Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Hur det är att bli överkörd av ett tåg

Inlägget innehåller annonser från Nextory   

Hoppa framför tåget suicid
Hoppa framför tåget ,suicid, gör det inte, jag känner en som överlevde.

Att bli överkörd av ett tåg skulle vara den mest säkra metoden.

Om man vill dö, då vill man dö snabbt och utan smärta, om det är möjligt.

Det kan ta lång tid att släpas med ett bromsande tåg, medan man själv sitter, hjälplöst, fast mellan två vagnar.

Tänk dig hur det kändes som att vara i en centrifug, där huvudet, gång på gång, slogs mot järnbalkarna. Medan man undrar om det verkligen ska ta så lång tid att dö. Även om det är en smärtsam och vidrig fråga ville jag veta hur min son hade känt sig. Jag ville veta hur det kändes att bli överkörd av ett tåg, för oftast finns det ingen kvar att fråga.

Jag lade mig på rälsen för att försöka känna känslan!

Det var väl ett slags taskigt hopp om att få känna min sons känslor efter hans död. Jag antar att det kan bli så där konstiga saker, då det är svårt att förstå döden.

Järnväg, järnvägsspår, räls
Jag provade att se dödslängtan från mitt barns perspektiv. Så ja la mig ner på rälsen.

Det var ju det säkraste sättet att dö.

Min älskade yngsta son, Jesper, hade googlat.

Och jag vet inte riktigt när tanken föddes.

Jag funderar ibland på när vi blev fast på Helsingborgs station i ca  8 timmar, om det var då tanken föddes första gången.

Lite senare fick vi veta att en man blivit överkörd och dödad av tåget.

Det var anledningen till förseningen.

Lokföraren drabbades av chock och det tog ca 8 timmar att hitta en ny lokförare utan omedelbara trauman. Det var mitt i natten. Så småningom kom det ett tåg som ersättning. Det tog oss till Nässjö.  Från Nässjö fick vi ta taxi till Eksjö. Det går inga krösatåg mitt i natten.

Det är svårt att leva sida vid sida med sitt eget barn, vars högsta önskan är att dö.

Jesper hade diagnosen kroniska suicidtankar, men samtidigt hade han en vilja att leva och komma ifrån det som varit. Jesper var en kämpe, en rebell och en krigare. Vi krigade sida vid sida och det fanns stunder då jag trodde vi skulle vinna, men som de flesta vet var det demonen som vann.

OBS!

Om du eller någon du känner har tankar på suicid, kontakta genast vården. Är det akut ringer du 112.

Självmordslinjen dygnet runt på telefon 901 01

Jesper
Jesper Åhlin

 

Internationell overdose awareness day inträffar den 31 augusti.

Internationell overdose awareness day inträffar den 31 augusti.

Detta inlägg innehåller annonslänkar från Nextory ljudböcker

Budskapet sprids hela augusti.

Och här ovan ses mitt bidrag för de som gick ifrån oss alldeles för tidigt.  Det är inte så mycket man kan göra, utöver att fortsätta väcka uppmärksamhet för de som fallit offer för lagar som bara gjort allting mycket sämre. Själv var jag ung under 70-talet. Då var narkotikalagen (för den som orkar läsa 47 sidor),lite annorlunda.

Min avsikt är inte att påverka eller uppmuntra någon att använda narkotikaklassade preparat.

Min enda avsikt med att aldrig sluta skriva om mina döda barn är att försöka rädda nästa.

Ovanstående länk leder till min vän Tina, vars sons öde är mycket likt Jesper och Antons. Tillägger att det kallas “livsöde” men att jag inte tror på något öde.

Jag tror på val. Och det här med “val” ska jag utveckla någon annan dag.

Lila kors hedrar offer för överdoser
Lila kors hedrar offer för överdoser

Det finns de som säger att jag ältar

Men de har fel! Faktum är att jag har återfötts och har börjat hitta mig själv som jag sökt efter så länge. Mig själv som fick falla åt sidan för 36 år sedan då jag vigde mitt liv åt att ta hand om mina älskade barn.

Dumma ord:

Älta, gå vidare, släppa taget, de har fått frid, de lider inte mer och liknande ord som är tänkta att hjälpa eller vara till tröst. Men det är bara det att vi m å s t e få sörja att vi har blivit amputerade. Som jag förut skrivit om. Men det hjälper inte hur mycket jag skriver om det. Det kommer alltid nya personer som ska hjälpa mig (oss), jag och mina olyckssystrar/bröder. Jag har tidigare skrivit om det här

Vi är fortfarande rörande lika i vårt tänkande,

Jag förlåter Er andra och söker tröst hos mina systrar. Vi vet att det inte finns några ord till tröst. De flesta av oss försöker kanske stå ut med de “uppmuntrande” orden. Försöker förstå att Ni inte förstår och att ni försöker att mena väl. Men just därför behöver jag skriva. Eller bland annat därför behöver jag skriva. Kanske någon läser. Vem vet.

