Idag har jag skrivit till herr/fru överförmyndare

Idag har jag skrivit till herr/fru överförmyndare

Alla namn bör vara strukna, men om jag missat något, må det vara hänt. Vi är ändå båda två rebeller med stark egen vilja för vad som är rätt och fel

2021-05-03

Till:

Överförmyndaren

Bakgrund:

Hej, mitt namn är Mona Dahlgren. Under ca tio år hade jag förtroendet att vara god man åt min son Anton Utsi Åhlin 1991-09-12 – 2018-01-12.  Det var när mina pojkar blev sjuka i beroendesjukdom som jag tappade greppet. Helt och hållet öppet, överlämnar jag detta brev, som jag spridit över sociala medier och som jag hoppas kan hjälpa mig till min rätt att hålla en fortsatt nära kontakt med en av mina vänner, även efter svår sjukdom drabbat min vän.

Därmed spårade min ekonomi ur och många räkningar gick till kronofogden.

Vår familjeterapeut som vi fått fick ta hela min situation i sina händer. Jag kunde inte ens tala normalt. Och inte sluta gråta. Jag bröt ihop och jag är numer sjukskriven för fördröjd stressreaktion och lever ett mycket torftigt liv, men kämpar ändå.

Minus 7000 kr i inkomst

Min inkomst på deklarationen är minus 7000 kr. Hur kan det bli så? tänkte jag. Men så insåg jag att jag, trots att jag endast har försörjningsstöd, tagit av detta och försökt betala av mina skulder. Jag börjar nu inse att man kanske inte kan leva på minus 7000 kr, när man samtidigt blir utdömd som olämplig att hantera andras ekonomiska situation på grund av dessa växande skulder.

Från 8000 kr till 30000 kr så mycket kan din skuld växa om du blir sjuk i Sverige på 2000-talet

Under tio år steg en skuld från 8000 kr till 30000 kr. I min situation behöver man stöd från sin omgivning. Jag vet hur det är att leva i välstånd och jag vet hur det är att leva i svår fattigdom. Trots detta frågade de mig i Eksjö om jag efter Antons död kunde tänka mig att ta fler uppdrag som god man. Jag valde då att tänka över det då jag var i svår sorg då båda mina yngsta söner hastigt gick bort med fem veckors mellanrum.

Den 5 december 2017 dog min yngsta son Jesper

Han var  endast 24 år gammal.

Ber till Gud om barmhärtighet vid sönernas grav

Den dagen valde en av mina vänner sedan 16 år tillbaka att komma hem till mig och hjälpa mig. Den personen heter xxxxxx . I nästan tre år stöttade personen i  fråga mig.  Personen var med på båda pojkarnas begravning och vi levde i stort sett tillsammans. Ibland hos mig, ibland hos honom. Det strulade ibland för xxxxx har ju sin bakgrund och jag var och är i svår sorg. xxxxx hjälpte mig med våra två hundar.

Jag orkade inte

Jag hade svårt att ta hand om dem, även om min son Carl hade hand om den ena helt och hållet. Den ena stora hunden ramlade och fick en korsband-skada. Hon kunde inte gå i trapporna. xxxxx bar henne upp- och nerför två trappor. Så klart vi kom nära varandra i allt detta. 2019 gick även min mor bort i sviterna av dubbelsidig inflammatorisk bröstcancer. Jag följde henne till och från behandlingarna tills jag insåg att hon var ett forskningsobjekt som verkligen inte ville åka till Ryhov. Hon kunde inte ens ta på sig skorna. Fötterna var så svullna.

 xxxxx hade fått en hjärnblödning.

I slutet av förra året (2020) tappade jag bort xxxxx. Hen hade varit hos en kompis och där hade hen fått en hjärnblödning. Jag försökte ringa sjukhusen gång på gång, men ingen ville släppa fram mig. All information gick via en kvinna som xxxxx har varit gift med och som han har ett barn tillsammans med. Det var ok för mig att få information den vägen.

Nu hade xxxxx vaknat

En dag ringde hon och berättade att nu hade xxxxx vaknat och det första jag gjorde var att ringa till vårdhemmet, där hen uppgavs befinna sig . Så glad att äntligen få se xxxxx vid liv igen. Jag vill gärna poängtera att även om vår vänskap var djup passade vi inte ihop som ett par. Men hen var vännen som höll om mig när polisen och prästen varit här och berättat att min son var död. Jesper var död. Han blev 24 år.

Jag har fått prata med xxxxx

Alla har varit så tillmötesgående. Jag har fått prata med hen i avdelningens telefon då hen inte kunde hantera sin egen. Jag var och hälsade på hen på  vårdhemmet,  och hen sa att hen skulle få god man och att hen ville att jag skulle vara det åt hen. Hen ställde upp för mig .så jag sa att, jag ställer upp för din skull.

Även om jag egentligen inte orkar så hade jag gjort det för hen.

Jag har kunskap och erfarenhet. Överförmyndaren bedömde dock att jag, på grund av, min ekonomiska situation inte dög att hjälpa xxxxx när hen ville det. Det var ok med mig, inte med hen. Och inte heller med hens familj som har en bakgrund av missbruk och kriminalitet. Nämligen xxxxx och xxxxx. Hens egen son tog avstånd.

Det var inte lugnt att bli utdömd

Det var, som sagt lugnt för mig att slippa vara god man. Men det var inte lugnt att bli utdömd på grund av det som hänt mig.

