Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Jag var på kyrkogården idag

Jag var på kyrkogården idag

Jag var på kyrkogården idag

Jespers bok kan fortfarande beställas

Så som det ekonomiska läget är i nuläget kan man inte ens fixa på gravarna när lusten faller på. Man måste vänta tills sjukpensionen kommer. Då kan man passa på att “slösa” lite för att snygga till gravarna. På kyrkogården har jag flera släktingar och flera vänner. Det var inget jag tänkte på när jag växte upp på samma gata. Jag minns bara det eviga ringandet från klockstapeln. Jag brukade inte tänka på döden. Möjligen min egen död. Då var jag tonåring. När jag just fyllt 18 år fällde jag ut mina nya vingar och flög. Jag flög ut i livet.

Mamma

Efter det fanns ingen trygghet

Jag var min egen boss, min egen lyckas smed. Hur det gick därefter, efter slutet av en kärnfamilj som jag trodde skulle vara för evigt, det vet jag nu. Livet är inte så enkelt, även om jag även har många underbara minnen. Men de viktigaste minnena tänkte jag spara. Funderar fortfarande på om jag ska börja i bloggen, eller med papper och penna. För min historia vill bli nedskriven.

Lila kors hedrar offer för överdoser
Lila kors hedrar offer för överdoser

Att lämna det som varit för att söka sin inre kärna, det som verkligen ä r.

Att lämna det som varit för att söka sin inre kärna, det som verkligen ä r.

C-vitamin brus är laxerande (men det sägs bero på tillsatserna)

Nu är jag tillbaka, efter att ha varit utslagen några dygn, antagligen efter att ha ätit  något olämpligt. Eftersom ingen anhörig har smittats tror jag inte jag kan skylla på virus. Däremot vet jag att jag inte tål ens normala mängder C-vitamin brustabletter. Jag späder därför ut en halv tablett i en liter vatten, men häromdagen glömde jag mig och slurpade i mig en hel tablett i en liter vatten och jag var törstig den dagen så det gick åt och tills jag kommer på någon bättre anledning fortsätter jag skylla på brustabletten.

Men jag tänkte inte skriva om C-vitaminer,

jag tänkte fortsätta jobba med skriftlig terapi och tarot för att hitta mig själv i en envis, oändlig spiral. Eller som att försöka få mer substans till en flytande, kaotisk hjärna. Om det nu finns någon hjärna kvar därinne, vilket jag undrar ibland, för det är inte mycket som är som förr. I och för sig så går åren och jag och min hjärna åldras. Jag funderar på om det kan bli bättre, eller om det går utför nu? Det är snart fem år sedan den stora tragedin i mitt liv inträffade. Och jag känner mig fortfarande alldeles krossad.

Det är inte längre varje dag jag drar ett kort, men idag gjorde jag det och kortet som kom upp var Narren (the fool), kort nr 0 i Stora Arkanan

Hur kan något vara 0 så länge man är vid liv? 0 är siffran före alltings början och det får mig att känna mig tillintetgjord. Kortet kom upp omvänt (reversed) och mitt första nyckelord för det kortet är “HARD TO SAY NO” (Svårt att säga nej.) Så enkelt är det dock inte. Det finns nämligen oerhört mycket symbolik i detta kort som jag inte orkar ta upp idag. Men då jag ser Tarot som vägledning tar jag ändå till mig de orden på ett sätt som ska föra mig framåt. Jag behöver alltså fortfarande lära mig säga nej och inte ta på mig allting själv. Nollan står som sagt också för att jag kommer att befinna mig före alltings början. Såvida jag inte ändrar på något omvälvande i mitt sätt att leva och söka. Så jag lyssnar och tar till mig. Nästa gång jag drar ett kort vill jag ha tagit mig förbi nollan. Det är svåra personliga hinder att ta sig förbi. Att lämna ifrån sig det själv jag trodde var jag och istället hitta min egen inre kärna. Det som är jag.

Jag är!

