Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Om överdos och sorg, prosa

Om överdos och sorg, prosa
Överdos, sorg, metaforer och lite prosa

Ett fritt skrivande, en uttrycksform jag tycker om. Den ger frihet åt mina tankar, tyvärr kan dessa tankar inuti min kaosbubbla säkert vara obegripliga. Ibland även för mig själv. Fritt flyt, ord från en främmande värld, take it or leave it! Däri ligger delar av tjusningen med denna typ av skrivande.

Hur många gånger kan en älskande kvinna
Och hur många svek kan en kvinna ta?

bli bortvald av sin man?

För drogen, för Katarina Morfina

Innan hon ger upp.

Låt inte ilskan ta över.

Nu när du nästan är vid målet.

Låt det vara.

Det är det enda som kan fungera.

Du kan aldrig vinna över drogdemonen!

I en relation med en riskbrukare?

Tro inget annat!

Jag är den förste att beklaga!

Du kommer alltid att dra det kortaste strået.

Var finns alla unga människor?

Som fortfarande tror att de kan omvända sin riskbrukare med det som kallas kärlek?

Ett citat: “Kärleken har många ansikten.”

Ditt ansikte har ingen betydelse om du nu fått för dig det.

Du finns längst ner på prioriteringslistan.

Drogen är nummer ett och är din värsta rival,

med ytterst små chanser att vinna.

En värld som inte alla känner till!

Det finns en verklighet därute,

en värld som inte alla känner till.

Det finns en verklighet som varken är en skräckfilm eller kriminalroman.

Som du kanske tror är en av Stephen Kings,

på bestseller-listan i kiosken runt kvarteret

Som fram till denna dagen inte fanns för henne.

Och hennes rosenskimrande solglasögon

de glittrade i solen.

Och hans själ speglade sig i dem.

Iklädd sina ill-rosa tajta jeans.

Fram tills den dagen.

Och som till en början är romantisk, spännande och lockande.

Som en vacker blomma

lockar till sig en fladdrande fjäril.

Eller som en surrande fluga tystnar

medan den fastnar i flugfällans klibbiga käftar.

Demon free pic
Demon free pic
Och demonen är slug.

Den vet hur man luras att allt är bra

och att man hittat hem till sist.

Efter smärtan och lidandet.

Från utanförskapet och udda-heten

bland de varelser man valt att kalla människor.

Svek, lögner, villfarelser,

föruttnelse och död.

De strövade i kohagar fulla med skit en gång. (snott rytmen från Karin Boye/En evighet)

(Förlåt Karin, jag var förtvivlad och arg den dagen!)

För att söka efter de pyttesmå magiska svamparna.

Som trivdes i kohagar.

När hon inte hörde av dig,

såg hon knarkoffer klänga på din kropp,

säga att de älskar dig, för att du ska bli svag

och sätta nålen i deras unga ännu oskadda vener

(Klicka vener om du använder sprutor för att minska skador)

Och den andra i deras unga ,

fram tills nu, oförstörda kroppar.

Livets sista skälvande ögonblick

Sedan uttryckte läkaren ansträngt, medan det svettfuktiga röda håret lockade sig högst upp i pannan:

På grund av stressen och hettan i ett av livets sista skälvande ögonblick av förtvivlan – “ditt barn kanske inte överlever natten.”

Vilket hände vår familj, detta kan du läsa mer om här

Överdos
Överdos
Svenska överdoser statistik

 

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Ibland händer något som gör att tiden stannar, hur gör man?

Inlägget innehåller annonslänkar från Clarins 

När tiden stannade!

Sorg!sipp

Den 5 december 2017 upphörde min tidsuppfattning. Det var som om tiden stannade och att de kommande tre åren höljdes i ett dunkel. De första veckorna därefter fanns bara en enda tanke i min hjärna – “mitt barn har dött! Jesper är död!” Mer om det kan du läsa här!  Och det var inte så att tiden stod still, utan veckorna rann ju undan enligt varje normalt funtad kalender. Det var ett annat sätt att uppleva tid. Det var inte som en tomhet heller, utan mer som att vara uppfylld av hela denna enda tanke att mitt barn hade dött. Tiden handlade om att för varje dag förstå lite mer att allt inte var en mardröm. Det hade hänt! Det som jag fasat för och anat, utan att våga tänka tanken fullt ut. Jag visste, men jag visste bara inte n ä r blixten skulle slå ned. Det var som att vandra i ett tillstånd där åskan mullrade men aldrig kom tillräckligt nära för att bli verklig med blixtar och kraschar.

Den 12 januari 2018,

hade jag gått i dimman och träffbedövningen utan att lyckas förstå innebörden av att ens barn är dött. Det är borta för alltid. Barnet man tillverkat, burit under sitt hjärta, andats åt, fött och närt med sin egen kropp, det kommer aldrig mer att finnas. Aldrig mer hans steg i trappan, aldrig mer ljudet av hans skateboard som rullar nedför backen, aldrig mer tryggheten i att höra hans steg i trappan, hans levande steg på väg hem. Hem till mig, mamman, som redan börjat sakna barndomsåren. Då när man kunde ta dem under armen och bära hem dem, istället för att de skulle utsättas för fara. Den 12 januari hörde jag mitt andra barns steg i trappan. Trappan hem.