Har blivit ”dumförklarad”

Och xxxxx har inte fått information om att hen ska betala till gode mannen och inte heller information om sina egna rättigheter. Den som tagit på sig  uppdraget har inte informerat xxxxx om vilka rättigheter hen har. Hen kan till exempel välja bort kostnaden för god man och skriva fullmakter istället. Jag har pratat med xxxxx. Hen har blivit ”dumförklarad” och tror på det också.

Hen är inte dum, hen är den hen var, men kan för närvarande inte resa sig själv ur rullstolen. Detta är en tragedi då det är den andra hjärnblödningen som drabbar hen. Det går att prata med hen som förut och förklara hans rättigheter. Hen glömmer snabbt. Närminnet finns endast på skrivna lappar.

Blev nekad att ringa, mot xxxxx vilja

Frågan:

xxxxx har fått egen telefon. Hen har fått den av sin gode man, När jag ringde till vården för att prata med xxx säger de att jag ska ringa till hens egen telefon, men jag har inte numret. När jag hälsade på xxxxx senast hade hen träffat sin gode man och bett densamme lämna numret till mig. Detta förnekar nu den gode mannen och uttrycker på ett mer eller mindre aggressivt sätt att endast  xxxxxx och xxxxxxx (hens mamma), ska ha kontakt med honom. Slänger på luren i örat på mig och förnekar samtidigt att xxxxx bett honom att lämna numret till mig. Den gode mannen beter sig otrevligt och jag blir ledsen och sårad. Hur kan jag hitta xxxxs gode man och ringa till honom om inte xxxxx själv bett mig om det?

Jag ringer och stör p.g.a blivit motarbetad av gode man

Jag ringer och stör vårdens personal flera gånger under kvällen, vilket känns jobbigt, då jag vet under vilken stress de jobbar. Jag ber dem gå in till xxxxx och hjälpa hen att ringa mitt nummer så jag får prata med hen. Xxxxx vidhåller att hen bett gode man lämna sitt nummer till mig. xxxx vill ha kontakt med sina närmaste vänner. Den gode mannen jobbar för sin klients intressen och ska lämna numret till de som xxxxx vill prata med. Uppmärksamma huvudmannens behov av sociala kontakter, är något som ingår i gode mans uppdrag. Det är svårt för personalen att lämna ifrån sig avdelningens telefon då det är en larmtelefon.

Personalen har varit oerhört förstående och hjälpsamma.

Men som att god man slänga på luren när en av xxxxx närmaste vänner ringer och frågar efter numret är under all kritik. Samt att förneka på ett aggressivt sätt att xxxxx bett gode mannen att lämna numret till hens vänner.

Personalen var hjälpsam. De hjälpte xxxxx att ringa upp mig sedan jag lämnat mitt nummer till dem.

Otroligt ovänlig

Efter allt detta ringde jag återigen upp xxxxx gode man och ville berätta att xxxxx vill ha kontakt med sina vänner, inklusive mig.

Jag upplevde återigen personen otroligt ovänlig vid konfrontation. Samtalet avslutades med att gode man sa att om jag ringer upp xxxxx så får jag numret. Hur ska jag kunna ringa ett nummer som inte lämnas ut? Jag berättade att jag överväger att anmäla gode mannen och får avvisande svar och hen säger samtidigt att hen har vittnen. Vittnen till vad hann jag inte fråga förrän jag åter fick luren i örat.

Om den gode mannen i fråga är något mer än god man, till exempel förvaltare, så har ju personen rätt att förhindra xxxxx att utföra vissa saker. Men när jag var god man åt min son stod det att jag skulle tillvarata min sons intressen och inte förvägra honom kontakt med sina vänner.

En kontakt med mig borde sålunda uppmuntras, istället för att försvåras

Vill också påpeka i sammanhanget att jag själv förmodligen är den enda drogfria personen i xxxxx närmaste krets. En kontakt med mig borde sålunda uppmuntras, istället för att försvåras. Är det inte xxxxx som är huvudman? Hur väljer ni era gode män?  Väljer ni de som vill tjäna pengar på andras olycka, eller väljer ni någon med empati?  Enligt xxxxx själv har den utvalda gode mannen haft många huvudmän under åren. Hur kan ni tillåta att en gode man bestämmer över sin huvudman. Som tidigare sagts ska väl en god man tillvarata sin huvudmans intressen?

Kan ni förstå hur sårad jag känner mig när den person som först befann sig vid min sida vid mitt yngsta barns död, förnekas kontakt av en god man? Hjälp mig förstå detta!  Och hur jag kan anmäla kränkningen av min person?

Jag kan förstå att ni har ont om gode män, då inte många vill ta ett så pass oavlönat arbete. Men någon måtta får det väl vara på allt eller hur?

Såvitt jag vet har xxxxx inte blivit omyndigförklarad. Möjligheten att omyndigförklara någon försvann tydligen 1989. Om det skulle vara på det viset, tycker jag att den gode mannen ska sluta kalla sig själv gode man, enligt nedan:

“Den gode mannen har ingen bestämmanderätt över huvudmannen

Allt som den gode mannen gör för huvudmannens räkning måste ske med dennes samtycke om huvudmannen förstår vad saken innebär. Det innebär att huvudmannen har kvar sin rättshandlingsförmåga och har full rätt att bestämma över sina egna angelägenheter och sin egendom.”

Att sörja för sin huvudmans personliga intressen ingår som en av tre i uppdragets hörnstenar:

Mvh Mona Dahlgren 0702925485

När Jesper slutade andas i mina armar

Det finns inget vackert i döendet,

inte i d e t döendet. Då när det inte är meningen att man ska dö. Döden är en del av livet och inget man normalt sett ska skrämmas av.