Min blogg kan vara kraftigt kaotisk

Jag har otroligt många intressen och nästan lika många engagemang. Jag vill berätta om allt. Jag vill skriva om allt och förmedla stöd och tröst i allt det onda. Jag kom hit till blogbiz för att skriva om andlighet och det spirituella, men mitt hjärta väljer vad som ska skrivas. Eller kanske något annat osynligt. Men det andliga är fortfarande en stor del av den jag är. Det har jag med mig sedan jag var ett litet barn.

Hjälp oss gärna sprida budskapet;

det är inte så spritt i Sverige ännu. Men självklart ska dessa offrade själar också ha en dag, en färg och bli ihågkomna för den de var. Inte för sjukdomen som drabbade dem.

Några av dem kan man se på denna tragiska, men viktiga sida

Läs gärna Jespers bok!  

Eller min egen om hur de senaste tio åren har påverkat mig (prosa)

 

Efter döden – sorgbearbetning

Efter döden – sorgbearbetning

Inlägget innehåller annonslänkar från PFC   som jag rekommenderar till alla.

Sorgbearbetning

Egentligen faller detta inte in under begreppet “sorgbearbetning” så som det lärs ut av personerna bakom boken med samma namn. Boken kom till när den ena författaren förlorade sitt barn och går ut på att skriva brev till den döde, där man får bearbeta känslor av skuld och det som aldrig blev sagt. Jag har inte läst hela boken, men köpte den långt innan mina barn dog för att bättre kunna hantera mina kunder på de olika spålinjer jag jobbat på. Här skulle jag kunna länkat till en vettig spålinje, tyvärr känner jag bara till min egen och det är ingen telefonlinje, utan mer en sida som ger kort vägledning och om någon vänlig själ vill ge en donation för min tid. Min utbildning har kostat mycket pengar och mycket energi, men allt har skett av fri vilja. Nu som sjukpensionär känner jag att jag vill ge en del gratis

Certifierad pro tarotläsare
Certifierad pro tarotläsare

Men är som sagt tacksam för donationer om någon skulle tycka att mina läsningar har något att ge.

Allt efter din förmåga. Eller inget.

Som sagt finns det många olika sätt att bearbeta sin sorg. Men att stänga in den och låtsas att inget har hänt, är inget jag tänker rekommendera.

Det jag upplevt som mest trösterikt är speciellt allt skapande. Att sitta stilla och måla sina känslor, att dansa loss i befriande dans, att samla sig med olika yogatekniker

Jag har gjort en lista!

Om du har frågor kring mina förslag, hör av dig! Jag hjälper så gärna med det jag kan!

Internationelloverdoseawarenessday

inträffar den 31 augusti med start och förberedelse hela augusti.

Mer information kommer förhoppningsvis. Jag vet inte dag för dag hur jag kommer att må, eller vad jag kommer att orka.

Jespers födelsedag
Jespers födelsedag och international overdose awareness day

Gå gärna med i min facebook grupp, om du håller med mig.

Please help us, join us, thank you from the bottom of my heart for your support!
For my two sons in heaven !
Thank you for your support !
Means gold to me.
And for all the others #räddanästa
Also a place for me, friends and relatives to share beautiful memories of two beautiful young men, who left way to early. <3
Till minnet av Anton och Jesper samt alla deras olycksbröder och systrar.
Vi får aldrig glömma alla dessa ungdomar som offrat sina liv till följd av stora fel i vården av sin dödliga sjukdom.
En grupp som riktar stark kritik mot ett system som säger att vissa sjuka och döende människor ska vara på sjukhus, och andra sjuka och döende människor ska straffas, fängslas, tvångsvårdas. Trots att det finns mediciner har de sjuka inte någon självklar rätt till dessa. Först måste de förnedras, kroppsundersökas, lämna blod- och eller urinprover. I skolan lärde vi oss att vår kropp tillhör oss och ingen annan. Ingen får röra vår kropp utan vårt medgivande.
Observera att denna grupp är för #avkriminalisering av eget innehav. Denna grupp har inte tagit ställning till #legalisering av alla droger.
Oavsett vad man har för åsikter, kan det här vara en grupp till hjälp och stöd. I gruppen kan man se hur oskyldiga lyckliga barn dras in i #beroendesjukdom på olika sätt.
Och hur man kan försöka hjälpa
Idag vill jag leva (Jespers ord när han kände sig vara på rätt medicinering)

När de vilda gässen flyger

När de vilda gässen flyger

Detta inlägg innehåller annonser från Nextory

Då är det höst!

