Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Om överdos och sorg, prosa

Om överdos och sorg, prosa
Överdos, sorg, metaforer och lite prosa

Ett fritt skrivande, en uttrycksform jag tycker om. Den ger frihet åt mina tankar, tyvärr kan dessa tankar inuti min kaosbubbla säkert vara obegripliga. Ibland även för mig själv. Fritt flyt, ord från en främmande värld, take it or leave it! Däri ligger delar av tjusningen med denna typ av skrivande.

Hur många gånger kan en älskande kvinna
Och hur många svek kan en kvinna ta?

bli bortvald av sin man?

För drogen, för Katarina Morfina

Innan hon ger upp.

Låt inte ilskan ta över.

Nu när du nästan är vid målet.

Låt det vara.

Det är det enda som kan fungera.

Du kan aldrig vinna över drogdemonen!

I en relation med en riskbrukare?

Tro inget annat!

Jag är den förste att beklaga!

Du kommer alltid att dra det kortaste strået.

Var finns alla unga människor?

Som fortfarande tror att de kan omvända sin riskbrukare med det som kallas kärlek?

Ett citat: “Kärleken har många ansikten.”

Ditt ansikte har ingen betydelse om du nu fått för dig det.

Du finns längst ner på prioriteringslistan.

Drogen är nummer ett och är din värsta rival,

med ytterst små chanser att vinna.

En värld som inte alla känner till!

Det finns en verklighet därute,

en värld som inte alla känner till.

Det finns en verklighet som varken är en skräckfilm eller kriminalroman.

Som du kanske tror är en av Stephen Kings,

på bestseller-listan i kiosken runt kvarteret

Som fram till denna dagen inte fanns för henne.

Och hennes rosenskimrande solglasögon

de glittrade i solen.

Och hans själ speglade sig i dem.

Iklädd sina ill-rosa tajta jeans.

Fram tills den dagen.

Och som till en början är romantisk, spännande och lockande.

Som en vacker blomma

lockar till sig en fladdrande fjäril.

Eller som en surrande fluga tystnar

medan den fastnar i flugfällans klibbiga käftar.

Demon free pic
Demon free pic
Och demonen är slug.

Den vet hur man luras att allt är bra

och att man hittat hem till sist.

Efter smärtan och lidandet.

Från utanförskapet och udda-heten

bland de varelser man valt att kalla människor.

Svek, lögner, villfarelser,

föruttnelse och död.

De strövade i kohagar fulla med skit en gång. (snott rytmen från Karin Boye/En evighet)

(Förlåt Karin, jag var förtvivlad och arg den dagen!)

För att söka efter de pyttesmå magiska svamparna.

Som trivdes i kohagar.

När hon inte hörde av dig,

såg hon knarkoffer klänga på din kropp,

säga att de älskar dig, för att du ska bli svag

och sätta nålen i deras unga ännu oskadda vener

(Klicka vener om du använder sprutor för att minska skador)

Och den andra i deras unga ,

fram tills nu, oförstörda kroppar.

Livets sista skälvande ögonblick

Sedan uttryckte läkaren ansträngt, medan det svettfuktiga röda håret lockade sig högst upp i pannan:

På grund av stressen och hettan i ett av livets sista skälvande ögonblick av förtvivlan – “ditt barn kanske inte överlever natten.”

Vilket hände vår familj, detta kan du läsa mer om här

Överdos
Överdos
Svenska överdoser statistik

 

När Jesper slutade andas i mina armar

Det finns inget vackert i döendet,

inte i d e t döendet. Då när det inte är meningen att man ska dö. Döden är en del av livet och inget man normalt sett ska skrämmas av.

Men när man dör för att man skadat sig själv och inte förstått konsekvenserna av den skadan man åsamkat sig själv. Om man är gammal och har levt ett långt liv ser döendet annorlunda ut. Jag har upplevt båda sätten. Det är stor skillnad på att somna in efter ett långt liv. Kroppen är trött och sliten, själen befrias. Men är man ung och har skadat sig själv ser det ofta annorlunda ut. Åtminstone i de fall jag själv har upplevt.  Jag skrev för någon vecka sedan om detta i bloggen, men tappade bort texten och kunde inte återställa den.

Därför lägger jag in en äldre text som jag skrev när Jesper gjort ett av sina suicidförsök och överlevt. Jag skrev i en Facebook-grupp där många skickade healing till Jesper.