Men när man dör för att man skadat sig själv och inte förstått konsekvenserna av den skadan man åsamkat sig själv. Om man är gammal och har levt ett långt liv ser döendet annorlunda ut. Jag har upplevt båda sätten. Det är stor skillnad på att somna in efter ett långt liv. Kroppen är trött och sliten, själen befrias. Men är man ung och har skadat sig själv ser det ofta annorlunda ut. Åtminstone i de fall jag själv har upplevt.  Jag skrev för någon vecka sedan om detta i bloggen, men tappade bort texten och kunde inte återställa den.

Därför lägger jag in en äldre text som jag skrev när Jesper gjort ett av sina suicidförsök och överlevt. Jag skrev i en Facebook-grupp där många skickade healing till Jesper.

Jesper och jag blev intervjuade av Brottscentralen, hör både Jesper och mig! På grund av min hjärntrötthet kan det hända att jag blandar i hop de tre olika suicidförsöken som Jesper hann med under sin 24 år korta livstid.

Det var den 19 oktober 2014

På eftermiddagen den 19 oktober 2014 ringde min pappa till mig och berättade att Jesper är där. Jag lagade precis mat åt mig och Carl, medan Carl skulle gå och hämta Zanna som hade varit hos mina föräldrar hela dagen.

Vår saluki 2000-2009
Vår Saluki 2000-2009

Det lät som om någon höll på att kvävas

När Carl kom tillbaka frågade han om Jesper är hos mormor och morfar och jag sa att – ja, det är han. Och Carl sade att han nästan blev rädd för det var mörkt i rummet och det lät som om någon höll på att kvävas, det var spökligt. Jag frågade om Carl uppfattat om ljudet kom från Jespers näsa eller om det lät mer astmatiskt. Eftersom Jesper har ett pågående drogmissbruk har han ofta varit täppt i näsan. Därav min fråga.

Telefonen ringde.

Min son Carl och jag brukar titta på tv-serier, just nu Rederiet. Så där satt vi när telefonen ringde. Jag brukar faktiskt inte ha ljudet på för det är så tråkigt att bli störd hela tiden. Och tråkigt för Carl när vi inte kan titta färdigt i lugn och ro.

Jesper andas konstigt

Det var pappa som ringde. Han sa att Jesper andas så konstigt och ibland inte alls. Vad ska vi göra? Så jag fick genast rusa dit. Det är inte första gången jag är med om liknande så att säga. Klart de skulle ringt 112 på en gång, men mormor och morfar är snart 90 år. De skulle inte ens behöva vara med om det de just var med om.

Det var livsfara.

När jag kom in i rummet där Jesper “sov” i soffan såg jag på en gång att det var livsfara. Det finns saker runt kring det här, som jag inte tror Jesper skulle uppskatta om andra läser om. Kanske senare att han kan tänka att det kan hjälpa någon annan i liknande situationer.

Självmordstankar 

OBS! Om du som läser detta har liknande tankar, klicka på länken och du får upp en sida med telefonnummer som du kan ringa.

I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte.

Jesper hade haft en del självmordstankar. I min verklighet kan inte en person på 21 år bedöma om livet är värdelöst eller inte. Samtidigt har Jesper uttryckt en önskan att få leva. Men utan den svåra ångest som han har självmedicinerat för i många år.

Ring sjukhusprästen

Jag kommer aldrig mer att tvivla. Vet inte om jag borde göra en ny tråd, eftersom man kanske inte orkar läsa allt här. Men det här budskapet förtjänar att spridas.  När min son blev svårt sjuk och läkarna förklarade för mig att jag kanske skulle förlora honom – fick jag en så stark känsla av att jag måste hem och skriva det jag skrev i gruppen. Även att läkarna inte ville släppa hem mig eftersom jag var en chockad anhörig. De ville hellre ringa sjukhusprästen eftersom min son var döende.

Healing

Men jag kände denna starka känsla att jag m å s t e be er om kraft. Sedan kan jag berätta att läkarna stod handfallna eftersom min son blev sämre och sämre, blodtrycket sjönk och sjönk vad de än gjorde, inga vanliga mediciner hjälpte, de gav allt och lite till, men temp och blodtryck sjönk.

Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten.

Detta fick jag veta dagen efter. Sedan igår träffade jag två olika läkare med mycket bekymrad min. De sa att de inte kunde förstå hur det kunde vända. Det var som ett mirakel hade skett kl 1 på natten. De förstod inte hur det kunde hända, inte vilken medicin som hjälpt, de hade gett allt och lite till.

Hjärndöd?

Men min son blev bättre, värdena stabiliserades. Blodtrycket steg, tempen steg, livet kom tillbaka, Blev då informerad om att kroppen kanske lever, men att min son efter allt det här sannolikt hade fått en hjärnskada. Eller kunde vara hjärndöd. En mycket svår information att ta emot, men bara att acceptera sanningen. Nästa mirakel – min son har vaknat upp, lite förvirrad och med minnesluckor, men som genom ett trollslag -helt oskadd. Det är resultatet av er godhet, alla ni som sände det ni kunde, alla underbara ord, tankar, stöttning… jag saknar ord. Och vet inte hur jag ska kunna tacka alla som gett utan att kräva något tillbaka. Men jag hoppas från djupet av denna moders hjärta att resultatet är värt allt ni gjort och gett.

Avkriminalisera cannabis

Varför vi omgående behöver avkriminalisera eget bruk av olika substanser, inte minst cannabis.

Presenterar nedan vissa anledningar, dock finns beklagligtvis många, många fler.

Jag citerar Dr Gobar Maté: Addiction starts in pain and ends in pain.