Anton
Anton effekter

Men det var inte mitt barn,

det var två poliser och en präst. En bägare kan inte bli mer än full. Att förlora båda mina yngsta barn så tätt inpå var bara för mycket. Bägaren rann över, men blev aldrig mer än full. Det finns en gräns för hur mycket smärta man kan ta så nära inpå vartannat. Jag har ju skrivit mycket redan om detta. Och när orden väl börjar flöda kan de vara svåra att stoppa. Även om jag egentligen hade tänkt skriva om något annan. Nämligen: “hur gör man”? Det finns inget “gå vidare” sa en klok person och nej inte heller ä r det något vidare, enligt densamme. Så tiden som stannat och åren som försvann får jag berätta om någon annan gång. När jag kommer igång med skrivandet, vilket händer ganska sällan, men ändå då och då.

Hur man gör:

Vi människor är alla olika i vårt sätt att hantera konflikter och svårigheter. Och när någon är mitt uppe i ett sorgearbete är det inte mycket man kan göra. Trots att man inte kan gå vidare utan barnen, ska man ändå vidare (för att fortsätta filosofera på min nyfunne väns tankegångar). Jag håller helt med. Ingen går vidare på d e t sättet. Ögonblicket har etsat sig fast, förlusten är evig och det är ingenting man kan backa tiden för att ändra på. Det var dags att gå helt enkelt. Tiden var inne, tiden stannade, deras tid tog slut. Medan min klocka fortsatte ticka. Och mina två äldre barns klockor också. För vår skull! För vår förminskade älskade familjs skull – därför behöver man leva vidare, aldrig g å vidare, aldrig utan mina barn. Gå framåt.

Låt sorgen vara som den vill.

Den kan ta lång tid. Den kan komma omgående. Vi är olika. Vi tycker att ingen förstår, men vi som sörjer behöver ändå förstå. Om vi ska leva här tillsammans. Var inte rädd för sorgen. Sorgen är en läkande process. Förlusten något helt annat. Så jag tänker som den livscoach jag tycks ha landat som, att vi bara börjar där den här gången. Låt sorgen vara och ta den tid det tar. Gråt om du kan, låt bli om du inte kan eller vill. Försök att förstå dina medmänniskor om de råkar säga att du måste “gå vidare”. Vad ska de säga? Vad sa vi själva innan vi förstod djupet i att mista ett barn?

Och du som möter oss,

vi som är i det mörkaste av mörker, vi som gråter dygnet runt, vi som kanske drar oss undan, självmedicinerar, doktors-medicineras (nytt och användbart begrepp), låt oss vara! Det är ok, tror jag, att beklaga förlusten. Sorgen kan man egentligen inte beklaga. Den är nödvändig, vare sig man ska stanna, backa eller “gå vidare”. Låtsas inte som om ingenting hänt. Vi vill ju att hela världen ska minnas och sakna de vi förlorat, men aldrig slutar älska. Men snälla, försök inte pracka på någon förklaringar, existentiella frågor, religioner. Sluta hitta på sätt att trösta oss! Som om någon annan, bättre än vi själva, kan tala om hur vi tar oss ur dimman och sakta föser igång tiden igen.

Sjukhus akuten väntrum

 

Ett litet tips för Dig som firar Mors Dag!

Water Lip Stain

 

Det här handlar om sorg

Det här handlar om sorg

När sorgen slår till

När sorgen sliter undan mattan du trott du stått stadigt på med dina fötter, vad ska du göra då? När sorgen kommer plötsligt och ibland är väntad och ibland oväntad. När du vet att någon ska dö, eller när du bara känner på dig att någon ska dö. Och du får beskedet…

När sorgen ska delges,

då är det ofta läkare som pratar med de anhöriga. Det händer oftast efter att en person har haft en sjukdomsperiod som har avancerat med tiden.

När sorgen ska delges plötsligt,

då handlar det ofta om en olycka. Det finns många sorters olyckor i vårt liv. Varför finns de? Man kan undra.

Jag lever med sorg varje dag,

Till att börja med var det väl ganska lindrigt, med anhöriga som levt sina liv, gamla som är redo att gå över. Eller vad man ska kalla det. Då jag är troende har jag valt att säga att de har gått över. Som vanligt när jag låter orden flöda publikt är det lätt att få till en roman. Men samtidigt är jag så pass traumatiserad och hjärntrött att jag inte kan tänka längre än så här.

Att leva med sorg är inte alls så negativt

Man lär sig mycket om sig själv, man ser sitt och andras ego och i bästa fall får man en ödmjuk insikt om att alla är en del i livspusslet, vare sig de begriper det eller inte.

När det gäller sorg, har jag valt att agera som inspiratör.

Inte alla är intresserade av att lyssna. Och jag kanske inte heller är intresserad. Men det måste jag vara, eftersom jag har minst en son som driver mig. Visserligen anses han vara död. Men samtidigt kan man undra, när folk känner av honom och upplever hans själ.