De flyger även på våren.

Då är det vår.

Jag såg gässen häromdagen. De var inte så många, tillräckligt många för att bilda sin v-formation som är typisk för gäss och svanar.

Då minns jag, en gång för längesedan, det måste ha varit vår. Min make och jag sov på balkongen. Det var antagligen en varm och tidig vår. Och gässen kom flygandes över sjön och inte gick det sova till det ljudet.

Jag skriver “min make”, men det var innan vi gifte oss i Charlottenborgskyrkan i Motala 1989.

Vår kärlek var skimrande och vacker, så speciell och liknade inget annat. Jag tror jag fann min själsfrände.

Om man bara fått fortsätta leva här och nu och slippa allt man inte ville ha varit med om.

Våra barns död

Det hade vi aldrig kunnat föreställa oss på den vackra, skimrande tiden.

Jag tror fortfarande att vi är själsfränder han och jag. Han är min man. Han är mina barns far.

Att förlåta och gå vidare är svårt ibland.

Jag har försökt att förlåta.

Vi har ett barn kvar tillsammans. Ett så efterlängtat och älskat barn, vårt första tillsammans.

Idag fick jag inspiration från de vilda gässen.

Jag tänkte på att den andra augusti fyller vår son Jesper år.

Hans kalas har flyttats till himlen. Där har det varit sedan den 5 december 2017. De senaste åren har vi försökt samlas vid graven som han delar med sin bror, Anton, som dog ca fem veckor senare. Jag har berättat om det tidigare i bloggen och det kan den som önskar läsa om här.

Den 31 juli fyller min äldsta son år. Det skiljer bara två dagar mellan kalasen. Men egentligen vill ingen ha något kalas längre, precis som vi inte längre firar jul , har skrivit om det också, om nu någon skulle vara intresserad av hur det är att försöka fira jul efter allt som hänt.

Här kan du hitta Jespers bok samt Katarina Morfina:

Nextory

Grav
Grav, vila i frid Jesper och Anton

 

Minnen mitt i sorgen

Minnen mitt i sorgen

Detta inlägg innehåller annonser från Nextory

SÅ OM MAN DÅ SKULLE FORTSÄTTA PRATA OM MINNEN MITT I SORGEN

Det finns de som väljer att förtränga minnen. De som väljer att frysa sin sorg. Det finns de som inte kan se meningen med sorgen som en del av livet.

Minnen

Men varje minne man har blir en nostalgisk del av livet i sig självt. Man kan inte leva och samtidigt välja bort att minnas. Jo, man kan, men det finns inga sätt som jag kan välja att rekommendera till någon. Troligtvis hör känslan till det som hör till livet – till livets hårda skola, som så många skriver om, men som så få tar ansvar för.

Livets hårda skola

Det är så lätt att skriva att man har gått i livets hårda skola. Och självklart har vi alla gjort det, frågan är mer, vad har vi lärt i livets skola, varför är skolan hård och ond? Finns det något bra med livets skola, eller är det bara det mänskliga helvetet på Jorden?

Sorg är oundviklig

Vi kommer alla att uppleva sorg. Förr eller senare. Då sorg är en del av livet behöver vi lära oss hur vi går vidare med den. Tills vår tur kommer. Vår tur att slippa undan alla kval.

Idag vill jag leva!

Ändå vill de flesta leva. De flesta vill inte dö. De är nyfikna och hoppfulla inför framtiden. De kan vinna på tipset. Ett mirakel kan ske. En undermedicin kan uppfinnas. Alla sjukdomar och alla smärtor kan en dag förintas. En dag kan vi leva på Jorden och slippa känna smärtan. Så tror vi som vill leva. Kanske.

Jag rekommenderar alla att lyssna på ljudböckerna på Nextory

Där hittar ni bland annat Jespers bok, samt Katarina Morfina, som bara är början på allt som ska berättas

Jesper Sebastian Åhlin
Jesper var lycklig med sin älskade gitarr

https://www.nextory.se/bok/jespers-bok-10499856/

https://www.nextory.se/bok/katarina-morfina-10481453/

 

Midsommar, minnen och sorg

Midsommar, minnen och sorg

Innehållet innehåller annonslänkar till Nextory.