Fotot föreställer Narren så som den ritats i The Witches Tarot

Förändringens vindar viner

Förändringens vindar viner

Förändring inom mig

Det är kanske därför som det dröjt en tid sedan jag skrev här i bloggen. Jag behövde stanna upp i min vila, mitt trygga björn-ide och inse att årets växlingar fortsätter med eller utan mig. Med eller utan mina döda barn. I december blir det fem år sedan min yngsta son dog, ensam på ett kallt köksgolv på ett stödboende i Norrköping, där han hade hoppats på att bli frisk. Men samtidigt visste han det inom sig – han skulle dö ung. Han sa det många gånger och han tröstade mig och sa att det måste bli så. Själar anar.

Mitt sinnessjuka hopp om att allt var ett dumt påhitt,

var så klart bara ett sätt att uthärda den ofantliga smärtan av att mista, inte bara ett, utan två barn, under loppet av fem veckor, och vad skulle kunna vara mer sinnessjukt än en sådan händelse? Men en låga har tänts inom mig, men jag vet inte om det är verkligt . Och om det verkligen är sant att jag nu har börjat hitta vem jag är och hur jag ska fungera och därmed inte längre uppfyller kriterierna för anpassningsstörning. Jag saknar mina barn bortom sans och förnuft och inte en dag har gått utan att jag tänker på dem.

I början var de nära mig själsligt och jag kunde höra dem.

Jag kunde känna deras händer i mina och höra deras röster när de tröstade mig och sa att de var nära mig hela tiden. Nu är de mycket mer frånvarande, det är som om om de släppt mig lite mer för varje dag. När de ser mig överleva och att försöka ta mig framåt med mitt liv, trots min aktningsvärda ålder.

Om så för några timmar någon dag,

jag kan känna att jag orkar diska, plocka upp fem saker, som min arbetsterapeut försökt lära mig i flera år. Utan att därför lyckas få mig att resa på mig, röra på mig, att sluta bara sitta där till ingen som helst nytta. De dagarna har kommit oftare på senare tid. I mitt hjärta finns de för alltid och jag gör som jag brukar göra. Jag drar ett tarotkort för min egen skull och min egen väg.

Och kortet blir ett kort ur stora arkanan och det blir The Lovers, de älskande

Jag använde mig av min dyrgrip The Roots of Asia Tarot

De älskande är ett starkt kort, både för separation och för förening. Det kan han många olika betydelser, beroende på situation och person. Kortet är nummer sex i stora arkanan, nummer sex , betyder för mig (numerologiskt) – Seger. Bilden beskriver en evig återförening, tvillingsjälar, själsgrupper som är för evigt sammanlänkande, men som tyvärr kanske inte får uppleva resultatet av denna förening i just detta liv. Det Gud förenat, må människan icke åtskilja, kanske i det här livet, men definitivt inte för evigt.

För den som tror på evigheten!

Anpassningsstörning och andlighet som en väg genom sorgen

Vila i sig själv

Ja, då har man varit frånvarande ett tag igen, mesta tiden nedbäddad under min hemvirkade mormors-ruta-filt. Jag och min sorg under filten. Det är trösterikt att vara under en filt som jag själv har tillverkat. Det är lugnande att somna med en av alla halvfärdiga nålfiltade figurer under armen och jag somnar.

Jag undrar och frågar mig igen, vem är jag och vem har jag blivit efter allt

Allt det som ingår i diagnosen som heter “anpassningsstörning”. Så dumt det låter, nästan som om jag vore kriminell. Störning… jag smakar på ordet och behöver nog inte säga mer, för vem vill vara störd? Jag har bara förlorat min identitet efter att ha kämpat i så många år. Det är det som är störningen, störningen som betyder att jag varken vet vem jag är eller vad jag vill längre. Men jag gillar ändå inte ordet.

Ok, jag vet inte vem jag är,

men efter fyra och ett halvt år så tror jag att jag börjar skönja skuggan av vad jag varit och vad jag har velat vara. Och det är något som inte stämmer, det känns som om jag är någon som gett bort mitt liv och gett bort det till ingen nytta alls. Det är en ganska jobbig tanke, som dessutom stressar mig oerhört, eftersom jag har blivit för gammal för att “bli något”. De åren är förbi. Jag har inte de valen längre och jag inser att det jag ska bli måste skapas med mina erfarenheter i bagaget. Hur sjutton ska det gå? kan man undra.

