Idag såg jag två polisbilar och en polispiketbuss, som befann sig på en plats jag inte vill förmedla. Jag tycker dock det är mycket märkligt, i dessa tider, där vi för länge sedan glömt bort love, peace &understanding att resurserna ska fördelas på de som skjutit blommor istället för dödliga skott.
Det är snart val och jag säger som alla andra! Tänk på var ni lägger er röst! Om poliskåren kan slå till i en liten skitstad som Eksjö med så pass många resurser (antal bilar), ser jag ingen som helst anledning till varför våra ynka skattemedel ska gå till fler poliser.
Här i Eksjö skjuter de psykfall och gör razzior hos fredliga, vänliga personer. Jag minns hur de jagade Jesper. Gömde bilarna och hoppade på soptunnor för att smyga sig på honom oupptäckta.
Hur många gånger ska man behöva sucka och ta sig för pannan egentligen?
Showing all posts tagged riskbruk
Finns himlen?
Finns himlen?
Min sorg och mitt arbete tillbaka från anpassningsstörning.
Ja, man kan undra, för vad är himlen? Himlen är inte bara däruppe som man oftast tänker om någon säger “himlen“. För den finns i sådana fall även därnere, om man nu skulle kunna titta ner. Riktigt onödiga funderingar för Jesper är borta och jag har inte sett hans fysiska kropp och inte kunnat krama honom på snart fem år.
När jag känner mig ledsen och maktlös
då brukar jag alltid, som eventuella följare förstås vet, fråga min inre lärare. För mig betyder det oftast att jag drar ett tarotkort eller flera. Ikväll har jag dragit kortet “Knekt i svärd” och mitt första nyckelord för det är “turbulens”. Nyss tillfrisknad efter covid19, omikron BA2 så är det kanske inte så konstigt. För precis innan jag fick denna vidriga influensa började jag känna mig mer stabil. Och det kändes som mitt sorgearbete hade nått en punkt, där jag behövde välja fortsätta leva, eller fortsätta vara en zombie utan tidsuppfattning.
Knight of swords
Som jag sa är mitt första nyckelord för kortet just turbulens. Turbulens är en orolig energi som jag kan känna igen mig i. Men Knekten kan också vara en person. I så fall är det en maskulin, ung energi, någon som kan diskutera och prata för sig. Men jag vill inte att det ska vara jag själv. Jag vill verkligen inte vara knekt i svärd just nu. Men kanske är det andevärlden som visar mig Jesper i detta kort. För det var precis så han var. Ung, livlig, viljestark och inte tyst när han såg orättvisor runt omkring sig. Jesper var en ängel som inte orkade stanna kvar i denna värld. Med sitt turbulenta sinne i ett turbulent samhälle.
Så grattis i himlen mitt älskade barn!
@monadahlgren
Socialtjänsten – Orosanmälan
I vilka lägen är det ok att göra en orosanmälan till socialtjänsten?
När man söker efter hjälp anser jag att det skulle kännas ok att få hjälp. Tyvärr så är det så att när man känner oro för en närståendes psykiska hälsa, finns det ingen säker hjälp. Närmast till hands tänker man att socialtjänsten finns. Tyvärr har socialsekreterare ingen kunskap om psykiatriska tillstånd. De flesta torde förstå att medicinsk expertis snarast ska agera. Vad det gäller socialtjänsten kan man inte anförtro dem någonting. De har anmälningsskyldighet. En orolig anhörig kan därför inte vända sig till socialtjänsten i trygghet. Detta anser jag vara skandal. Man blir som orolig anhörig totalt utlämnad. Man blir en golare. Och en som är i maskopi med myndigheter mot den man älskar och bryr sig om.
Allt du säger kan vändas emot dig som närstående och mot den person du anmäler
Socialtjänsten har ingen uppenbar skyldighet att upplysa anmälaren om det framtida händelseförloppet och den socialsekreterare som blir tilldelad ärendet skriver ner allt du oroat dig för och det är det jag menar med att man inte kan säga något i förtroende till socialtjänstens hantlangare, och om du anmäler ett barn under 18 år så tar du även risken att barnet blir föremål för LVU.