Börja aldrig en mening med “jag”

Börja aldrig en mening med ”jag”, sa min fröken i grundskolan. Det är svårt när man vill skriv en berättelse om sig själv. Min önskan är inte att vara egoistisk, min önskan är att förklara mitt liv och att berätta om händelser som gjort mig lycklig. Och händelser som gjort mig mycket olycklig. Tillstånd har inhämtats från berörda. Men jag tror inte de vill bli nämnda vid namn.

Personen jag berättar om är mig själv.

Personen jag berättar om är mig själv. Men givetvis också allting som rör sig runt omkring en person, energier, andra människor, djur, hela världen, vi är ju ändå en och samma, så tror jag.

Upplevelser jag haft av lycka, sorg och smärta.

Det har varit så svårt att skriva. Personen, i fråga (jag), har tappat fokus, medan den har åldrats och gått genom svåra sorger. Personen som har mist två barn med fem veckors mellanrum. Och har fastnat i det.

Men det har funnits andra tider. Andra minnen finns och blir till hela tiden. Personen som skriver detta vill berätta om ett minne i taget. Och idag vill personen berätta om en upplevelse som inte var vacker direkt, men som svarade på dess kärleksdrömmar. Då när personen var ung och grön. Men först kommer en liten förklaring!

JAG VET INTE

Om det blir så för andra också, eller om det har med det tilltagande åldrandet att göra. Att vissa händelser, ögonblick och insikter plötsligt blir så tydliga. Som att se sitt liv upp-styckat i händelser – bra och mindre bra. Liksom tavlor på en vägg, alla har de sin historia bakom glaset. Och så finns det mellanrummen. Det är dagarna man inte minns alls. Även om de också var och är en del av livet. Dessa mellanrum – kan det vara då vi växer och anpassar oss till nya roller och uppgifter i livet?

Filosof har jag alltid varit

Filosof har jag alltid varit, på lekmanna-nivå får man nog lov att säga. Förutom de få studier jag gjort i sociologi och psykologi. Och den skola de flesta säger sig ha gått i. Livets hårda skola är den bästa utbildningen. Och den tuffaste.

MÅSTE JAG BÖRJA FRÅN BÖRJAN?

Måste jag ha fokus och följa den röda tråden, som vi säger här i Sverige (råkade skriva ”the red thread” till en amerikanare en gång. Både när jag talar och när jag skriver ser jag bilder. I skolan fick jag bra betyg på uppsatser. Men idag och de senaste åren har det tett sig omöjligt att samla tankarna i en röd tråd. För att på så vis kunna berätta min historia.

Idag är den den 24 juni 2021. I morgon är det midsommarafton. Ja, den som ska firas, inte den gamla, riktiga midsommarafton. Självklart kommer minnen till mig idag som handlar om just midsommarfirande. Det har blivit många sådana firanden genom alla åren.

Glad Midsommar
Glad Midsommar

JAG SITTER PÅ HUK FRAMFÖR GRAVEN

Jag flyttar på en liten sten, bränner mig på en vilsen brännässla och sätter en kruka med en vit ros över den. Två krukor har jag, två plantor med små vita rosor. Där står en rosafärgad ros vid ena sidan och en till vit på andra sidan. Jag ordnar och donar lite, skyller brännässlan på min busunge, Anton   och placerar slutligen en vit Marguerite med en midsommarstång i mitten. Jag ber en bön att Gud ska beskydda mina barn. Innan jag fortsätter till min mammas grav. Den som hon delar med farmor och farfar, en familjegrav med plats för sex urnor.

JAG GÅR VIDARE

Och jag tänker på att idag är inte dagen jag kan berätta om lyckliga minnen.

Nextory  (här kan du läsa Jespers bok och även Katarina Morfina, använd sökfunktionen)

Jespers bok
Jespers bok, hans egna texter och funderingar

 

Om överdos och sorg, prosa

Om överdos och sorg, prosa
Överdos, sorg, metaforer och lite prosa

Ett fritt skrivande, en uttrycksform jag tycker om. Den ger frihet åt mina tankar, tyvärr kan dessa tankar inuti min kaosbubbla säkert vara obegripliga. Ibland även för mig själv. Fritt flyt, ord från en främmande värld, take it or leave it! Däri ligger delar av tjusningen med denna typ av skrivande.

Hur många gånger kan en älskande kvinna
Och hur många svek kan en kvinna ta?

bli bortvald av sin man?