Så ikväll ska jag ge mig själv ett tarotkort,

för det har jag också vilat ifrån och frågan är om jag kanske rent av tappat min andliga tro. Det må så vara, men jag har inte tappat mitt intresse för psykoanalys och det arbete psykologen CG Jung jobbade med på sin tid, det vill säga med symboler och arketyper.

Jag unnar mig stilla lyxen att använda dyrgripen The roots of Asian Tarot

Jag drar tre i stavar, medan jag råkar skymta översteprästinnan när jag blandade. Dessa två kort är oerhört starka tillsammans, i min situation. Den tredje staven berättar för mig att jag är på rätt väg i resan på ett annat sorts liv än det jag levt förut. Översteprästinnan påminner mig om min intuition och min mediala sida och kunskap. All tid jag lagt på att lära mig så mycket som möjligt av andra, trots medfödd förmåga, grupper jag gått i, kurser jag velat gå för att visa mina före detta klienter att jag lägger tid och pengar på att bli så bra som möjligt och att hela tiden utvecklas.

The roots of Asia Tarot
The roots of Asia Tarot, tre i stavar

Visst alla har en medial förmåga

Men det känns som min har funnits där för mig, utan verktyg eller utbildning. Jag säger som Astrid Gilmark -Jag ser. Som barn var jag helt såld på dessa böcker och på att det fanns personer som fötts med en förmåga att se och tala med de döda. Jag tycker det  har blivit lite för mycket bara. Jag har befunnit mig i den världen så pass länge att jag känner mig mättad. Jag har läst tarotkort i århundraden känns det som ibland. Och när jag mått dåligt och varit hårt pressad som certifierat proffs har jag upplevt att svaren tagit slut.

Och därför har jag väl en anpassningsstörning då,

eftersom jag inte vet om jag hör hemma bland dessa andliga grupper längre. Och det jag trott på förut och hur jag försvarat de höga priserna för att få en spådom från en spålinje, där jag vet att det sitter outbildat folk och svarar lite som de tycker, berättar sagor. Förlåt, men jag säger bara hur jag känner just nu.

The roots of Asia Tarot
The roots of Asia Tarot, tre i stavar
Jesper
Jesper Åhlin

Läs gärna Jespers bok och låt budskapet spridas, jag är tacksam!

Socialtjänsten – Orosanmälan

Socialtjänsten – Orosanmälan
I vilka lägen är det ok att göra en orosanmälan till socialtjänsten?

När man söker efter hjälp anser jag att det skulle kännas ok att få hjälp. Tyvärr så är det så att när man känner oro för en närståendes psykiska hälsa, finns det ingen säker hjälp. Närmast till hands tänker man att socialtjänsten finns. Tyvärr har socialsekreterare ingen kunskap om psykiatriska tillstånd.  De flesta torde förstå att medicinsk expertis snarast ska agera. Vad det gäller socialtjänsten kan man inte anförtro dem någonting. De har anmälningsskyldighet. En orolig anhörig kan därför inte vända sig till socialtjänsten i trygghet. Detta anser jag vara skandal. Man blir som orolig anhörig totalt utlämnad. Man blir en golare. Och en som är i maskopi med myndigheter mot den man älskar och bryr sig om.

Allt du säger kan vändas emot dig som närstående och mot den person du anmäler

Socialtjänsten har ingen uppenbar skyldighet att upplysa anmälaren om det framtida händelseförloppet och den socialsekreterare som blir tilldelad ärendet skriver ner allt du oroat dig för och det är det jag menar med att man inte kan säga något i förtroende till socialtjänstens hantlangare, och om du anmäler ett barn under 18 år så tar du även risken att barnet blir föremål för LVU.

För den som inte vill läsa lagtexter,

kan jag berätta att LVU är en lag som finns för att socialtjänsten ska kunna omhänderta barn när de anser att Du inte längre duger som förälder, eftersom Du har sökt hjälp som du säkerligen skulle behöva. Men hjälp är inte vad du får, kan jag lova. De kan enkelt och genom att fylla en journal om hur dum i huvudet Du är, och hur Du inte duger till att sätta gränser, skapa rutiner, you name it, samma saker i alla sådana journaler,

Så var inte ledsen, du är inte ensam,

eftersom samma saker står i journal, efter journal och det jag har fått läsa om mig själv och andra har chockerat mig till den gräns då jag insett att allt är ljug för att de ska få igenom ett LVU, som i värsta fall kan leda den du har anmält mot en mörk, destruktiv och till och med dödlig framtid.