Det spelar ingen roll om vissa säger att deras anhöriga, vänner och så vidare inte hade något problem när de började använda illegala substanser. Eller legala, såsom alkohol. Att använda substanser för att överleva, känna lycka, orka med skolan ,eller kunna socialisera med vänner, betyder att någonstans inom personen finns ett trauma. Kanske man inte alltid berättar allt för vänner och familj. Att ta en diskussion om varför det alltid finns ett trauma skulle ta mer tid än jag har och mer ork. Det finns en myriad av anledningar till att någon använder substanser i stället för att finna sin inre glädje. Jag kan inte räkna upp alla. Men jag håller med Dr Gobar Maté med flera andra. Det börjar med smärta och det slutar i smärta.

Det finns alltid en gyllene start.

Det finns en första tid med drogerna, där personen tror den äntligen hittat den verkliga lyckan.  Men det varar inte länge. Och när det väl börjat slår skola, BUP och socialtjänsten till med alla resurser. Bara det att det redan är för sent och att deras insatser stressar den unge till en så pass hög ångestnivå att mer av drogen blir enda sättet att stå ut. Alla möten, alla blickar, alla övergrepp, drogtester och stigmatiseringen gör att tillvaron blir outhärdlig utanför ruset. Jag skriver ”den unge”, då samhället slår till hårdast där. Och de äldre brukarna går fria och kan fortsätta sin illegala verksamhet. Den som inte skulle fungera på det grymma sätt som pågår just nu.

Beroendet gör den unge desperat

Jagad av rädslor och ångest är hen ständigt på flykt. Skolan gör insatser, det är bra, men vet ni hur det känns för den unge? Hen blir stigmatiserad. I den åldern när man söker sin tillhörighet och provar på både det ena och det andra, blir hen stämplad. Hen hamnar i ett utanförskap redan då. När skolan vill hjälpa. När de skyller på föräldrarna, när de anpassar undervisningen så att hen inte längre är tillsammans med sin klass och skolan har anmälningsplikt till socialtjänsten. De flesta unga försöker anpassa sig och göra det bästa av situationen. Så unga och utan livserfarenhet söker de sig till de som accepterar dem och som de kallar sina vänner.

Vad händer med vänskapen när den unge desperat tiggt sig till kredit hos langarna?

Hur ska en ung människa som satt sig i skuld lösa detta? Helt på egen hand och utan ledning från vuxenvärlden. Varför kan de inte söka hjälp för att reda ut sin situation? Nej, för de är så extremt skräckslagna för socialtjänsten att de, inte ens i sina svåraste stunder, vågar söka hjälp. Det enda de kan göra är att vädja till langaren som när som helst kan skicka ut sina så kallade torpeder. Och vad gör då dessa torpeder? De gör precis vad som helst för att driva in skulden och det spelar ingen roll om den som står i skuld knappt hunnit fylla 15 år. Samt att de hotar den unge med att skada deras familj med mera. Helt rådlösa hittar de svaren i mer substanser, mer kriminalitet och i värsta fall en medveten överdos eller något annat sätt att ta sitt eget liv.

Hur ska vi få dem att söka hjälp innan detta inträffar?

Det är den stora frågan. En brukare ser sin vän dö, men vågar inte slå larm. Larmar de 112 är de ”golbögar” och kommer få uppleva gatans lag. De som tror det är för nöjes skull och att en ung beroendesjuk person är en person som är lat och bara vill roa sig, har tyvärr inte minsta insikt om vad den unge får gå igenom. Om ni bara visste, eller ens anade … Det var bland annat därför jag gjorde små anteckningar av det jag gick igenom med mina barn. Och jag sammanställde det och kallade min e-bok för Katarina Morfina. Mina barn förstod att jag såg det som en demon. Ett beteende som ville stjäla deras rätta personligheter för att till slut döda dem. Och idag är mina två yngsta söner döda, precis som jag redan berättat och som du kan läsa mer om här.

Vi behöver stoppa drogdöden och lösningen är avkriminalisering

Framförallt för att skydda våra unga. Alldeles för många dör i överdoser eller suicid. De dör i förtvivlan eller skräck, eller för att de saknar ledning av kunniga. Kanske Brukarföreningen är de men ska lyssna på. De som har erfarenhet, de som kan vara förebilder och alla vi som krigat ett hopplöst krig, tillsammans med våra älskade barn.

Bara för att förlora det vi älskar mest.

Om solvinden.se, online sedan 2013

En berättelse om en butik på väg framåt igen

Jag kommer ihåg att jag skulle fortsätta berätta om det “gröna rummet” och spindel Jäkull.

Teckning av spindel
Min variant av spindel Jäkull

Men jag har inte fått ihop det riktigt ännu, så jag har valt att berätta lite om min butik som jag och min son startade för många år sedan, men som gärna vill komma igen. Efter många tragedier och bara några år kvar till pension, hoppas jag ändå att vi kan växa igen och vara det som kunderna efterfrågat.

Solvinden sedan 2003

Solvinden skapade sin första butik år 2003 i oktober. Vi har idag (2021 april) funnits som butik på Internet i snart 18 år. Solvinden var en av de första och största butikerna i branschen några år efter starten.

Bifogad bild föreställer en skärmdump av en av våra första butikslösningar. 

Butiken stängdes efter ett antal år på grund av långvarig sjukdom inom familjen.

Nya och gamla kunder hälsas varmt välkomna. Referenser finns på Tradera, i form av omdömen under åren.

Vi vill bli bäst igen!

Företaget har dock varit mer eller mindre aktivt under alla åren. Bland annat på Bokbörsen, Facebook, Tradera och Fyndiq. Även som livscoach och liknande tjänster.