För drogen, för Katarina Morfina

Innan hon ger upp.

Låt inte ilskan ta över.

Nu när du nästan är vid målet.

Låt det vara.

Det är det enda som kan fungera.

Du kan aldrig vinna över drogdemonen!

I en relation med en riskbrukare?

Tro inget annat!

Jag är den förste att beklaga!

Du kommer alltid att dra det kortaste strået.

Var finns alla unga människor?

Som fortfarande tror att de kan omvända sin riskbrukare med det som kallas kärlek?

Ett citat: “Kärleken har många ansikten.”

Ditt ansikte har ingen betydelse om du nu fått för dig det.

Du finns längst ner på prioriteringslistan.

Drogen är nummer ett och är din värsta rival,

med ytterst små chanser att vinna.

En värld som inte alla känner till!

Det finns en verklighet därute,

en värld som inte alla känner till.

Det finns en verklighet som varken är en skräckfilm eller kriminalroman.

Som du kanske tror är en av Stephen Kings,

på bestseller-listan i kiosken runt kvarteret

Som fram till denna dagen inte fanns för henne.

Och hennes rosenskimrande solglasögon

de glittrade i solen.

Och hans själ speglade sig i dem.

Iklädd sina ill-rosa tajta jeans.

Fram tills den dagen.

Och som till en början är romantisk, spännande och lockande.

Som en vacker blomma

lockar till sig en fladdrande fjäril.

Eller som en surrande fluga tystnar

medan den fastnar i flugfällans klibbiga käftar.

Demon free pic
Demon free pic
Och demonen är slug.

Den vet hur man luras att allt är bra

och att man hittat hem till sist.

Efter smärtan och lidandet.

Från utanförskapet och udda-heten

bland de varelser man valt att kalla människor.

Svek, lögner, villfarelser,

föruttnelse och död.

De strövade i kohagar fulla med skit en gång. (snott rytmen från Karin Boye/En evighet)

(Förlåt Karin, jag var förtvivlad och arg den dagen!)

För att söka efter de pyttesmå magiska svamparna.

Som trivdes i kohagar.

När hon inte hörde av dig,

såg hon knarkoffer klänga på din kropp,

säga att de älskar dig, för att du ska bli svag

och sätta nålen i deras unga ännu oskadda vener

(Klicka vener om du använder sprutor för att minska skador)

Och den andra i deras unga ,

fram tills nu, oförstörda kroppar.

Livets sista skälvande ögonblick

Sedan uttryckte läkaren ansträngt, medan det svettfuktiga röda håret lockade sig högst upp i pannan:

På grund av stressen och hettan i ett av livets sista skälvande ögonblick av förtvivlan – “ditt barn kanske inte överlever natten.”

Vilket hände vår familj, detta kan du läsa mer om här

Överdos
Överdos
Svenska överdoser statistik

 

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Inlägget innehåller annonslänkar från Clarins 

När tiden stannade!

Sorg!sipp

Den 5 december 2017 upphörde min tidsuppfattning. Det var som om tiden stannade och att de kommande tre åren höljdes i ett dunkel. De första veckorna därefter fanns bara en enda tanke i min hjärna – “mitt barn har dött! Jesper är död!” Mer om det kan du läsa här!  Och det var inte så att tiden stod still, utan veckorna rann ju undan enligt varje normalt funtad kalender. Det var ett annat sätt att uppleva tid. Det var inte som en tomhet heller, utan mer som att vara uppfylld av hela denna enda tanke att mitt barn hade dött. Tiden handlade om att för varje dag förstå lite mer att allt inte var en mardröm. Det hade hänt! Det som jag fasat för och anat, utan att våga tänka tanken fullt ut. Jag visste, men jag visste bara inte n ä r blixten skulle slå ned. Det var som att vandra i ett tillstånd där åskan mullrade men aldrig kom tillräckligt nära för att bli verklig med blixtar och kraschar.

Den 12 januari 2018,

hade jag gått i dimman och träffbedövningen utan att lyckas förstå innebörden av att ens barn är dött. Det är borta för alltid. Barnet man tillverkat, burit under sitt hjärta, andats åt, fött och närt med sin egen kropp, det kommer aldrig mer att finnas. Aldrig mer hans steg i trappan, aldrig mer ljudet av hans skateboard som rullar nedför backen, aldrig mer tryggheten i att höra hans steg i trappan, hans levande steg på väg hem. Hem till mig, mamman, som redan börjat sakna barndomsåren. Då när man kunde ta dem under armen och bära hem dem, istället för att de skulle utsättas för fara. Den 12 januari hörde jag mitt andra barns steg i trappan. Trappan hem.