Mer information behövs,

allt är aldrig bara svart eller vitt och därför skriver jag detta blogginlägg . För att det gäller att vara vaken och uppmärksam på hur myndigheter kan hantera sin makt att få igenom LVU mot Din vilja. Jag kan tyvärr inte presentera en direkt lösning på vad man kan ta sig till vid oro för sina närståendes psykiska hälsa. Så jag skriver så här: fortsättning följer och funderar vidare på hur man ska hitta hjälp och stöd, utan hot om att ens barn ska bli placerad i en främmande familj.

Kära socialsekreterare

Anpassningsstörning -livskris, sorgreaktion

Det verkar som om jag kommit in i ett nytt stadie av min sorg-reaktion. Jag antar att det fortfarande är en del i det som i medicinska sammanhang kallas anpassningsstörning.

Om anpassningsstörning har jag skrivit många gånger. Det är ett så bra begrepp för att förklara åren som gått efter att ha levt ett alltför stressigt och slitsamt liv fram till dess. Anpassningsstörning låter lite konstigt. Men det betyder bara att när livet hastigt byter skepnad så kan man tappa bort sig själv lite grand. Det livet bestått av under lång tid förändras hastigt och man undrar – och nu då? Vad är jag nu för något? Från 100 % stressad och överbelastad ner till en tystnad och ovisshet som skrämmer en.

Fyra år och lite till

Det var tydligen vad kroppen krävde för att vila trötthetssyndromet och för att släppa stressen av att alltid vara på helspänn. Och för att alltid vara beredd på att, i princip, vad som helst kunde hända, i princip vilken sekund som helst. Trötthetssyndromet har inte bara bestått  av sömn, utan mental och kroppslig återhämtning. Och visst har jag en fot kvar i det man för enkelhets skull har förkortat ptsd. Men jag är på väg någonstans, hoppas jag.

På väg mot ett “vanligare” liv

Jag är totalt uttråkad och vill mest sova. Jag har dragit mig tillbaka från det mesta av de sociala aktiviteter jag tidigare varit sysselsatt med. En spark i baken mot detta tillstånd fick jag på grund av pandemin. Plötsligt kunde jag rättfärdiga min önskan att få vara med mig själv och vila ut i mig själv och att som jag trodde då, kunna födas på nytt. Nu har det inte blivit så. Jag befinner mig i ett konstant uttråkat tillstånd som jag försöker motverka. Allt det som varit roligt förut är inte roligt längre. Och inte heller är maten god. Kanske är det meningen att något nytt ska uppstå ur detta läge, läget som jag  inte står ut med.

Allt jag har förlorat de senaste åren,

varav det värsta var förlusten av mina två söner, är faktiskt mycket mer än jag berättar om. Det kan verka obetydligt i någon annans verklighet, medan det för mig varit mer än jag kan stå ut med. Även när det inte syns på ytan så finns det där i djupet av min själ. Nåja, life is life! Bara att ta sig i kragen än en gång och försöka komma ur det här tillståndet.

Prinsessa i pentagram Toth tarot
Prinsessa i pentagram Toth tarot
Jag hade hoppats,

att vårsolen skulle lyfta mig ur tristess och liknöjdhet, men så var inte fallet. Jag drog ett tarotkort, prinsessa i pentagram, för min närmaste framtid. Det speglar så klart det jag innerst inne vet. Jag behöver börja ta tag i allt det praktiska omkring mig. Jag behöver sluta vila mig nu och börja om på ett annat sätt än jag varit van vid.

Nonaction Avvakta
Nonaction Avvakta
Släppa taget igen,

det är en del av alla våras liv. Man behöver göra det hela tiden. The power of surrender cards är något jag också gärna använder mig av. Där handlar det ofta om en slags passivitet, en väntan, eller snarare avvaktan på rätt tidpunkt.

Glöm inte läsa Jespers bok, du som inte redan gjort det. Låt inte hans visdom gå förlorad med åren som har gått sedan han dog.