Entreprenörsverksamhet.

Nya företagslösningar och plattformer har kommit och gått.

Liknande företag och grossister har också kommit och gått under åren.

Ett fåtal grossister är desamma.

Många småbutiker och grossister försvann under finanskrisen.

Men Solvinden är fortfarande här.

Jobbar nu med denna nya butikslösning och hoppas att det ska bli så bra som möjligt för alla.

Vi har börjat om från början med, bland annat utförsäljning av äldre lager.

Vi vill skapa utrymme för nya produkter, samtidigt som vi ser de äldre som unika och kanske omöjliga att hitta någon annanstans.

Under åren har kunskaperna ökat, liksom livserfarenheterna.

Men inriktningen är densamma.

Den fantastiskt underbara världen av magi!

Samt i viss mån handel med retrovaror.

Referenser från nöjda och även från mindre nöjda kunder finns här:

https://www.tradera.com/profile/feedback/177661/solvinden

 

Ring klocka ring… medan jag käkar ärtsoppa

Det är nyårsafton,

Vad spelar det för roll och varför fylls människorna av hopp, för att den ena dagen blir nästa dag? Varenda dag är en ny dag, med nya möjligheter och nya hopp. Det är inte meningen att låta negativ på något vis, men tänk om det kunder räcka med att klockan ringer. Att nyåret rings in med kyrkklockor skrämmer inte slag på någon människa eller något djur.

Ring klocka ring

Visst är den vacker och visst var det mer högtidligt när man var barn. Eller var högtiden just för att man var ett barn. När vi var barn på 60-talet och mina farföräldrar levde. Då hade de en klocka i malm. De enda gångerna vi fick använda den var på nyårsafton. Och jag och min bror fick ringa vartannat år. Den förde ett oerhört oväsen och en av oss ringde med den där klockan vid 12-slaget.

Idag står klockan på “farmorskåpet”, som jag har kallat det sedan min farmor dog 1997 och jag tog över skåpet. Jag har vårdat det ömt, och klockan av malm, den står där fortfarande, men utan sin röda rosett. Rosetten har försvunnit någonstans i livet, med alla händelser och flyttningar. I femtio år bodde farmor i sin bostadsrätt och hon hade alltid pedantiskt städat. Ibland när jag själv inte har orkat städa så tänker jag på farmor och skäms lite grand.

Så ring klocka,

Klocka av malm. Där du står på farmorskåpet som en relik och som ingen längre vill ringa med. Farmor och farfar som inte tålde några ljud, deras lägenhet som var knäpptyst. Och farmor som inte ens vågade spola på toaletten efter kl 22 på kvällen. Och som hade ett badkar som verkade vara tillverkat i sten.

Vi har alltid haft husdjur,

ända sedan jag var fyra år 1964. Var fanns nyårssmällarna vid den tiden egentligen? Och varför talade ingen om hur rädda och stressade husdjur kan bli av nyårssmällare? Jag minns att jag själv var rädd. Och att jag, min bror och mamma var på något nyårsfirande på stan. Massor med människor var närvarande. Var det bara vid midnatt det smälldes? Jag minns inte längre.

Men jag vet,

att förra året hade jag en valp som var rädd för smällandet på nyåret. Alldeles helt livrädd, som darrade, flämtade och hade hjärtklappning. Förra året var första gången jag förstått hur svårt vissa djur kan ha det vid den här tiden. Jag har två hundar, den äldre bryr sig inte och har aldrig gjort. Men den yngre, som idag inte längre kan kallas valp, fast som kallas det ändå, darrar, flämtar, skakar och har hjärtklappning. Hon är livrädd.

Man har olika intressen,

men vi får alla ta hänsyn till varandra. Och det tycker man självklart även ska gälla djuren. Jag känner att det inte alltid har varit så självklart att se djuren på det sätt vi gör idag.

Så jag suckar och äter min ärtsoppa,

Välkommen nya dag, liksom varje ny dag ska välkomnas. Varje ny dag då du har förmånen att få vakna och allt känns ungefär som vanligt, är ändå första dagen på resten av ditt liv, så carpe diem. Inte bara i natt, utan varje dag.

Egot,

är något jag jobbat mycket med under året som har gått, eller tiden som har gått. För jag kan inte se skillnaden på ett nytt år och en ny dag. För mig är det samma sak. Jag har fått gåvan att vakna idag och att leva just nu. Medan en vän ligger för döden och mina yngsta söner förenade med Moder Jord för all överskådlig tid. Liksom alla de andra som gått före oss.

Jag firar gryningen,

Jag firar varje morgon med en bön, en meditation och förhoppningsvis ett kundalini yoga-pass. Kundalini yoga tycker jag om för dess olika mantran och för att den även vänder sig inåt mot min själ. Jag har skrivit så långt nu om mina tankar om den 31 december 2017, så orden börjar ta slut. Men jag hoppas att någon av er förstår hur jag tänker och hur jag menar – varje dag är ett nytt liv.

Det här handlar om sorg

Det här handlar om sorg

När sorgen slår till

När sorgen sliter undan mattan du trott du stått stadigt på med dina fötter, vad ska du göra då? När sorgen kommer plötsligt och ibland är väntad och ibland oväntad. När du vet att någon ska dö, eller när du bara känner på dig att någon ska dö. Och du får beskedet…

När sorgen ska delges,

då är det ofta läkare som pratar med de anhöriga. Det händer oftast efter att en person har haft en sjukdomsperiod som har avancerat med tiden.