För den som inte vill läsa lagtexter,
kan jag berätta att LVU är en lag som finns för att socialtjänsten ska kunna omhänderta barn när de anser att Du inte längre duger som förälder, eftersom Du har sökt hjälp som du säkerligen skulle behöva. Men hjälp är inte vad du får, kan jag lova. De kan enkelt och genom att fylla en journal om hur dum i huvudet Du är, och hur Du inte duger till att sätta gränser, skapa rutiner, you name it, samma saker i alla sådana journaler,
Så var inte ledsen, du är inte ensam,
eftersom samma saker står i journal, efter journal och det jag har fått läsa om mig själv och andra har chockerat mig till den gräns då jag insett att allt är ljug för att de ska få igenom ett LVU, som i värsta fall kan leda den du har anmält mot en mörk, destruktiv och till och med dödlig framtid.
Mer information behövs,
allt är aldrig bara svart eller vitt och därför skriver jag detta blogginlägg . För att det gäller att vara vaken och uppmärksam på hur myndigheter kan hantera sin makt att få igenom LVU mot Din vilja. Jag kan tyvärr inte presentera en direkt lösning på vad man kan ta sig till vid oro för sina närståendes psykiska hälsa. Så jag skriver så här: fortsättning följer och funderar vidare på hur man ska hitta hjälp och stöd, utan hot om att ens barn ska bli placerad i en främmande familj.
Den gröna trädmamman
Inlägget innehåller annonslänkar från PFC
Kopierat från min gamla blogg, den sista godnattsagan,
det var mitt första inlägg på blogspot, sedan metrobloggen stängde ner. Två av mina barn kommer aldrig att läsa det här. De skulle ju överleva mig. Och läsa mitt försvarstal. Två kanske läser det en dag. Men det viktiga är att det skrevs. Det var sex år före pojkarnas död, som jag skrev. Varför jag blev kallad “den gröna trädmamman” vet jag inte. Jag fick också heta “Skogs-Mona”. Mina fina barn med alla sina tankar och påhitt!
Måndag 20 juni 2011
Den Gröna Trädmamman
Så jag skriver det här till mina barn:
Tre små pojkar.
Det här är ingen “riktig” godnattsaga.
Det är en mardröm som blev sann.
Och det är den sista “godnattsaga” som jag berättar för mina barn.
För nu är de alla fyra vuxna.
Och vuxna läser inga sagor mer.
“Barn har man till låns”, jag visste det.
Men det hindrar inte den mörka, tunga sorgen och saknaden att lägga sig över mig.
Som ett blytungt täcke kväver den min kropp och min tanke.
Jag vill bara sova under det tunga täcket.
Det finns en tro som väcker mig, som får mig att glöda och som får mitt livs falnande låga att åter brinna.
Jag har fått en uppgift av Gud.
Jag har blivit utvald att ta hand om Guds allra sköraste och vackraste änglar.
Så jag är stolt.
Även om jag lever i skuggan av döden varje dag och varje natt.
Jag älskar er mer än livet.
Och jag måste berätta och förklara.
Att ni egentligen inte känner mig som den jag är, utan kanske mer som den person som tilldelats en roll och ett ganska ensamt ansvar som har varit tungt ibland att bära.
Men Gud lägger inte mer bördor på ens axlar än man orkar bära.
Utan en stark tro skulle det nog vara svårt att klara av den roll jag har axlat genom att vara er Mamma.
Så jag skriver det här till mina barn.
För att de en dag när jag är på “andra sidan” ska få veta vem jag är och vem jag var och vad jag tvingades till som jag aldrig ville, men som någon måste.
Gud så jag längtar efter de änglarna just nu.
Använder mig fortfarande av PFC-kortet och sparar mellan fem och tjugo kronor på varje köp. En buffert bör alla se till att ha. Speciellt i dessa oroliga tider!
Läs gärna Jespers Bok
Orättvisor i vården av beroendesjuka med mera
Inlägget innehåller annonslänkar från Nextory
Rekommenderar denna blogg idag!
Orättvisor i vården av beroendesjuka med mera.