Övergivenhet

Övergivenhet
Sorgsen
Sorgsen

Förtvivlad stod jag under din balkong, eller någon annans balkong medan solen sken och värmde min kropp och min själ. Men ingen öppnade. Jag kastade stenar på ditt fönster. Stenarna var så små och obetydliga. Men jag hörde att de slog mot din balkong och mot ditt fönster.

En extrem övergivenhet fick mig att fortsätta kasta stenar, jag minns inte hur länge. men minns att jag upplevde hur obetydlig en människa kan vara här på Jorden. När stenarna började frysa till is, behövde jag ge upp. Jag kunde ju inte kasta is på ditt fönster. Då hade det kanske gått sönder.

Jag bankade på din portkodade dörr, desperat av längtan efter en levande människa. Ingen hörde mig och kylan började göra sig påmind. Solen hade sänkt sig ner i väster precis där det ser ut som sjön tar slut. Och jag  började frysa till råga på allt.

Jag sprang hemåt med mina gummistövlar utan strumpor i, snubblande och övergiven av hela mänskligheten och utan mina två döda söner.

Utan kunskap, utan vishet

sprang jag hem

Läs gärna Jespers bok

 

Fyra år sedan den stora tragedin

Fyra år sedan den stora tragedin

Kiromanti, eller spå i händerna

Rubriken länkar till en kort beskrivning av Kiromanti för den inte helt insatta läsaren. Givetvis är kiromanti (eller spå i händerna) ett mycket mer komplext ämne ämne än så. Ämnet har inte tagit alltför mycket av min tid, även om jag ibland roat mig med att läsa i händer. Så grunderna finns, och det är nog många med mig som fått sina linjer i händerna tydda med lite skräckblandad förtjusning.

När det kommer till etik är man naturligtvis etisk, vad beträffar en klients frågor.  Men när det gäller ens egen psykiska hälsa ställer man den kanske på spel genom att göra egna tolkningar. All spådom är en lek, ett spel och det ska räknas som underhållning och inget annat. Framtid är oviss, men kan anas. Med det sagt vill jag berätta att mina linjer har visat att jag har fyra barn , vilket är intressant. Även om två nu är döda har jag ändå dessa fyra linjer på min hand.

Min livslinje är lång

Min livslinje är lång, men min hjärtlinje har ett kraftfullt avbrott någonstans i mitten av mitt liv. Avbrottet har oroat mig stundtals. Den som har hållit på med spådom har säkert märkt att det oftare blir rätt än fel. Samt är det ju så att onda aningar kan vara verkliga eller endast en oro för något som aldrig kommer att hända.

Mona effekter

Mitt i livet miste jag mina två yngsta söner Jesper och Anton. Jag har berättat lite om det i en live video som den intresserade kan beskåda här.

Sorg efter drogöverdos
Sorg efter drogöverdos

Ja, nog stämde den, min arma hjärtlinje, men varför vet man inte. Ingen vet. Jag vägrar tro på ett utstakat livsöde. Varför skulle någon födas till ett visst öde? Varför allt blir som det blir kan man spekulera i och tro vad man vill om.

Fyra år har gått som sagt. Och jag ville säga att jag har börjat landa lite. Det kan bli lite lättare att leva, trots en ofattbar förlust. Jag tror ingenting händer av sig självt. Man får se på det som en slags sjukdom, som kräver ansträngningar att leva med. Att hitta alla möjliga sätt som möjliggör överlevandet.

Jesper Åhlin
Jesper Åhlin

Jespers bok!

Den gröna trädmamman

Inlägget innehåller annonslänkar från PFC

Kopierat från min gamla blogg, den sista godnattsagan,

det var mitt första inlägg på blogspot, sedan metrobloggen stängde ner. Två av mina barn kommer aldrig att läsa det här. De skulle ju överleva mig. Och läsa mitt försvarstal. Två kanske läser det en dag. Men det viktiga är att det skrevs. Det var sex år före pojkarnas död, som jag skrev. Varför jag blev kallad “den gröna trädmamman” vet jag inte. Jag fick också heta “Skogs-Mona”. Mina fina barn med alla sina tankar och påhitt!

Måndag 20 juni 2011

Den Gröna Trädmamman

Så jag skriver det här till mina barn:

Tre små pojkar.

Det här är ingen “riktig” godnattsaga.