Anton
Anton effekter

Men det var inte mitt barn,

det var två poliser och en präst. En bägare kan inte bli mer än full. Att förlora båda mina yngsta barn så tätt inpå var bara för mycket. Bägaren rann över, men blev aldrig mer än full. Det finns en gräns för hur mycket smärta man kan ta så nära inpå vartannat. Jag har ju skrivit mycket redan om detta. Och när orden väl börjar flöda kan de vara svåra att stoppa. Även om jag egentligen hade tänkt skriva om något annan. Nämligen: “hur gör man”? Det finns inget “gå vidare” sa en klok person och nej inte heller ä r det något vidare, enligt densamme. Så tiden som stannat och åren som försvann får jag berätta om någon annan gång. När jag kommer igång med skrivandet, vilket händer ganska sällan, men ändå då och då.

Hur man gör:

Vi människor är alla olika i vårt sätt att hantera konflikter och svårigheter. Och när någon är mitt uppe i ett sorgearbete är det inte mycket man kan göra. Trots att man inte kan gå vidare utan barnen, ska man ändå vidare (för att fortsätta filosofera på min nyfunne väns tankegångar). Jag håller helt med. Ingen går vidare på d e t sättet. Ögonblicket har etsat sig fast, förlusten är evig och det är ingenting man kan backa tiden för att ändra på. Det var dags att gå helt enkelt. Tiden var inne, tiden stannade, deras tid tog slut. Medan min klocka fortsatte ticka. Och mina två äldre barns klockor också. För vår skull! För vår förminskade älskade familjs skull – därför behöver man leva vidare, aldrig g å vidare, aldrig utan mina barn. Gå framåt.

Låt sorgen vara som den vill.

Den kan ta lång tid. Den kan komma omgående. Vi är olika. Vi tycker att ingen förstår, men vi som sörjer behöver ändå förstå. Om vi ska leva här tillsammans. Var inte rädd för sorgen. Sorgen är en läkande process. Förlusten något helt annat. Så jag tänker som den livscoach jag tycks ha landat som, att vi bara börjar där den här gången. Låt sorgen vara och ta den tid det tar. Gråt om du kan, låt bli om du inte kan eller vill. Försök att förstå dina medmänniskor om de råkar säga att du måste “gå vidare”. Vad ska de säga? Vad sa vi själva innan vi förstod djupet i att mista ett barn?

Och du som möter oss,

vi som är i det mörkaste av mörker, vi som gråter dygnet runt, vi som kanske drar oss undan, självmedicinerar, doktors-medicineras (nytt och användbart begrepp), låt oss vara! Det är ok, tror jag, att beklaga förlusten. Sorgen kan man egentligen inte beklaga. Den är nödvändig, vare sig man ska stanna, backa eller “gå vidare”. Låtsas inte som om ingenting hänt. Vi vill ju att hela världen ska minnas och sakna de vi förlorat, men aldrig slutar älska. Men snälla, försök inte pracka på någon förklaringar, existentiella frågor, religioner. Sluta hitta på sätt att trösta oss! Som om någon annan, bättre än vi själva, kan tala om hur vi tar oss ur dimman och sakta föser igång tiden igen.

Sjukhus akuten väntrum

 

Ett litet tips för Dig som firar Mors Dag!

Water Lip Stain

 

När Jesper slutade andas i mina armar

Det finns inget vackert i döendet,

inte i d e t döendet. Då när det inte är meningen att man ska dö. Döden är en del av livet och inget man normalt sett ska skrämmas av.

Men när man dör för att man skadat sig själv och inte förstått konsekvenserna av den skadan man åsamkat sig själv. Om man är gammal och har levt ett långt liv ser döendet annorlunda ut. Jag har upplevt båda sätten. Det är stor skillnad på att somna in efter ett långt liv. Kroppen är trött och sliten, själen befrias. Men är man ung och har skadat sig själv ser det ofta annorlunda ut. Åtminstone i de fall jag själv har upplevt.  Jag skrev för någon vecka sedan om detta i bloggen, men tappade bort texten och kunde inte återställa den.

Därför lägger jag in en äldre text som jag skrev när Jesper gjort ett av sina suicidförsök och överlevt. Jag skrev i en Facebook-grupp där många skickade healing till Jesper.

Jesper och jag blev intervjuade av Brottscentralen, hör både Jesper och mig! På grund av min hjärntrötthet kan det hända att jag blandar i hop de tre olika suicidförsöken som Jesper hann med under sin 24 år korta livstid.

