Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Orättvisor i vården av beroendesjuka med mera

Inlägget innehåller annonslänkar från Nextory 

Rekommenderar denna blogg idag!

Orättvisor i vården av beroendesjuka med mera.

För snart 20 år sedan, jag minns inte exakt, slutade jag att använda nikotin.  Nikotin är ett beroendeframkallande nervgift. Det var ett löfte till mina barn att jag skulle sluta innan årets slut och jag tror att det kan ha varit år 2003. Men eftersom jag har tappat tidsuppfattningen minns jag inte precis vad som hände den perioden. En sak är i alla fall säker; tack gode Gud att jag slutade, just då. För det var den tiden när allt kändes ok och bra. Jag var uppåt i min biorytm, vad det nu är), och kände mig kreativ, rik och lycklig. Men jag var en inbiten nikotinist. Verkligen inbiten! Jag hade börjat tidigt, redan som barn och när jag var 15 år gjorde jag mitt första försök att sluta.

Rastlösheten var spöket och demonen

Nikotinet hjälpte mig mot min rastlöshet som jag alltid burit med mig – den rastlösheten som gör att det, hela tiden, behöver hända saker och ting, att jag inte kan stanna upp och njuta av ögonblicket, utan måste stressa vidare hela tiden. Ända tills jag rökt så mycket att hjärtat flimrade och andningen var så snabb att jag inte längre kunde följa guidade andningsmeditationer. Jag kunde inte heller föra normala samtal, eftersom min röst kändes helt förstörd och jag behövde harkla mig hela tiden. Det var dags!

Demon bild
Demon bild

Men det var inte första försöket.

Bakom mig hade jag mängder med mer eller mindre långa uppehåll eller som jag hellre hade velat kalla dem: avslut. Jag var storrökare och tenderade att bli kedjerökare. Men en dag var det nog. Jag kände mig sjuk när jag vandrade i skogen. Och när jag trodde att någon högg ner träd med yxa, var det istället mitt eget hjärta som bankade så hårt. Jag hade läste boken ”Äntligen icke-rökare” av Allen Carr. Boken påverkade mitt kognitiva tänkande och jag började se nikotinet som en röd liten demon i bakhuvudet. Jag skulle kunna svälta den eller göda den, valet var mitt och motståndet hårt.

Men som tur var fanns det en genväg, en medicin

Eller ett nikotinsubstitut som är väl känt i dess olika former, varav det mest kända torde vara Nicorette. Detta var ingen billig medicin, men jag kunde köpa den på Willys, eller om det hette Hemköp på den tiden, jag minns inte. Jag hade provat förut med Nicorette, men det hade alltid slutat med återfall. Men just den här gången så lyckades det. Efter alla cigarretter, snus, tuggtobak, you name it, så var det ändå den dyra medicinen som hjälpte.

Jag kunde välja styrka och mängd efter eget önskemål

Jag tänkte det får bli en ordentlig dos så jag inte känner, någon som helst nikotinbrist. Jag köpte tuggummi och plåster, de starkaste jag hittade och det ena plåstret skulle verka 24 timmar, alltså dygnet runt. Jag skulle inte behöva vakna och känna mig nikotinsugen, bara känna mig irriterad och deppig för min brutna rutin att gå upp på morgonen, dricka kaffe och röka cigarretter.

Och varför tar jag upp detta helt plötsligt, kan man fråga sig.

Jag gör det på grund av orättvisan i hela det förbaskade systemet. Och att vissa måste vara friska innan de får vara sjuka. Och vilken sjukdom jag syftar på är väl inte så svårt att lista ut? Jag syftar på beroendesjukdom och jag tror att det är den enda sjukdom, där man först måste bli frisk innan man blir sjuk. Vid alla andra sjukdomar har man rätt till en medicin som hjälper, det vill säga, i de fall det finns en medicin.

Man tar sig för pannan!

Unga människor självmedicinerar och får ingen hjälp. De vill sluta, men får ingen medicin, även om de ber om det. Det går inte för sig att dela ut beroendeframkallande mediciner till patienter som är beroende. Men det går bra att dela ut hjärtmedicin till de som riskerar att dö av hjärtsjukdom. Jag kan visserligen, som icke-beroende, se skillnaden, samt förstå uppsåtet till varför detta sker.  Är det verkligen så här vi ska behandla våra medmänniskor?

Ska man behöva lägga sig på järnvägsspåret?

Ska man behöva lägga sig på järnvägsspåret som Jesper gjorde, eftersom man vet att man blir av med sin medicin om man har tagit ett återfall? Ska man behöva överdosera till exempel en receptfri medicin som Loperamid för att få en helt normal behandling med  Laro-programmet: Subutex, Suboxone, Metadon eller Cannabis? Ska våra medmänniskor inte våga söka sig till vården när demonen förlett dem tillbaka in på den självmedicinerande vägen? Ska man verkligen plåga ihjäl sina medmänniskor, innan de kan få en medicin som hjälper. Som Nicorette till slut hjälpte mig. Hur många fler ska dö i skräck för inlåsning och tvångsvård?

Järnväg, järnvägsspår, räls
Jag provade att se dödslängtan från mitt barns perspektiv. Så ja la mig ner på rälsen.

Jag bara undrar….