När sorgen ska delges plötsligt,

då handlar det ofta om en olycka. Det finns många sorters olyckor i vårt liv. Varför finns de? Man kan undra.

Jag lever med sorg varje dag,

Till att börja med var det väl ganska lindrigt, med anhöriga som levt sina liv, gamla som är redo att gå över. Eller vad man ska kalla det. Då jag är troende har jag valt att säga att de har gått över. Som vanligt när jag låter orden flöda publikt är det lätt att få till en roman. Men samtidigt är jag så pass traumatiserad och hjärntrött att jag inte kan tänka längre än så här.

Att leva med sorg är inte alls så negativt

Man lär sig mycket om sig själv, man ser sitt och andras ego och i bästa fall får man en ödmjuk insikt om att alla är en del i livspusslet, vare sig de begriper det eller inte.

När det gäller sorg, har jag valt att agera som inspiratör.

Inte alla är intresserade av att lyssna. Och jag kanske inte heller är intresserad. Men det måste jag vara, eftersom jag har minst en son som driver mig. Visserligen anses han vara död. Men samtidigt kan man undra, när folk känner av honom och upplever hans själ.

Sorgens innersta kärna är att vi minns dem.

Så länge vi minns dem, finns de. Jag är säker på att det är så. Alltför många tecken, alltför många uppmaningar och alltför många upplevelser, gör att jag tror jag kan säga att jag vet att min yngsta son inte har lämnat oss. Det var en olycka, ett missförstånd, ett fel, för jag vet att han ville leva idag vill jag leva

Idag vill jag leva,

så sa Jesper till mig när han var insatt på medicin som passade för honom. Medicin fungerar olika på alla. Den medicin som är bra för en viss individ är kanske inte bra för en annan individ. Men snälla, sluta dra in folks mediciner! Bara för att det handlar om hur en människa mår psykiskt? Vem vågar dra in medicinen för den som har en fysisk sjukdom? Intressant fråga, på min ära.

Till dig som har mött sorgen just nu, kanske idag,

du har ett arbete framför dig. Du behöver få svar på dina frågor och när du fått svar så behöver du ännu ett svar. Och frågorna tar aldrig slut. Jag, som medium, kan förmedla en kontakt mellan dig och din döda anhöriga. Om den anhöriga själv tycker att det är en bra idé. Välkommen att kontakta mig! Den som behöver mig hittar mig. Och du behöver sätta igång din process med läkandet av din sorg.

Att läka sin egen personliga själ

Att läka sin egen personliga själ

Att läka sin själ.

Mitt läkande behöver verkligen inte vara lika med ditt läkande. Vi är alla olika individer med våra olika personligheter och intressen. Trots att vi kanske har, det som inom medicinen kallas anpassningsstörning, är det inte säkert att vi alla har samma väg att gå. En sak är säker – vi ska inte ge upp, för det finns en mening med livet, vare sig vi vill eller kan förstå detta när det känns som värst.

Tiden går

Tiden läker alla sår? Är det så? Jag tror inte att endast tiden ensam är ansvarig för läkande. I en situation då man för mister sin yngsta son av fyra, och fem veckor därefter mister sin näst yngsta son, då tror jag att man behöver viss hjälp. Jag tror inte att det handlar om bara läkare, terapi och mediciner enligt västerländsk läkekonst. I det här inlägget skulle jag vilja förklara skillnader och egna åtgärder. Och dela med mig av de österländska teorierna. Samt de egna privata intressena man har och hur man tar hand om sig själv, oavsett tillhörighet, politik, eller religion. Det här handlar om att rädda sig själv och att stå kvar för den förminskade familj som fortfarande finns kvar och som kommer att betyda ännu mer i en sådan situation. Den familj som känner en och som vet hur man varit, ska vara, kunde varit och kan bli.

Läkande och förståelse via tarotkonsten

När man har studerat Tarotkort så länge som jag har gjort, finner man (jag) alltid någon sorts tröst i de olika korten. För min del är alla de 78 korten som tarotkortleken innehåller positiva. De är positiva eftersom de hellre vill vara en visdomens väg, än en reguljär spådom. Jag kanske skulle försöka börja från början en dag. Hitta en väg i mitt eget kaos, ut ur kaos och in i ordningen. Men som konstnär är det alltid svårt att passa in.

Just för detta publika inlägg,

Vagnen från The Asian Tarot

bestämde jag mig först för att dra ett kort, ur min tarotkortlek, Asian Tarot. Det är en mycket svårfunnen lek numer. Min webbshop http://www.solvinden.se som visserligen finns kvar, men nu mer inte är lika aktiv, sålde just den här leken. Asian Tarot ligger på ett pris av 5000 kr. Man får tänka på att varje kort är ritat av en viss konstnär, varje kort är som en liten tavla och vill man ha något så kan det hända att man får betala priset också. Priset i min butik för ca 20 år sedan var inte högre än för någon annan tarotkortlek. Hur som helst har jag nu lyckats få tag på samma lek, men text och instruktion är på tyska. Språk har däremot ingen betydelse. Varje kort är samma som i alla kortlekar. Bilder, symboler och utseenden kan skilja sig åt. Så är man nybörjare och vill testa min metod kan det vara bra att använda sig av mer arketypiska lekar.

Jag fick lära mig att sätta ett begrepp på varje kort,

när jag studerade vid ATA , det bästa jag gjort och platsen där jag lärt mig mest. Så för just detta inlägg drog jag kortet, som på svenska, heter Vagnen. Och för mig är det som att se V-tecknet för seger. Seger genom viljestyrka, är mitt namn på det kortet.