Det är en mardröm som blev sann.

Och det är den sista “godnattsaga” som jag berättar för mina barn.

För nu är de alla fyra vuxna.

Och vuxna läser inga sagor mer.

“Barn har man till låns”, jag visste det.

Men det hindrar inte den mörka, tunga sorgen och saknaden att lägga sig över mig.

Som ett blytungt täcke kväver den min kropp och min tanke.

Jag vill bara sova under det tunga täcket.

Det finns en tro som väcker mig, som får mig att glöda och som får mitt livs falnande låga att åter brinna.

Jag har fått en uppgift av Gud.

Jag har blivit utvald att ta hand om Guds allra sköraste och vackraste änglar.

Så jag är stolt.

Även om jag lever i skuggan av döden varje dag och varje natt.

Jag älskar er mer än livet.

Och jag måste berätta och förklara.

Att ni egentligen inte känner mig som den jag är, utan kanske mer som den person som tilldelats en roll och ett ganska ensamt ansvar som har varit tungt ibland att bära.

Men Gud lägger inte mer bördor på ens axlar än man orkar bära.

Utan en stark tro skulle det nog vara svårt att klara av den roll jag har axlat genom att vara er Mamma.

Så jag skriver det här till mina barn.

För att de en dag när jag är på “andra sidan” ska få veta vem jag är och vem jag var och vad jag tvingades till som jag aldrig ville, men som någon måste.

Gud så jag längtar efter de änglarna just nu.

Använder mig fortfarande av PFC-kortet och sparar mellan fem och tjugo kronor på varje köp.  En buffert bör alla se till att ha. Speciellt i dessa oroliga tider!

Läs gärna Jespers Bok

Ögonblicken är minnenas moder.

ÖGONBLICK,

Ögonblick är ofta korta, men de kan ge långvariga konsekvenser. Ett enda ögonblick kan förändra ditt och andras liv för alltid och det kan lämna en med tunga minnen och konsekvenser för  hela ens existens. Och för. Ibland är ett ögonblick snabbt och förgängligt som en dagslända och lämnar en kvar med ett leende på läpparna, varje gång ett ögonblick har blivit ett vackert minne. Det är borta, men det smärtar inte mer.

Nyfödd baby
Baby

MINNET AV EN SON

Min son var bara ett barn, ett vilset och skört barn, som inte visste vad han skulle ta sig till med sin oro, ångest och sina rädslor. Han var en tänkare, poet, fantastisk musiker med många tankar om orättvisor, både på nära håll och runt om i världen. Och, som han själv sa, så fanns det ingen som kunde förstå hur stark smärtan var.  Men han skrev ner sina tankar och själv hoppades jag det kunde vara samma ventil för honom, så som det en gång varit för mig .att skriva om mina tankar, upplevelser och känslor.

Till minne av Jesper Åhlin
Jesper som barn

VUXENVÄRLDEN GAV INGEN TRYGG GUIDNING

Ledningen från vuxenvärlden var så vag! Och han mådde dåligt av att andra förminskade hans pappa, som han ändå älskade så mycket. Sonen gick i försvarsberedskap. Han byggde upp ett hat mot det samhälle som dömt ut hans pappa som en ovärdig varelse. Man ska inte förminska föräldrar inför barnen, det är en av mina viktigaste insikter, åtminstone när det gäller barn man ska försöka hjälpa. Min text kommer kanske, som vanligt,  att vara splittrad och kaotisk precis som hela mitt inre är splittrat och kaotiskt.

Tidningsurklipp

OFULLSTÄNDIG INLEDNING

Låt oss kalla ovanstående för en ofullständig inledning och hela min berättelse för ”ögonblick”. Ögonblicken är stunder som varit speciellt starka och som satt sig fast i minnet. Ögonblick som förändrat mig och många andra i närheten, familj, vänner och vårdpersonal. Min tanke med denna korta text är att försöka sortera ögonblicken i mitt liv och mina minnen så som jag har upplevt det genom mina ögon. Ingen annan behöver tycka som jag, eller hålla med mig. Våra personliga erfarenheter och upplevelser  är vad som  formar hur vi ser på varandra och på omvärlden.

Jesper och kompisen
Mona med lånad baby! Ögonblick
Till startsidan