Sorgens innersta kärna är att vi minns dem.

Så länge vi minns dem, finns de. Jag är säker på att det är så. Alltför många tecken, alltför många uppmaningar och alltför många upplevelser, gör att jag tror jag kan säga att jag vet att min yngsta son inte har lämnat oss. Det var en olycka, ett missförstånd, ett fel, för jag vet att han ville leva idag vill jag leva

Idag vill jag leva,

så sa Jesper till mig när han var insatt på medicin som passade för honom. Medicin fungerar olika på alla. Den medicin som är bra för en viss individ är kanske inte bra för en annan individ. Men snälla, sluta dra in folks mediciner! Bara för att det handlar om hur en människa mår psykiskt? Vem vågar dra in medicinen för den som har en fysisk sjukdom? Intressant fråga, på min ära.

Till dig som har mött sorgen just nu, kanske idag,

du har ett arbete framför dig. Du behöver få svar på dina frågor och när du fått svar så behöver du ännu ett svar. Och frågorna tar aldrig slut. Jag, som medium, kan förmedla en kontakt mellan dig och din döda anhöriga. Om den anhöriga själv tycker att det är en bra idé. Välkommen att kontakta mig! Den som behöver mig hittar mig. Och du behöver sätta igång din process med läkandet av din sorg.

Att läka sin egen personliga själ

Att läka sin egen personliga själ

Att läka sin själ.

Mitt läkande behöver verkligen inte vara lika med ditt läkande. Vi är alla olika individer med våra olika personligheter och intressen. Trots att vi kanske har, det som inom medicinen kallas anpassningsstörning, är det inte säkert att vi alla har samma väg att gå. En sak är säker – vi ska inte ge upp, för det finns en mening med livet, vare sig vi vill eller kan förstå detta när det känns som värst.

Tiden går

Tiden läker alla sår? Är det så? Jag tror inte att endast tiden ensam är ansvarig för läkande. I en situation då man för mister sin yngsta son av fyra, och fem veckor därefter mister sin näst yngsta son, då tror jag att man behöver viss hjälp. Jag tror inte att det handlar om bara läkare, terapi och mediciner enligt västerländsk läkekonst. I det här inlägget skulle jag vilja förklara skillnader och egna åtgärder. Och dela med mig av de österländska teorierna. Samt de egna privata intressena man har och hur man tar hand om sig själv, oavsett tillhörighet, politik, eller religion. Det här handlar om att rädda sig själv och att stå kvar för den förminskade familj som fortfarande finns kvar och som kommer att betyda ännu mer i en sådan situation. Den familj som känner en och som vet hur man varit, ska vara, kunde varit och kan bli.

Läkande och förståelse via tarotkonsten

När man har studerat Tarotkort så länge som jag har gjort, finner man (jag) alltid någon sorts tröst i de olika korten. För min del är alla de 78 korten som tarotkortleken innehåller positiva. De är positiva eftersom de hellre vill vara en visdomens väg, än en reguljär spådom. Jag kanske skulle försöka börja från början en dag. Hitta en väg i mitt eget kaos, ut ur kaos och in i ordningen. Men som konstnär är det alltid svårt att passa in.

Just för detta publika inlägg,

Vagnen från The Asian Tarot

bestämde jag mig först för att dra ett kort, ur min tarotkortlek, Asian Tarot. Det är en mycket svårfunnen lek numer. Min webbshop http://www.solvinden.se som visserligen finns kvar, men nu mer inte är lika aktiv, sålde just den här leken. Asian Tarot ligger på ett pris av 5000 kr. Man får tänka på att varje kort är ritat av en viss konstnär, varje kort är som en liten tavla och vill man ha något så kan det hända att man får betala priset också. Priset i min butik för ca 20 år sedan var inte högre än för någon annan tarotkortlek. Hur som helst har jag nu lyckats få tag på samma lek, men text och instruktion är på tyska. Språk har däremot ingen betydelse. Varje kort är samma som i alla kortlekar. Bilder, symboler och utseenden kan skilja sig åt. Så är man nybörjare och vill testa min metod kan det vara bra att använda sig av mer arketypiska lekar.

Jag fick lära mig att sätta ett begrepp på varje kort,

när jag studerade vid ATA , det bästa jag gjort och platsen där jag lärt mig mest. Så för just detta inlägg drog jag kortet, som på svenska, heter Vagnen. Och för mig är det som att se V-tecknet för seger. Seger genom viljestyrka, är mitt namn på det kortet.

Fråga dig själv,

vill och orkar du gå vidare med ditt liv? Jag vill och jag orkar. Och till hjälp tar jag allt det andliga som jag, under många år, har tränat på. Alla kurser och utbildningar jag gått, min livserfarenhet, samtal med människor i kris, samt min egen privata teori  som inom medicinen kallas KBT har lärt mig att stå stark när jag har fått stå ansikte mot ansikte med mina största fasor.

Vill du ha min hjälp och/eller mitt stöd? Jag jobbar heltid med detta och har F-skatt.

 

Till startsidan