Som mina eventuella läsare säkert förstår var mitt inlägg om nikotin en liten petitess för att påvisa orättvisor i vården. Jag var inte guds bästa barn, men jag slapp bli jagad, och plågad så långt det var möjligt på den tiden. Fotot symboliserar ungdomens längtan att prova nya saker. Oftast de saker som vuxna gör. Röker och super.

Längesen och utan ansvar för andra
Längesen och utan ansvar för andra

 

 

 

Fem dagar kvar att leva

Fem dagar kvar att leva

Jespers schäfervalp Ruffa, fyra månader.
Valkebo Ruffa, fyra månader.

Den här dagen för tre år sedan,

levde Jesper sina sista dagar av sitt unga liv. Vid den här tiden för tre år sedan trodde vi att allt var på väg att ordna sig för Jesper, som då var 23 år. Han hade fyllt 23 år i augusti, den andra augusti närmare bestämt. Han älskade födelsedagar och umgänge med sin familj. Det var ett av de få glädjeämnen som han kunde uppleva i sitt liv. Det och musiken. Och kärleken som han så desperat sökte, men aldrig hittade, eftersom han inte kunde känna tillit. Han hade ingen paranoid diagnos, bara kunde inte tro att någon ville honom väl. Alla ville förstöra för honom. Hans relationer tog slut och jag förstår hans olika flickvänner. De genomled en fruktansvärd oro, precis som jag. Och jag fick ibland även ta deras oro på mina axlar.

Den 30 november 2017,

var jag visserligen orolig för båda mina söner. Jag var alltid förberedd inombords, att någon av dem skulle dö. Det hade varit så under så många år, det blev en del av min vardag. En tanke som malde i mitt huvud, var tanken på hur jag skulle reagera om polisen kom hem till mig med ett dödsbud, angående mitt barn. Ja, jag vet det nu, hur det känns, hur jag reagerade och hur olika andra mammor jag har pratat med reagerade. Det  kan vara olika hur snabbt man tar in och förstår situationen. Och hur pass stressad man själv är just då. För familjer som lever med beroendesjuka barn är alltid stressade. Många flyr in i eget missbruk och situationen förvärras. Vad ska man göra med all stress som uppstår? “Bättre fly än illa fäkta”, är något vi inte har kunnat använda oss av.

Beroendesjuka personer behöver ljuga,

de behöver ljuga för att överleva. Och ändå leder det bara utför, som en berg- och dalbana, utan berg. De behöver ljuga för att inte bli “golare” (en som skvallrar), gatans lag råder här och är inte nådig för en golare. En goltupp kan man bli om man kontaktar någon myndighet, vilket inkluderar att inte ringa efter ambulans vid andningsdepression. Och de dör, oftast i sin ensamhet, där ingen tillsyn finns. På gatan, under en bro, på en offentlig toalett eller ensamma på något stödboende. De behöver ljuga för att de är så pass beroende och inte kan sluta. De intalar sig själv och andra att de kan hantera drogen. Men det är drogen som hanterar dem. Och ofta också oss anhöriga som så gärna vill tro på att det goda ska segra i detta vidriga krig.

Jesper hade hittat en lögn, som han trodde var ofarlig.

Jesper hade lärt sig hur man använder det receptfria läkemedlet loperamid för att uppnå ett opiodliknande rus. Loperamid fungerar på ett sätt så att den inte, utan vidare, kan tränga igenom hjärnbarriären. Och vi andra, vanliga, som tänker att det är en vanlig magmedicin, anar inte livsfaran. Receptet vill jag inte sprida med risk för att någon “odödlig” ungdom ska få för sig att prova. Dock vet alla ungdomar som har beroendesjukdom hur man hittar information, så det gör kanske mitt hemlighållande helt onödigt.

Läkemedlet med verksamt ämne loperamid är dödligt!

Flera personer har avlidit och de flesta har nog tagit medlet i god tro. Det är ett av våra vanligaste, receptfria läkemedel. Och det är nog ofarligt för de som använder det enligt anvisningarna. Men jag själv skulle aldrig i livet röra en sådan medicin. Jag känner sådan avsky över hur en möjlig opioid då kunde säljas öppet på apoteken. De unga kunde gå från apotek till apotek för att samla ihop tillräckligt många tabletter för att, tillsammans, med några helt vanliga skafferiprodukter, fixa ett rus som inte kunde mätas i urinprov på samma sätt som de mer kända opioiderna som subutex, heroin, metadon och morfin. https://sverigesradio.se/artikel/6847810

Min Jesper hade nog bara tänkt försöka lindra sina smärtor medan han byggde upp sitt potentiella nya liv.

Men så blev det inte. Den här dagen för tre år sedan var min son svårt sjuk, både i sitt beroende och i lunginflammation. Mer om det kan jag berätta en annan gång.

Jespers lilla hundvalp var fyra månader när han lämnade oss. Idag är hon en ståtlig vuxen tysk schäferhund, som fått stanna i familjen. Jag hittade ett foto från den 30 november 2017. Det är ett foto på lilla Ruffa, som hon heter.

Härmed avslutar jag dagens blogginlägg och till er som fortfarande krigar – sänder jag allt mitt hopp om att det vänder och berg- och dalbanan får ha kvar sina berg. Hang in there/ Mona

Jesper Sebastian Åhlin
Jesper var lycklig med sin älskade gitarr

 

Till startsidan