För snart 20 år sedan, jag minns inte exakt, slutade jag att använda nikotin. Nikotin är ett beroendeframkallande nervgift. Det var ett löfte till mina barn att jag skulle sluta innan årets slut och jag tror att det kan ha varit år 2003. Men eftersom jag har tappat tidsuppfattningen minns jag inte precis vad som hände den perioden. En sak är i alla fall säker; tack gode Gud att jag slutade, just då. För det var den tiden när allt kändes ok och bra. Jag var uppåt i min biorytm, vad det nu är), och kände mig kreativ, rik och lycklig. Men jag var en inbiten nikotinist. Verkligen inbiten! Jag hade börjat tidigt, redan som barn och när jag var 15 år gjorde jag mitt första försök att sluta.
Rastlösheten var spöket och demonen
Nikotinet hjälpte mig mot min rastlöshet som jag alltid burit med mig – den rastlösheten som gör att det, hela tiden, behöver hända saker och ting, att jag inte kan stanna upp och njuta av ögonblicket, utan måste stressa vidare hela tiden. Ända tills jag rökt så mycket att hjärtat flimrade och andningen var så snabb att jag inte längre kunde följa guidade andningsmeditationer. Jag kunde inte heller föra normala samtal, eftersom min röst kändes helt förstörd och jag behövde harkla mig hela tiden. Det var dags!
Men det var inte första försöket.
Bakom mig hade jag mängder med mer eller mindre långa uppehåll eller som jag hellre hade velat kalla dem: avslut. Jag var storrökare och tenderade att bli kedjerökare. Men en dag var det nog. Jag kände mig sjuk när jag vandrade i skogen. Och när jag trodde att någon högg ner träd med yxa, var det istället mitt eget hjärta som bankade så hårt. Jag hade läste boken ”Äntligen icke-rökare” av Allen Carr. Boken påverkade mitt kognitiva tänkande och jag började se nikotinet som en röd liten demon i bakhuvudet. Jag skulle kunna svälta den eller göda den, valet var mitt och motståndet hårt.
Men som tur var fanns det en genväg, en medicin
Eller ett nikotinsubstitut som är väl känt i dess olika former, varav det mest kända torde vara Nicorette. Detta var ingen billig medicin, men jag kunde köpa den på Willys, eller om det hette Hemköp på den tiden, jag minns inte. Jag hade provat förut med Nicorette, men det hade alltid slutat med återfall. Men just den här gången så lyckades det. Efter alla cigarretter, snus, tuggtobak, you name it, så var det ändå den dyra medicinen som hjälpte.
Jag kunde välja styrka och mängd efter eget önskemål
Jag tänkte det får bli en ordentlig dos så jag inte känner, någon som helst nikotinbrist. Jag köpte tuggummi och plåster, de starkaste jag hittade och det ena plåstret skulle verka 24 timmar, alltså dygnet runt. Jag skulle inte behöva vakna och känna mig nikotinsugen, bara känna mig irriterad och deppig för min brutna rutin att gå upp på morgonen, dricka kaffe och röka cigarretter.
Och varför tar jag upp detta helt plötsligt, kan man fråga sig.
Jag gör det på grund av orättvisan i hela det förbaskade systemet. Och att vissa måste vara friska innan de får vara sjuka. Och vilken sjukdom jag syftar på är väl inte så svårt att lista ut? Jag syftar på beroendesjukdom och jag tror att det är den enda sjukdom, där man först måste bli frisk innan man blir sjuk. Vid alla andra sjukdomar har man rätt till en medicin som hjälper, det vill säga, i de fall det finns en medicin.
Man tar sig för pannan!
Unga människor självmedicinerar och får ingen hjälp. De vill sluta, men får ingen medicin, även om de ber om det. Det går inte för sig att dela ut beroendeframkallande mediciner till patienter som är beroende. Men det går bra att dela ut hjärtmedicin till de som riskerar att dö av hjärtsjukdom. Jag kan visserligen, som icke-beroende, se skillnaden, samt förstå uppsåtet till varför detta sker. Är det verkligen så här vi ska behandla våra medmänniskor?
Ska man behöva lägga sig på järnvägsspåret?
