bruk av olika substanser, inte minst cannabis.

Presenterar nedan vissa anledningar, dock finns beklagligtvis många, många fler.

Jag citerar Dr Gobar Maté: Addiction starts in pain and ends in pain.

Det spelar ingen roll om vissa säger att deras anhöriga, vänner och så vidare inte hade något problem när de började använda illegala substanser. Eller legala, såsom alkohol. Att använda substanser för att överleva, känna lycka, orka med skolan ,eller kunna socialisera med vänner, betyder att någonstans inom personen finns ett trauma. Kanske man inte alltid berättar allt för vänner och familj. Att ta en diskussion om varför det alltid finns ett trauma skulle ta mer tid än jag har och mer ork. Det finns en myriad av anledningar till att någon använder substanser i stället för att finna sin inre glädje. Jag kan inte räkna upp alla. Men jag håller med Dr Gobar Maté med flera andra. Det börjar med smärta och det slutar i smärta.

Det finns alltid en gyllene start.

Det finns en första tid med drogerna, där personen tror den äntligen hittat den verkliga lyckan.  Men det varar inte länge. Och när det väl börjat slår skola, BUP och socialtjänsten till med alla resurser. Bara det att det redan är för sent och att deras insatser stressar den unge till en så pass hög ångestnivå att mer av drogen blir enda sättet att stå ut. Alla möten, alla blickar, alla övergrepp, drogtester och stigmatiseringen gör att tillvaron blir outhärdlig utanför ruset. Jag skriver ”den unge”, då samhället slår till hårdast där. Och de äldre brukarna går fria och kan fortsätta sin illegala verksamhet. Den som inte skulle fungera på det grymma sätt som pågår just nu.

Beroendet gör den unge desperat

Jagad av rädslor och ångest är hen ständigt på flykt. Skolan gör insatser, det är bra, men vet ni hur det känns för den unge? Hen blir stigmatiserad. I den åldern när man söker sin tillhörighet och provar på både det ena och det andra, blir hen stämplad. Hen hamnar i ett utanförskap redan då. När skolan vill hjälpa. När de skyller på föräldrarna, när de anpassar undervisningen så att hen inte längre är tillsammans med sin klass och skolan har anmälningsplikt till socialtjänsten. De flesta unga försöker anpassa sig och göra det bästa av situationen. Så unga och utan livserfarenhet söker de sig till de som accepterar dem och som de kallar sina vänner.

Vad händer med vänskapen när den unge desperat tiggt sig till kredit hos langarna?

Hur ska en ung människa som satt sig i skuld lösa detta? Helt på egen hand och utan ledning från vuxenvärlden. Varför kan de inte söka hjälp för att reda ut sin situation? Nej, för de är så extremt skräckslagna för socialtjänsten att de, inte ens i sina svåraste stunder, vågar söka hjälp. Det enda de kan göra är att vädja till langaren som när som helst kan skicka ut sina så kallade torpeder. Och vad gör då dessa torpeder? De gör precis vad som helst för att driva in skulden och det spelar ingen roll om den som står i skuld knappt hunnit fylla 15 år. Samt att de hotar den unge med att skada deras familj med mera. Helt rådlösa hittar de svaren i mer substanser, mer kriminalitet och i värsta fall en medveten överdos eller något annat sätt att ta sitt eget liv.

Hur ska vi få dem att söka hjälp innan detta inträffar?

Det är den stora frågan. En brukare ser sin vän dö, men vågar inte slå larm. Larmar de 112 är de ”golbögar” och kommer få uppleva gatans lag. De som tror det är för nöjes skull och att en ung beroendesjuk person är en person som är lat och bara vill roa sig, har tyvärr inte minsta insikt om vad den unge får gå igenom. Om ni bara visste, eller ens anade … Det var bland annat därför jag gjorde små anteckningar av det jag gick igenom med mina barn. Och jag sammanställde det och kallade min e-bok för Katarina Morfina. Mina barn förstod att jag såg det som en demon. Ett beteende som ville stjäla deras rätta personligheter för att till slut döda dem. Och idag är mina två yngsta söner döda, precis som jag redan berättat och som du kan läsa mer om här.

Vi behöver stoppa drogdöden och lösningen är avkriminalisering

Framförallt för att skydda våra unga. Alldeles för många dör i överdoser eller suicid. De dör i förtvivlan eller skräck, eller för att de saknar ledning av kunniga. Kanske Brukarföreningen är de men ska lyssna på. De som har erfarenhet, de som kan vara förebilder och alla vi som krigat ett hopplöst krig, tillsammans med våra älskade barn.

Bara för att förlora det vi älskar mest.