Jesper och jag blev intervjuade av Brottscentralen, hör både Jesper och mig! På grund av min hjärntrötthet kan det hända att jag blandar i hop de tre olika suicidförsöken som Jesper hann med under sin 24 år korta livstid.

Det var den 19 oktober 2014

På eftermiddagen den 19 oktober 2014 ringde min pappa till mig och berättade att Jesper är där. Jag lagade precis mat åt mig och Carl, medan Carl skulle gå och hämta Zanna som hade varit hos mina föräldrar hela dagen.

Vår saluki 2000-2009
Vår Saluki 2000-2009

Det lät som om någon höll på att kvävas

När Carl kom tillbaka frågade han om Jesper är hos mormor och morfar och jag sa att – ja, det är han. Och Carl sade att han nästan blev rädd för det var mörkt i rummet och det lät som om någon höll på att kvävas, det var spökligt. Jag frågade om Carl uppfattat om ljudet kom från Jespers näsa eller om det lät mer astmatiskt. Eftersom Jesper har ett pågående drogmissbruk har han ofta varit täppt i näsan. Därav min fråga.

Telefonen ringde.

Min son Carl och jag brukar titta på tv-serier, just nu Rederiet. Så där satt vi när telefonen ringde. Jag brukar faktiskt inte ha ljudet på för det är så tråkigt att bli störd hela tiden. Och tråkigt för Carl när vi inte kan titta färdigt i lugn och ro.

Jesper andas konstigt

Det var pappa som ringde. Han sa att Jesper andas så konstigt och ibland inte alls. Vad ska vi göra? Så jag fick genast rusa dit. Det är inte första gången jag är med om liknande så att säga. Klart de skulle ringt 112 på en gång, men mormor och morfar är snart 90 år. De skulle inte ens behöva vara med om det de just var med om.

Det var livsfara.

När jag kom in i rummet där Jesper “sov” i soffan såg jag på en gång att det var livsfara. Det finns saker runt kring det här, som jag inte tror Jesper skulle uppskatta om andra läser om. Kanske senare att han kan tänka att det kan hjälpa någon annan i liknande situationer.

Självmordstankar 

OBS! Om du som läser detta har liknande tankar, klicka på länken och du får upp en sida med telefonnummer som du kan ringa.

I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte.

Jesper hade haft en del självmordstankar. I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte. Samtidigt har Jesper uttryckt en önskan att få leva. Men utan den svåra ångest som han har självmedicinerat för i många år.

Ring sjukhusprästen

Jag kommer aldrig mer att tvivla. Vet inte om jag borde göra en ny tråd, eftersom man kanske inte orkar läsa allt här. Men det här budskapet förtjänar att spridas.  När min son blev svårt sjuk och läkarna förklarade för mig att jag kanske skulle förlora honom – fick jag en så stark känsla av att jag måste hem och skriva det jag skrev i gruppen. Även att läkarna inte ville släppa hem mig eftersom jag var en chockad anhörig. De ville hellre ringa sjukhusprästen eftersom min son var döende.

Healing

Men jag kände denna starka känsla att jag m å s t e be er om kraft. Sedan kan jag berätta att läkarna stod handfallna eftersom min son blev sämre och sämre, blodtrycket sjönk och sjönk vad de än gjorde, inga vanliga mediciner hjälpte, de gav allt och lite till, men temp och blodtryck sjönk.

Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten.

Detta fick jag veta dagen efter. Sedan igår träffade jag två olika läkare med mycket bekymrad min. De sa att de inte kunde förstå hur det kunde vända. Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten. De förstod inte hur det kunde hända, inte vilken medicin som hjälpt, de hade gett allt och lite till.

Hjärndöd?

Men min son blev bättre, värdena stabiliserades. Blodtrycket steg, tempen steg, livet kom tillbaka, Blev då informerad om att kroppen kanske lever, men att min son efter allt det här sannolikt hade fått en hjärnskada. Eller kunde vara hjärndöd. En mycket svår information att ta emot, men bara att acceptera sanningen. Nästa mirakel – min son har vaknat upp, lite förvirrad och med minnesluckor, men som genom ett trollslag -helt oskadd. Det är resultatet av er godhet, alla ni som sände det ni kunde, alla underbara ord, tankar, stöttning… jag saknar ord. Och vet inte hur jag ska kunna tacka alla som gett utan att kräva något tillbaka. Men jag hoppas från djupet av denna moders hjärta att resultatet är värt allt ni gjort och gett.

Julen närmar sig igen, den fjärde julen

Hur kan det vara möjligt?