Det var den 19 oktober 2014

På eftermiddagen den 19 oktober 2014 ringde min pappa till mig och berättade att Jesper är där. Jag lagade precis mat åt mig och Carl, medan Carl skulle gå och hämta Zanna som hade varit hos mina föräldrar hela dagen.

Vår saluki 2000-2009
Vår Saluki 2000-2009

Det lät som om någon höll på att kvävas

När Carl kom tillbaka frågade han om Jesper är hos mormor och morfar och jag sa att – ja, det är han. Och Carl sade att han nästan blev rädd för det var mörkt i rummet och det lät som om någon höll på att kvävas, det var spökligt. Jag frågade om Carl uppfattat om ljudet kom från Jespers näsa eller om det lät mer astmatiskt. Eftersom Jesper har ett pågående drogmissbruk har han ofta varit täppt i näsan. Därav min fråga.

Telefonen ringde.

Min son Carl och jag brukar titta på tv-serier, just nu Rederiet. Så där satt vi när telefonen ringde. Jag brukar faktiskt inte ha ljudet på för det är så tråkigt att bli störd hela tiden. Och tråkigt för Carl när vi inte kan titta färdigt i lugn och ro.

Jesper andas konstigt

Det var pappa som ringde. Han sa att Jesper andas så konstigt och ibland inte alls. Vad ska vi göra? Så jag fick genast rusa dit. Det är inte första gången jag är med om liknande så att säga. Klart de skulle ringt 112 på en gång, men mormor och morfar är snart 90 år. De skulle inte ens behöva vara med om det de just var med om.

Det var livsfara.

När jag kom in i rummet där Jesper “sov” i soffan såg jag på en gång att det var livsfara. Det finns saker runt kring det här, som jag inte tror Jesper skulle uppskatta om andra läser om. Kanske senare att han kan tänka att det kan hjälpa någon annan i liknande situationer.

Självmordstankar 

OBS! Om du som läser detta har liknande tankar, klicka på länken och du får upp en sida med telefonnummer som du kan ringa.

I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte.

Jesper hade haft en del självmordstankar. I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte. Samtidigt har Jesper uttryckt en önskan att få leva. Men utan den svåra ångest som han har självmedicinerat för i många år.

Ring sjukhusprästen

Jag kommer aldrig mer att tvivla. Vet inte om jag borde göra en ny tråd, eftersom man kanske inte orkar läsa allt här. Men det här budskapet förtjänar att spridas.  När min son blev svårt sjuk och läkarna förklarade för mig att jag kanske skulle förlora honom – fick jag en så stark känsla av att jag måste hem och skriva det jag skrev i gruppen. Även att läkarna inte ville släppa hem mig eftersom jag var en chockad anhörig. De ville hellre ringa sjukhusprästen eftersom min son var döende.

Healing

Men jag kände denna starka känsla att jag m å s t e be er om kraft. Sedan kan jag berätta att läkarna stod handfallna eftersom min son blev sämre och sämre, blodtrycket sjönk och sjönk vad de än gjorde, inga vanliga mediciner hjälpte, de gav allt och lite till, men temp och blodtryck sjönk.

Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten.

Detta fick jag veta dagen efter. Sedan igår träffade jag två olika läkare med mycket bekymrad min. De sa att de inte kunde förstå hur det kunde vända. Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten. De förstod inte hur det kunde hända, inte vilken medicin som hjälpt, de hade gett allt och lite till.

Hjärndöd?

Men min son blev bättre, värdena stabiliserades. Blodtrycket steg, tempen steg, livet kom tillbaka, Blev då informerad om att kroppen kanske lever, men att min son efter allt det här sannolikt hade fått en hjärnskada. Eller kunde vara hjärndöd. En mycket svår information att ta emot, men bara att acceptera sanningen. Nästa mirakel – min son har vaknat upp, lite förvirrad och med minnesluckor, men som genom ett trollslag -helt oskadd. Det är resultatet av er godhet, alla ni som sände det ni kunde, alla underbara ord, tankar, stöttning… jag saknar ord. Och vet inte hur jag ska kunna tacka alla som gett utan att kräva något tillbaka. Men jag hoppas från djupet av denna moders hjärta att resultatet är värt allt ni gjort och gett.

Avkriminalisera cannabis

Varför vi omgående behöver avkriminalisera eget bruk av olika substanser, inte minst cannabis.

Presenterar nedan vissa anledningar, dock finns beklagligtvis många, många fler.