Ska man behöva lägga sig på järnvägsspåret som Jesper gjorde, eftersom man vet att man blir av med sin medicin om man har tagit ett återfall? Ska man behöva överdosera till exempel en receptfri medicin som Loperamid för att få en helt normal behandling med Laro-programmet: Subutex, Suboxone, Metadon eller Cannabis? Ska våra medmänniskor inte våga söka sig till vården när demonen förlett dem tillbaka in på den självmedicinerande vägen? Ska man verkligen plåga ihjäl sina medmänniskor, innan de kan få en medicin som hjälper. Som Nicorette till slut hjälpte mig. Hur många fler ska dö i skräck för inlåsning och tvångsvård?
Jag bara undrar….
Som mina eventuella läsare säkert förstår var mitt inlägg om nikotin en liten petitess för att påvisa orättvisor i vården. Jag var inte guds bästa barn, men jag slapp bli jagad, och plågad så långt det var möjligt på den tiden. Fotot symboliserar ungdomens längtan att prova nya saker. Oftast de saker som vuxna gör. Röker och super.
Sorgens fåglar är svarta.
Inlägger innehåller annonslänkar från Nextory
Klump i halsen, sorg
Jag har gått omkring med en klump i halsen en längre tid. På hösten är det lätt att känna sig vemodig. Mycket i naturen vissnar och förlorar sin färg, och naturen förbereder sig på vila. En del natur är perenn och återkommer år efter år, men andra delar i den tappar sin glans för all och evig tid. Många minnen från svunna tider dyker upp och nostalgin plågar min själ medan jag tänker på en dikt av vår älskade poet Pär Lagerkvist:
Här kan du lyssna när Pär läser sin dikt.
Kanske är jag sorgsen och tråkig idag, det enda jag försöker är ändå att dela med mig av allt som kan dyka upp inom en när man jobbar med sin sorg. Snart har det gått fyra år sedan den stora tragedin inträffade, en tragedi som jag även sett i min livslinje i handen. En del av mig som oroat sig, en del som slagit bort vissheten jag burit med mig sedan Anton föddes.
Jag går in i en blomsteraffär och tittar mig vilset omkring och jag tar en nummerlapp, nummer 34. En vänlig expedit kommer fram till mig och jag vet inte riktigt vad jag söker. Så jag säger att jag känner någon som ligger på kyrkogården och som fyller 30 år i morgon. Jag säger inte att min son är död och att han skulle fyllt 30 år i morgon. Ingen behöver beklaga. Jag pratar inte så mycket med andra längre om tragedin och om den stora sorgen.
Det känns som om min son ler lite där på andra sidan dimman
Jag vet så klart inte vad jag söker, men jag är säker på att jag hade hittat det om det funnits. Det känns som om min son ler lite där på andra sidan dimman och det känns som om vi båda längtar efter varandra, men till sist accepterat att det är på det här sättet just nu. Min son, Anton, skulle varit ett oktoberbarn, men blev ett septemberbarn. Kan man säga att vi hade tur som överlevde? Vi var nära döden båda två den gången. Därför kom Anton att födas ca fyra veckor för tidigt. Mitt höstbarn! Och jag köper ett gravljus.
Ofta gick jag här med pappa
Med samma tunga klump i halsen går jag vägen över kyrkogården som jag gjort så många gånger förr. Inte bara för mina döda barns skull, utan för många andra anhöriga och vänners skull. Ofta gick jag här med pappa och tankarna och filosoferandet var intressant, men också skrämmande. Nu går pappa inte mer utan han sitter i sin rullstol på äldreboendet och sörjer sin maka och sina barnbarn. Precis som jag sörjer min mor och mina två yngsta söner som nu vilar i frid. Bredvid sin farfar är de begravda. Det var bra att farfar slapp uppleva mina pojkars död, tänker jag ofta.
En stor myra kryper upp för min arm
Jag sätter mig på gräset vid graven och rensar lite vissna blommor. En stor myra kryper upp för min arm och jag tänker att Anton skulle vridit sig av skratt för att den valt att krypa på just min arm och inte på hans. Jag är ensam vid graven. Det är bäst så. Jag tänder ljuset och sätter det på Antons sida vid deras gemensamma grav och det känns som om Anton har kommit till ro. Men klumpen i halsen finns kvar och det är fortfarande omöjligt att förstå allt som hänt. Jag sitter kvar en stund och spelar musik och jag känner det som att vi ändå når över gränserna. Min spel-lista på Spotify, valde att automatiskt spela upp: Karma Chamelion
Jag skulle gått i morgon och satt blommor och knutit ballonger åt Anton. Men som jag känner mig idag, vet jag inte om jag kan klara av att gå dit och förstå att min son fyller 30 år. Men jag kan inte krama honom. Kanske går jag dit, kanske inte, men det var viktigt för mig att veta att när morgonen kommer brinner det ett ljus vid hans grav.