Hur kan tid gå så snabbt? Hur kan det kännas som om tiden stått stilla? Som om den stannade samma dag Jesper dog, den 5 december 2017. Det är tre år sedan, men det blir den fjärde julen utan honom. Och den tredje utan hans bror. Jag har inga direkta minnen kvar från dessa år. Smärta, saknad och tankar på mina söner har präglat min vardag. Jag minns att vår Saluki Zanna dog under tiden. Hon blev nio år. Jag minns också att min mamma dog. Båda dog på sommaren i juni och juli. Men jag tror inte jag minns vilket år. Men det är klart att jag kan ta reda på.

Det är närminnet och mitt fokus som försvunnit.

Det är tydligen vanligt att sinnet beter sig så när det handlar om sorg. Och sorg kan ju vara så mycket mer än att förlora en anhörig. En sorg är alltid lika smärtsam. Tills man upplever något som är värre. Ett resultat av att ha befunnit mig, den mesta tiden , i någon slags zombieliknande dvala är att bland annat räkningar och sådana världsliga ting har blivit liggande. Eller snarare bortglömda eller bortslarvade. Jag har försökt skriva och anteckna, men det har inte gått så bra ändå. Det går inte alls bra om jag glömmer en tiondels sekund efter jag fått informationen. Ja, det var lite ovidkommande med tanke på vad jag tänkt skriva om, som jag egentligen också glömt redan.

Om jag ska kunna fortsätta det jag påbörjat,

går det inte ta en liten paus, inte ens en minuts paus, då är det borta. Det som jag börjat med, det jag har tänkt göra eller det här som jag ska skriva om. Jag är faktiskt bara glad att jag kan skriva igen. För även det tappade jag, skrivandet som varit min livlina och mitt sätt att få ut obehagliga känslor ända sedan barndomen. Därför kan det också hända, vilket jag brukar upptäcka först efter publicering, stav- och slarvfel i mina berättelser. Sedan glömmer jag det också och har därför ingen riktig förmåga att korrigera felen. Meddela gärna, då jag helst inte vill göra massa skrivfel. Det är viktigt för mig.

Idag är det den nittonde december 2020

Jag gick tillbaka i mitt fotoalbum och till min blogg. Till december 2017. Och jag såg att jag gjort endast ett enda blogginlägg det året på min gamla blogg  

Och att jag hade en enda bild uppladdad från den 19 december. Det är till och med möjligt att en av mina äldre söner har tagit den bilden.

Tisdag 31 oktober 2017

*klistrar in*

Sitter bakom min stängda sovrumsdörr medan jag låtsas som det inte finns något kaos utanför. Att sonen är här och är påverkad fast vi bestämt att han inte ska vara här påverkad. Jag låtsas som om det inte är sant att han letar droger här helt psykotiskt, river om allt i alla lådor och skåp, att spisen dras ut på¨golvet ifall något piller hamnat där bakom. Vilket han var säker på. Jag känner paniken kryper i kroppen och stressen blandar sig med nerspydd handduk på köksgolvet och fettdrypande matrester på spisen. Jag gömmer mig. Jag har varit vaken flera nätter. Ibland för att han rosslat i andningen, ibland för han är speedad och letar droger på de mest otänkbara platser i mitt hem. Eller lagar mat som bränns vid och startar brandlarmet. Alla pengar är slut och all mat är uppäten. Och jag orkar inte fråga ut i tomma intet ännu en meningslös gång, “vad ska jag ta mig till”

Ungefär en månad senare visste jag vad jag skulle ta mig till. Men med krossat hjärta och krossade framtidsvisioner.

Jag antar att året 2017 var fruktansvärt tungt.

Med mina barns beroendesjukdom, min mors tilltagande demens och min fars oförmåga att se hennes demenssjukdom. Och sedan kom dödsfallen. Det ena efter det andra.

Jag upprepar:

Ta hand om er därute! Även om vi inte kan ses, kramas eller vara tillsammans som före pandemin, så använd de resurser som finns. Ta er tid med era anhöriga och låt barnens jul få vara utan alkohol eller andra personlighetsförändrande substanser.

 

Fem dagar kvar att leva

Fem dagar kvar att leva

Jespers schäfervalp Ruffa, fyra månader.
Valkebo Ruffa, fyra månader.