Fråga dig själv,

vill och orkar du gå vidare med ditt liv? Jag vill och jag orkar. Och till hjälp tar jag allt det andliga som jag, under många år, har tränat på. Alla kurser och utbildningar jag gått, min livserfarenhet, samtal med människor i kris, samt min egen privata teori  som inom medicinen kallas KBT har lärt mig att stå stark när jag har fått stå ansikte mot ansikte med mina största fasor.

Vill du ha min hjälp och/eller mitt stöd? Jag jobbar heltid med detta och har F-skatt.

 

Sorgen efter en relation

Sorgen efter en relation

Att sörja är ett begrepp som innefattar många olika sorters sorg.

Gud ska tydligen ha sagt att han inte lägger fler bördor på ens axlar än man orkar bära. Innebörden tror jag att jag har förstått. Det betyder inte att en viss människa är starkare än en annan och att Gud därför ger de tyngsta bördorna åt den själen. Jag tänker mig ett litet barn som förlorat sitt husdjur. Eller det lilla barnet som en gång var jag själv och som hade en moder som i sin tur sörjde sin far. Min moders sorg efter min morfar drabbade mig hårdare än någon visste.  Det blev en av mina första sorger. Att se en förälder sörja så svårt och så länge. Min morfar blev bara 66 år, och vid den tiden var jag själv en liten rädd flicka på sex bast.

Gud lägger inte fler bördor på axlar som inte orkar bära mer.

Det finns sorger som kan tyckas “små”. Barnets sorg efter sin döda hamster, hamstern med en livslängd på ca två år. Minns du när du var barn, hur sakta tiden gick och hur evinnerligt långt ett år kunde vara? Den “lilla” sorgen är precis lika stor som den “stora” sorgen. Eftersom det lilla barnet inte orkar bära mer än så. Jag har börjat se det som en slags praktik.  Först den lilla sorgen som min mor bar efter sin far. Sedan även sorgen efter den som varit en älskad morfar. Min sorg och min mammas sorg.

Svarta slöjor och sorgband,

fick man bära på den tiden. Barn skulle inte vara med på begravningar. Var de under 12 år fick inte besöka sin döende morfar på sjukhuset. Barn behövde inte heller sörja. De fick stå ut med livets gång. Och med att vissa behöver lämna oss i förtid och som kan vara svårt att förstå.

Livet ska innehålla alla nyanser,

det ska få innehålla alla sorters känslor. Ibland finns det glädje, lycka och frihet. Hur skulle man kunna skratta om man aldrig hade gråtit?  Den cirkel som ibland kallas för livets cirkel är som ett spel, ett Fia-spel kanske. Man börjar i ena änden och slutar i den andra. Men det finns ett “aber” och det är att en cirkel har inget slut. Det finns inga mellanrum, det är ett hjul som snurrar och snurrar. Kan man tänka sig att man snurrat i cirkeln hela tiden? Man föds, man dör, man föds? Det kallas reinkarnation inom den andliga filosofin och i vissa religioner är återfödsel inget alternativ, snarare ett faktum inom en specifik tro.

För att kunna känna sorg behöver man också ha upplevt glädje.

Därför finns det glädje i sorgen och det är inte bara ett svart mörker. Vi har våra vackra minnen  som får oss att le lite grand. Och vi har våra svåra minnen som ens sinne slår ifrån sig, men som sinnet behöver ta till sig. Det går inte på en gång, utan behöver komma lite i taget. Det är en process som är olika för alla. Både hur man uttrycker sin sorg och hur länge den varar. För mig personligen handlar min sorg om att våga tro på ett liv efter detta.

Förhoppningsvis är det då ett liv utan smärta. Och ett liv utan smärta är ett inget-liv. Kan du inte sörja, kan du inte skratta. Det blir en tillvaro av ingenting alls. Ja, så kan man ju filosofera i all oändlighet. Men egentligen tänkte jag skriva om den sorg som uppstår i relationer, där en person blir bortvald, det vill säga kärleksrelationer, eller snarare sexuella relationer.

Sorgen av att bli bortvald, eller att tvingas välja bort,

den sorgen kommer ur intima relationer. I dessa relationer där man trott att man äntligen hittat rätt person att få dela återstoden av sitt liv med, där man lagt ofantligt mycket hopp, energi och bortförklaringar i. Den sorgen som ibland kan vara minst lika svår som när någon dör. Är någon död lär man sig att den är död. Blir man sviken av någon man trodde var en vän och den så kallade vännen fortsätter befinna sig i den levande världen, då har man inte bara blivit bortvald och övergiven, utan känner även som om man inte duger. Man var inte bra nog, man dög inte. Vad gjorde jag för fel .och så vidare i alla oändlighet.

Man kan också vara den som tvingas lämna en relation man trott och hoppats på.

Då blir sorgen annorlunda, på så sätt att man hade helst velat slippa såra någon annan. Men att stanna och inte känna attraktionen längre, magnetismen och de värderingar man en gång delade, som nu slitit för hårt på kärleken. Slitit och tärt, medan man kanske kämpat för att få det att fungera.

Det goda beskedet till er som sörjer har jag fått kanaliserat till mig.

Inget har hänt i onödan. Livet är både en skola och ett spel. Livet och dess naturliga essens är: “Starkast överlever”!  Du som just nu sörjer en älskad vän som svikit dig, som ännu finns i livet, och där du känner dig som om du inte dög. Det är bara en skola och ett spel. Inget sker i onödan, allting är en övning och en förberedelse. För vad kan jag eventuellt förmedla till enskilda personer, men det är inte samma för alla. Vi har olika liv att leva, olika uppgifter som de flesta av oss har glömt.  Och våra själar har levt olika långa liv. Att en ung människa dör, betyder inte att själen var ung. Det kan betyda att till slut ha uppnått den ultimata vilan. Men ändå i en viss medvetenhet där man kan gå ner och guida eller kanalisera andevärlden till de berörda som låst sina hjärtan.