Jag går vidare.
Läs och försök förstå Jespers bok
Hur det är att bli överkörd av ett tåg
Inlägget innehåller annonser från Nextory
Att bli överkörd av ett tåg skulle vara den mest säkra metoden.
Om man vill dö, då vill man dö snabbt och utan smärta, om det är möjligt.
Det kan ta lång tid att släpas med ett bromsande tåg, medan man själv sitter, hjälplöst, fast mellan två vagnar.
Tänk dig hur det kändes som att vara i en centrifug, där huvudet, gång på gång, slogs mot järnbalkarna. Medan man undrar om det verkligen ska ta så lång tid att dö. Även om det är en smärtsam och vidrig fråga ville jag veta hur min son hade känt sig. Jag ville veta hur det kändes att bli överkörd av ett tåg, för oftast finns det ingen kvar att fråga.
Jag lade mig på rälsen för att försöka känna känslan!
Det var väl ett slags taskigt hopp om att få känna min sons känslor efter hans död. Jag antar att det kan bli så där konstiga saker, då det är svårt att förstå döden.
Det var ju det säkraste sättet att dö.
Min älskade yngsta son, Jesper, hade googlat.
Och jag vet inte riktigt när tanken föddes.
Jag funderar ibland på när vi blev fast på Helsingborgs station i ca 8 timmar, om det var då tanken föddes första gången.
Lite senare fick vi veta att en man blivit överkörd och dödad av tåget.
Det var anledningen till förseningen.
Lokföraren drabbades av chock och det tog ca 8 timmar att hitta en ny lokförare utan omedelbara trauman. Det var mitt i natten. Så småningom kom det ett tåg som ersättning. Det tog oss till Nässjö. Från Nässjö fick vi ta taxi till Eksjö. Det går inga krösatåg mitt i natten.
Det är svårt att leva sida vid sida med sitt eget barn, vars högsta önskan är att dö.
Jesper hade diagnosen kroniska suicidtankar, men samtidigt hade han en vilja att leva och komma ifrån det som varit. Jesper var en kämpe, en rebell och en krigare. Vi krigade sida vid sida och det fanns stunder då jag trodde vi skulle vinna, men som de flesta vet var det demonen som vann.
OBS!
Om du eller någon du känner har tankar på suicid, kontakta genast vården. Är det akut ringer du 112.
Självmordslinjen dygnet runt på telefon 901 01
Internationell overdose awareness day inträffar den 31 augusti.
Detta inlägg innehåller annonslänkar från Nextory ljudböcker
Budskapet sprids hela augusti.
Och här ovan ses mitt bidrag för de som gick ifrån oss alldeles för tidigt. Det är inte så mycket man kan göra, utöver att fortsätta väcka uppmärksamhet för de som fallit offer för lagar som bara gjort allting mycket sämre. Själv var jag ung under 70-talet. Då var narkotikalagen (för den som orkar läsa 47 sidor),lite annorlunda.
Min avsikt är inte att påverka eller uppmuntra någon att använda narkotikaklassade preparat.
Min enda avsikt med att aldrig sluta skriva om mina döda barn är att försöka rädda nästa.
Ovanstående länk leder till min vän Tina, vars sons öde är mycket likt Jesper och Antons. Tillägger att det kallas “livsöde” men att jag inte tror på något öde.
Jag tror på val. Och det här med “val” ska jag utveckla någon annan dag.
Det finns de som säger att jag ältar
Men de har fel! Faktum är att jag har återfötts och har börjat hitta mig själv som jag sökt efter så länge. Mig själv som fick falla åt sidan för 36 år sedan då jag vigde mitt liv åt att ta hand om mina älskade barn.