Den här dagen för tre år sedan,

levde Jesper sina sista dagar av sitt unga liv. Vid den här tiden för tre år sedan trodde vi att allt var på väg att ordna sig för Jesper, som då var 23 år. Han hade fyllt 23 år i augusti, den andra augusti närmare bestämt. Han älskade födelsedagar och umgänge med sin familj. Det var ett av de få glädjeämnen som han kunde uppleva i sitt liv. Det och musiken. Och kärleken som han så desperat sökte, men aldrig hittade, eftersom han inte kunde känna tillit. Han hade ingen paranoid diagnos, bara kunde inte tro att någon ville honom väl. Alla ville förstöra för honom. Hans relationer tog slut och jag förstår hans olika flickvänner. De genomled en fruktansvärd oro, precis som jag. Och jag fick ibland även ta deras oro på mina axlar.

Den 30 november 2017,

var jag visserligen orolig för båda mina söner. Jag var alltid förberedd inombords, att någon av dem skulle dö. Det hade varit så under så många år, det blev en del av min vardag. En tanke som malde i mitt huvud, var tanken på hur jag skulle reagera om polisen kom hem till mig med ett dödsbud, angående mitt barn. Ja, jag vet det nu, hur det känns, hur jag reagerade och hur olika andra mammor jag har pratat med reagerade. Det  kan vara olika hur snabbt man tar in och förstår situationen. Och hur pass stressad man själv är just då. För familjer som lever med beroendesjuka barn är alltid stressade. Många flyr in i eget missbruk och situationen förvärras. Vad ska man göra med all stress som uppstår? “Bättre fly än illa fäkta”, är något vi inte har kunnat använda oss av.

Beroendesjuka personer behöver ljuga,

de behöver ljuga för att överleva. Och ändå leder det bara utför, som en berg- och dalbana, utan berg. De behöver ljuga för att inte bli “golare” (en som skvallrar), gatans lag råder här och är inte nådig för en golare. En goltupp kan man bli om man kontaktar någon myndighet, vilket inkluderar att inte ringa efter ambulans vid andningsdepression. Och de dör, oftast i sin ensamhet, där ingen tillsyn finns. På gatan, under en bro, på en offentlig toalett eller ensamma på något stödboende. De behöver ljuga för att de är så pass beroende och inte kan sluta. De intalar sig själv och andra att de kan hantera drogen. Men det är drogen som hanterar dem. Och ofta också oss anhöriga som så gärna vill tro på att det goda ska segra i detta vidriga krig.

Jesper hade hittat en lögn, som han trodde var ofarlig.

Jesper hade lärt sig hur man använder det receptfria läkemedlet loperamid för att uppnå ett opiodliknande rus. Loperamid fungerar på ett sätt så att den inte, utan vidare, kan tränga igenom hjärnbarriären. Och vi andra, vanliga, som tänker att det är en vanlig magmedicin, anar inte livsfaran. Receptet vill jag inte sprida med risk för att någon “odödlig” ungdom ska få för sig att prova. Dock vet alla ungdomar som har beroendesjukdom hur man hittar information, så det gör kanske mitt hemlighållande helt onödigt.

Läkemedlet med verksamt ämne loperamid är dödligt!

Flera personer har avlidit och de flesta har nog tagit medlet i god tro. Det är ett av våra vanligaste, receptfria läkemedel. Och det är nog ofarligt för de som använder det enligt anvisningarna. Men jag själv skulle aldrig i livet röra en sådan medicin. Jag känner sådan avsky över hur en möjlig opioid då kunde säljas öppet på apoteken. De unga kunde gå från apotek till apotek för att samla ihop tillräckligt många tabletter för att, tillsammans, med några helt vanliga skafferiprodukter, fixa ett rus som inte kunde mätas i urinprov på samma sätt som de mer kända opioiderna som subutex, heroin, metadon och morfin. https://sverigesradio.se/artikel/6847810

Min Jesper hade nog bara tänkt försöka lindra sina smärtor medan han byggde upp sitt potentiella nya liv.

Men så blev det inte. Den här dagen för tre år sedan var min son svårt sjuk, både i sitt beroende och i lunginflammation. Mer om det kan jag berätta en annan gång.

Jespers lilla hundvalp var fyra månader när han lämnade oss. Idag är hon en ståtlig vuxen tysk schäferhund, som fått stanna i familjen. Jag hittade ett foto från den 30 november 2017. Det är ett foto på lilla Ruffa, som hon heter.

Härmed avslutar jag dagens blogginlägg och till er som fortfarande krigar – sänder jag allt mitt hopp om att det vänder och berg- och dalbanan får ha kvar sina berg. Hang in there/ Mona

Jesper Sebastian Åhlin
Jesper var lycklig med sin älskade gitarr

 

Till startsidan