Det blev ett långt inlägg, men ändå inte.

För jag hade kunnat fortsätta förklara och trösta i alla oändlighet. Men då blir det inte ett blogginlägg, det blir en roman. Kanske en dag har jag samlat så mycket fokus att den där romanen eller biografin skrivs.

Hopp

Det är som mörkast före gryningen
Mona privat foto

 

 

Fem dagar kvar att leva

Fem dagar kvar att leva

Jespers schäfervalp Ruffa, fyra månader.
Valkebo Ruffa, fyra månader.

Den här dagen för tre år sedan,

levde Jesper sina sista dagar av sitt unga liv. Vid den här tiden för tre år sedan trodde vi att allt var på väg att ordna sig för Jesper, som då var 23 år. Han hade fyllt 23 år i augusti, den andra augusti närmare bestämt. Han älskade födelsedagar och umgänge med sin familj. Det var ett av de få glädjeämnen som han kunde uppleva i sitt liv. Det och musiken. Och kärleken som han så desperat sökte, men aldrig hittade, eftersom han inte kunde känna tillit. Han hade ingen paranoid diagnos, bara kunde inte tro att någon ville honom väl. Alla ville förstöra för honom. Hans relationer tog slut och jag förstår hans olika flickvänner. De genomled en fruktansvärd oro, precis som jag. Och jag fick ibland även ta deras oro på mina axlar.

Den 30 november 2017,

var jag visserligen orolig för båda mina söner. Jag var alltid förberedd inombords, att någon av dem skulle dö. Det hade varit så under så många år, det blev en del av min vardag. En tanke som malde i mitt huvud, var tanken på hur jag skulle reagera om polisen kom hem till mig med ett dödsbud, angående mitt barn. Ja, jag vet det nu, hur det känns, hur jag reagerade och hur olika andra mammor jag har pratat med reagerade. Det  kan vara olika hur snabbt man tar in och förstår situationen. Och hur pass stressad man själv är just då. För familjer som lever med beroendesjuka barn är alltid stressade. Många flyr in i eget missbruk och situationen förvärras. Vad ska man göra med all stress som uppstår? “Bättre fly än illa fäkta”, är något vi inte har kunnat använda oss av.

Beroendesjuka personer behöver ljuga,

de behöver ljuga för att överleva. Och ändå leder det bara utför, som en berg- och dalbana, utan berg. De behöver ljuga för att inte bli “golare” (en som skvallrar), gatans lag råder här och är inte nådig för en golare. En goltupp kan man bli om man kontaktar någon myndighet, vilket inkluderar att inte ringa efter ambulans vid andningsdepression. Och de dör, oftast i sin ensamhet, där ingen tillsyn finns. På gatan, under en bro, på en offentlig toalett eller ensamma på något stödboende. De behöver ljuga för att de är så pass beroende och inte kan sluta. De intalar sig själv och andra att de kan hantera drogen. Men det är drogen som hanterar dem. Och ofta också oss anhöriga som så gärna vill tro på att det goda ska segra i detta vidriga krig.

Jesper hade hittat en lögn, som han trodde var ofarlig.

Jesper hade lärt sig hur man använder det receptfria läkemedlet loperamid för att uppnå ett opiodliknande rus. Loperamid fungerar på ett sätt så att den inte, utan vidare, kan tränga igenom hjärnbarriären. Och vi andra, vanliga, som tänker att det är en vanlig magmedicin, anar inte livsfaran. Receptet vill jag inte sprida med risk för att någon “odödlig” ungdom ska få för sig att prova. Dock vet alla ungdomar som har beroendesjukdom hur man hittar information, så det gör kanske mitt hemlighållande helt onödigt.

Läkemedlet med verksamt ämne loperamid är dödligt!

Flera personer har avlidit och de flesta har nog tagit medlet i god tro. Det är ett av våra vanligaste, receptfria läkemedel. Och det är nog ofarligt för de som använder det enligt anvisningarna. Men jag själv skulle aldrig i livet röra en sådan medicin. Jag känner sådan avsky över hur en möjlig opioid då kunde säljas öppet på apoteken. De unga kunde gå från apotek till apotek för att samla ihop tillräckligt många tabletter för att, tillsammans, med några helt vanliga skafferiprodukter, fixa ett rus som inte kunde mätas i urinprov på samma sätt som de mer kända opioiderna som subutex, heroin, metadon och morfin. https://sverigesradio.se/artikel/6847810

Min Jesper hade nog bara tänkt försöka lindra sina smärtor medan han byggde upp sitt potentiella nya liv.

Men så blev det inte. Den här dagen för tre år sedan var min son svårt sjuk, både i sitt beroende och i lunginflammation. Mer om det kan jag berätta en annan gång.

Jespers lilla hundvalp var fyra månader när han lämnade oss. Idag är hon en ståtlig vuxen tysk schäferhund, som fått stanna i familjen. Jag hittade ett foto från den 30 november 2017. Det är ett foto på lilla Ruffa, som hon heter.

Härmed avslutar jag dagens blogginlägg och till er som fortfarande krigar – sänder jag allt mitt hopp om att det vänder och berg- och dalbanan får ha kvar sina berg. Hang in there/ Mona

Jesper Sebastian Åhlin
Jesper var lycklig med sin älskade gitarr

 

Till startsidan