Dumma ord:
Älta, gå vidare, släppa taget, de har fått frid, de lider inte mer och liknande ord som är tänkta att hjälpa eller vara till tröst. Men det är bara det att vi m å s t e få sörja att vi har blivit amputerade. Som jag förut skrivit om. Men det hjälper inte hur mycket jag skriver om det. Det kommer alltid nya personer som ska hjälpa mig (oss), jag och mina olyckssystrar/bröder. Jag har tidigare skrivit om det här
Vi är fortfarande rörande lika i vårt tänkande,
Jag förlåter Er andra och söker tröst hos mina systrar. Vi vet att det inte finns några ord till tröst. De flesta av oss försöker kanske stå ut med de “uppmuntrande” orden. Försöker förstå att Ni inte förstår och att ni försöker att mena väl. Men just därför behöver jag skriva. Eller bland annat därför behöver jag skriva. Kanske någon läser. Vem vet.
Min blogg kan vara kraftigt kaotisk
Jag har otroligt många intressen och nästan lika många engagemang. Jag vill berätta om allt. Jag vill skriva om allt och förmedla stöd och tröst i allt det onda. Jag kom hit till blogbiz för att skriva om andlighet och det spirituella, men mitt hjärta väljer vad som ska skrivas. Eller kanske något annat osynligt. Men det andliga är fortfarande en stor del av den jag är. Det har jag med mig sedan jag var ett litet barn.
Hjälp oss gärna sprida budskapet;
det är inte så spritt i Sverige ännu. Men självklart ska dessa offrade själar också ha en dag, en färg och bli ihågkomna för den de var. Inte för sjukdomen som drabbade dem.
Några av dem kan man se på denna tragiska, men viktiga sida
Läs gärna Jespers bok!
Eller min egen om hur de senaste tio åren har påverkat mig (prosa)
Efter döden – sorgbearbetning
Inlägget innehåller annonslänkar från PFC som jag rekommenderar till alla.
Sorgbearbetning
Egentligen faller detta inte in under begreppet “sorgbearbetning” så som det lärs ut av personerna bakom boken med samma namn. Boken kom till när den ena författaren förlorade sitt barn och går ut på att skriva brev till den döde, där man får bearbeta känslor av skuld och det som aldrig blev sagt. Jag har inte läst hela boken, men köpte den långt innan mina barn dog för att bättre kunna hantera mina kunder på de olika spålinjer jag jobbat på. Här skulle jag kunna länkat till en vettig spålinje, tyvärr känner jag bara till min egen och det är ingen telefonlinje, utan mer en sida som ger kort vägledning och om någon vänlig själ vill ge en donation för min tid. Min utbildning har kostat mycket pengar och mycket energi, men allt har skett av fri vilja. Nu som sjukpensionär känner jag att jag vill ge en del gratis
Men är som sagt tacksam för donationer om någon skulle tycka att mina läsningar har något att ge.
Allt efter din förmåga. Eller inget.
Som sagt finns det många olika sätt att bearbeta sin sorg. Men att stänga in den och låtsas att inget har hänt, är inget jag tänker rekommendera.
Det jag upplevt som mest trösterikt är speciellt allt skapande. Att sitta stilla och måla sina känslor, att dansa loss i befriande dans, att samla sig med olika yogatekniker
Jag har gjort en lista!
Om du har frågor kring mina förslag, hör av dig! Jag hjälper så gärna med det jag kan!
Internationelloverdoseawarenessday
inträffar den 31 augusti med start och förberedelse hela augusti.
Mer information kommer förhoppningsvis. Jag vet inte dag för dag hur jag kommer att må, eller vad jag kommer att orka.
Gå gärna med i min facebook grupp, om du håller med mig.
Please help us, join us, thank you from the bottom of my heart for your support!
For my two sons in heaven !
Thank you for your support !
Means gold to me.
And for all the others #räddanästa
Also a place for me, friends and relatives to share beautiful memories of two beautiful young men, who left way to early. <3
Till minnet av Anton och Jesper samt alla deras olycksbröder och systrar.
Vi får aldrig glömma alla dessa ungdomar som offrat sina liv till följd av stora fel i vården av sin dödliga sjukdom.
