Inlägger innehåller annonslänkar från Nextory
Klump i halsen, sorg
Jag har gått omkring med en klump i halsen en längre tid. På hösten är det lätt att känna sig vemodig. Mycket i naturen vissnar och förlorar sin färg, och naturen förbereder sig på vila. En del natur är perenn och återkommer år efter år, men andra delar i den tappar sin glans för all och evig tid. Många minnen från svunna tider dyker upp och nostalgin plågar min själ medan jag tänker på en dikt av vår älskade poet Pär Lagerkvist:
Här kan du lyssna när Pär läser sin dikt.
Kanske är jag sorgsen och tråkig idag, det enda jag försöker är ändå att dela med mig av allt som kan dyka upp inom en när man jobbar med sin sorg. Snart har det gått fyra år sedan den stora tragedin inträffade, en tragedi som jag även sett i min livslinje i handen. En del av mig som oroat sig, en del som slagit bort vissheten jag burit med mig sedan Anton föddes.
Jag går in i en blomsteraffär och tittar mig vilset omkring och jag tar en nummerlapp, nummer 34. En vänlig expedit kommer fram till mig och jag vet inte riktigt vad jag söker. Så jag säger att jag känner någon som ligger på kyrkogården och som fyller 30 år i morgon. Jag säger inte att min son är död och att han skulle fyllt 30 år i morgon. Ingen behöver beklaga. Jag pratar inte så mycket med andra längre om tragedin och om den stora sorgen.
Det känns som om min son ler lite där på andra sidan dimman
Jag vet så klart inte vad jag söker, men jag är säker på att jag hade hittat det om det funnits. Det känns som om min son ler lite där på andra sidan dimman och det känns som om vi båda längtar efter varandra, men till sist accepterat att det är på det här sättet just nu. Min son, Anton, skulle varit ett oktoberbarn, men blev ett septemberbarn. Kan man säga att vi hade tur som överlevde? Vi var nära döden båda två den gången. Därför kom Anton att födas ca fyra veckor för tidigt. Mitt höstbarn! Och jag köper ett gravljus.
Ofta gick jag här med pappa
Med samma tunga klump i halsen går jag vägen över kyrkogården som jag gjort så många gånger förr. Inte bara för mina döda barns skull, utan för många andra anhöriga och vänners skull. Ofta gick jag här med pappa och tankarna och filosoferandet var intressant, men också skrämmande. Nu går pappa inte mer utan han sitter i sin rullstol på äldreboendet och sörjer sin maka och sina barnbarn. Precis som jag sörjer min mor och mina två yngsta söner som nu vilar i frid. Bredvid sin farfar är de begravda. Det var bra att farfar slapp uppleva mina pojkars död, tänker jag ofta.
En stor myra kryper upp för min arm
Jag sätter mig på gräset vid graven och rensar lite vissna blommor. En stor myra kryper upp för min arm och jag tänker att Anton skulle vridit sig av skratt för att den valt att krypa på just min arm och inte på hans. Jag är ensam vid graven. Det är bäst så. Jag tänder ljuset och sätter det på Antons sida vid deras gemensamma grav och det känns som om Anton har kommit till ro. Men klumpen i halsen finns kvar och det är fortfarande omöjligt att förstå allt som hänt. Jag sitter kvar en stund och spelar musik och jag känner det som att vi ändå når över gränserna. Min spel-lista på Spotify, valde att automatiskt spela upp: Karma Chamelion
Jag skulle gått i morgon och satt blommor och knutit ballonger åt Anton. Men som jag känner mig idag, vet jag inte om jag kan klara av att gå dit och förstå att min son fyller 30 år. Men jag kan inte krama honom. Kanske går jag dit, kanske inte, men det var viktigt för mig att veta att när morgonen kommer brinner det ett ljus vid hans grav.
Jag går vidare.
Läs och försök förstå Jespers bok