Vi kom att kalla den för Spindel Jäkull

Vi kom att kalla den för Spindel Jäkull

Min son Jesper som blev en ängel i december 2017, var extremt känslig för energier. Det brukade “spraka” runt omkring honom. Jag kan inte komma på ett bättre ord än just “spraka”. Det hände alltid massor av saker kring honom och hans egen kraft var också enorm, vilket så småningom ledde honom in i det riktiga helvetet.

Var det ett poltergeistfenomen?

Då menar jag inte som om Jesper eller vi andra upplevde någon slags värld inuti tv-apparaten som i filmen som väl de flesta känner till.  Det var mer som en påverkan och en kraft som fick lampor att börja brinna, explodera och förstöra huvudsäkringarna i källaren. Och den märkliga känslan. Och att Jesper inte vågade gå in i köket på nästan en månad efter att allt exploderade när han tände taklampan.

Min pappa var då fortfarande aktiv som elektriker och han tyckte det var lite mysko han också. Det framkom inte riktigt vad det berodde på.

Jag hade börjat fråga runt lite och var inne på fenomenet “poltergeist”, något som passade in på det som hände kring min yngsta son. Och det som även drabbade oss andra familjemedlemmar. Till sist låg alla och sov i vardagsrummet i den mindre lägenhet jag hade då. Det var en trea, där två av pojkarna delade  rum  med varandra.

I deras rum fanns en toalett.

Visst var det bra med en extra toalett i en barnfamilj kan man tycka. Men tyvärr ville ingen använda toaletten. Jag själv kände mest som något odefinierbart obehag och använde heller inte toaletten. Toaletten fanns i anslutning till pojkarnas rum, ungefär som om det lika gärna kunde ha varit en garderob. Så därför sov vi samlade i vardagsrummet, två av barnen på madrasser på golvet, jag i soffan med den tredje. Och min stora son hade flyttat hemifrån för ett bra tag sedan.

Jesper ville gärna ha ett eget rum.

Så när jag fick nys om att en lägenhet i samma hus, men i andra ingången blev ledig, sökte vi och fick byta. Jesper var jätteglad och pojkarna var jätteduktiga att bära ut  alla saker på gården och sedan uppför två trappor. Och här bor vi kvar än idag. Fast flera i familjen inte längre finns kvar. Så bor vi kvar. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Första dagarna i nya lägenheten,

hade vi inte bestämt vilket rum som skulle vara vems, det var en stor fyra vi flyttat in i och alla var bara så trötta. Det kändes först som om det var jag själv som skulle flytta in i “det gröna rummet”, men så blev det inte. Det blev Jespers rum. Och han putsade och pysslade och gjorde så fint. Han var en liten pedant, när det kom till kritan. Jesper var då tio år, en smart kille som sysslade mycket med media, gjorde filmer, dansade breakdance och var duktig på det mesta.

Breakdance

Det gröna rummet,

Jag sov där första natten. Irriterande nog gled dörren upp gång på gång. Det vill säga att den öppnade sig så snart jag stängt den. Jag tycker om att kunna stänga om mig när jag ska sova. Jag minns inte hur Jesper löste det hela, men han satte kanske någon pappersbit i dörrspringan som höll kvar dörren på plats. Han bodde där några år, växte upp, började spela bas, tog in sin kompis digitala trumset och det var ett väldans liv och hallå därinne en tid. Tills allting började förändras.

Det börjar bli lite långt och massivt.

Jag vet inte om jag ska fortsätta skriva just nu, då det tynger mig massor samt väcker skuldkänslor hos mig som mamma. En mamma ska skydda sina barn. Varför skrattade jag åt “spindel jäkull”, som Jesper valt att kalla energin för? Jag var ju ändå lite kunnig inom den andliga sfären och borde förstått. Dock sa Jesper ifrån på allvar en dag. Han tänkte inte bo i det rummet. Han och jag måste byta rum, med allt vad det innebar med flytt av datorer och så vidare. Jag tror inte det är färdigt än.

Fortsättning följer,

får jag nog lov att skriva här. Det blir, som sagt, mycket på en gång. Jag har aldrig satt detta på pränt och när jag försökte skriva ner det här i word så raderades min text två gånger vid andra meningen. Men då hade jag precis nämnt Jespers bror. Så det får bli en annan historia. Avslutningsvis kan jag säga om dörren, att jag får sparka på den, om jag vill komma ut från det “gröna rummet” i dagens läge. Fönstret har krossats, det är iskallt, värmen fungerar inte, gardinerna har hängt vid fönstret sedan den dagen Jesper hängde dem där. Och ändå är det bara början på berättelsen.

Så mycket mer skulle komma att hända,

och fortfarande händer det. Ändå har jag renat hela rummet och försökt stänga alla portaler, men det kommer tillbaka. Jesper gav det namnet “spindel Jäkull som bor i garderoben”. Jag har ingen aning, det är ett märkligt namn. Och, som sagt, 2017 avslutade min son sin korta vandring här på Jorden.

 

Till startsidan