Jag citerar Dr Gobar Maté: Addiction starts in pain and ends in pain.

Det spelar ingen roll om vissa säger att deras anhöriga, vänner och så vidare inte hade något problem när de började använda illegala substanser. Eller legala, såsom alkohol. Att använda substanser för att överleva, känna lycka, orka med skolan ,eller kunna socialisera med vänner, betyder att någonstans inom personen finns ett trauma. Kanske man inte alltid berättar allt för vänner och familj. Att ta en diskussion om varför det alltid finns ett trauma skulle ta mer tid än jag har och mer ork. Det finns en myriad av anledningar till att någon använder substanser i stället för att finna sin inre glädje. Jag kan inte räkna upp alla. Men jag håller med Dr Gobar Maté med flera andra. Det börjar med smärta och det slutar i smärta.

Det finns alltid en gyllene start.

Det finns en första tid med drogerna, där personen tror den äntligen hittat den verkliga lyckan.  Men det varar inte länge. Och när det väl börjat slår skola, BUP och socialtjänsten till med alla resurser. Bara det att det redan är för sent och att deras insatser stressar den unge till en så pass hög ångestnivå att mer av drogen blir enda sättet att stå ut. Alla möten, alla blickar, alla övergrepp, drogtester och stigmatiseringen gör att tillvaron blir outhärdlig utanför ruset. Jag skriver ”den unge”, då samhället slår till hårdast där. Och de äldre brukarna går fria och kan fortsätta sin illegala verksamhet. Den som inte skulle fungera på det grymma sätt som pågår just nu.

Beroendet gör den unge desperat

Jagad av rädslor och ångest är hen ständigt på flykt. Skolan gör insatser, det är bra, men vet ni hur det känns för den unge? Hen blir stigmatiserad. I den åldern när man söker sin tillhörighet och provar på både det ena och det andra, blir hen stämplad. Hen hamnar i ett utanförskap redan då. När skolan vill hjälpa. När de skyller på föräldrarna, när de anpassar undervisningen så att hen inte längre är tillsammans med sin klass och skolan har anmälningsplikt till socialtjänsten. De flesta unga försöker anpassa sig och göra det bästa av situationen. Så unga och utan livserfarenhet söker de sig till de som accepterar dem och som de kallar sina vänner.

Vad händer med vänskapen när den unge desperat tiggt sig till kredit hos langarna?

Hur ska en ung människa som satt sig i skuld lösa detta? Helt på egen hand och utan ledning från vuxenvärlden. Varför kan de inte söka hjälp för att reda ut sin situation? Nej, för de är så extremt skräckslagna för socialtjänsten att de, inte ens i sina svåraste stunder, vågar söka hjälp. Det enda de kan göra är att vädja till langaren som när som helst kan skicka ut sina så kallade torpeder. Och vad gör då dessa torpeder? De gör precis vad som helst för att driva in skulden och det spelar ingen roll om den som står i skuld knappt hunnit fylla 15 år. Samt att de hotar den unge med att skada deras familj med mera. Helt rådlösa hittar de svaren i mer substanser, mer kriminalitet och i värsta fall en medveten överdos eller något annat sätt att ta sitt eget liv.

Hur ska vi få dem att söka hjälp innan detta inträffar?

Det är den stora frågan. En brukare ser sin vän dö, men vågar inte slå larm. Larmar de 112 är de ”golbögar” och kommer få uppleva gatans lag. De som tror det är för nöjes skull och att en ung beroendesjuk person är en person som är lat och bara vill roa sig, har tyvärr inte minsta insikt om vad den unge får gå igenom. Om ni bara visste, eller ens anade … Det var bland annat därför jag gjorde små anteckningar av det jag gick igenom med mina barn. Och jag sammanställde det och kallade min e-bok för Katarina Morfina. Mina barn förstod att jag såg det som en demon. Ett beteende som ville stjäla deras rätta personligheter för att till slut döda dem. Och idag är mina två yngsta söner döda, precis som jag redan berättat och som du kan läsa mer om här.

Vi behöver stoppa drogdöden och lösningen är avkriminalisering

Framförallt för att skydda våra unga. Alldeles för många dör i överdoser eller suicid. De dör i förtvivlan eller skräck, eller för att de saknar ledning av kunniga. Kanske Brukarföreningen är de men ska lyssna på. De som har erfarenhet, de som kan vara förebilder och alla vi som krigat ett hopplöst krig, tillsammans med våra älskade barn.

Bara för att förlora det vi älskar mest.

Till startsidan