En grupp som riktar stark kritik mot ett system som säger att vissa sjuka och döende människor ska vara på sjukhus, och andra sjuka och döende människor ska straffas, fängslas, tvångsvårdas. Trots att det finns mediciner har de sjuka inte någon självklar rätt till dessa. Först måste de förnedras, kroppsundersökas, lämna blod- och eller urinprover. I skolan lärde vi oss att vår kropp tillhör oss och ingen annan. Ingen får röra vår kropp utan vårt medgivande.
Observera att denna grupp är för #avkriminalisering av eget innehav. Denna grupp har inte tagit ställning till #legalisering av alla droger.
Oavsett vad man har för åsikter, kan det här vara en grupp till hjälp och stöd. I gruppen kan man se hur oskyldiga lyckliga barn dras in i #beroendesjukdom på olika sätt.
Och hur man kan försöka hjälpa
Idag vill jag leva (Jespers ord när han kände sig vara på rätt medicinering)
Om överdos och sorg, prosa
Överdos, sorg, metaforer och lite prosa
Ett fritt skrivande, en uttrycksform jag tycker om. Den ger frihet åt mina tankar, tyvärr kan dessa tankar inuti min kaosbubbla säkert vara obegripliga. Ibland även för mig själv. Fritt flyt, ord från en främmande värld, take it or leave it! Däri ligger delar av tjusningen med denna typ av skrivande.
Hur många gånger kan en älskande kvinna
Och hur många svek kan en kvinna ta?
bli bortvald av sin man?
För drogen, för Katarina Morfina
Innan hon ger upp.
Låt inte ilskan ta över.
Nu när du nästan är vid målet.
Låt det vara.
Det är det enda som kan fungera.
Du kan aldrig vinna över drogdemonen!
I en relation med en riskbrukare?
Tro inget annat!
Jag är den förste att beklaga!
Du kommer alltid att dra det kortaste strået.
Var finns alla unga människor?
Som fortfarande tror att de kan omvända sin riskbrukare med det som kallas kärlek?
Ett citat: “Kärleken har många ansikten.”
Ditt ansikte har ingen betydelse om du nu fått för dig det.
Du finns längst ner på prioriteringslistan.
Drogen är nummer ett och är din värsta rival,
med ytterst små chanser att vinna.
En värld som inte alla känner till!
Det finns en verklighet därute,
en värld som inte alla känner till.
Det finns en verklighet som varken är en skräckfilm eller kriminalroman.
Som du kanske tror är en av Stephen Kings,
på bestseller-listan i kiosken runt kvarteret
Som fram till denna dagen inte fanns för henne.
Och hennes rosenskimrande solglasögon
de glittrade i solen.
Och hans själ speglade sig i dem.
Iklädd sina ill-rosa tajta jeans.
Fram tills den dagen.
Och som till en början är romantisk, spännande och lockande.
Som en vacker blomma
lockar till sig en fladdrande fjäril.
Eller som en surrande fluga tystnar
medan den fastnar i flugfällans klibbiga käftar.
Och demonen är slug.
Den vet hur man luras att allt är bra
och att man hittat hem till sist.
Efter smärtan och lidandet.
Från utanförskapet och udda-heten
bland de varelser man valt att kalla människor.
Svek, lögner, villfarelser,
föruttnelse och död.
De strövade i kohagar fulla med skit en gång. (snott rytmen från Karin Boye/En evighet)
(Förlåt Karin, jag var förtvivlad och arg den dagen!)
För att söka efter de pyttesmå magiska svamparna.
Som trivdes i kohagar.
När hon inte hörde av dig,
såg hon knarkoffer klänga på din kropp,
säga att de älskar dig, för att du ska bli svag
och sätta nålen i deras unga ännu oskadda vener
(Klicka vener om du använder sprutor för att minska skador)
Och den andra i deras unga ,
fram tills nu, oförstörda kroppar.
Livets sista skälvande ögonblick
Sedan uttryckte läkaren ansträngt, medan det svettfuktiga röda håret lockade sig högst upp i pannan:
På grund av stressen och hettan i ett av livets sista skälvande ögonblick av förtvivlan – “ditt barn kanske inte överlever natten.”
Vilket hände vår familj, detta kan du läsa mer om här
Svenska överdoser statistik